Så sa min pappa ofta till mig när jag utagerade min ilska mot honom eller satte gränser. Det gjorde att när jag stod upp för mig själv och gav uttryck för mina känslor så la min pappa skuld på mig för detta. Det va ju synd om honom och jag va självisk som betedde mig som jag gjorde. (Jag kan i och för sig tänka mig att de vredesutbrotten jag hade inte var ett exempel på vad som klassas som acceptabelt beteende, men i din situationen jag var va detta mitt enda sätt att få utlopp för alla de känslor jag kände.)
Fan, pappa manipulerade mig för att jag skulle va snäll mot honom och få saker eller tjänster tillbaka! Detta hade jag typ glömt. Det här beteendet sitter ju rätt bra ihop med "Pappa är rätt bra att ha ibland va?" som han nästan alltid använder när han ger mig saker både nu och då.
----------------------
Förutom detta med min pappa kommer jag på mig själv med att vara mer beroende av hans gillande än vad jag nog vill erkänna. Jag låtsas ofta att jag inte bryr mig om vad han tycker om vad jag gör, mina saker eller något annat, men jag tror att jag bryr mig ganska mycket. Nu inför föreställningarna är jag lite rädd för vad han ska säga. Han kommer nog inte förstå och jag gissar på att jag inte kommer få höra det jag så fruktansvärt gärna vill höra, nämligen:
Gud, va duktig du va! Jag är så stolt över dig!
Och att han säger det som att man märker att han verkligen menar det och inte bara säger det i ett skratt och gör mig liten. Eller att han ska säga nåt i still med "Man ser ju vad du har fått ifrån pappa iaf"... (Jag min ångest, beroende och självömkan, tack för den du!)
Jag är också rädd för att att jag kommer få mindre smidiga kommentarer så som "Va lite du va på scen" eller "Va långt det va".
I vilket fall så är insikten att min pappa åsikt och gillande betyder väldigt mycket för mig fortfarande, var sig jag vill erkänna det eller inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar