Sidor

fredag 11 januari 2013

Utanförskap

När jag tänker på de vänner jag har nu och de jag har haft tidigare gör jag en tydlig uppdelning mellan de som vet om min bakgrund och som jag kan vara ärlig med och dem som jag inte har berättat för. De vänner som vet blir väldigt viktiga för mig medan de som inte vet nästan degraderas till bekanta och inte riktiga vänner. Eftersom det bara är de senaste åren jag har börjat våga vara ärlig mot mina vänner så var det innan dess i princip ingen som jag klassade som riktig vän. Vissa var närmre i perioder men det finns inga bestående starka vänner kvar från tidigare än gymnasiet, och knappt än från då. Det var mina försvarsmekanismer som styrde: inte prata och inte lita på någon. Inte berätta hur det var hemma eller att jag mådde dåligt. Bara försöka låtsas att allt var bra och vara som alla andra. Smälta in. Jag har alltid känt mig utanför, annorlunda, som att jag inte passar in. Men det är till stor del jag själv som satt mig utanför mentalt. Dels har jag inte vågat berätta och på så sätt satt mig utanför. Men jag har också tänkt att om de skulle veta så skulle de inte vilja veta av mig. Och att om jag inte har berättat så känner de inte mig och då tycker de inte om mig egentligen för jag visar inte mitt verkliga jag. Jag har nog inte förstått att även om jag låtsats mycket inför andra människor så ser de ju mig också. Och de som visar att de tycker om mig ser förmodligen sidor hos mig som är verkliga men som jag själv inte ser eftersom jag är så upptagen med att tänka på det dom inte ser. Det svart, tunga som tog över och var viktigast just eftersom jag inte berättade. Jag kommer ihåg någon gång på Eleonora-gruppen när det kom en ny person och det var min tur att berätta vem jag var och vad jag gjorde där. Jag börjar med att säga att pappa är alkoholist. Och hur min resa har varit gällande bearbetningen av det. jag säger inte hur gammal jag är, vad jag gör, var jag kommer ifrån eller något annat som beskriver min person. Jag identifierar mig med att vara barn till en alkoholist. Och det kanske inte är så konstigt för det är så mycket som har kretsat kring det de senaste åren. Men jag är ju så mycket annat också. Det har liksom blivit
som att allt annat har underordnad betydelse. Det viktigaste med min person är hur pappas missbruk och andra faktorer har påverkat mitt liv negativt. Allt annat är mindre intressant och relevant. Så det kanske inte är så konstigt att jag gör denna gränsdragning bland mina vänner. Och inte heller att det datum som jag och min pojkvän satt som årsdag är när jag berättade om pappas missbruk för honom.

Kanske är de här insikterna början på att se att jag är mer än min bakgrund. Mer än det dåliga och svarta. Kanske kommer jag kunna frigöra mig ännu ett snäpp från att leva i det förflutna. Jag ska ju inte glömma det förflutna, pappas beroende och de effekter det har fått för mig kommer nog alltid finnas där. Men jag kanske kan fokusera på andra delar av mig själv. Även de här tankarna är kanske en effekt av att jag har satt min gräns mot pappa...?

Det är som att när den där svart, tunga, äckliga klumpen i mig har börjat minska och jag har börjat kunna koppla loss den från mitt egenvärde så fattar jag att det finns en massa annat hos mig också. har  inet fokuserat på det förut för det har varit viktigast att fokusera på det mest akuta och nu har jag gjort det länge. Är förmodligen inte klar, men har kommit en bit och börjar se andra saker. Positiva saker i min person. Herregud, tänk om det är jag som har börjat leva? Inte bara överlevt. Lever också. Gud va fint! Shit va häftigt! Har en varm härlig känsla i hjärtat nu och snart är det dags att gå på ACA-möte, underbart!

Tack!

Framtidsfunderingar

Sitter just nu och har börjat söka jobb. Min utbildning är slut till sommaren och ansökningsprocesserna har redan börjat eller drar snart igång. Jag tror jag vet vad jag helst vill göra, men det är svårt att få just den tjänsten. Sen finns det ju så fantastikst mycket företag och tjänster som jag inte känner till och även om jag känner till företaget till namnet så vet jag ju inte så mycket om hur det är att jobba där. Jag varierar mellan att dras med i beskrivningarna av tjänsterna och tycka att alla passar och skulle vara intressanta till att tycka att ingenting riktigt passar när jag verkligen känner efter. Förutom att jag inte har grepp om vad som erbjuds så vet jag inte heller vad jag vill ha. Tycker det är väldigt svårt att veta vad jag skulle tycka om att göra och i vilken miljö jag skulle trivas. Märker att mitt sätt att tänka går in i banor som inte är bra och som jag känner igen väldigt väl. Jag använder min pojkvän som någon slags norm och funderar på vad han skulle tycka om olika saker. Ta in hans åsikt när jag har svårt att hitta min egen liksom. Precis som med min förra pojkvän. Jag behöver fokusera på vad jag vill och vad som är viktigt för mig. Men det är svårt att veta. Sen kanske det inte är så konstigt att jag undrar hur han tänker kring exempelvis utlandsjobb, för jag ser ju en framtid tillsammans. Tror också att jag är lite rädd för att jag ska välja hemma och trygghet undermedvetet för att vara nära honom och då riskera att bli besviken och känna mig övergiven om han sedan vill ut i världen. Här kommer det här med den sanna naturen som beskrivs i ACA in. Jag har en tendens att låta någon annans åsikt gå in som min egen, men det jag egentligen är rädd för är att bli övergiven och besviken. Och det är det jag behöver tänka på.


Ibland känns det också som att jag gör upp falska sanningar om vissa brancher eller kategorier företag. Stänger ute vissa alternativ fast jag kanske inte har en verklig grund för det. För mig är det så viktig att vara i rätt miljö och i ett sammanhang som jag kan stå för. Som det kom fram i det där personlighetstestet jag gjorde tar jag beslut ofta baserat på känsla och det märks verkligen nu. Jag får en känsla för ett företag eller en branch och har svårt att tänka att den kanske inte är hela sanningen.

Försöker bara fokusera på mig själv och tänka på vad jag vill göra i mitt liv. När jag ser tillbaka på det som gammal (förhoppningsvis) så vill jag känna mig stolt och att jag har gjort något bra och meningsfullt med mitt liv.

fredag 4 januari 2013

Mina tigrar

Igår var jag på bio och såg "Berättelsen om Pi". (För er som har tänkt se den kommer nu en spoiler om ni tänkt se den.) Den handlar kortfattat om en pojke som är med om ett skeppsbrott och överlever för att han har en tiger ombord i samma livbåt vilken han måste vara alert på och det gör att han har någonting att göra och fokusera på istället för sin utsatta situation. Efter typ 250 dagar kommer han i land och när han ligger där helt utmattad på standen ser han sin vän tigern också hoppa iland och sedan försvinna in i skogen. Pojken är förkrossad över att hans vän och den som gjort att han överlevt lämnar honom.
Efter filmer hände något i mig. Pojken i filmen behövde tigern för att överleva under sin traumatiska upplevelse. Det som jag behövt för att överleva min traumatiska händelser är mina försvarsmekanismer och överlevnadsstrategier, de som beskrivs som "problemet" i ACA. De var nödvändiga då för att skydda mig, men behövs inte nu längre för jag är inte kvar i den situationen. Det här har jag förstått i min hjärna väldigt länge för det är så logiskt självklart, men för den lilla tjejen därinne hände det något igår. -det var något som lossnade. För jag såg mig själv sittandes på den där standen krampaktigt kramande och håller fast min tiger. Men den har gjort vad den kan för mig. Jag behöver den inte längre. Det är dags för mig att våga släppa taget om min vän och gå vidare. Det här kände jag i mitt hjärta igår och det var en så stark känsla att tårarna bara rann nerför kinderna. En sån där stund då allting står stilla och mitt hjärta blir ännu lite lättare och renare. Underbart! Men jag kände också en sån tydlig samhörighet med min tiger. Den har varit min trygghet så länge och är därför väldigt viktig i mitt liv. Den lilla tjejen vill ha sin tiger. Min tonåring har sin typ av tiger. Den är mer arg hemma på mina föräldrar och vill bara vara till lags och omtyckt i skolan. Tigern som jag i 20-årsåldern är min förra pojkvän. Det är nog därför jag har så svårt att släppa honom. Hon tror att hon behöver honom. Att han är svaret som har hjälpt henne. Och den tigern har ju också fyllt sin funktion genom att den gav mig vad jag behövde då. Men nu längre behöver jag ingen tiger. Det finns inget kris. Inget trauma. Ingen fara. Ingen ondska i mitt liv.


Att den här insikten kom nu kan såklart kopplas ihop med att jag satt min gräns mot pappa. Att när jag inte har honom i mitt liv längre kunde det trilla ner i mitt hjärta att jag kan släppa mina försvarsmekanismer.


Det som var extra fint med var att jag hade denna urladdning tillsammans med min pojkvän. När jag satt i soffan ch tårarna rann trodde han såklart att jag var ledsen, men det var jag ju inte egentligen. Sen förklarade jag bara precis vad jag kände och var helt ärlig. Bjöd in honom att vara med i min upplevelse. Och att berätta det hjälpte också mig att förstå och gjorde att det släppte på riktigt. Väldigt fint att jag delade det med honom. Jag stängde inte av och höll igen. Jag gick inte iväg. Jag bara satt där och berättade vad som hände i mig. Jag tänkte inte på det då. Det här var inget sånt tillfälle då jag fick ta i från tårna för att våga visa mig för honom. Det gick relativt enkelt. Det var inte fokus på honom i första hand utan mer på mig och vad jag kände. När jag kom på det i efterhand blev jag extra varm i hjärtat för det är viktigt för mig att kunna ha såna här urladdningar även när han är i närheten. Det är ju ett absolut måste för att det ska fungera att bo ihop någon gång sen.

Tack!


onsdag 2 januari 2013

Nyårsreflektioner

Nytt år nu. Och nya utmaningar, förväntningar, insikter och framsteg. Senaste veckan har kännetecknats av vila och återhämtning. Jag ar varit med min pojkvän hos hans föräldrar sedan julafton och imorn åker vi tillbaka till staden där jag bor nu. Jag har verkligen låtit mig själv vila. Från allt. Har sovit väldigt mycket, ätit massor och avverkat ett antal filmer. Känner hur jag laddat upp med ny energi inför att ta tag i min flytt och hela den sista terminen i skolan. Jag och min pojkvän har båda haft väldigt mycket att göra den här hösten och inte haft så mycket tid eller energi att lägga på varandra. Men nu när vi haft snart två veckor tillsammans så har vi utvecklats på många sätt. Jag märker att jag gör framsteg dag för dag och hela tiden. Inte drastiska framsteg, men jag är mer avslappnad, tar upp konflikter mycket lättare och är mig själv mer. Det finns såklart fortfarande mycket medberoende kvar som ger sig uttryck i att jag känner in honom, är beroende av hans bekräftelse och känslig för att bli avvisad. Men det blir bättre och jag är så förbannat stolt över den resan jag gör med mig själv.
När det var decennieskifte, alltså när det blev 2010, var det starten på något nytt. Jag och min förra pojkvän hade gjort slut några månader tidigare och jag kände väldigt starkt att det var dags att fokusera på mig själv. Vi hade varit ihop 8,5 av de gångna 10 åren så man kan säga att det var hans decennium. Nu hade jag bestämt att det var dags för mitt decennium. Jag hade redan påbörjat resan och det nya decenniet var en symbolisk markering. Fokus på mig själv och vad jag mår bra av. Förstå varför jag mår som jag mår och en beslutsamhet om att det ska bli bättre. Efter 3 år kan jag ju bara se tillbaka med värme i hjärtat. För även om vägen varit krokig och gropig så har jag hela tiden strävat och vågat gå framåt. Och den kanske viktigaste förändringen är hur jag ser på mig själv och vad jag säger till mig själv. Nu för tiden består det mycket av kärlek och förståelse, förr var det anklaganden, nedvärderingar och elakhet. Det är jag nog absolut mest stolt över. Att jag är snäll och förstående mot mig själv nu. För jag är ok och vad jag än känner så är det ok och det är inte konstigt att jag känner som jag gör, även om det är helt irrationellt. Och det är väldigt skönt. livet blir ganska mycket enklare när man är snäll emot sig själv. Det blir också mycket trevligare.
Jag är så fantastiskt tacksam för det! Och det är ACA, min fina vänner där och de verktygen jag får, det är Eleonora-gruppen som har mycket kunskap och gör ett fantastiskt jobb och det är min högre kraft som bor i mitt hjärta alltid, och det är mina underbara vänner. Och dessutom är det mig själv jag är tacksam mot. Att jag gjorde det jag gjorde då och vågade, så att jag nu kan njuta av det. Precis som jag kommer vara tacksam mot mig själv idag när jag ser tillbaka på den här tiden senare.
Tack!

måndag 24 december 2012

Julaftonssamtal

Pappa ringde nyss medan vi åt julfrukost. Jag hörde inte men återigen har han pratat in ett meddelande. Jävla skit! Det var på grund av detta som jag egentligen ville ha fått igen brevet före jul så att jag hade satt min gräns innan idag. För att han ringer är kanske inte så konstigt för vi sa att vi skulle försöka hos min terapeut och eftersom han säkert inte vill kännas vid (eller kommer ihåg) att han ringde och var full så är det här egentligen vad jag kan förvänta mig.
Jag har inte fått den där julkänslan. inget pirr i kroppen och glädje. Och jag tror det är pappa som spökar. Den kampen som pågår i mig gör mig stressad och även om jag trivs väldigt bra här så stör det. Så nu tar jag mig lite tid för mig själv för att låta det som behöver få komma ut och sedan förhoppningsvis få en trevlig julafton.

En del av mig vill lyssna av meddelandet. Den sidan liksom dras till dåliga saker och möjliga besvikelser. Men vad skulle han kunna säga som är positivt för mig att höra just nu. Om han är nykter och glad och pratat en en julhälsning så får jag svårare att hålla fast i mitt beslut och då blir den här dagen jobbig. om han är full kommer jag få upp känslor av övergivenhet och besvikelse och det ger mig inte heller något positivt. Alltså är det förnuftiga att inte lyssna på meddelandet. Åtminstone inte idag. Så då gör vi inte det. Han kommer förmodligen inte ringa igen eftersom han lämnat ett meddelande, så jag får nog vara ifred resten av dagen.

En del av mig sitter här i källaren och vill att min pojkvän ska komma och trösta mig. Och jag tar ut min frustration på att han inte kommit ner än.
Usch, jag får upp känslor av utanförskap och skam. Att jag inte får vara här. Att jag inte är värd det. Att jag är fel. Svart. Dålig.
Det är inte ditt fel att din pappa dricker. Det är inte ditt fel att din mamma och  hennes man är medberoende. Din pappa förstår inte vad han gör. Vad han förlorar. Det är inte ditt fel.

Vi får se hur den blir den här julen. Jag var inte riktigt i balans innan och än mindre nu. Funderar på om jag ska ta en promenad och lägga på brevet till pappa nu. Bara för att ha det gjort. Han får det ju ändå tidigast torsdag. Skönt att ha det avklarat liksom. Sen bara ta den här julen som den är. Det kanske inte är helt ok i mig men det är ok att det är så. Försöka ändå att inte låta honom få för mycket plats idag. Sinnesro. Jag kan inte göra något åt vad han gör. Men jag kan göra något åt hur jag förhåller mig till det och om jag väljer att ha kvar honom i mitt liv så att han kan göra mig besviken igen. För precis som det är han som väljer att dricka så kan jag välja att inte låta det påverka mig. Inte helt och hållet, men att bli besviken och förkrossad av att en alkoholist dricker och ljuger är inte snällt mot mig själv. Han kommer så länge han inte tagit hjälp att fortsätta att göra mig besviken och känna mig övergiven, förr eller senare.
Ge mig lugn och ro i själen för att njuta av den här julen. Av att vara här i den här familjen. Av att han satt mig själv först. jag är värd att ha en trevlig jul och därför ska jag göra vad jag kan för att ha det.
Tack!

söndag 23 december 2012

Barnsliga beteenden

Har precis lämnat mamma och henna man efter ett par dagar. Har varit mysigt att va hemma ett tag och inte göra någonting. Men mer än ett par dagar klarar jag inte. Jag blir så fruktansvärt irriterad på dem och hur de beter sig, mest mammas man. Jag vet mkt väl att jag inte kan förändra dem och vill väldigt gärna acceptera och låte dem vara. Det går så där. Jag visar inte lika mkt utåt som förut och är snäsig och elak. Istället försöker jag prata med mig själv och låta mitt förnuft styra. Det går Fp det mesta bra, men ofta sväljer jag irritationen och den växer i mig och jag är rädd att den ska komma ut och att jag söger saker jag kommer ångra.
Både mamma och hennes man är väldigt tydligt präglade av medberoende. Det finns liksom inga gränser mellan var den ena av dem slutar och den andra börjar. Ingen låter den andre ta ansvar för sitt utan de är hela tiden väldigt inkännande på varandra och gissar vad denna vill ha. De har inga åsikter om något direkt och ingen pratar om något som innebär en djupare diskussion. Så är de båda två. Utöver det är mammas man som en liten pojke ofta. Max 10 år, kräver väldigt mkt uppmärksamhet och bekräftelse. Om han inte får den så ser han till att det han gjort pch gör kommer på tal genom att prata om sig själv i tredjeperson. Han ska vara med överallt, hela tiden och mina översittar sidor kommer fram och vill säga att han inte får vara med. Det är som vanligt inte svart eller vitt. Jag och mamma skulle kunna bli lämnade lite mer ifred och jag skulle kunna vara vänligare och bjuda in honom. Även om det var sjukt jobbigt den här gången jag var hemma också så gick det ändå bättre. Lite grann, men ändå ett steg åt rätt håll.
Men shit vad jag behöver hjälo med just att vara hemma. För jag vill egentligen vara hemma mer och kunna njuta av det. Och den här irritationen är nog minst lika jobbig dö mig som för dem. Eftersom jag visar upp beteenden som jag inte vill och som jag skäms över.
Hjälp mig med det.

Är på väg till min pojkvän nu och vet att irritationen kommer rinna av mig snart och definitivt när jag kommer fram. Ska bli så mysigt att fira jul med dem i år igen. Även om jag just nu får upp skam och skuldkänslor för min familj och för att jag väljer bort dem. Men jag vet att jag inte behöver lyssna på det. Jag och mamma har en bra relation idag och hon har inte visat på når sätt att hon vill att jag ska vara med dem istället. Och jag känner att jag är värd att ga en mysig och lugn och fin jul :-)
Tack!

lördag 22 december 2012

Brevet till pappa

Nu är jag hemma hos mamma. Är här ett par dagar innan jag åker till min pojkvän imorn em för att fira jul där. Jag är väldigt trött. Lite förkyld men det är även spänningarna från hösten som lossnar nu. Dessutom gör tankarna på pappa och det jag har bestämt mig för att göra att mycket känslor är i rörelse. Till viss del sker det en kamp inom mig, mellan den delen som är liten, medberoende och som vill ta hand om pappa och den del som är vuxen och inte vill låta honom såra mig mer och som sätter sitt eget mående före hans. Jag vet att den senare har rätt för det är den vuxna sidan. Men det gör ont.

Jag har i alla fall skrivit mitt brev nu och hoppas att det ska släppa när den här processen som pågått senaste månaderna är avslutad på nåt sätt. Så att jag kan fira jul och njuta av det. Men vi får se. Jag ska försöka att inte bestämma vad jag ska känna. Om det sitter i hela julen så får det väl göra det.


Men jag är nöjd över att jag inte låter det ta över allt här just nu. Jag vet att det tunga kommer gå över. Därför kan jag njuta av att mysa med katten här, äta nötter och att det är julklappsutdelning snart. Jag ska ta ett fotbad och måla naglarna. Det onda får göra ont men det tar inte över och det finns ingen hopplöshet. Det är häftigt att jag hanterar det så nu. Att ta det är avståndet från pappa är hanterbart. Jag vet att när det släpper kommer jag vara starkare. Jag har satt en gräns för vad som får göras mot mig. jag har sagt nej till mitt medberoende genom att inte låta honom göra mig besviken igen. Jag är värd bättre. Jag är värd att må bra. Även om han inte gör det.


Jag är tacksam för att jag kan hantera det här så pass bra och för att jag är stark och modig nog att stå upp för mig själv. Tack!