Häromdagen pratade jag med en vän i ACA, hon berättade att hon även går i ett 12-stegsprogram som heter OA (overeaters anonymous). Det är ett program för personer som har problem med tvångsmässigt ätande både för de som äter för mycket, för lite, som pendlar mycket i sitt ätande eller på annat sätt har en tvångsmässig relation till mat. Jag blev nyfiken för min relation till mat är inte riktigt vad jag vill att den ska vara. Jag har någon typ av känslomässig koppling till att äta, någonstans i mitt huvud sitter det en liten röst som säger att ätande gör mig glad, får mig att må bra. Främst yttrar det sig i min oförmåga att säga nej till sötsaker, framför allt bakverk av alla de slag. Men det gäller även för vanlig mat. Jag har svårt att sluta äta, även om jag känner mig mätt. Och om det erbjuds mat så äter jag även om jag kanske inte är hungrig. Förr var det här väldigt utpräglat och jag kunde väldigt sällan ha sötsaker hemma utan att äta upp alltsammans på en gång. När jag var liten åt jag väldigt mycket godis, kakor, chips och onyttigheter och jag tror den känslomässiga kopplingen kom på den tiden. Jag minns att jag gick upp på nätterna och åt kakor, under en period hade mina föräldrar till och med hänglås på skafferiet. Dessutom så fick vi överlag glass och kakor ganska ofta. Sedan på helgen hade den här typen av mat en speciell betydelse för mamma och mig. När pappa var full på fredag- och lördagkvällarna brukade vi sitta alla tre i soffan medan jag och mamma ignorerade honom så gott vi kunde. Desperat och på helspänn försökte vi låtsas som att han inte var där och jag minns min ilska och frustration när han skulle lägga sig i eller överhuvud taget prata med oss. Ibland satt han bara där och halvsov i sitt hörn av soffan, ibland snarkade han lite, och andra gånger gjorde han försök att prata med oss, men det gick sällan bra. När han till slut gick och la sig, vilket brukade vara ganska tidigt, tog mamma och jag fram godsakerna. Då kalasade vi hejdlöst på glass, chips, läsk och allt vad det kunde vara, ofta allt på samma kväll. Det var våran stund, då hade vi trevligt och tog hand om varandra, tittade på TV, skrattade och sen somnade jag ofta i mammas knä och hon pillade mig i håret. Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att avstå från den typen av godsaker. Den lilla tjejen har lärt sig att det hjälper, att det ger tröst, dessutom ger ju socker en effekt rent kemiskt i form av en kick och när denna även har en psykisk koppling blir det väldigt starkt för mig.
Förutom att jag har svårt att säga nej och sluta äta när det är gott så har jag även varit nära att sätta fingrarna i halsen vid några tillfällen. Men tack och lov har jag inte gjort det. Det har varit gånger så jag satt i mig stora mängden av något onyttigt, typ glass eller nåt bakverk. Men här min inre styrka hjälpt mig och sagt till mig att det inte är bra. Att jag bara förstör genom att spy. Att jag får ta konsekvenserna av att ha ätit för mycket och välja att göra annorlunda nästa gång. Sjukt, va tacksam jag är för den rösten idag! En kompass som liksom hållit mig hyfsat på banan.
Förutom att jag i perioder ätit mer än vad jag vill har jag i nästa period haft nolltolerans och blivit tvångsmässig med att äta nyttigt och hälsosamt. Det är inte heller bra, jag kontrollerar och straffar mig själv. Dessutom så motiverar jag mig själv till att äta nyttigt på ett destruktivt sätt. Säger till mig själv att om jag äter något onyttigt så är jag äcklig till exempel, eller att jag måste äta den eller den frukten eller vad det nu kan vara för att den ska skydda mot cancer eller nåt annat läskigt. Det här är ett dåligt sätt att motivera sig själv på. Om jag istället väljer att äta nyttigt för att jag tycker att det är gott och väljer bort godis för att jag vet att jag får ont i magen av det så är det en konstruktivt sätt att motivera mig. Morötter istället för piskan. Ger mindre ångest.
I mitt tillfrisknande handlar det mycket om balans, alla aspekter egentligen. Att inte se saker som svart eller vitt. Att inte göra allt eller inget utan kunna hitta en medelväg. Så det har jag tränat på mycket just med mat. Att äta bra för att jag mår bra av det, men inte straffa mig själv utan unna mig något som är onyttigt men som jag tycker om emellanåt.
I alla fall, jag ska nog prova på att gå på ett sånt möte.Utvecklas till att Eftersom det är ett 12-stegsprogram så vet jag också hur det fungerar, vilka principer det bygger på och känner mig trygg med att gå dit. Även om min relation till mat är bättre nu så kan ett sånt möte ge ny kunskap och en möjlighet för mig att förbättra den ytterligare. Att göra förändringar handlar mycket om kunskap. När jag får kunskap och förstår hur saker hänger ihop och ser på mig själv och mitt liv helt ärligt så kan jag göra förändringar. Kunskap, ärlighet och att gå till handling. Just att gå till handling är något min sponsor pratar mycket om. Att när jag ser och förstår så måste jag våga agera också för att göra en förändring. Det räcker inte att bara gå på möten och prata, jag måste ut i verkliga livet och handla också. Träna. Gå emot mina rädslor. Det är då jag utvecklas. Så jag ska definitivt ta mig till ett OA-möte och se vad det är för något och få lite nya infallsvinklar. Jag menar, det värsta som händer är ju att det inte ger mig något och då vet jag ju det i alla fall och då har det ju gett mig den kunskapen i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar