Ikväll ska jag för förmodligen sista gången gå på gruppen på Eleonora. Det känns vemodigt och tråkigt för det har gett väldigt mycket att gå där. Och jag märker att jag har saknat det nu när det har varit juluppehåll. I den gruppen är det lite mindre allvar än i ACA på nåt sätt. En lightversion kanske man kan säga. Två kvinnor håller i gruppen och det märks att de har gjort det länge för de är helt underbara. Värma, ärliga, avslappnade människor. Jag kommer sakna dem väldigt mycket. Det har varit en trygghet att komma dit, en trygghet som jag inte känt på så många platser. Men vi får väl se, det kan ju vara så att våra vägar korsas igen.
Det är lilla jag som är rädd. Hon har varit trygg där och känt sig välkommen och omtyckt. Hon är rädd för förändring. Men det kommer gå bra. Jag kommer fortsätta att ta hand om dig. Ge dig kärlek och trygghet. Alltid.
Jag är så ofantligt tacksam för att det finns en sådan verksamhet som Eleonora-gruppen. Det går inte att förstå hur många människor som har fått hjälp till ett bättre liv genom dem. Som fått en ökad livskvalité, det inte går att mäta i guld. Fantastiskt! Och jag är en av dem.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar