Det har inte blivit lika mycket skrivet i bloggen här på sistone som det har blivit tidigare. Jag känner att jag har lite motstånd i mig mot att skriva. Men vet inte riktigt varför. Kanske är det för att jag inte har lika mycket starka känslor som jag behöver skriva av mig längre. Jag blir bättre på att hantera vad som kommer upp och det kommer inte upp så stora insikter som det har gjort tidigare, och tack och lov för det, för man orkar inte med hur mycket som helst. Men det kan nog också ha en del att göra med att jag inte har rutinen att skriva så då blir det lite jobbigare att komma igång igen.
Just nu är jag mitt i arbetet med fjärde steget. Det är tungt men ändå frigörande på nåt sätt. Känns också lite som om jag inte går tillräckligt djupt eftersom det ändå inte är ännu jobbigare. Denna prestationsångest igen. Men jag försöker träna på att ha balans och snarare ta lite tid oftare för att kolla på frågorna och reflektera än att sitta långa stunder och bli helt slut. Försöker lyssna på min kropp också, den ger mig tydliga signaler när det är dags att ta en paus, får numer huvudvärk när jag suttit med frågorna ett tag.
Ska träna på att komma igång med bloggen igen nu under sommaren för jag tror det kan vara bra eftersom att jag inte kommer vara hemma i min trygghet med min lgh, sponsor och min ACA-grupp. Det finns Al-Anon möten i den staden jag kommer vara mest i sommar och jag har lovat mig själv att prioritera att gå dit så ofta jag kan. Är faktiskt lite orolig för hur den här sommaren kommer bli, nytt jobb i ny stad och massa nya människor och allt vad det innebär att komma in på en ny arbetsplats. Det finns också ett litet orosmoment i att jag under en månad kommer bo tillsammans med min pojkvän. Givetvis kommer det bli väldigt mysigt och trevligt också och fint för oss att få lite tid tillsammans och ta igen lite vardag efter det här året. Men samtidigt finns det en ganska stor risk att jag tappar mig själv lite när jag bor hos honom och jag inte får det automatiska utrymmet för att ta hand om mig själv. Här har jag en stor utmaning att ta ansvar för att jag ska må bra, få ut känslor som kommer upp, inte stänga av och låtsas och träna på att sätta mig själv först och inte gå in i honom för mycket. Det blir en utmaning det kan jag säga. Speciellt att vara proaktiv i det, jag brukar ju ofta kompromissa på mig själv tills det inte går längre och jag blir tvungen att göra annorlunda för att jag får upp för mycket känslor eller får ett break down. Träna, träna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar