Samtal med pappa

Nu är det gjort. Det gick ok. Både bra och dåligt.
Han sa att han blev glad att jag ringde. Att han har saknat mig och tänkt på mig. Det är ju fint.

Jag förklarade att jag behövde pengar till terapi och först va han lite sträv "Så det handlar om pengar iaf." jag sa att näe, det handlar om att jag ska må bra. (Bra där).. Sen sa han att han är med på det till 100 %.
Han frågade också om vad mamma säger.. suck.. Och sen sa han att han kan stå för halva då, och att hon kan bidra också... suck.. jag det kan hon väl.. Han vill inte riktigt kännas vid att han orsakat detta. och att det mesta är han..
Han va överlag skämtsam och sa att han nu skulle få ta sig inte till banken och att det är lite bökigt men att det fixar vi vettu.. Nåt ska man ju göra för sin besvärliga unge.. Suck
Blev lite ledsen för att jag insåg hur långt vi har kvar till att han någon relation igen. Vi behöver ju prata om allt det här. Han måste inse sina problem och kunna prata om det..
Sen frågade han om han fick ringa nu... Inte än pappa.. inte än.. Det var en liten kompromiss, kunde inte riktigt säga som det var, att vi har en lång väg till att kunna umgås igen. Men det är ok. Jag behöver inte göra allt på en gång. Det här är ett steg.


Jag är så himla stolt över dig. Du vågade!

En sten lyftes från mina axlar. Känner hur jag fick mer energi direkt. hur jag växer.

Nu får jag lite ro.
Kan boka in möten på Eleonora och veta att jag har 10 stycken att jobba med.

Tack till mig själv och till kraften jag fick att göra detta!