Mina tigrar

Igår var jag på bio och såg "Berättelsen om Pi". (För er som har tänkt se den kommer nu en spoiler om ni tänkt se den.) Den handlar kortfattat om en pojke som är med om ett skeppsbrott och överlever för att han har en tiger ombord i samma livbåt vilken han måste vara alert på och det gör att han har någonting att göra och fokusera på istället för sin utsatta situation. Efter typ 250 dagar kommer han i land och när han ligger där helt utmattad på standen ser han sin vän tigern också hoppa iland och sedan försvinna in i skogen. Pojken är förkrossad över att hans vän och den som gjort att han överlevt lämnar honom.
Efter filmer hände något i mig. Pojken i filmen behövde tigern för att överleva under sin traumatiska upplevelse. Det som jag behövt för att överleva min traumatiska händelser är mina försvarsmekanismer och överlevnadsstrategier, de som beskrivs som "problemet" i ACA. De var nödvändiga då för att skydda mig, men behövs inte nu längre för jag är inte kvar i den situationen. Det här har jag förstått i min hjärna väldigt länge för det är så logiskt självklart, men för den lilla tjejen därinne hände det något igår. -det var något som lossnade. För jag såg mig själv sittandes på den där standen krampaktigt kramande och håller fast min tiger. Men den har gjort vad den kan för mig. Jag behöver den inte längre. Det är dags för mig att våga släppa taget om min vän och gå vidare. Det här kände jag i mitt hjärta igår och det var en så stark känsla att tårarna bara rann nerför kinderna. En sån där stund då allting står stilla och mitt hjärta blir ännu lite lättare och renare. Underbart! Men jag kände också en sån tydlig samhörighet med min tiger. Den har varit min trygghet så länge och är därför väldigt viktig i mitt liv. Den lilla tjejen vill ha sin tiger. Min tonåring har sin typ av tiger. Den är mer arg hemma på mina föräldrar och vill bara vara till lags och omtyckt i skolan. Tigern som jag i 20-årsåldern är min förra pojkvän. Det är nog därför jag har så svårt att släppa honom. Hon tror att hon behöver honom. Att han är svaret som har hjälpt henne. Och den tigern har ju också fyllt sin funktion genom att den gav mig vad jag behövde då. Men nu längre behöver jag ingen tiger. Det finns inget kris. Inget trauma. Ingen fara. Ingen ondska i mitt liv.


Att den här insikten kom nu kan såklart kopplas ihop med att jag satt min gräns mot pappa. Att när jag inte har honom i mitt liv längre kunde det trilla ner i mitt hjärta att jag kan släppa mina försvarsmekanismer.


Det som var extra fint med var att jag hade denna urladdning tillsammans med min pojkvän. När jag satt i soffan ch tårarna rann trodde han såklart att jag var ledsen, men det var jag ju inte egentligen. Sen förklarade jag bara precis vad jag kände och var helt ärlig. Bjöd in honom att vara med i min upplevelse. Och att berätta det hjälpte också mig att förstå och gjorde att det släppte på riktigt. Väldigt fint att jag delade det med honom. Jag stängde inte av och höll igen. Jag gick inte iväg. Jag bara satt där och berättade vad som hände i mig. Jag tänkte inte på det då. Det här var inget sånt tillfälle då jag fick ta i från tårna för att våga visa mig för honom. Det gick relativt enkelt. Det var inte fokus på honom i första hand utan mer på mig och vad jag kände. När jag kom på det i efterhand blev jag extra varm i hjärtat för det är viktigt för mig att kunna ha såna här urladdningar även när han är i närheten. Det är ju ett absolut måste för att det ska fungera att bo ihop någon gång sen.

Tack!