Förut gjorde jag något märkligt. En syn där typisk sak som jag gör ibland då jag verkligen ser ner på mig själv och tycker att jag är sämst, patetisk och töntig.
ikväll har jag varit på en föreställning med ett gäng där jag inte känner mig riktigt trygg. Vissa av dem trivs jag väldigt bra med och jag har träffat alla rätt mycket, men jag har liksom inte kommit in, jag känner mig inte accepterad. Som den töntiga tjejen som har smugit sig in i det coola gänget och hoppas att ingen ska upptäcka henne. (Får jag va med?) I just den här typen av situationer reagerar jag konstigt, jag blir nervös, pratar massa eller blir disträ och pratar inte alls. Jag är så fullt upptagen med att "göra rätt" för att känna mig accepterad att jag inte är närvarande en enda liten sekund. Är så självupptagen att det är sjukt. Efter föreställningen va det lite allmän klumpbildning utanför, vissa skulle gå vidare men jag va trött och de som jag trivs bäst med skulle inte med. Nu gör jag nåt konstigt, när jag sagt hej då till min närmaste vän och bara hejat på de andra lite så går jag mot min cykel efter det cyklar jag en omväg för att inte behöva gå förbi dem igen. Jag ser liksom framför mig att jag cyklar förbi, vågar inte säga nåt, de tycker jag är konstig eller nåt. Eller så känner de inte ens igen mig. Jag är osynlig. Inte viktig. Får inte va med egentligen, eller ingen bryr sig om jag är med eller inte iaf. Ingen av dem känner mig och jag är på nåt plan övertygad om att de inte tycker om mig. Alltså är jag värdelös. Världen är ond. Utan andras uppskattning saknar jag värde. Härligt... Suck
Men jag förstår dig. Jag vet hur det har varit. Att du inte förstod vad de andra höll på med, flamsade, skrattade och tramsade. Konstigt. Sen på högstadiet va det svårt. Barn kan va så elaka, och när de ser en svaghet hos nån så är det klart att man passar på att trycka ner någon annan för att ingen ska få för sig att kolla på en själv. För att man själv inte ska behöva känna efter. Jag vet. Jag va likadan. När jag hade lärt mig hur man skulle spela va det lätt att göra likadant som det hade gjorts mot mig. Ilska, sorg och skam.
Men jag förstår dig. Du gör så gott du kan. Du ser det och idag är det gott nog. Det är ok att du cyklade omvägen. Det är ok att du har svårt att känna dig trygg i vissa grupper. Det är ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar