Usch vad jag är trött... Saknar min pojkvän och känner mig allmänt vilsen. Jag vill att han ska va här. Jag vill att allt ska fungera bra. Att jag inte ska va så fruktansvärt beroende av bekräftelse. Som precis nu gled tankarna iväg på repet imorn och hur jag ska se ut för att va snygg och sexig. Det kretsar liksom hela tiden i mitt huvud. Hela tiden tankar kring hur jag ser ut och uppfattas och försöka att korrigera mig för att göra "rätt". Rätt, rätt, rätt, ständigt detta rätt! Det finns ju inget sånt!! Jag blir så frustrerad för min hjärna förstår såklart att det är så, men jag fattar det ju ändå inte i hjärtat.. Så jag fortsätter... och fortsätter.. och fortsätter... men det är väl som min sponsor säger att det tar tid sånt här och det är bra att jag ser det, det är en början. Tålamod....
-----------
Tänkte lite på min mamma förut och jag blir ledsen direkt. Jag vill att hon ska komma in genom dörren, komma och sätta sig hos mig i soffan så att jag får gråta ut all förtvivlan i hennes famn. Det har jag ju aldrig gjort. När jag va liten fick jag skuldkänslor när jag bröt ihop inför henne för jag märkte ju att hon mådde dåligt så jag ville inte lägga mer på henne. Och den här känslan är så stark. Längtan efter att få bli tröstad och omhändertagen. Få ge utlopp för de känslorna jag hade när jag va liten, få vara den där lilla flickan som blir tröstad av mamma. Men skulle jag kunna göra det nu? Jag skulle få en del skuldkänslor om jag visade mig sån här för mamma. Det går ju också emot det här med att visa sig svag. Men vilken lättnad det skulle vara att kunna prata med henne om den tiden på riktigt. Åh, jag hör en inre dialog där den ena sidan vill fråga mamma mer om vad som hände och vad hon tänkte för att förstå och komma ihåg mer. Medan den andra sidan säger att jag inte vill utsätta henne för nån utfrågning, ge henne skuldkänslor eller tvinga henne att tänka tillbaka.... suck..
Åh, nu ska jag gå och lägga mig och sova riktigt länge
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar