Idag har jag varit på mitt första enskilda samtal. Jag va ganska nervös innan och orolig för vad hon skulle fråga och hur det skulle vara men det gick bra. För mig är det ju ganska bra med någon som frågar mycket och hjälper mig att fiska fram saker.
Vi pratade mycket om förhållandet till min mamma, hur det funkar nu och hur det har varit. Berättade att när mamma va utbränd och gick och pratade med en kurator så åkte jag hem från jobbet för att skjutsa och hämta henne. Jag har aldrig tänkt att det va nåt konstigt med det egentligen men min terapeut betonade att det inte är sådär riktigt bra beteenden. Det har ju alltid funnits lite av en tycka-synd-om-mamma känsla i mig, att hon inte orkar lika mycket som andra, är svag och kan få en ny sån krasch. Hon är ju också bra på att underbygga den för hon pratar alltid om att det är mycket på jobbet, att hon är trött och sånt. Har nog aldrig haft ett samtal med henne där hon varit peppande, pigg och glad. Det är ju alltid så om man frågar hur det är att det är mycket att göra och att hon är trött.
Och jag ser ju att jag har tagit efter detta beteende, spela på att det är synd om mig för att få folks sympatier och jag ska särbehandlas. Är alltid bra på att påpeka hur mycket jag har att göra i skolan, att det är jobbigt och vad det nu kan vara. Det går liksom av bara farten, om jag skulle säga att jag har lite att göra skulle det kanske skulle ställas högre krav på mig? Det finns ju de av mina vänner som har lika mycket eller mer att göra men som inte tjatar om det hela tiden. Jag har ju valt själv. Jag behöver ju inte läsa det jag gör eller jobba extra, det här är ju val jag gör. Bra, nu ser vi det här. Då kan vi ju öva på att inte spela offer.
tisdag 28 februari 2012
måndag 27 februari 2012
Ilska - Rädsla 0-0: walk over av båda
Alltså det här med kommunikation alltså. Jag är för. Jag röstar för, tveklöst. Bra grejer. Har precis lyckats att inte överge mig själv och sagt till min pojkvän att jag blir ledsen och rädd när han inte svarar. Sedan åkte det även med lite andra rädslor av bara farten och det kändes bra. Jag sa dom på ett sånt sätt att jag va ärlig samtidigt som jag tog ansvar för dem. Om inte detta är framsteg så säg!
Han hade tolkat mitt sms som att jag bara behövde skriva av mig. Sa att det va bra att jag sa det och att det ju är bra för honom att veta. Jag sa att jag gått hela dagen och varit orolig och analyserat vad han tänker. Han säger att jag ju bara kan fråga. Och det är ju i och för sig sant, men jag betonade ändå att det är jobbigt för mig och att jag vill ha någon typ av kommentar. Det känns bra, jag vet att detta kanske inte är helt bra för egentligen ska det kanske räcka med att jag bekräftar mig själv. Men nu är jag här och då måste jag acceptera det och stå för det. Bra där!
När vi pratade kom det även fram att han varit inne på den vuxetbarn.se som jag visade honom nån gång, han hade varit inne några gånger för att se om saker stämde på mig. Varför har han inte sagt det? Men jag blev iaf väldigt glad att han visat intresse och kollat lite själv.
Han sa även att han inte tycker att så mycket är jobbigt i vårt förhållande, såklart att det påverkar honom att jag mår dåligt men att han ändå inte märker så mycket av det. Jag ser ju en helt annan sida där jag till och från får kämpa väldigt mycket i förhållandet med mina rädslor, beteenden och tankemönster. Sa att det ofta är en kamp för mig, att det i perioder är väldigt jobbigt medan det i andra perioder kan gå väldigt lätt också. Det va ett väldigt fint samtal. Jag kunde fråga mycket och uttrycka mina känslor på ett bra sätt. Va på väg att trilla dit när jag sa att jag inte vill vara den där jobbiga, needy flickvännen. Och att jag hoppas att han inte tycker att jag är det. Snacka om att fiska efter grejer alltså. Men jag jag kom på det och sa att det vore konstigt om han tyckte det för jag är ju inte det. Att jag reagerar som jag gör är förståeligt och jag jobbar på att ta ansvar för det och göra annorlunda.
Han hade tolkat mitt sms som att jag bara behövde skriva av mig. Sa att det va bra att jag sa det och att det ju är bra för honom att veta. Jag sa att jag gått hela dagen och varit orolig och analyserat vad han tänker. Han säger att jag ju bara kan fråga. Och det är ju i och för sig sant, men jag betonade ändå att det är jobbigt för mig och att jag vill ha någon typ av kommentar. Det känns bra, jag vet att detta kanske inte är helt bra för egentligen ska det kanske räcka med att jag bekräftar mig själv. Men nu är jag här och då måste jag acceptera det och stå för det. Bra där!
När vi pratade kom det även fram att han varit inne på den vuxetbarn.se som jag visade honom nån gång, han hade varit inne några gånger för att se om saker stämde på mig. Varför har han inte sagt det? Men jag blev iaf väldigt glad att han visat intresse och kollat lite själv.
Han sa även att han inte tycker att så mycket är jobbigt i vårt förhållande, såklart att det påverkar honom att jag mår dåligt men att han ändå inte märker så mycket av det. Jag ser ju en helt annan sida där jag till och från får kämpa väldigt mycket i förhållandet med mina rädslor, beteenden och tankemönster. Sa att det ofta är en kamp för mig, att det i perioder är väldigt jobbigt medan det i andra perioder kan gå väldigt lätt också. Det va ett väldigt fint samtal. Jag kunde fråga mycket och uttrycka mina känslor på ett bra sätt. Va på väg att trilla dit när jag sa att jag inte vill vara den där jobbiga, needy flickvännen. Och att jag hoppas att han inte tycker att jag är det. Snacka om att fiska efter grejer alltså. Men jag jag kom på det och sa att det vore konstigt om han tyckte det för jag är ju inte det. Att jag reagerar som jag gör är förståeligt och jag jobbar på att ta ansvar för det och göra annorlunda.
Ilska - Rädsla 1-0?
Har två olika röster inom mig just nu. Den ena vill vara arg på min pojkvän. Skälla på honom för att han inte har hört av sig. Att det förstår han väl att jag blir ledsen, orolig, besviken. Jag har tagit upp det här förut, när jag öppnat mig nån annan gång och inte fått någon reaktion. Då har jag varit relativt snäll ändå och sagt att jag verkligen uppskattar att få någon typ av svar. Att han är glad att jag berättar eller vad som helst. Jag vet att han har svårt att uttrycka sig men jag vet också att han vet att jag vill att han ska svara. jag har ändå gett honom hela dagen att tänka ut något. i min värld är det ganska länge ändå.
Den andra sidan av mig är rädd. Rädd för att skrämma bort honom. Rädd för att jag redan har gjort det, redan har förstört. Rädd för att sätta gränser och sedan för att stå kvar i dem. Rädd för att ångra mig. Rädd för att bli övergiven.
Men nu överger jag iaf inte mig själv. Det är det viktigaste. Eller ja, jag försöker att inte göra det. Det är gott nog idag för detta är bland det svåraste jag vet.
Känner ändå att jag inte vill ge honom den lätta vägen ut. Jag vill va lite sur. Jag vill.. suck.. jag vill straffa honom.. Vackert. Han har gjort mig illa och då vill jag ge tillbaka.
Som jag skrev igår är det ju viktigt att se till mina motiv. När jag skrev det där igår så vill jag ju att han ska bekräfta mig, säga att det är ok och att han älskar mig. Att vi kommer ta oss igenom det och att han finns där. Och jag tänker att det här också är saker som jag egentligen borde/vill kunna ge mig själv men att jag är igång och söker utåt igen. Men vissa krav kan man väl ändå ställa. Sen tränar jag ju på att bekräfta mig själv. Men det här med att söka utåt går av bara farten.
Men åh, jag vill bara ha det mysigt ju. Nu kommer den där förnekelserösten in igen. "Jag vill inte! Vill inte! Vill inte! Vill inte!" Men jag har inte så mycket val eller hur? Så här är det, jag vet att det suger men jag kan inte göra något åt det. Vi får prova ändå. Det kommer lösa sig. Jag är här, alltid. Jag älskar dig. Du är det viktigaste i mitt liv och jag kommer aldrig svika dig.
Den andra sidan av mig är rädd. Rädd för att skrämma bort honom. Rädd för att jag redan har gjort det, redan har förstört. Rädd för att sätta gränser och sedan för att stå kvar i dem. Rädd för att ångra mig. Rädd för att bli övergiven.
Men nu överger jag iaf inte mig själv. Det är det viktigaste. Eller ja, jag försöker att inte göra det. Det är gott nog idag för detta är bland det svåraste jag vet.
Känner ändå att jag inte vill ge honom den lätta vägen ut. Jag vill va lite sur. Jag vill.. suck.. jag vill straffa honom.. Vackert. Han har gjort mig illa och då vill jag ge tillbaka.
Som jag skrev igår är det ju viktigt att se till mina motiv. När jag skrev det där igår så vill jag ju att han ska bekräfta mig, säga att det är ok och att han älskar mig. Att vi kommer ta oss igenom det och att han finns där. Och jag tänker att det här också är saker som jag egentligen borde/vill kunna ge mig själv men att jag är igång och söker utåt igen. Men vissa krav kan man väl ändå ställa. Sen tränar jag ju på att bekräfta mig själv. Men det här med att söka utåt går av bara farten.
Men åh, jag vill bara ha det mysigt ju. Nu kommer den där förnekelserösten in igen. "Jag vill inte! Vill inte! Vill inte! Vill inte!" Men jag har inte så mycket val eller hur? Så här är det, jag vet att det suger men jag kan inte göra något åt det. Vi får prova ändå. Det kommer lösa sig. Jag är här, alltid. Jag älskar dig. Du är det viktigaste i mitt liv och jag kommer aldrig svika dig.
Trasiga jag förstör
"Har jag förstört det igen?"
Denna hopplösa, skuldtyngda fråga vägrar lämna mitt huvud och jag får kämpa för att inte ge efter. Har jag med min trasighet och mina problem förstört ett till förhållande. Fy fan! Det finns liksom en del av mig som ser så på det. Mitt huvud förstår ju att det inte är så, men ändå kan jag inte riktigt trycka bort de här tankarna.
När mitt förra förhållande var på upphällningen var en av de anledningar som han angav att han inte orkade dra mig längre, inte lyfta upp mig när jag va ledsen och ta hand om lilla mig hela tiden. En del av detta va sant. Jag hade lagt ansvaret för mitt liv och mitt mående på någon annan. Det fungerar inte. Han fick mig att må bättre en stund men eftersom grundorsaken aldrig kom upp för att jag inte ville se inåt så trillade jag alltid ner igen. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig göra så igen. Det har gått ganska bra tycker jag. Och det ska jag fortsätta jobba med.
Men däremot så fanns det också en del av mig som såg det här uppbrotten som ett bevis på att mina problem gör att jag inte är värd kärlek. Att det va mitt fel att det inte fungerade. Och att jag med min trasighet inte förtjänar att bli älskad.
Så nu när min pojkvän fortfarande inte svarat på mitt sms ser den där delen av mig detta som ett tecken på att han har fått nog av mig och mina problem. Jag har gjort det igen. Förstört ett förhållande. Ingen orkar va tillsammans med nån som mig som bara förstör, har sjuka reaktioner och som inte fungerar.
I mitt förstånd förstår jag ju att det inte är sant. Jag vet också att jag drar väldigt stora växlar på att han inte har svarat och när som helst kommer det säkert en kommentar. Jag försöker intala mig själv att ta det som det kommer. Jag har varit väldigt ärlig och om han inte kan ta det så är han inte den jag behöver. En annan del av mig vill reagera på honom. Skriva ett argt sms om att det kunde ju va kul om han svarar när jag öppnar mig så mycket. Fattar han inte att det är jobbigt för mig när jag inte vet hur han tar det. Gah! Men jag ska inte göra det. Har gjort det förut och tränat på att säga ifrån. Nu tränar jag på att ta ansvar. Bollen ligger hos honom nu. Andas. Lämna över.
Denna hopplösa, skuldtyngda fråga vägrar lämna mitt huvud och jag får kämpa för att inte ge efter. Har jag med min trasighet och mina problem förstört ett till förhållande. Fy fan! Det finns liksom en del av mig som ser så på det. Mitt huvud förstår ju att det inte är så, men ändå kan jag inte riktigt trycka bort de här tankarna.
När mitt förra förhållande var på upphällningen var en av de anledningar som han angav att han inte orkade dra mig längre, inte lyfta upp mig när jag va ledsen och ta hand om lilla mig hela tiden. En del av detta va sant. Jag hade lagt ansvaret för mitt liv och mitt mående på någon annan. Det fungerar inte. Han fick mig att må bättre en stund men eftersom grundorsaken aldrig kom upp för att jag inte ville se inåt så trillade jag alltid ner igen. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig göra så igen. Det har gått ganska bra tycker jag. Och det ska jag fortsätta jobba med.
Men däremot så fanns det också en del av mig som såg det här uppbrotten som ett bevis på att mina problem gör att jag inte är värd kärlek. Att det va mitt fel att det inte fungerade. Och att jag med min trasighet inte förtjänar att bli älskad.
Så nu när min pojkvän fortfarande inte svarat på mitt sms ser den där delen av mig detta som ett tecken på att han har fått nog av mig och mina problem. Jag har gjort det igen. Förstört ett förhållande. Ingen orkar va tillsammans med nån som mig som bara förstör, har sjuka reaktioner och som inte fungerar.
I mitt förstånd förstår jag ju att det inte är sant. Jag vet också att jag drar väldigt stora växlar på att han inte har svarat och när som helst kommer det säkert en kommentar. Jag försöker intala mig själv att ta det som det kommer. Jag har varit väldigt ärlig och om han inte kan ta det så är han inte den jag behöver. En annan del av mig vill reagera på honom. Skriva ett argt sms om att det kunde ju va kul om han svarar när jag öppnar mig så mycket. Fattar han inte att det är jobbigt för mig när jag inte vet hur han tar det. Gah! Men jag ska inte göra det. Har gjort det förut och tränat på att säga ifrån. Nu tränar jag på att ta ansvar. Bollen ligger hos honom nu. Andas. Lämna över.
Läskigt att va ärlig
Igår kväll skickade jag ett sms till min pojkvän där jag berättade om svartsjukan och försökte förklara. Va inte så lätt kan jag säga. Vill så gärna att han ska förstå. Säga att det är ok (letar utanför mig själv). Nu har jag inte fått nån kommentar än och blir orolig. Jag har öppnat mig, visat lite mer hur trasig jag är men ändå tagit ansvar för det tycker jag. Gett honom mitt hjärta på ett fat och inte fått nån reaktion.
Eller handlar detta mycket om att jag vill att han ska säga att det är ok. Att jag inte kan känna det själv. Söker bekräftelse utifrån istället för att söka inom mig själv.
Det är ok. Jag förstår precis varför du reagerar som du gör. Det är inte alls konstigt att det blir så här. Men du är modig som vågar erkänna och jobbar för att ta ansvar. och det kommer lösa sig. Svartsjukan kommer minska om du fortsätter jobba på det. Och övergivenheten kommer också minska när du lär dig att bekräfta dig själv och älska dig själv. Jag finns här. Alltid. Känn klotet.
Eller handlar detta mycket om att jag vill att han ska säga att det är ok. Att jag inte kan känna det själv. Söker bekräftelse utifrån istället för att söka inom mig själv.
Det är ok. Jag förstår precis varför du reagerar som du gör. Det är inte alls konstigt att det blir så här. Men du är modig som vågar erkänna och jobbar för att ta ansvar. och det kommer lösa sig. Svartsjukan kommer minska om du fortsätter jobba på det. Och övergivenheten kommer också minska när du lär dig att bekräfta dig själv och älska dig själv. Jag finns här. Alltid. Känn klotet.
söndag 26 februari 2012
Ilska, övergivenhet, frustration
Här svänger det snabbt.
Pratade precis med min pojkvän och förklarade lite kring de känslorna jag får när han går ut. Jag får ju upp samma känslor som när pappa drack. Jag känner mig sviken, övergiven och värdelös. Det är också en kontrollförlust, för när pappa drack visste jag aldrig riktigt vad som kunde hända och han gick inte att resonera med, inte att lita på. Min pojkvän va ju här när jag kom på att det är så och jag berättade det då, dock va jag inte tydlig med att detta ligger hos mig och att jag kommer att komma på hur jag ska hantera det och jobba på det. Det ligger inte hos honom, det är viktigt att han förstår att det inte är han som gör mig illa när han går ut. Det är mina egna tankar, försvarsmekanismer och överlevnadsstrategier som slår in. Det ligger hos mig och jag kommer lösa det.
Han sa att han ju inte behöver berätta när han går ut till mig. Men det blir ju också fel. Vi ska inte ha hemligheter för varandra. Det är ju värre än det här.
Lite senare i samtalet kommer det ju fram (härlig formulering.. suck!) att han va ute igår och en del av mig känner bara: "Jaha, så jag hade rätt ändå! Du har gått bakom ryggen på mig." Suck...
Efter att vi lagt på kom känslorna upp på riktigt. Sviken, övergiven, lurad, värdelös. Så jag ringde min sponsor, hon är klok och sa att jag va modig och mogen som tar ansvar fast jag helst bara vill lägga allt på honom och ge honom skuldkänslor. Ansvar, det är viktigt det. Vi pratade lite om känslorna som kom upp och tryckte lite kring min svartsjuka och jag såg det inte direkt men det ligger nåt där. Jag är ju lite svartsjuk överlag och när min pojkvän är ute blir det värre såklart. Dels tror jag det beror på att min förra pojkvän va otrogen mot mig och den grejen va väldigt festrelaterad. Sen finns det nåt med pappa också, det gick ju inte att lita på honom när han drack och det har jag nog tagit med mig. När min pojkvän dricker så tänker jag att han inte har kontroll (OCH jag har inte kontroll) så vad som helst kan hända. Denna jäkla svartsjuka alltså... suck!!!
Pratade precis med min pojkvän och förklarade lite kring de känslorna jag får när han går ut. Jag får ju upp samma känslor som när pappa drack. Jag känner mig sviken, övergiven och värdelös. Det är också en kontrollförlust, för när pappa drack visste jag aldrig riktigt vad som kunde hända och han gick inte att resonera med, inte att lita på. Min pojkvän va ju här när jag kom på att det är så och jag berättade det då, dock va jag inte tydlig med att detta ligger hos mig och att jag kommer att komma på hur jag ska hantera det och jobba på det. Det ligger inte hos honom, det är viktigt att han förstår att det inte är han som gör mig illa när han går ut. Det är mina egna tankar, försvarsmekanismer och överlevnadsstrategier som slår in. Det ligger hos mig och jag kommer lösa det.
Han sa att han ju inte behöver berätta när han går ut till mig. Men det blir ju också fel. Vi ska inte ha hemligheter för varandra. Det är ju värre än det här.
Lite senare i samtalet kommer det ju fram (härlig formulering.. suck!) att han va ute igår och en del av mig känner bara: "Jaha, så jag hade rätt ändå! Du har gått bakom ryggen på mig." Suck...
Efter att vi lagt på kom känslorna upp på riktigt. Sviken, övergiven, lurad, värdelös. Så jag ringde min sponsor, hon är klok och sa att jag va modig och mogen som tar ansvar fast jag helst bara vill lägga allt på honom och ge honom skuldkänslor. Ansvar, det är viktigt det. Vi pratade lite om känslorna som kom upp och tryckte lite kring min svartsjuka och jag såg det inte direkt men det ligger nåt där. Jag är ju lite svartsjuk överlag och när min pojkvän är ute blir det värre såklart. Dels tror jag det beror på att min förra pojkvän va otrogen mot mig och den grejen va väldigt festrelaterad. Sen finns det nåt med pappa också, det gick ju inte att lita på honom när han drack och det har jag nog tagit med mig. När min pojkvän dricker så tänker jag att han inte har kontroll (OCH jag har inte kontroll) så vad som helst kan hända. Denna jäkla svartsjuka alltså... suck!!!
lördag 25 februari 2012
Lugn, lycka och energi
Idag har jag haft en riktigt bra dag. Det va längesedan jag kände så sist. Blev lugn efter mötet igår och i morse va jag och tränade, det blev spontant ett dubbelpass för att jag fick massa energi och va sugen på det. Har bara unnat mig själv en härlig dag idag. Åt god lunch, tog en lång promenad i solen och dansade och sjöng så mkt jag vågade till The Ark, lycka! :)
Sen fixade jag lite med min cykel, känner mig nöjd för det är en typisk sån sak som jag skjuter upp i vanliga fall. Har också hunnit städa lite och napa en timme och nu styrt spontan och väldigt fin mat till mig själv, lyx!
nu ska jag strax iväg och umgås med lite kompisar, det känns väldigt kul också. Jag är sugen på att va social igen, även med dem som jag inte är närmast med. Känner att jag har balans och då kan jag förhoppningsvis va mig själv med dom också. Lugn :)
Sen fixade jag lite med min cykel, känner mig nöjd för det är en typisk sån sak som jag skjuter upp i vanliga fall. Har också hunnit städa lite och napa en timme och nu styrt spontan och väldigt fin mat till mig själv, lyx!
nu ska jag strax iväg och umgås med lite kompisar, det känns väldigt kul också. Jag är sugen på att va social igen, även med dem som jag inte är närmast med. Känner att jag har balans och då kan jag förhoppningsvis va mig själv med dom också. Lugn :)
fredag 24 februari 2012
Fint fredagsmöte
Kom nyss hem från ACA-möte och är helt varm i kroppen. De är alltid så ruskigt fina de där mötena och ibland är det lite extra speciellt, idag va en sån dag. Vi va bara 4 st så man fick väldigt mycket tid varje person och det blir ofta fint för då hinner alla säga det de vill och kanske även får tid för saker att komma upp medan man delar. Idag hade vi andra steget som tema och många delade om vad de har för högre kraft, hur de tänker kring det och använder den i vardagen. Väldigt nyttigt för mig. Jag va också modig och berättade (fast jag tycker det är lite fjantigt) att när jag ser djur ute nånstans ser jag det som att nån däruppe ger mig en liten påminnelse. Så att jag ser ekorren när jag tar en promenad eller en hare på väg till skolan betyder väldigt mycket för mig och kan ge mig lugn och värme.
Jag tror att anledningen till att jag tycker så mycket om djur va att jag tydde mig mycket till de husdjur vi hade när jag va liten. De fanns alltid där, lyssnade och förstod mig. Så på nåt sätt ser jag dem som mina vänner tror jag. Jag ger dem mänskliga känslor och tankar. Lite knäppt kanske men jag blir ju glad och lugn av det så det tänker jag inte sluta med.
Jag tror att anledningen till att jag tycker så mycket om djur va att jag tydde mig mycket till de husdjur vi hade när jag va liten. De fanns alltid där, lyssnade och förstod mig. Så på nåt sätt ser jag dem som mina vänner tror jag. Jag ger dem mänskliga känslor och tankar. Lite knäppt kanske men jag blir ju glad och lugn av det så det tänker jag inte sluta med.
torsdag 23 februari 2012
Intelligens
Jag reagerar alltid väldigt starkt på de situationer som får mig att känna mig dum. Ofta hittar jag också sätt att förakta den person som var anledningen till detta. Det är viktigt för mig att vara smart, det har det nog alltid varit. Jag har inte alltid haft bästa betygen, det har jag inte nu heller. Men om jag vill så har jag lätt för att lära mig och förstår ofta snabbt nya saker. Undra om min fixering vid att vara smart och verka smart har att göra med pappa. Han säger ju alltid det till mig. Du är så smart. Du ska läsa vidare. jag har aldrig tänkt att vad han säger spelar så stor roll för mig, utan har för det mesta fräst ifrån med att jag gör väl vad jag vill. Men det kanske ändå är så. Eftersom jag blev övergiven av honom så försökte jag hitta andra sätt att få uppmärksamhet av honom, fotbollen och skolan. Jag har ju också alltid trivts i klassrummet, med att få lärarens uppmärksamhet när jag säger något smart och förstår. Se mig! jag kan, jag kan! Säg att jag är duktig.
Suck...
Suck...
Farligt att tänka stort
Jag ser väldigt mycket beteenden hos mig själv. Många tankemönster som jag förstår är sjuka men som jag ändå inte lyckas göra något åt. Jag ser så mycket på en gång. Det är så fruktansvärt jobbigt att bli medveten om allt detta och dessutom så ser jag ju mer och mer hela tiden. Min hjärna är hela tiden igång och analyserar, tolkar och jämför, för att se om jag kan hitta nya saker jag gör och tänker som beror på mina reaktioner i barndomen. Det kräver mycket energi.
Nu på senaste har jag hamnat mycket i att jag ser allt och tänker hur mycket som är kvar att jobba med. Det är inte bra. Jag vill vända tillbaka och istället ta en sak i taget, en dag i taget. Det är ju ändå så det måste göras. något annat sätt finns inte. Försöka acceptera att det här kommer ta tid. Jag kommer förmodligen aldrig blir klar heller. Är så van att saker ska hända snabbt, jag förstår fort, lär mig fort. Men det här är ingenting jag ska lära mig. Det räcker inte att kunna begreppen och förstå. Jag måste göra saker också, nya saker, jobbiga saker, läskiga saker. Och jag behöver ha disciplin och ta ansvar. Jag vet ju så väl vad jag mår bra av. Det är det jag ska göra. Som att ringa min sponsor till exempel. Senaste tiden har jag inte ringt nåt i veckor utan vi har bara pratat när vi setts och på mötena. jag borde använda henne mer. För att lugna ner mig. Komma tillbaka. Vädra små och stora saker.
Inom mig sitter en liten tjej med armarna i kors och säger "jag kan själv!"
Har svårt att kontinuerligt erkänna att jag behöver hjälp och att be om den. Att besvära någon annan. Ta tid av nån. och dessutom riskera att den andra personen faktiskt kan hjälpa, förklara eller ge ett annat sätt att se på det så att jag känner mig dum.
Nu på senaste har jag hamnat mycket i att jag ser allt och tänker hur mycket som är kvar att jobba med. Det är inte bra. Jag vill vända tillbaka och istället ta en sak i taget, en dag i taget. Det är ju ändå så det måste göras. något annat sätt finns inte. Försöka acceptera att det här kommer ta tid. Jag kommer förmodligen aldrig blir klar heller. Är så van att saker ska hända snabbt, jag förstår fort, lär mig fort. Men det här är ingenting jag ska lära mig. Det räcker inte att kunna begreppen och förstå. Jag måste göra saker också, nya saker, jobbiga saker, läskiga saker. Och jag behöver ha disciplin och ta ansvar. Jag vet ju så väl vad jag mår bra av. Det är det jag ska göra. Som att ringa min sponsor till exempel. Senaste tiden har jag inte ringt nåt i veckor utan vi har bara pratat när vi setts och på mötena. jag borde använda henne mer. För att lugna ner mig. Komma tillbaka. Vädra små och stora saker.
Inom mig sitter en liten tjej med armarna i kors och säger "jag kan själv!"
Har svårt att kontinuerligt erkänna att jag behöver hjälp och att be om den. Att besvära någon annan. Ta tid av nån. och dessutom riskera att den andra personen faktiskt kan hjälpa, förklara eller ge ett annat sätt att se på det så att jag känner mig dum.
onsdag 22 februari 2012
Mer eller mindre ensam
Jag är trött. Huvudvärk och död. Har varit på tå och spänd hela dagen och nu bara far det runt i skallen.
Blir lite ensam och ynklig också. Detta blir värre när min pojkvän har planer, på nåt sätt känner jag misslyckad för att han ska iväg och äta hos en kompis och jag är trött och helst bara vill somna kl nio. Det där är nåt jag fått av min förra pojkvän. Han va typ aldrig själv utan alltid hittade på saker. Jag jämförde och hade inte lika mkt vänner och la mig i underläge. Så kag värderar liksom socialt umgänge och vänner som status eller nåt. Suck. Vad jag vill och mår bra av borde va viktigare. Dessutom är det irriterande att jag blir mer ensam när min pojkvän inte är det. Om han inte heller gjorde nåt spec ikväll så hade jag inte varit misslyckad.. Sjukt.. Jag vill ju inte ens göra nåt idag. Är helt slut ju och vill bara sova.
Vad du än känner så är det alltid rätt. Gonatt
Blir lite ensam och ynklig också. Detta blir värre när min pojkvän har planer, på nåt sätt känner jag misslyckad för att han ska iväg och äta hos en kompis och jag är trött och helst bara vill somna kl nio. Det där är nåt jag fått av min förra pojkvän. Han va typ aldrig själv utan alltid hittade på saker. Jag jämförde och hade inte lika mkt vänner och la mig i underläge. Så kag värderar liksom socialt umgänge och vänner som status eller nåt. Suck. Vad jag vill och mår bra av borde va viktigare. Dessutom är det irriterande att jag blir mer ensam när min pojkvän inte är det. Om han inte heller gjorde nåt spec ikväll så hade jag inte varit misslyckad.. Sjukt.. Jag vill ju inte ens göra nåt idag. Är helt slut ju och vill bara sova.
Vad du än känner så är det alltid rätt. Gonatt
Mardrömmarna - mig 50-1
Inatt drömde jag mardröm igen. Först blev jag ledsen och frustrerad. Men sen kom jag på att den va annorlunda. Jag va lika jagad och den va lika läskig men denna gången lyckades jag vinna. Jag sköt honom. De andra gångerna har det slutat med att jag är jgad eller instängd och inte kan fly. Att jag förlorar. Men som sagt, denna gång va det jag som vann till slut.
Jag har ju sett dessa mardrömmar som mina rädslor och mina överlevnadsstrategier som försöker hålla kvar greppet om mig. De få kämpa hårt för jag går emot dessa rädslor ofta nu för tiden. Stolt!
Så denna nya avslutning på drömmen är väldigt viktig ser jag det som. Jag kämpar och nu har jag börjat vinna också. Min plågoande tappar sitt grepp om mig. Blir rörd av att tänka på det.
Det finns säkert de som skulle tvivla på hur rationell den här analysen av mina mardrömmar är. Jag kan väl bara säga att det inte är rationellt men för mig är det sant. Jag känner det i hela mig och det är det enda som räknas.
Jag har ju sett dessa mardrömmar som mina rädslor och mina överlevnadsstrategier som försöker hålla kvar greppet om mig. De få kämpa hårt för jag går emot dessa rädslor ofta nu för tiden. Stolt!
Så denna nya avslutning på drömmen är väldigt viktig ser jag det som. Jag kämpar och nu har jag börjat vinna också. Min plågoande tappar sitt grepp om mig. Blir rörd av att tänka på det.
Det finns säkert de som skulle tvivla på hur rationell den här analysen av mina mardrömmar är. Jag kan väl bara säga att det inte är rationellt men för mig är det sant. Jag känner det i hela mig och det är det enda som räknas.
tisdag 21 februari 2012
Träningsstress
Det va ett bra tag sen jag va vältränad nu. Ändå är det som om jag förväntar mig att jag ska va det, och varje gång jag påminner mig själv om att jag inte är det så trycker jag ner mig själv lite längre. Slår på mig själv. En del av mig tror att jag måste va vältränad för att va värd nåt. just nu har min pojkvän massa tid och hinner träna jättemycket. För mig blir det jobbigt. jag känner en stress för att inte hamna efter, så att vi inte är på samma nivå, så att jag inte räcker till. Idag hade jag bestämt att jag skulle träna, en sak som jag egentligen tycker är kul. Men så börjar tankarna gå igång. Varför vill jag träna egentligen? För att jag genuint mår bra av det och tycker det är kul? Eller för att jag inte tror att jag duger om jag inte är i form. när jag jag sedan inte kan komma fram till något angående detta så slår jag lite mer på mig själv genom att tycka att jag är patetisk för att jag inte kan bestämma mig. Gå och träna om du vill det. Eller gå hem och ta det lugnt och det känns bättre. Vissa dagar kan jag ta ett sånt val. Inte idag. Jag åkte i alla fall hem till slut. Mest för att tiden tog slut tror jag.
ringde min sponsor men hon svarade inte. Och så har jag gråtit, skrikit lite och här är jag nu. Och hela tiden poppar tanken upp att jag inte ska va nere i den här gropen så länge utan att jag kan hinna köra ett yogapass eller lite styrketräning hemma kanske.
Blä! jag orkar liksom inte med mig själv. Andas. Den där elaka rösten är framme hela tiden och slår på mig. Och jag blir så fruktansvärt frustrerad också för jag ser ju det, jag ser mina beteenden och jag förstår att det inte är sant som jag tänker. Men ändå så står jag handfallen. Jag kan inte komma ur när den dåliga spiralen väl har börjat. jag står och kan bara ser på medan det händer. Hur fan gör man liksom? Nu, nu ska jag tycka om mig själv och tycka att jag duger bara som jag är. Precis som jag är. Funkar det så? Eller måste jag hålla på med såna här affirmationer. Jag har lite svårt för det. Det där att det ska göras varje dag, med inlevelse.. suck.. fast just för att jag reagerar så mot det kanske det är just precis det jag ska göra... Ska skriva en lapp och sätta på spegeln med ett par meningar i alla fall..
Men först ska jag äta. Det viktigaste först.
ringde min sponsor men hon svarade inte. Och så har jag gråtit, skrikit lite och här är jag nu. Och hela tiden poppar tanken upp att jag inte ska va nere i den här gropen så länge utan att jag kan hinna köra ett yogapass eller lite styrketräning hemma kanske.
Blä! jag orkar liksom inte med mig själv. Andas. Den där elaka rösten är framme hela tiden och slår på mig. Och jag blir så fruktansvärt frustrerad också för jag ser ju det, jag ser mina beteenden och jag förstår att det inte är sant som jag tänker. Men ändå så står jag handfallen. Jag kan inte komma ur när den dåliga spiralen väl har börjat. jag står och kan bara ser på medan det händer. Hur fan gör man liksom? Nu, nu ska jag tycka om mig själv och tycka att jag duger bara som jag är. Precis som jag är. Funkar det så? Eller måste jag hålla på med såna här affirmationer. Jag har lite svårt för det. Det där att det ska göras varje dag, med inlevelse.. suck.. fast just för att jag reagerar så mot det kanske det är just precis det jag ska göra... Ska skriva en lapp och sätta på spegeln med ett par meningar i alla fall..
Men först ska jag äta. Det viktigaste först.
måndag 20 februari 2012
Växtvärk
Min sponsor sa det bästa sist vi sågs. Det är inte konstigt att det gör ont och är jobbigt ibland. det är växtvärk. Underbart. Det är klart det måste göra ont när det ska hända nåt. Det är läskigt och jobbigt, sorgligt och tungt. och det gör ont. Men man gör det ändå. Det är då man växer.
Ja, visst gör det ont när knoppar brister..
Jag skulle ha varit en blomma, men någon ryckte av mina blad.
Jag skulle ha varit en blomma, men det blev kallt och mörkt och omöjligt att växa.
Jag skulle ha varit en blomma, men de trampade på mig, tryckte ner min stjälk i smutsen.
Jag skulle ha varit en blomma, hög, vacker och underbar.
Jag skulle ha varit en blomma, en alldeles egen, färgglad och ståtlig blomma.
Nu stängslar jag kvistarna och vattnar med bästa näringen.
Jag har ställt min kruka i vårsolen och sköter om den varje dag.
Jag kommer att snart att få blomma, det är äntligen dags.
jag känner hur det kryper och pirrar, och växer.
Våren är på väg och det är äntligen min tur.
Högstadiet
Detta med den inre kritikern är ganska klassiskt för barn med liknande bakgrund. Jag tror dock att denna rösten är extra stark hos mig i vissa avseenden på grund av den tunga högstadietiden. Jag lärde mig den hårda vägen hur viktigt det va att man hade rätt kompisar, såg bra ut, va cool och att statusen var den enda som räknades. I 7:an hade jag inget av detta. Jag hade varit lite utanför redan på mellanstadiet men då va de inte lika elaka och jag stack inte ut så mycket på den lilla skolan. När högstadiet började fick jag en chock, jag hade inte intresserat mig speciellt för vilka kläder man skulle ha, att man kunde sminka sig eller nåt sånt där. jag va vad man kan säga är en easy target. Och som det är då så finns det ju alltid en äldre coolare, lika förbannat osäker själ som passar på att utnyttja det. Jävla as kan de va! Det är på grund av dem jag fortfarande får hjärtklappning och blir orolig när jag går förbi en grupp ungdomar. Livrädd för att de ska se mig och ropa nåt. Sjukt. och sorgligt...
Jag sa aldrig ifrån. Inte ett ord. Det känns som jag försvann då. Det som va kvar begravdes under en stor hög av glopord, hånskratt, utfrysning, blickar. Och tystnad. Alla de som såg men inte gjorde nåt. Rädda för att själv hamna i skottläget. Fan ta er!
Den enda jag känner tacksamhet till sedan den tiden är Bosse, han såg mig.
Under sommaren till åttan slutade jag äta. Jag gick ner 8-10 kg, köpte lite nya kläder och började sminka mig. Sedan när jag tyckte det va lagom så började jag äta ordentligt igen, jag hade inte mens på ett halvår. Jag är evigt tacksam till den högre kraft som höll mig från att få ätstörningar på riktigt. Tack!
Efter dessa förändringar blev jag helt plötsligt accepterad. fy fan! inte konstigt att jag är fokuserad på mitt och andras yttre, jag har lärt mig den hårda vägen. Om du är snygg och cool så får du va med, då är du värd nåt. Detta är min inre kritiker som driver mig och min fåfänga varje dag. Det är den som kollar sig i spegeln och noterar att det är dags att börja träna nu för rumpan hänger. Du duger inte. Om nån skulle se skulle de avvisa sig. Suck!
Åttan va kanske ingen toppentid den heller. Min första pojkvän va en äkta skitstövel, en sån där som stinker på flera milsradie men jag va så förbannat glad att någon visade intresse att jag inte såg nåt av det.
9:an va lite bättre, jag träffade min förra pojkvän då, han va inte perfekt, även om jag trodde det, men han va en helt ok kille. Han gav mig mycket trygghet och jag va väldigt mycket hemma hos honom istället för att va hemma.
Jag hade lärt mig ganska bra hur spelet fungerade. Det gällde att va alla till lags och va söt, snygg och rolig. Inte tycka olika och inte va konstig på nåt sätt. bara smälta in, va som alla andra. Jag va nog ganska bra på det också. Bästa kamelonten. Men jag va borta. Inget av vem jag va, vad jag tyckte och tänkte fanns kvar. Enda fram tills jag började jobba med mig själv fortsatte detta. Från 14 till 24 års ålder har jag anpassat mig, varit till lags, tyckt som alla andra, fogat mig och varit snäll. Har helt och hållet lyckats sudda ut mig själv. Gjort våld på mig själv. Stänga av mina känslor. Det kunde ha gått riktigt illa för mig. Men på nåt sätt har det funnits en kraft i mig att inte trilla dit på de värsta sakerna. Nån har knuffat mig i rätt riktning. Nån har hållit koll på mig. Sett till så att jag inte ramlat på riktigt. Och sen när det va dags, när jag va redo för två och ett halvt år sedan så fick jag en till knuff. Mattan under mina rötter drogs undan. Tryggheten försvan och det va dags för mig att ta tag i mitt liv och hur jag egentligen mådde. Börja den här resan. Stort. Det va väldigt vingligt, jag ramlar fortfarande ofta, men jag ger mig inte. Jag ska fan imig inte ge mig! Jag vill förstå! Jag vill må bättre! Jag har överlevt, nu vill jag leva också.
Jag sa aldrig ifrån. Inte ett ord. Det känns som jag försvann då. Det som va kvar begravdes under en stor hög av glopord, hånskratt, utfrysning, blickar. Och tystnad. Alla de som såg men inte gjorde nåt. Rädda för att själv hamna i skottläget. Fan ta er!
Den enda jag känner tacksamhet till sedan den tiden är Bosse, han såg mig.
Under sommaren till åttan slutade jag äta. Jag gick ner 8-10 kg, köpte lite nya kläder och började sminka mig. Sedan när jag tyckte det va lagom så började jag äta ordentligt igen, jag hade inte mens på ett halvår. Jag är evigt tacksam till den högre kraft som höll mig från att få ätstörningar på riktigt. Tack!
Efter dessa förändringar blev jag helt plötsligt accepterad. fy fan! inte konstigt att jag är fokuserad på mitt och andras yttre, jag har lärt mig den hårda vägen. Om du är snygg och cool så får du va med, då är du värd nåt. Detta är min inre kritiker som driver mig och min fåfänga varje dag. Det är den som kollar sig i spegeln och noterar att det är dags att börja träna nu för rumpan hänger. Du duger inte. Om nån skulle se skulle de avvisa sig. Suck!
Åttan va kanske ingen toppentid den heller. Min första pojkvän va en äkta skitstövel, en sån där som stinker på flera milsradie men jag va så förbannat glad att någon visade intresse att jag inte såg nåt av det.
9:an va lite bättre, jag träffade min förra pojkvän då, han va inte perfekt, även om jag trodde det, men han va en helt ok kille. Han gav mig mycket trygghet och jag va väldigt mycket hemma hos honom istället för att va hemma.
Jag hade lärt mig ganska bra hur spelet fungerade. Det gällde att va alla till lags och va söt, snygg och rolig. Inte tycka olika och inte va konstig på nåt sätt. bara smälta in, va som alla andra. Jag va nog ganska bra på det också. Bästa kamelonten. Men jag va borta. Inget av vem jag va, vad jag tyckte och tänkte fanns kvar. Enda fram tills jag började jobba med mig själv fortsatte detta. Från 14 till 24 års ålder har jag anpassat mig, varit till lags, tyckt som alla andra, fogat mig och varit snäll. Har helt och hållet lyckats sudda ut mig själv. Gjort våld på mig själv. Stänga av mina känslor. Det kunde ha gått riktigt illa för mig. Men på nåt sätt har det funnits en kraft i mig att inte trilla dit på de värsta sakerna. Nån har knuffat mig i rätt riktning. Nån har hållit koll på mig. Sett till så att jag inte ramlat på riktigt. Och sen när det va dags, när jag va redo för två och ett halvt år sedan så fick jag en till knuff. Mattan under mina rötter drogs undan. Tryggheten försvan och det va dags för mig att ta tag i mitt liv och hur jag egentligen mådde. Börja den här resan. Stort. Det va väldigt vingligt, jag ramlar fortfarande ofta, men jag ger mig inte. Jag ska fan imig inte ge mig! Jag vill förstå! Jag vill må bättre! Jag har överlevt, nu vill jag leva också.
Den inre kritikern
Den där rösten som går på repeat därinne och som övertygar mig om att jag gör fel, att jag inte är god nog, att jag inte räcker till, att jag aldrig kommer göra det, att jag alltid kommer va trasig. Den där jävla rösten skulle jag så förbannat gärna bara vilja skjuta. Det är inte ens så att jag alltid kan höra den, identifiera den, den är så väl integrerad med mina egna tankar att jag inte ser den. Men det är den som stressar mig, säger att det aldrig kommer lösa sig, bygger upp katastrofen och gör att jag inte kan vara i nuet en enda liten jävla sekund.
Det är så förbannat sorgligt att se vad man egentligen tänker om sig själv. Det gör så ont att förstå att jag gör så mot mig själv. Jag vill bara lägga av. Jag vill sluta göra mig själv illa. Jag vill sluta göra dem illa. Maktlöshet. Första steget. Det är ok
Den där rösten dömer inte bara mig utan nåd utan även de i min närhet. De som inte håller måttet, som visar svaghet, som inte gör som jag tycker de borde göra, som inte förstår. Åh, det här är en jäkla fin egenskap, jag ser ner på folk som inte förstår! Fy fan! Så blir det framförallt när jag är stressad, då kan jag va snäsig, arrogant och nästan elak mot de som gör att allt inte flyter på, de som behöver lite hjälp och kanske har svårt för nåt. På samma sätt som jag driver mig själv, pressar mig själv lite längre så låter jag den där tyrannen komma ut och ge sig på andra också. Väldigt vackert...
Det är också den här sidan av mig som har varit elak mot mamma. När jag är trött eller stressad så hugger jag på allt. Det är så enkelt att göra det mot henne också för hon säger aldrig ifrån, hon låter mig göra det. Och jag ser så mycket svaghet där som jag kan hacka på. För det är ju skönare att trycka ner nån annan än att behöva känna vad det egentligen är som händer inom mig själv.
Mellan mamma och mig finns ju nåt annat också, hon låter nog mig göra så för att hon känner skuld för att vi inte flyttade tidigare. Och jag har en underliggande vrede på grund av det. Men istället för att prata om det så låter jag min vrede komma ut kring helt andra saker. Och hon bara tar den...
Irritation
Så, nu har jag släppt ut skiten. Nu känns det bättre. Måste va snäll mot den lilla tjejen, hon måste få säga sitt. Det finns inte mycket rum för henne i min vardag. Bara prestation, fokus på mig själv för att bli accepterad och oro och stress. Det är inte konstigt att hon får ta i för att jag ska lyssna. Men ja, nu lyssnar jag i alla fall. Åtminstone en stund. Känner mig dödstrött, rastlös och frustrerad på samma gång. hur går det ihop? Är jag egentligen trött, rastlös för att jag inte kan slappna av och frustrerad för att jag inte kan ta det lugnt. Eller är jag trött och rastlös kommer av ilskan och att jag inte släpper ut den och frustrerad för att jag inte förstår. Suck. Det är fan inte lätt alltså det här med att leva.
Även om jag är så här så vet jag ju också att det blir bättre, att jag utvecklas och sakta, sakta läker men jag måste känna så här ibland också. Det är väl inget konstigt egentligen. Känner att jag borde/vill ringa min sponsor också, men det tar liksom emot lite. Jag vet inte riktigt varför. Har haft en viss irritation mot henne sen vi träffades sist. Jag antar att hon har haft rätt om nåt som jag inte riktigt vill erkänna... suck.. Men jag går också igång på lite samma sätt som jag gör mot mamma. Dömer för att hon inte förstår direkt vad jag menar, för att hon har andra sätt att se på jobb och sånt. Och så är jag så jäkla irriterad för att jag tyckte att hon behandlade mig lite som ett barn sist. Jag berättade om mitt sommarjobb och att jag inte vet om jag ska bo i den staden eller pendla och bo hos min pojkväns föräldrar. Jag tror att det smidigaste och billigaste blir att jag bor med min pojkvän. Jag slipper flytta på riktigt och kostnaden för ett pendlingskort lär bli mindre än hyra och alla uppstartskostnader och meck som det innebär. Men hon liksom ville inte riktigt lyssna och sa att det där måste du ju jämföra hyra med pendling och att tiden också är viktig. Och det vet jag väl. Vad tror hon att jag har gjort. Det är klart jag ska jämföra. Men är det så jävla konstigt att jag skulle tycka det vore mysigt att ha lite vardag tillsammans med min pojkvän i sommar?! Är det så förbannat konstigt?! Suck. Jag måste prata med henne om det här känner jag för nu ligger det liksom i vägen för att jag ska ta hjälp från henne. Eller så använder jag det för att inte behöva lyssna. Usch, känner mig som en tonåring. "Behandla mig inte som ett barn" - "Men du beter dig ju som ett barn." ... Vill jag ha rätt eller vill jag må bra? Ja, kanske är det så...
Även om jag är så här så vet jag ju också att det blir bättre, att jag utvecklas och sakta, sakta läker men jag måste känna så här ibland också. Det är väl inget konstigt egentligen. Känner att jag borde/vill ringa min sponsor också, men det tar liksom emot lite. Jag vet inte riktigt varför. Har haft en viss irritation mot henne sen vi träffades sist. Jag antar att hon har haft rätt om nåt som jag inte riktigt vill erkänna... suck.. Men jag går också igång på lite samma sätt som jag gör mot mamma. Dömer för att hon inte förstår direkt vad jag menar, för att hon har andra sätt att se på jobb och sånt. Och så är jag så jäkla irriterad för att jag tyckte att hon behandlade mig lite som ett barn sist. Jag berättade om mitt sommarjobb och att jag inte vet om jag ska bo i den staden eller pendla och bo hos min pojkväns föräldrar. Jag tror att det smidigaste och billigaste blir att jag bor med min pojkvän. Jag slipper flytta på riktigt och kostnaden för ett pendlingskort lär bli mindre än hyra och alla uppstartskostnader och meck som det innebär. Men hon liksom ville inte riktigt lyssna och sa att det där måste du ju jämföra hyra med pendling och att tiden också är viktig. Och det vet jag väl. Vad tror hon att jag har gjort. Det är klart jag ska jämföra. Men är det så jävla konstigt att jag skulle tycka det vore mysigt att ha lite vardag tillsammans med min pojkvän i sommar?! Är det så förbannat konstigt?! Suck. Jag måste prata med henne om det här känner jag för nu ligger det liksom i vägen för att jag ska ta hjälp från henne. Eller så använder jag det för att inte behöva lyssna. Usch, känner mig som en tonåring. "Behandla mig inte som ett barn" - "Men du beter dig ju som ett barn." ... Vill jag ha rätt eller vill jag må bra? Ja, kanske är det så...
Så jäkla trött
Blä! Idag är det en sån där dag när det inte spelar nån roll vad jag gör. Det känns inget bra iaf. Jag fastnar i de där offer känslorna, ser allt bara negativt och stressar upp mig. Får sjukt svårt att ta beslut också för å ena sidan känns allt jobbigt och å andra sidan ser jag ner på mig själv för att jag känner så. Ser mig som patetisk och fjantig som inte kan va lite positiv eller bestäma minsta sak.
Just nu sitter jag och tänker på om jag ska åka och träna eller inte. Vet ju att det skulle va skönt efteråt och att jag garanterat skulle sova gott. Men det är ju så jobbigt att cykla dit och hem. Så tänker jag att jag ska va snäll mot mig själv och va hemma och göra nåt mysigt, men jag kan ju fan inte ems komma på vad jag skulle tycka va trevligt att göra. Har precis lagat jättegod mat men kunde inte riktigt njuta av den. Det är som om jag vill må dåligt. Att jag inte vill göra nåt för att må bättre eller som jag skulle må lite bra av.
Känner att jag blir arg och ledsen av det här. Tror jag vet vad jag behöver ändå. Jag behöver släppa ut lite. Jag är fan arg, på allt. På hela jävla livet! På att det finns så mycket saker som jag har så svårt för att hantera! För att jag mår så här! Vad fan är meningen med det liksom! Jävla helvetes fan skit aaaahhhhh!
Och så nånstans därinne finns det en liten röst som säger att jag orkar inte mer. Jag kämpar så jävla mycket. Kan man inte bara fixa det. Varför ska jag ha de här jävla problemen!!
Just nu sitter jag och tänker på om jag ska åka och träna eller inte. Vet ju att det skulle va skönt efteråt och att jag garanterat skulle sova gott. Men det är ju så jobbigt att cykla dit och hem. Så tänker jag att jag ska va snäll mot mig själv och va hemma och göra nåt mysigt, men jag kan ju fan inte ems komma på vad jag skulle tycka va trevligt att göra. Har precis lagat jättegod mat men kunde inte riktigt njuta av den. Det är som om jag vill må dåligt. Att jag inte vill göra nåt för att må bättre eller som jag skulle må lite bra av.
Känner att jag blir arg och ledsen av det här. Tror jag vet vad jag behöver ändå. Jag behöver släppa ut lite. Jag är fan arg, på allt. På hela jävla livet! På att det finns så mycket saker som jag har så svårt för att hantera! För att jag mår så här! Vad fan är meningen med det liksom! Jävla helvetes fan skit aaaahhhhh!
Och så nånstans därinne finns det en liten röst som säger att jag orkar inte mer. Jag kämpar så jävla mycket. Kan man inte bara fixa det. Varför ska jag ha de här jävla problemen!!
söndag 19 februari 2012
Maktlös. Lämna över. Andas.
Känner mig lite obehaglig till mods. Lite orolig. Är rädd för att jag ska drömma mardrömmar för jag känner verkligen att jag behöver sova gott. Tror att min oro beror på detta och att min pojkvän är ute ikväll. Såja, det är ok. Du kan inte göra nåt för att inte få mardrömmar inatt. Maktlös. Jag är också just nu, ikväll, maktlös över att jag reagerar på det här sättet när min pojkvän festar. Idag kan jag inte göra något åt det. Jag är maktlös. Det enda jag kan göra är att säga att det är ok, lämna över och lita på att det löser sig på nåt sätt. Andas.
lördag 18 februari 2012
So do all..
..who live to see such times.
But it is not for them to decide.
What they need to decide is
what to do with the time
that i given to them.
nåt att jobba på
Skypade precis med min pojkvän och det va en sån där typisk dålig skypening. Jag va seg, han va seg, inget engagemang och inget mys... suck... Så nu känner jag mig ensam och övergiven och tänker att nåt är fel, fast jag såklart förstår att så är det ibland, man är inte pigg jämt, det är inte gulligt jämt. Hjärnan fattar. Det är inte rosa moln jämt och det är normalt. Så är det. Men i min värld blir detta skrämmande. För i grunden vet jag liksom inte vad "normalt" är och hur ett sunt förhållande fungerar. Sorg!
Sen ska de ha fest ikväll också och det är ju en anledning till att jag tycker det är lite mer jobbigt än det skulle varit annars tror jag. Så nu får jag prata med mig själv.
Det är ok.
Jag förstår varför du reagerar så här.
Men att han festar har ingenting att göra med hur mycket han tycker om dig.
Skit också, nu när jag vet vad för känslor det är jag får upp är det som att de också blir starkare, jobbigare. Det blir så påtagligt nu när jag vet att det är samma känslor som när pappa dricker. Känslan försvinner inte för att jag vet det. Det blir mycket prata med mig själv i de här fallen känner jag. Bra att jag har samtal snart och kan få mer hjälp med hur jag kan hantera detta.
Sen ska de ha fest ikväll också och det är ju en anledning till att jag tycker det är lite mer jobbigt än det skulle varit annars tror jag. Så nu får jag prata med mig själv.
Det är ok.
Jag förstår varför du reagerar så här.
Men att han festar har ingenting att göra med hur mycket han tycker om dig.
Skit också, nu när jag vet vad för känslor det är jag får upp är det som att de också blir starkare, jobbigare. Det blir så påtagligt nu när jag vet att det är samma känslor som när pappa dricker. Känslan försvinner inte för att jag vet det. Det blir mycket prata med mig själv i de här fallen känner jag. Bra att jag har samtal snart och kan få mer hjälp med hur jag kan hantera detta.
Lägg inte skuld på mig mamma
Pratade precis med mamma i telefon. Berättade att jag hade fått ganska mycket försäkringspengar för ett ärr och hennes reaktion är som den brukar va när nåt sånt händer.
"Nä, men! Du då, hördedu! Får man låna lite då då eller? Hehe"
Suck! Varför kan hon inte bara säga "Va kul! Det är du värd! Se till att göra nåt riktigt roligt för dem nu! Vad glad jag blev för din skull!" Eller nåt åt det hållet. Men nej, mamma hintar istället åt hållet att "hördedu, det där ska väl inte du ha. Det är väl inte du värd. Jag vill också ha." SKULD!
Jag reagerade inte över det först utan gick in i det och sa att de inte längre behöver lägga pengarna till samtalen som jag bett om. Men sedan efter ett tag kom jag på det där. Fick prata med mig själv lite "nu ser du ju det här, du har en chans att växa nu, en chans att stå upp för dig själv."
Så jag sa det till henne. Mina kompisar har bara reagerat glatt och sagt att det är jag värd mm. Hon sa förlåt och att hon inte menade det så.
Bra där!!
Du såg någonting som inte va ok beteende mot dig. Du tänkte på det en stund. Sedan uttryckte du vad du kände och sa att det inte va ok att göra så mot mig. Satte en gräns, och det kändes ok. Bra! Framsteg!
"Nä, men! Du då, hördedu! Får man låna lite då då eller? Hehe"
Suck! Varför kan hon inte bara säga "Va kul! Det är du värd! Se till att göra nåt riktigt roligt för dem nu! Vad glad jag blev för din skull!" Eller nåt åt det hållet. Men nej, mamma hintar istället åt hållet att "hördedu, det där ska väl inte du ha. Det är väl inte du värd. Jag vill också ha." SKULD!
Jag reagerade inte över det först utan gick in i det och sa att de inte längre behöver lägga pengarna till samtalen som jag bett om. Men sedan efter ett tag kom jag på det där. Fick prata med mig själv lite "nu ser du ju det här, du har en chans att växa nu, en chans att stå upp för dig själv."
Så jag sa det till henne. Mina kompisar har bara reagerat glatt och sagt att det är jag värd mm. Hon sa förlåt och att hon inte menade det så.
Bra där!!
Du såg någonting som inte va ok beteende mot dig. Du tänkte på det en stund. Sedan uttryckte du vad du kände och sa att det inte va ok att göra så mot mig. Satte en gräns, och det kändes ok. Bra! Framsteg!
Måste strassa ner, måste, måste
Lördag. Jag har köpt finfrukost, tulpaner och ett par tidningar. Försöker, försöker verkligen komma ner i varv för hela tiden går jag igång, måste göra något. Fixa nåt. Kolla nåt. Hela tiden. Blir också stressad av att jag inte kan lugna ner mig. stressad för att jag är stressad liksom. Känner att jag verkligen behöver ha en skön dag och att jag blir orolig för att jag inte kan/får det. En sån där dag när tankarna bara går runt, är negativa och allting ses som jobbigt. Är väldigt känslig för förändringar jag inte kan påverka. Som tur är så är det bara jag som styr idag. Ska nog ta och ringa min sponsor för att försöka komma tillbaka till mig själv lite mer....
Helg
Imorn är det helg. En hel lördag då jag bara ska ta det lugnt, få lite fixat hemma, kanske träna, filosofera och andas. Det behöver jag. Har stissat runt nu i ett par dagar och inte kunnat hålla tag i mig själv och det känns i själen.
Helgens ledord:
Andas
Lämna över
Helgens ledord:
Andas
Lämna över
Märkliga men förståeliga beteenden
Förut gjorde jag något märkligt. En syn där typisk sak som jag gör ibland då jag verkligen ser ner på mig själv och tycker att jag är sämst, patetisk och töntig.
ikväll har jag varit på en föreställning med ett gäng där jag inte känner mig riktigt trygg. Vissa av dem trivs jag väldigt bra med och jag har träffat alla rätt mycket, men jag har liksom inte kommit in, jag känner mig inte accepterad. Som den töntiga tjejen som har smugit sig in i det coola gänget och hoppas att ingen ska upptäcka henne. (Får jag va med?) I just den här typen av situationer reagerar jag konstigt, jag blir nervös, pratar massa eller blir disträ och pratar inte alls. Jag är så fullt upptagen med att "göra rätt" för att känna mig accepterad att jag inte är närvarande en enda liten sekund. Är så självupptagen att det är sjukt. Efter föreställningen va det lite allmän klumpbildning utanför, vissa skulle gå vidare men jag va trött och de som jag trivs bäst med skulle inte med. Nu gör jag nåt konstigt, när jag sagt hej då till min närmaste vän och bara hejat på de andra lite så går jag mot min cykel efter det cyklar jag en omväg för att inte behöva gå förbi dem igen. Jag ser liksom framför mig att jag cyklar förbi, vågar inte säga nåt, de tycker jag är konstig eller nåt. Eller så känner de inte ens igen mig. Jag är osynlig. Inte viktig. Får inte va med egentligen, eller ingen bryr sig om jag är med eller inte iaf. Ingen av dem känner mig och jag är på nåt plan övertygad om att de inte tycker om mig. Alltså är jag värdelös. Världen är ond. Utan andras uppskattning saknar jag värde. Härligt... Suck
ikväll har jag varit på en föreställning med ett gäng där jag inte känner mig riktigt trygg. Vissa av dem trivs jag väldigt bra med och jag har träffat alla rätt mycket, men jag har liksom inte kommit in, jag känner mig inte accepterad. Som den töntiga tjejen som har smugit sig in i det coola gänget och hoppas att ingen ska upptäcka henne. (Får jag va med?) I just den här typen av situationer reagerar jag konstigt, jag blir nervös, pratar massa eller blir disträ och pratar inte alls. Jag är så fullt upptagen med att "göra rätt" för att känna mig accepterad att jag inte är närvarande en enda liten sekund. Är så självupptagen att det är sjukt. Efter föreställningen va det lite allmän klumpbildning utanför, vissa skulle gå vidare men jag va trött och de som jag trivs bäst med skulle inte med. Nu gör jag nåt konstigt, när jag sagt hej då till min närmaste vän och bara hejat på de andra lite så går jag mot min cykel efter det cyklar jag en omväg för att inte behöva gå förbi dem igen. Jag ser liksom framför mig att jag cyklar förbi, vågar inte säga nåt, de tycker jag är konstig eller nåt. Eller så känner de inte ens igen mig. Jag är osynlig. Inte viktig. Får inte va med egentligen, eller ingen bryr sig om jag är med eller inte iaf. Ingen av dem känner mig och jag är på nåt plan övertygad om att de inte tycker om mig. Alltså är jag värdelös. Världen är ond. Utan andras uppskattning saknar jag värde. Härligt... Suck
torsdag 16 februari 2012
Stress
Har tappat bort mig själv lite och jobbar för att inte stressa upp mig. Försöka släppa taget.
Har tränat idag, det känns bra, men är verkligen en balansgång för mig för jag mår inte bra av att hetsa och träna 5 dagar i rad nu när jag börjar. Måste va snäll, motivera mig med mig själv och träna det jag vill..
Har tränat idag, det känns bra, men är verkligen en balansgång för mig för jag mår inte bra av att hetsa och träna 5 dagar i rad nu när jag börjar. Måste va snäll, motivera mig med mig själv och träna det jag vill..
onsdag 15 februari 2012
Små steg
Precis nu när min pojkvän lite på skämt hintade att det va tråkigt att jag inte skulle va vaken när han kommer hem så hintade jag bara tillbaka att han borde ha lite framförhållning. Jag kan ju inte veta att han ska iväg. Detta är en skillnad mot för ett tag sen, då hade jag tagit åt mig mer och känt att jag borde hålla mig vaken. Men inte nu. Jag är trött, behöver min sömn och vi får prata imorn istället. Det tar emot lite för jag saknar honom ju, men det är ok.
söndag 12 februari 2012
Samtal med pappa
Nu är det gjort. Det gick ok. Både bra och dåligt.
Han sa att han blev glad att jag ringde. Att han har saknat mig och tänkt på mig. Det är ju fint.
Jag förklarade att jag behövde pengar till terapi och först va han lite sträv "Så det handlar om pengar iaf." jag sa att näe, det handlar om att jag ska må bra. (Bra där).. Sen sa han att han är med på det till 100 %.
Han frågade också om vad mamma säger.. suck.. Och sen sa han att han kan stå för halva då, och att hon kan bidra också... suck.. jag det kan hon väl.. Han vill inte riktigt kännas vid att han orsakat detta. och att det mesta är han..
Han va överlag skämtsam och sa att han nu skulle få ta sig inte till banken och att det är lite bökigt men att det fixar vi vettu.. Nåt ska man ju göra för sin besvärliga unge.. Suck
Blev lite ledsen för att jag insåg hur långt vi har kvar till att han någon relation igen. Vi behöver ju prata om allt det här. Han måste inse sina problem och kunna prata om det..
Sen frågade han om han fick ringa nu... Inte än pappa.. inte än.. Det var en liten kompromiss, kunde inte riktigt säga som det var, att vi har en lång väg till att kunna umgås igen. Men det är ok. Jag behöver inte göra allt på en gång. Det här är ett steg.
Han sa att han blev glad att jag ringde. Att han har saknat mig och tänkt på mig. Det är ju fint.
Jag förklarade att jag behövde pengar till terapi och först va han lite sträv "Så det handlar om pengar iaf." jag sa att näe, det handlar om att jag ska må bra. (Bra där).. Sen sa han att han är med på det till 100 %.
Han frågade också om vad mamma säger.. suck.. Och sen sa han att han kan stå för halva då, och att hon kan bidra också... suck.. jag det kan hon väl.. Han vill inte riktigt kännas vid att han orsakat detta. och att det mesta är han..
Han va överlag skämtsam och sa att han nu skulle få ta sig inte till banken och att det är lite bökigt men att det fixar vi vettu.. Nåt ska man ju göra för sin besvärliga unge.. Suck
Blev lite ledsen för att jag insåg hur långt vi har kvar till att han någon relation igen. Vi behöver ju prata om allt det här. Han måste inse sina problem och kunna prata om det..
Sen frågade han om han fick ringa nu... Inte än pappa.. inte än.. Det var en liten kompromiss, kunde inte riktigt säga som det var, att vi har en lång väg till att kunna umgås igen. Men det är ok. Jag behöver inte göra allt på en gång. Det här är ett steg.
Hej pappa
Hur mår du?
Här är det det upp och ner, bra och dåligt. Men det blir bättre. Mkt i skolan men det löser sig.
Jag ringer för att be dig om en sak. Du vet jag pratade om nåt som heter Eleonora-gruppen, där jag går i en grupp och pratar. Jag har dock inte gått något i enskilda samtal och det vill jag gärna göra eftersom jag tror det ger väldigt mycket. Saken är att det inte är gratis för mig som är vuxen och inte har egna barn. Så jag undrar om du kan tänka dig att sponsra med ett bidrag till detta. Det kostar 525 Kr per gång och jag vill gå en omgång om 10 gånger. Jag har sparat pengen jag fick av dig i julklapp och mamma har också sagt att hon kan bidra med en slant.
Och sen... lämna över... säga tack och jag uppskattar det om han vill sponsra.. Men stå kvar i att vi inte kan ses just nu.
Om han blir arg eller ifrågasätter ber jag om kraft att va lugn och acceptera... Och lägga på..
Här är det det upp och ner, bra och dåligt. Men det blir bättre. Mkt i skolan men det löser sig.
Jag ringer för att be dig om en sak. Du vet jag pratade om nåt som heter Eleonora-gruppen, där jag går i en grupp och pratar. Jag har dock inte gått något i enskilda samtal och det vill jag gärna göra eftersom jag tror det ger väldigt mycket. Saken är att det inte är gratis för mig som är vuxen och inte har egna barn. Så jag undrar om du kan tänka dig att sponsra med ett bidrag till detta. Det kostar 525 Kr per gång och jag vill gå en omgång om 10 gånger. Jag har sparat pengen jag fick av dig i julklapp och mamma har också sagt att hon kan bidra med en slant.
Och sen... lämna över... säga tack och jag uppskattar det om han vill sponsra.. Men stå kvar i att vi inte kan ses just nu.
Om han blir arg eller ifrågasätter ber jag om kraft att va lugn och acceptera... Och lägga på..
lördag 11 februari 2012
Förvirring. Känslor
Jag saknar min pojkvän, mycket! Känns tomt och ensamt att komma hem. Har inte känt så mkt saknad så mkt tidigare under hans utbyte. Är orolig för att det kan bero på att jag går in i honom för mkt och tappar bort mig själv. Känns bättre att tänka att jag kan känna mina känslor mer än förut och att vårt förhållande utvecklas.
Blir så ledsen att steget mellan att tycka mkt om en annan människa till att känna sig övergiven och värdelös är så kort för mig. Jävla bergochdalbana
Blir så ledsen att steget mellan att tycka mkt om en annan människa till att känna sig övergiven och värdelös är så kort för mig. Jävla bergochdalbana
torsdag 9 februari 2012
Ensam igen
Idag åkte min pojkvän hem igen och nu när jag precis kom hem och landade lite blev jag jätteledsen. Saknar honom verkligen och vill att han ska va här hos mig. Vi hade väldigt mysiga dagar nu och hann verkligen umgås.
Jag kunde slappna av ordentligt också efter att jag hade pratat med honom. Första dagarna kunde jag inte riktigt det eftersom det där låg och gnagde. Jag vet inte riktigt hur det gick, inte alldeles utmärkt kanske, men jag tror han verkligen förstod hur läget var, att om vi ska va på långsikt så behöver jag den delen också. Jag kunde va ärlig också och jag hoppas att jag lyckades kommunicera det jag ville. Märkte att han va lite spänd efteråt och jag va också lite så eftersom han inte reagerade så mkt, tror att han tänkte mycket. Åh, jag tycker ju så mycket om honom. Hoppas verkligen han kan ta till sig det här, visa mer känslor och släppa in mig.
Ska bli så himla mysigt om vi båda är på samma ställe i sommar, få lite vardag, mysa och bara ta det chill. Hinna komma ifatt.
Så, nu övar jag på att inte falla in i fjantandet när jag inte känner för det. Skrev till honom lite om hur jag tänkte om att det varit mysigt efter snacket och verkligen gett honom en möjlighet att nappa, och öppna sig lite. Fick lite, tillbaka, men ger mig inte och vill ha mer..
Jag kunde slappna av ordentligt också efter att jag hade pratat med honom. Första dagarna kunde jag inte riktigt det eftersom det där låg och gnagde. Jag vet inte riktigt hur det gick, inte alldeles utmärkt kanske, men jag tror han verkligen förstod hur läget var, att om vi ska va på långsikt så behöver jag den delen också. Jag kunde va ärlig också och jag hoppas att jag lyckades kommunicera det jag ville. Märkte att han va lite spänd efteråt och jag va också lite så eftersom han inte reagerade så mkt, tror att han tänkte mycket. Åh, jag tycker ju så mycket om honom. Hoppas verkligen han kan ta till sig det här, visa mer känslor och släppa in mig.
Ska bli så himla mysigt om vi båda är på samma ställe i sommar, få lite vardag, mysa och bara ta det chill. Hinna komma ifatt.
Så, nu övar jag på att inte falla in i fjantandet när jag inte känner för det. Skrev till honom lite om hur jag tänkte om att det varit mysigt efter snacket och verkligen gett honom en möjlighet att nappa, och öppna sig lite. Fick lite, tillbaka, men ger mig inte och vill ha mer..
torsdag 2 februari 2012
Jag eller Alkoholen
När jag va liten valde min pappa alkoholen före mig. Det gör han säkert fortfarande. Det gör att när han dricker så mår jag dåligt, jag känner mig värdelös, inte älskad och övergiven.
Jag insåg precis att det är precis samma känslor som jag får de gånger min pojkvän går ut och festar och jag inte är med. I mitt huvud betyder det att han väljer alkoholen före mig, han tycker inte om mig, jag är ensam och övergiven.
På samma sätt kände jag mig ofta utnyttjad när min förra pojkvän hade varit ute och festat och sen ville sova hos mig. Ok att en del av detta va befogat men en stor del av det va säkert kopplat till pappa.
Det är ju inte konstigt att man har problem med vissa saker alltså.
Shit, jag kom till och med på mig själv med att kolla hur många öl min pojkvän skulle ta med sig till festen ikväll! Sjukt! Precis som med pappa. Kontroll. Eller ett försök att kontrollera. Och en garanti om att bli besviken. Tror att det någonstans i min hjärna finns ett direkt samband mellan hur full min pojkvän är/hur många öl han dricker en kväll och hur mycket han tycker om mig. Jag känner verkligen hur jag tänker så. Jag skulle bli så glad om han kom hem vid 22 ikväll för då tror jag att han tycker om mig mer än om han kommer hem vid 4.
Det här förklarar ju en del. Nu när jag vet det kan jag jobba på att reagera mer enligt nuet och vad fallet egentligen är än att gå tillbaka till barndomen och överreagera. Men det här kommer bli svårt det känner jag för just nu är jag som sagt så medveten om det samtidigt som jag ändå väldigt gärna vill att han ska ha tråkigt och komma hem.
Men ja, jag ser det iaf.
Jag insåg precis att det är precis samma känslor som jag får de gånger min pojkvän går ut och festar och jag inte är med. I mitt huvud betyder det att han väljer alkoholen före mig, han tycker inte om mig, jag är ensam och övergiven.
På samma sätt kände jag mig ofta utnyttjad när min förra pojkvän hade varit ute och festat och sen ville sova hos mig. Ok att en del av detta va befogat men en stor del av det va säkert kopplat till pappa.
Det är ju inte konstigt att man har problem med vissa saker alltså.
Shit, jag kom till och med på mig själv med att kolla hur många öl min pojkvän skulle ta med sig till festen ikväll! Sjukt! Precis som med pappa. Kontroll. Eller ett försök att kontrollera. Och en garanti om att bli besviken. Tror att det någonstans i min hjärna finns ett direkt samband mellan hur full min pojkvän är/hur många öl han dricker en kväll och hur mycket han tycker om mig. Jag känner verkligen hur jag tänker så. Jag skulle bli så glad om han kom hem vid 22 ikväll för då tror jag att han tycker om mig mer än om han kommer hem vid 4.
Det här förklarar ju en del. Nu när jag vet det kan jag jobba på att reagera mer enligt nuet och vad fallet egentligen är än att gå tillbaka till barndomen och överreagera. Men det här kommer bli svårt det känner jag för just nu är jag som sagt så medveten om det samtidigt som jag ändå väldigt gärna vill att han ska ha tråkigt och komma hem.
Men ja, jag ser det iaf.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)