Helt underbar

"Du är ju helt underbar, vet du det?! Helt underbar. Tack! Det här ska jag komma ihåg. Kom inte till mig när du behöver skjuts nånstans. Nya träningsskor kan du ju glömma nu."

Så sa min pappa ofta till mig när jag utagerade min ilska mot honom eller satte gränser. Det gjorde att när jag stod upp för mig själv och gav uttryck för mina känslor så la min pappa skuld på mig för detta. Det va ju synd om honom och jag va självisk som betedde mig som jag gjorde. (Jag kan i och för sig tänka mig att de vredesutbrotten jag hade inte var ett exempel på vad som klassas som acceptabelt beteende, men i din situationen jag var va detta mitt enda sätt att få utlopp för alla de känslor jag kände.)

Fan, pappa manipulerade mig för att jag skulle va snäll mot honom och få saker eller tjänster tillbaka! Detta hade jag typ glömt. Det här beteendet sitter ju rätt bra ihop med "Pappa är rätt bra att ha ibland va?" som han nästan alltid använder när han ger mig saker både nu och då.

----------------------

Förutom detta med min pappa kommer jag på mig själv med att vara mer beroende av hans gillande än vad jag nog vill erkänna. Jag låtsas ofta att jag inte bryr mig om vad han tycker om vad jag gör, mina saker eller något annat, men jag tror att jag bryr mig ganska mycket. Nu inför föreställningarna är jag lite rädd för vad han ska säga. Han kommer nog inte förstå och jag gissar på att jag inte kommer få höra det jag så fruktansvärt gärna vill höra, nämligen: 

Gud, va duktig du va! Jag är så stolt över dig!

Och att han säger det som att man märker att han verkligen menar det och inte bara säger det i ett skratt och gör mig liten. Eller att han ska säga nåt i still med "Man ser ju vad du har fått ifrån pappa iaf"... (Jag min ångest, beroende och självömkan, tack för den du!)

Jag är också rädd för att att jag kommer få mindre smidiga kommentarer så som "Va lite du va på scen" eller "Va långt det va". 

I vilket fall så är insikten att min pappa åsikt och gillande betyder väldigt mycket för mig fortfarande, var sig jag vill erkänna det eller inte...

Torsdagsmys

Igår va jag hos den vännen jag har berättat om tidigare, hon och jag som har hittat varandra i våra tankebanor och som också har börjat en resa mot att må bättre. Vi hade återigen ett väldigt öppet och ärligt samtal och en av de saker vi kom på va våra förväntningar på pojkvänner eller killar i allmänhet.

Jag pratade om min pojkvän och de problem jag tagit upp och låter helt fascinerad och nöjd över att han lyssnar på vad jag säger och tar det på allvar och gör förändringar. I ett sunt förhållande är väl detta en självklarhet?! Snacka om att mitt förra förhållande va skruvat och att jag har svårt att veta vad som är ett hälsosamt förhållande och vilka krav man kan ställa på sin partner. Vi skrattade åt det men egentligen är det ju både sorgligt och så blir jag arg av att tänka på det.

Jag kom på mig själv med två förändringar i tänkande som jag gjorde igår. För det första kunde jag berätta det där ordet som jag har lite svårt att göra här fortfarande, bra! För det andra så kunde jag va kvar där och ha trevligt så länge jag ville och inte stressa hem för att hinna prata med min pojkvän som jag vet väntade på skype och som ska iväg i helgen så vi kan inte höras förrän måndag igen. Jag har tidigare varit mer svag för att hinna hem och prata för att få bekräftelse och va till lags mot honom, men detta va en förändring och jag är väldigt tacksam för att jag såg det också. Bra! :)

 ---------------
Idag gjorde jag en bra sak också, och gör just nu med. Jag hade svårt att sova igår och har en lie lätt huvudvärk när jag vaknar vid 6, så jag bestämmer mig för att göra det enkelt och va snäll mot mig själv, skicka ett sms till min labpartner och ta sovmorgon så jag hinner hämta mer krafter. Och nu när jag väl gått upp så pluggar jag inte utan har soft hemmatid istället för att hetsa. Läser en Yoga-tidning bland annat, väldigt trevligt på en fredag så här :)

Men fortfarande sitter en liten känsla av tryck över pannan och en trötthet i hela kroppen. Men det lär ju va för att det händer saker så jag måste bara acceptera det och låta det va som det är.

Bekräftelse?

Igår försökte jag få stöd från min pojkvän för att jag kände mig obehaglig till mods efter den där mardrömmen, men det gick sådär tyvärr. Han vet inte vad han ska säga och jag har svårt att öppna mig och blir arg för att han inte säger rätt sak eller förstår hur dåligt jag mår precis just då. Han sa iaf att jag kan ringa när jag vill, när som på dygnet om jag vill. Men jag kände mest att "och, vad ska du göra? jag kan ju inte ens prata med dig. Och eftersom du inte är här så kan du ju inte ens vara där för mig bara genom att hålla om mig." Jag skulle inte ringa honom när jag mår dåligt. Det har jag aldrig gjort heller. När jag hade mina kraschhelger i somras tog jag bara avstånd. Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det. Det är klart att vi måste kunna prata med varandra men jag låser mig nog mycket vid att han ska förstå mig och va den som är närmst, vilket han kanske inte måste va i alla situationer... hmm.. svårt..

En annan sak är bekräftelsen jag får från honom. Den är i princip alltid ytlig. Jag är snygg och sexig. Aldrig rolig, smart och mysig. Det där stör mig för jag försöker ju gå emot att behöva va sådär snygg och perfekt på det yttre hela tiden så jag vill inte mata mig själv med mer sånt. Sen tänker jag att det är ett bevis för att han är ytlig och inte har så mycket djup. Idag fick jag ett sms där det stod:
Jag vet en sjukt snygg tjej som får besök om två veckor.

Han gör ju vad jag har påpekat tidigare, bekräftelse otvingat. Han gör det säker lite för att jag va så låg igår och han vill göra mig gladare. Det är ju bra saker. Är det nåt annat som inte stämmer mellan oss? Eller är jag bara där igen att jag vill att han ska rädda mig och alltid få mig att må bra, istället för att inse att anledningen till att jag mår dåligt inte alls ligger hos honom?

Hatar mardrömmar! eller?

Inatt hade jag min värsta mardröm hittills. Jag och en mindre tjej hade blivit inlåsta i källaren på ett torn. Vi sprang den vägen för att komma undan någon, jag kommer inte riktigt ihåg hut det började. Men vi gömde oss under trappan och mannen som jagade oss såg oss fast vi förstod inte det. Så han bara skrattade lite och vi fattade att vi hade sprungit rakt i fällan. Han slängde en filt över oss och gick upp förtrappan och stängde dörren.
Vi låg där ett bra tag och sen försökte vi hitta sätt att komma ut. Vi trodde inte det skulle va så svårt men alla möjligheter va förseglade på nåt sätt. Sedan kom en annan man ner, en äldre. Och jag förstår på hans sätt att va vad som ska hända. Han sätter sig i soffan och vi ska sätta oss bredvid honom. Den andra farliga, yngre mannen är också där men i bakgrunden. Den äldre uppfattar jag som snällare, han spelar ett spel som vi ska spela med i och man får inte säga emot. Han ska nosa mig i nacken och när jag försöker dra mig undan tar han ett fastare grepp och jag vågar inte göra motstånd. Panik!! Sedan minns jag inte så mkt mer utan jag tror jag vaknar. Jag kommer ihåg att jag länge i drömmen tänkte, "Det kommer lösa sig. Inget kommer hända, vi kommer klara oss" och "dom kommer lösa det på nåt sätt. Det kan ju inte va så att vi dör." Det är som att jag tänker att det är en film och att jag är medveten om det. Men sen senare i drömmen börjar jag tänka att det här kan bli riktigt illa och då får jag total panik!

Det är egentligen den där mannen i bakgrunden som jag är riktigt rädd för även om jag inte vågar säga emot den äldre mannen heller. Men den yngre är fruktansvärt hotfull och jag är livrädd och skräckslagen när jag tänker på honom. Det är den här gestalten som finns i många skräck filmer och jag tänker också på Marc de Troux i pedofil-skandalen i Belgien.

Jag undrar vad detta kom ifrån. Jag har aldrig utsatts för några övergrepp och jag tycker att jag gör framsteg med mig själv. Tänker lite att detta är mitt gamla tankesätt som försöker ta i hårdare för att hålla kvar mig i mina rädslor. Och i så fall är det ju ett kvitto på att det händer saker i mig. Men så fruktansvärd dröm! Har haft känslan med mig hela dagen och jag blir helt paralyserad.

Ringde min sponsor nyss men hon svarade inte. Det hade varit skönt att få prata av sig lite grann. Men nu har jag iaf skrivit av mig.

Men usch jag får kalla kårar av att tänka på att gå och lägga mig ikväll...

Fan heller

Just nu är jag egentligen trött, väldigt trött. Men det är ändå annorlunda i mig mot tidigare. Det finns en energi och en aggression som inte funnits där tidigare. En aggression som är riktad mot mina dysfunktionella beteenden och en vilja att förändra för nu får det fan va nog. och nej, fan heller! Jag tänker inte låta mig styras av mina rädslor. Det är dags att börja ta ansvar och sluta va offer!
---------------

Jag va på fest igår och det va intressant. Jag lyckades liksom vara medveten och observerande på ett sätt jag aldrig varit innan. Jag behövde inte konstant prata och va rolig med nån utan kunde sätta mig lite utanför och inte jamsa runt i spelet och fjäskandet. Istället la jag min energi på de jag verkligen trivs med, och inte på de där status människorna vars bekräftelse jag så desperat eftersträvar. Jag kan inte påstå att jag lyckades hela tiden, men den där närvaron och medvetenheten va himla härlig.

En gång i början av festen va jag på toaletten, och där tog jag mig ett litet moment och såg på tjejen i spegeln en stund. Så sa jag till henne att jag älskar henne, precis som hon är, oavsett vad hon gör, eller inte gör. Denna bekräftelse av mig själv gav mig ett lugn för vad som än händer utanför mif själv så kan ingen ta bort den kärleken till mig själv.

När jag bestämde mig för att gå hem hade jag sällskap med en killa som jag har haft lite svårt att hantera tidigare för att han inte går på mitt manipulerande och vanliga spel vilket som alltid gör mig osäker. Iaf, när vi satt och åt kebab kom jag på mig själv med att känna mig misslyckad för att det blev lite pinsam tystnad och att jag inte fick bekräftelse på att han tycker om mig. Jag fick säga till mig själv att slappna av och inte ta på mig det, det är ju upp till båda att få till ett samtal och jag behöver inte hans bekräftelse. Och efter det kunde vi prata lite på riktigt och prioriteringar med skolan och kärleken och sånt. Intressant!

Jag har en känsla av att den här kvällen var en viktig milstolpe på vägen i mitt tillfrisknande. Innan jag somnade tackade jag min gud för att han varit med mig och skänkt mig detta lugn.

Rastlös i tenta-p

Jag borde egentligen plugga nu. Jag har tenta imorn och på lördag, men jag bara kan inte. Ha inget fokus alls. Det rör sig för mycket i mig just nu. jag är lite småsjuk också så jag skyller på det och har kollat på film precis. Efter det kände jag mig piggare men nu så fort jag sätter mig igen så tappar jag fokus och gör allt annat än att plugga.

Jag va likadan igår och känner hur det liksom bubblar i mig. jag är liksom rastlös fast samtidigt väldigt trött. Skulle vilja sova och gå ut och springa på samma gång. Det är kanske inte så oväntat att jag känner mig kluven, men kluven på ett bra sätt. Ändå sedan jag fick ur mig den där ilskan i förrgår har jag känt såhär. Jag är fortfarande lite arg i mig och det känns som jag har gått över det där stadiet av sorg lite gran och är på väg in i något annat där nya saker kommer hända. Låter säkert lite flummigt men jag tror jag håller på att frigöra mig från delar av mina rädslor och min sorg så att jag kan gå vidare. Det känns iaf som att detta är början på den processen. Spännande!


Nu slog tröttheten över igen och jag tror jag måste sova lite...

Kommunikation

Har precis pratat med min pojkvän och det gick väl både bra och dåligt. Jag va ganska arg faktiskt och kunde säga det och va inte gulligull och gjorde mig liten. Kom till att vi, efter låååång tystnad, pratade om att jag har svårt att prata med honom och att jag känner att han inte vill prata eller lyssna och aldrig frågar något. Och det i kombo med att han är borta gör att jag egentligen är arg. Sen frågade han lite om mötena och jag berättade lite och att min sponros kommer hit imorn. Sen frågade han lite om uppgifterna och jag berättade lite om stegen och det arbetet och så.. Sen skickade jag en länk till en sida där det beskrivs ganska bra hur vuxna barn är i relationer.. Och jag vet inte om det kanske blev lite för mycket.. Han kände inte igen de där dragen som va beskrivna där och jag tror han blev lite rädd eller förvånad över att jag hade de där rädslorna....

jaja, vi får låta honom smälta det lite. Det är inte så onstigt om han reagerar lite märkligt på det. Är ju ganska tunga saker och det har ju tagit lång tid för mig att fatta så det vore ju snarare konstigt om han fattade överhuvudtaget. Han avslutade t o m med att ge mig instruktioner för vad jag ska göra när jag öppnar kartongen med hans nya kamera. suck

Jag ska iaf klappa mig själv på axeln för att jag kunde va arg och uttrycka det. Och för att jag öppnade mig ytterligare lite. Jag hoppas att han förstod att ett bra sätt att prata med mig är att fråga... Iaf så är jag stolt idag, oavsett vad som händer. Jag har stått upp för mig själv och mina behov. Det är det enda jag kan göra.

Kroppsliga reaktioner

Uagh, jag mår nästan illa när jag börjar tänka på att vara utan min pojkvän. Det bara växer i magen på mig vid tanken på att inte ha honom i mitt liv. Mycket av obehaget väcks när jag tänker på att han skulle träffa andra.
---------------
Nu skickade jag precis iväg ett mejl om att jag inte kommer till skolan idag. Orkar inte träffa folk just nu..
Ska ta och ringa min sponsor.

Rätt

Vad jag än känner så är det rätt.

Det är bara jag som vet vad som är bra för mig.

Det finns inget allmänt rätt och fel.

Var jag än är i min utveckling så är jag alltid rätt.

Oförståelse

Igår pratade jag med min pojkvän och resonerade kring mina tentor och hur jag skulle prioritera på ett bra sätt och att det nog är svårt att klara båda. Varpå han undrar varför jag varit på så få föreläsningar och vad jag gjort istället. Och jag bara blir mållös inför hur lite han förstår. Jag har kämpat som fan denna perioden och så kommer han och undrar vad jag har gjort egentligen. Jag har för mycket att göra och måste prioritera hårt och när jag sa att det finns viktigare saker än föreläsningar fick jag typ inget svar. Fattar han ingenting?! Jag tycker ändå att jag har visat en hel del av hur dåligt jag mår och hur trött jag är och så kommer han och ifrågasätter vad jag har gjort egentligen!
Vad tror han egentligen, jag går igenom en av mina tyngsta perioder hittills i livet och han ifrågasätter varför jag inte varit på föreläsningar! Vad har jag gjort i stället - Jo, jag har försökt överleva!

Gah!

Det här är bra, känslor som kommer ut istället för förträngs eller förnekas. Frågan är om de är helt befogade eller om jag överreagerar något och dömer obefogat hårt?

Medan vi pratade kom jag på mig själv med att tänka "Är det här verkligen vad jag behöver just nu? Är han verkligen det jag behöver?"

Ska ta upp det med honom ikväll. Att jag blev ledsen och arg för att han inte va okänslig och inte verkar ha förstått hur tungt jag har det just nu.
----------------

Just det där att bli ifrågasatt för att jag har det jobbigt, att inte bli förstådd gör så ont i mig för det påminner mig om min förra pojkvän som absolut inte fattade varför jag mådde dåligt (inte för att jag heller gjorde det just då) och fick mig att känna mig fjantig och patetisk. Iaf var det så mot slutet.

Lite sent men iaf..

Bra:
Öppnade mig för henne
Märkte hur jag ändå inte riktigt kunde slappna av med henne
Tar initiativ på dansen

Tack för:
ACA
Fina vänner och stunder
Att jag har fattat att jag har problem nu och tar tag i det istället för att förneka det ännu längre

Hjälp mig att:
Acceptera mig själv
vara snäll mot mig själv
Ha tålamod....

Bra:
Bad Anton om sammanfattning
Lät mig själv bryta ihop på kvällen idag och känna på de där liten-känslorna
Prioriterar annorlunda mot förut

Tack:
För min sponsor
För ACA (vart hade jag varit annars?)
För en trevlig kväll igår där jag lyckades slappna av ganska bra och säga mina åsikter

Hjälp mig att:
Lyssna på mig själv
Låta mig vara liten och svag ett tag
Berätta för Maja imorn

tålamod

Usch vad jag är trött... Saknar min pojkvän och känner mig allmänt vilsen. Jag vill att han ska va här. Jag vill att allt ska fungera bra. Att jag inte ska va så fruktansvärt beroende av bekräftelse. Som precis nu gled tankarna iväg på repet imorn och hur jag ska se ut för att va snygg och sexig. Det kretsar liksom hela tiden i mitt huvud. Hela tiden tankar kring hur jag ser ut och uppfattas och försöka att korrigera mig för att göra "rätt". Rätt, rätt, rätt, ständigt detta rätt! Det finns ju inget sånt!! Jag blir så frustrerad för min hjärna förstår såklart att det är så, men jag fattar det ju ändå inte i hjärtat.. Så jag fortsätter... och fortsätter.. och fortsätter... men det är väl som min sponsor säger att det tar tid sånt här och det är bra att jag ser det, det är en början. Tålamod....

-----------

Tänkte lite på min mamma förut och jag blir ledsen direkt. Jag vill att hon ska komma in genom dörren, komma och sätta sig hos mig i soffan så att jag får gråta ut all förtvivlan i hennes famn. Det har jag ju aldrig gjort. När jag va liten fick jag skuldkänslor när jag bröt ihop inför henne för jag märkte ju att hon mådde dåligt så jag ville inte lägga mer på henne. Och den här känslan är så stark. Längtan efter att få bli tröstad och omhändertagen. Få ge utlopp för de känslorna jag hade när jag va liten, få vara den där lilla flickan som blir tröstad av mamma. Men skulle jag kunna göra det nu? Jag skulle få en del skuldkänslor om jag visade mig sån här för mamma. Det går ju också emot det här med att visa sig svag. Men vilken lättnad det skulle vara att kunna prata med henne om den tiden på riktigt. Åh, jag hör en inre dialog där den ena sidan vill fråga mamma mer om vad som hände och vad hon tänkte för att förstå och komma ihåg mer. Medan den andra sidan säger att jag inte vill utsätta henne för nån utfrågning, ge henne skuldkänslor eller tvinga henne att tänka tillbaka.... suck..

Åh, nu ska jag gå och lägga mig och sova riktigt länge

Bra:
Tog sovmorgon
Gav mig kvalitetstid med kameran
Ringde min sponsor

Tack för:
Spextjejerna
fint väder idag
min sponsor

Hjälp mig att:
prioritera
tänka positivt
ta en dag i taget

Bra:
Sa till min gamla pojkvän att jag inte vill ha någon relation med honom just nu, samtidigt som jag visade mitt deltagande i hans sorg.
Fick inte skuldkänslor fast jag glömt bort min pappas födelsedag och hanterade hans samtal bra.
Uppmärksammar att jag har svårt att vara still och inte göra saker hela tiden.

Tack:
För att mina nära är friska.
För min lgh som jag trivs väldigt bra i.
För att den här perioden snart är slut.

Hjälp mig att:
vara snäll mot mig själv.
ta tid för mig själv.
ta jobbet med min utveckling på riktigt.

Hur jag upplever en situation beror inte på situationen i sig, 

utan på vilka tankar och föreställning jag har om den.

Bra:
Jag kunde förklara vad min prioriteringslapp betydde för tjejerna utan att göra mig själv liten eller skämta bort det.
Va snäll mot min själv och accepterande när jag ser mitt sökande efter bekräftelse från killar
Bra tänk om P, att jag ska slappna av mer och mer och att han får ta mig som jag är och försöka att inte ställa mig in så mycket.

Tack:
För ACA
För dansen
För min sponsor

Hjälp mig:
Att prioritera
Att va snäll mot mig själv
Att stå på mig och säga vad jag tycker

Att nå botten

Jag har fram tills igår varit fruktansvärt rädd för att det är nödvändigt för mitt tillfrisknande att jag slår i botten ordentligt. Med det menar jag att man blir utbränd, måste sluta skolan, ta antidepressiva medel mm. Jag har liksom trott att jag inte mår tillräckligt dåligt. Att jag måste mycket längre ner för att förstå och inte förneka något för att kunna bli bättre på riktigt. Jag har jämfört mig med andra på mötena som har fått mycket allvarligare konsekvenser på sina beteenden.

Igår insåg jag att jag faktiskt har hittat min botten. Jag mår dåligt, jag bryter ihop emellanåt och jag har förstått att jag mår dåligt och behöver hjälp. Skillnaden mot de andra på mötena är att jag är yngre och har kunnat ta tag i de här sakerna innan det går så långt. Jag har inte bara sprungit på, vidare och framåt utan jag har gjort nåt tidigare och behöver då inte slå i lika hårt. Otroligt skönt insikt!!! Jag har varit så orolig. Vilken lättnad! För visst mår jag dåligt, och tillräckligt dåligt. Och det behöver inte bli värre... Det kan såklart bli det, det måste jag va ödmjuk inför och lyssna på mig själv, men det måste inte bli värre, jag måste inte slå ihop helt.


Lättnad!!!

ny mardröm

Igår berättade jag för min sponsor om att jag kommit på att mina fruktansvärda mardrömmar handlar om mina försök att undvika mina rädslor genom att bli räddad av någon. Hon va imponerad av min insikt, och det är jag också.

Inatt drömde jag en ny mardröm olik de andra. Den här gången va den en kvinna som vill döda mig och min sponsor va med i drömmen och jag försökte skydda mig bakom henne men hon ville inte skydda mig riktigt och kvinnan hittade mig ändå. Jag vaknade mitt i och va skräckslagen, egentligen behövde jag gå på toa men jag vågade inte lämna sängen av rädsla att den här kvinnan skulle få tag i mig då, att hon stod i mörkret och väntade på mig. Fruktansvärt!

Det slog mig precis att det nog är första gången jag är rädd för en kvinna på det sättet. Alltid när jag är mörkrädd så ser jag män framför mig. Undra vad det betyder? Om det nu betyder nåt alls...

Svaghet

Jag va hos min sponsor igår och vi kom in på min syn på svaghet och svaga människor. Jag har alltid sett ner på min mamma av flera anledningar, dels för att hon inte tog mig från pappa tidigare och för att hon saknar självrespekt. När jag va liten fick jag nästan alltid som jag ville med mamma. Jag hade henne lindad runt mitt finger och vi spelade spelet där jag var offer och hon va för "snäll" mot mig för att hon hade skuldkänslor för att hon såg det som hennes fel att vi var kvar hos pappa. Detta gör att jag ser ner på min mamma och på många sätt inte har respekt för henne.

På senare tid har hon börjat ta hand om sig själv lite mer och satt en del gränser mot mig, vilket alltid gör mig oerhört frustrerad. Jag går tillbaka i en 14-årings beteende och kan vara riktigt elak. Det skäms jag för.

Utöver detta fördömande av min mammas svaghet tror jag också att jag är påverkad av pappas sätt att behandla mamma. Att han förlöjligade henne eller inte lyssnade på henne samtidigt som hon inte hade förmågan att sätta gränser för sig själv. På nåt sjukt sätt lärde jag mig att om man va som mamma, svag, förtjänade man inte kärlek.

En ytterliggare anledning till att jag föraktar min mammas svaghet är för att jag själv har den och jag hatar den sidan hos mig själv. Jag ser ju tydligt att den kommer från mamma så det är lätt att lägga skulden på henne för att jag är den jag är.

En sak till som har format detta synsätt är utgången av mitt tidigare förhållande där (om man skalar bort de förmildrade omständigheterna och lullet) min pojkvän gjorde slut med mig för att han inte längre orkade dra mig och plocka upp mig varje gång jag föll ihop. Jag tar på mig skulden för att vårt förhållande tog slut även om jag är så klok att jag med förståndet förstår att det inte är hela sanningen. Men faktum är att jag var väldigt beroende av honom och satte mycket ansvar på honom för att jag skulle må bra istället för att ta eget ansvar. I alla fall så lärde jag mig väldigt tydligt att detta beteende, det svaga, gjorde att man förlorade kärleken, att man förstörde den till och med. Och jag lovade mig själv att aldrig bli så beroende av en partner någonsin igen.

Alla de här sakerna gör det fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag har problem och behöver hjälp, att ge upp och sluta kämpa på som jag alltid gjort. Jag vet att jag lovade mig själv någon gång i tonåren att jag inte skulle bli som min mamma med mina barn utan att jag skulle vara stark. Jag kanske ska förtydliga exakt vilka karaktärsdrag jag inkluderar i detta svaga. Vi har osäkerheten och viljan att vara till lags som absolut mest utmärkande. Sen har vi oförmågan att vara spontan och göra bort sig, säga vad man tycker, sätta gränser. Ytterst handlar det om självkänsla och självrespekt.

Min sponsor pekade ut att jag ju faktiskt inte är min mamma. Jag är på väg åt rätt håll. Jag har börjat sätta gränser, säga vad jag tycker och ökat både självrespekten och självaktningen.


Jag är inte min mamma!

Pussel

Hela mitt liv har jag försökt få ihop det pusslet som är jag. Jag har aldrig riktigt fått till det, har letat efter bitar och försökt få dem att passa och ibland har jag velat att de ska passa så mycket att jag trott att jag hittat rätt bit. Men till slut spricker det och jag måste inse att det inte var den biten jag behövde.

Nu är det som om någon har pekat ut vilka bitar som saknas. Och att anledningen till att jag saknar dem var att jag inte fick dom till mig när jag va barn. Det fanns aldrig någon möjlighet för mig att få ihop mitt pussel. Det saknades för många bitar, och en del av de bitarna jag har fått är lite trasiga eller sneda.

Det finns så mycket sorg och så mycket tröst i det. Sorg för att jag blivit missunnad nåt som är självklart för många och som jag inte hade minsta skuld i eller kunde påverka. Och tröst för att med insikten kan kan göra skillnad nu. Nu vet jag vilka bitar som saknas och det är dom jag måste hitta eller skapa åt mig själv.