Andrum

Första skolveckan är igång och det har varit full fart. Kommer bli en rätt tung period detta tror jag, men det är också den sista. Jag har ändå varit ganska bra på att vara kontakt med mig själv. Inte springa så fort. Försöka prata med mig när jag blir oroligt och stressad. En sak i taget. Det går upp och ner men överlag fungerar det mycket bättre nu än tidigare. Jag är ju lugnare och tryggare i mig själv och då kan inte alla de där jobbiga sakerna komma åt mig lika lätt som förut. Det är skönt!

Just ikväll tränar jag också på att ta egentid från min pojkvän. Trots att vi pratat om att inte ses lika mycket så det blir mer speciellt när vi gör det så har vi hängt söndag-tisdag kväll och sov ihop även igår. Ikväll sa han att han gärna ville att jag kom och borrade och fixade med dem i lägenheten. Jag var och tränade och när jag hade duschat och fixat med en del praktiska skolgrejer så var jag bara sugen på att hänga kvar här hemma och sova i min egen säng. Så jag skrev det till honom och sedan ville jag skriva att han ju gärna får komma hit istället, men sen kände jag att nej, jag behöver ta det lite lugnt och vara själv för att hålla kvar den bra känslan. Så det känns bra att vara för mig själv och det känns bra att visa för honom att jag inte vill umgås varje kväll heller.
Men jag får nog fråga honom lite om hur han tänker med att ses mindre för sedan vi snackade om det är det han som tagit väldigt mycket initiativ till att ses. Kanske är lite smekmånad för att vi är i samma stad nu igen. Och sen var det väldigt mysigt efter i söndags när jag pratade med honom om det jag skrev senast om ansvar. Märkte att han uppskattade det och det kändes bra att visa att jag tar ansvar utan att förminska mig.

Ansvar

Igår skrev jag ju om att jag och min pojkvän hade ett stort snack och en av sakerna som kom upp då var att han drar sig för att säga vissa saker för att han är rädd att jag ska överreagera. Jag sa att jag blev ledsen att han känner så för att jag inte vill överreagera och för att jag inte vill att han ska tänka så om mig. Men jag sa också att jag måste få reagera. Förr gjorde jag inte det, då sa jag inte ifrån när jag skulle ha gjort det och så vill jag inte vara, för det blir inget bra. Så nu reagerar jag, men ibland blir det för mycket. Det kommer upp känslor som inte är kopplade till situationen och jag tolkar in massa saker med min osäkerhet. Det blir inte bra.

Måste prata med honom igen om det här. Att jag kanske reagerar för mycket på vissa saker, men att han ändå behöver kunna känna att han kan vara ärlig mot mig. Inte trippa på tå för att något kan göra mig ledsen eller arg. Det blir absolut inte bra. Jag vill inte manipulera. Jag behöver lära mig att när mitt huvud sätter igång så ska jag inte ta det med honom i första läget utan lufta det med min sponsor, någon annan eller på ett möte först. För att förstå vad som verkligen är problemet och vad som jag målar upp i mitt huvud.

Jag har ju vid ett flertal tillfällen skrivit inte så snälla sms till honom, både på fyllan och annars. Jag skriver av mig mina tankar till honom och det kan vara bra. Men som jag har gjort det är det ofta  väldigt impulsivt och jag tar inte ansvar för hur jag säger det och vad jag anklagar honom för. I någon mening så försöker jag manipulera honom. Likadant är det när jag delar om vad det innebär att vara ett vuxet barn och hur det var när jag var liten, det kan hända att jag gör det för att han ska tycka synd om mig och ta extra hänsyn. just så att han ska trippa lite på tå runt mig. Vara extra snäll. Här måste jag hitta en balans och vara noggrann med att förklara utan att han ska tycka synd om mig och att jag ska få komma undan med saker för att jag hade en dålig uppväxt. Jag är vuxen nu och måste ta ansvar för mina handlingar. Det som hände mig var det inte meningen att något barn ska vara med om och jag förstår nu bättre varför jag har de karaktärsdrag jag har. Men jag kan inte gömma mig bakom det för att slippa ta ansvar nu. (Ett sånt beteende är likt alkoholistens sätt att gömma sig bakom alkoholen, jag var ju full och menade inte det jag sa eller pappa var ju full, det var därför han gjorde si eller så. Då behöver han inte ta ansvar. Han är ju sjuk.)

Jag är inget offer. Jag vill ha en ärlig relation där både han och jag kan känna att vi kan uttrycka oss fritt.
Det ska jag säga till honom.

Självömkan

Idag är jag trött och bakis. Och ensam. Längtar massor efter min pojkvän och att bara ligga i soffan ihop hela dagen och kolla på film. Blä... Sitter och tycker synd om mig själv fast det egentligen inte är någon fara alls.
Min mamma var här precis. Skulle bara lämna en sak och sedan åka till mormor. Hon kramade om mig och det känns så fint. Men det gör också att min guard sänk och jag slappnar av. Jag blev ledsen. Mest för att hon åkte tror jag. Känner mig övergiven fast jag vet att jag hade kunnat följa med och kanske för att jag inte säger det. Jag förväntar mig att hon ska förstå vad jag behöver och vill och kan inte be om det själv. Och sedan när jag inte får det så blir jag besviken och tar upp min guard igen och stöter bort henne. Och så slår jag lite på mig själv för att jag inte släpper in henne... Härlig negativ spiral det där. Hon sa att hon ville ses mer, men att det ju får bli en annan gång. Men det är inte hon som inte kan eller har tid, det är jag.Och sen hon som förutsätter att jag är så upptagen och inte vill träffa henne. Det är ju så jag har varit, så det är inte så konstigt. Men nu vill jag ha min mamma. Vill umgås igen. Ska boka in en träff med henne snart.

Mogen diskussion? :)

Igår pratade jag och min pojkvän om en massa viktiga, jobbiga och bra saker. Det började med att vi snacka de om tydlighet. Att han är tydlig med vad han menar när han säger att "vi ses väl imorn" och att jag frågar vad han menar med det.
Sedan pratade vi lite om framtiden. Och om våra tankar kring när vi vill försöka få barn. Jag tänker att om 5 när jag är 32 så tror jag att jag kommer vilja vara på g eller i alla fall börjat planera att försöka. han säger att han nog inte ser sig som att han är redo om 5 år. Nehe.. Vad betyder det då? Det snurrade lite i mitt huvud. Men vi fortsatte prata om annat och jag tänkte att jag får känna efter och ta hjälp för att veta vad jag vill och tycker när det gäller det. när jag skulle sova sen tänkte jag att om man hittar nån som man vill ha barn med och den personen är i ett annat läge så är det väl så att båda för kompromissa lite för att det ska funka. Nu vet jag ju inte ens om jag vill ha barn med honom. Han skulle bli en bra pappa men vi har ju liksom inte ens provat att bo ihop än.. Men känns skönt att ändå ha pratat om det. Och han höll med mig...
Sen ville jag få igång lite snack om vad han vill, vad som är viktigt i ett förhållande och sånt. Vi kom in på att det är viktigt att försöka få det att inte bli vardag. Vi bor ju inte ihop, vi behöver inte ha vardag än, vi kan dra ut på den här tiden så länge. Och hans förslag var att vi kanske inte ska ha som normalläge att vi ses om inget annat händer. Att vi bestämmer när vi ska ses och gör det lite speciellt istället. Det har jag också tänkt på för det han känts lite avslaget emellanåt när vi har umgåtts så mycket. och det är bra för mig att vara ensam och att få tid att göra det jag vill göra.
Men samtidigt går mitt huvud igång och snurrar och tänker att han inte vill ses. Att jag har klängt på honom för mycket. Att jag inte ska höra av mig. osv.. Men jag reagerade inte på det gentemot honom. Jag tänkte att jag ska prata med någon annan om det. Så idag ringde jag min sponsor och när jag bara fick ur mig det så blev det mycket bättre.

Min hjärna går liksom igång och allt bra och positivt som han säger räknas inte och sedan tolkar jag in massa dåligt och att han ska lämna mig bara. Blä!
Men jag hanterade det moget. ringde min sponsor. Och under tiden var det några gånger som jag märkte att tårarna var på väg, men jag spelade inte offerkortet mot honom. Tyck synd om mig och rädda mig. Gör som jag vill, annars blir jag ledsen och mår dåligt. Nej, jag gjorde inte det! Bra!

Alltid velat leva

Lyssnade precis på ett av avsnitten av sommar i p1 med Ann herberlein. Hon berättade om sin psykiska ohälsa, ångest och självmordstankar. Det var vackert och avskalat. Och jag blir lite förundrad över varför jag aldrig gått så långt... Jag har mått väldigt dåligt. Tvivlat på mig själv, på de runt omkring mig, på världen i allmänhet och på att det någonsin skulle bli bättre eller bra. Ändå har jag aldrig varit i närheten av att på allvar tänka på att ta mitt liv eller skada mig själv på mer direkta sätt. Jag har ju skadat mig själv mer indirekt gwnom destruktiva beteenden och framför allt genom en slags psykisk misshandel av mig själv där jag hela tiden dömmer, kritiserar och förminskar mig själv, vad jag säger, tänker och gör. Men jag har ändå aldrig haft tankar på att avsluta mitt liv. Inte ens i de mest desperata och förtvivlade stunderna. Min vilja att leva har alltid varit stark. Jag har kämpat och vridit och vänt på mig själv för att få leva. Jag har letat förtvivlat efter någon som ska göra mig hel så jag också får vara lycklig och känna frid. Viljan och drivkraften att passa in och göra rätt har varit starkare än tröttheten och hopplösheten som kunde gjort att jag gav upp.
I högstadiet umgicks jag med en tjej som hade en stark besatthet av självmord, men jag var inte där. Jag hängde med, men mest för att jag kände igen ensamheten och det svarta i henne och för att jag ville vara med och passa in. Men aldrig för att jag på riktigt funderade på om livet var värt att leva.
En del av mig vill göra det här litet genom att säga att jag nog bara varit för feg. Det kanske är sant. Men ibland är det fegare att lämna än att stanna kvar och försöka, våga misslyckas. Våga leva.
Det är jag så oerhört tacksam för. Min vilja att leva och må bra har hjälpt mig dit jag är idag och att jag haft den styrkan är inget annat än ett mirakel i mina ögon. Jag har tydligt känt att det finns något bättre och att jag vill dit.

Hantera svartsjukan

Det blev inte någon sen kväll med de vännerna jag skulle träffa. Jag hade gärna suttit och snackat längre men de var trötta och jag också egentligen. Men det kändes lite som ett misslyckande att vara hemma vid halv nio. Det är ju bara för att jag jämför med min pojkvän. Och trots att jag vet att det varit ombytta roller så många gånger förut så får har jag svårt att känna att det är ok att sitta ensam hemma nu.
Just nu är det mycket svartsjukan som finns i mig. Och bekräftelsebehov. Vill vara nära honom och runt honom, känna att det är vi. När vi inte ses har jag ibland svårt att känna det. Är som att känslan är som bortblåst när han går ut genom dörren. Jag glömmer allt som hänt innan och det enda som finns kvar är rädslan för att han ska lämna mig. Och rädslan för att vara ensam. Så nu försöker jag tänka på det som hänt de senaste dagarna, veckorna och månaderna och då vet jag ju hur mycket roligt och mysigt vi haft och jag kan se saker han gör som visar hur mycket han tycker om mig.

Det som hela tiden kommer upp är sveket från min förra pojkvän. Jag har verkligen så fruktansvärt svårt att ha tillit. Jag märkte ingenting då. Jag hade aldrig trott att det skulle kunna hända, så därför tänker jag att det kan hända hur lätt som helst nu också. Att det kan hända även om det verkar fint runt omkring. Och saken är ju att det kan det. Man vet aldrig vad som händer. Men jag vill kunna välja att lita på honom. Att liksom bestämma mig för att lita på honom så jag slipper känna som jag gör nu. Men ja.. Nu är jag ju här. Acceptera. Det är ok. Jag förstår varför du känner som du gör. Du har blivit sviken, många gånger. men jag vill ju leva. Våga. Försöka lita på någon igen.

Fick låna en bok om svartsjuka av min sponsor, ska nog läsa lite i den nu.

Det kom upp en idé i mitt huvud om att kanske träffa min förra pojkvän för att få helt klart för mig vad som hände och hur han tänkte och kände. Det kan kanske ge något? Få lite avslut. Det känns inte riktigt som jag har fått det än. Såren är inte läkta och det kommer upp gång på gång... Ska prata med min sponsor och mina vänner om det...

Att känna det jag vill??

Min pojkvän var precis här och hämtade lite saker och ska ut på fest ikväll. En fest som jag kunde ha gått på men jag ville inte och imorn ska jag jobba så det passade inte heller. Jag ska istället träffa ett par kompisar för att käka och hänga och lite fira min födelsedag. Det ska ju verkligen bli jättetrevligt. Men när min pojkvän är här och egentligen inte gör något annat än är glad och taggad och lite stressad så känns det som jag blir bortvald. Fast det är jag som väljer bort... Kan vara att jag nu när det väl är dags blev lite småsugen på att gå på festen och att jag gärna vill vara med honom. Men det är som att jag ser ner på mig själv för att jag ska göra något annat och inte göra som han. Att mitt alternativ är sämre. att jag är sämre kanske... Så här kände jag väldigt mycket med min gamla pojkvän, det jag valde och mina vänner var lite sämre. Då hjälpte han till att bidra till den uppfattningen, men jag gjorde den nog mycket själv då också.
Det handlar lite om det här poängsystemet igen. Att göra rätt. Ikväll vill ju han gå på fest och då är ju det rätt. och det jag väljer om jag väljer annorlunda blir då "fel" på nåt sätt. Eller i alla fall inte lika bra. Fy fan va sjukt. Suck! Han säger ju till och med att jag ska hälsa dem och att det låter trevligt det jag ska göra.
Känner väldigt starkt att jag vill vara med honom. Ändå ses vi ju imorn kväll... Sen är det väl lite att han ska dricka också, han ju en grej med honom och alkohol... men han tycker inte om mig mindre för att han går ut. Han väljer inte mellan dig och att dricka som pappa gjorde. Du vet att du kan lita på honom.
Andas. Jag vet att jag kommer ha kul och jättetrevligt ikväll. Jag väljer det jag väljer och det är lika rätt. Han tycker lika mycket om dig oavsett vilket du hade gjort ikväll. Och förmodligen mer för att du gör det du vill...

Hjälp mig att hantera de här känslorna och känna att det är ok att välja det jag vill och släppa att han ska iväg.

Att må bra ger också resultat

Jag behöver inte må dåligt för att jag ska utvecklas. Jag mår mycket bättre nu och det är inte farligt och jag gör det. Jag kommer inte ramla tillbaka i mitt gamla sätt att må. Jag tycker om mig själv och jag litar på att jag kommer fortsätta ta hand om mig själv.
Nu när jag mår bättre och har mer energi får jag möjlighet att leva livet mer fullt och träna på det jag vill bli bättre på och utvecklas.
Hade samtal med min terapeut idag och blev påmind om detta.
Projektet som är min utveckling och tillfrisknande har inget start och inget slut. Jag kommer jobba med min personliga utveckling hela livet om jag vill. och det vill jag!
Men slappna av och njuta av frukten jag skördar nu av mitt hårda jobb tidigare. Det står inte still för att jag inte mår dåligt.

Facit till livet

Idag när jag pratade med ett par vänner om olika bekymmer och funderingar vi har skämtade vi lite om att man skulle ha en formelsamling eller en "fusklapp" som man får göra till tentan ibland. Någon hjälp när man har svårt att veta vad man ska göra och vad som verkligen blir bra och är rätt för en själv. Det var en rolig metafor tyckte vi för vi är alla på väg att bli civilingenjörer och är lite allmänt nördiga. Så det skrattade vi gott åt ett tag, för det ju är en märklig och lite naiv tanke.

Men så kom jag ju på att jag har hjälp i mitt liv nu. Jag har en verktygslåda med principer och tankesätt som jag kan använda när jag tar mig fram här i livet. Jag har inte några svar, men jag lär mig hur jag kan göra för att hantera saker som händer. Jag förstår mig själv och kan lita på att det löser sig på något sätt. För att vara lite extra nördig kan man säga att jag lär mig begrepp, modeller och definitioner som jag sedan tillämpar i verkligheten på de problem jag ställs inför, stort som smått (precis som en kurs i skolan, fast på ett helt annat plan förstås). Jag har någonting att förhålla mig till, att stötta mig mot och att gå tillbaka till när jag behöver hjälp eller har hamnat vilse.

Förr hade jag inget sådant, mitt liv var förvirring och kaos, jag visste inte vem jag var eller vad jag ville eller vart jag skulle. Jag härmade de jag såg runt mig och var livrädd för att någon skulle "komma på mig". Att de skulle inse att jag fejkade, se hur vilsen och osäker jag var och därför stöta bort mig så jag blev övergiven. Jag är så fantastiskt tacksam för att ACA finns för när jag använder det jag lär mig där så fungerar mitt liv och jag mår bättre och bättre.

Presentprestation

Den här veckan har både jag och min pojkvän fyllt år. Jag fick två bra presenter, den första var konsertbiljetter till en spelning som jag tror kan bli hur bra som helst. Det var svårt att få tag i och han har haft lång framförhållning och tänkt till med den presenten, det blir jag väldigt glad för. Den andra var en teservis som jag sprang på för ett tag sedan, jag tyckte den va jättefin, han var inte lika imponerad och jag tyckte inte att han verkade bry sig så jättemycket om den. Men så hade han gått och köpt den tillsammans med resten av familjen. Det tycker jag är fint för han vet att jag dricker mycket te och att jag tycker om att han fina saker och verkligen blev kär i motiven på den här serien.

Jag hade gjort en fotobok med bilder som han har tagit. Lagt ganska mycket tid på att välja ut och redigera och pyssla och han verkade väldigt nöjd med den så det var fint. Den andra hade jag gått ihop med hans rumskompisar för att köpa och är den nya versionen av det TV-spel de brukar lira i lägenheten. Det kändes kul för jag köpte nåt han ville ha och inte något som jag ville att han skulle vilja ha. Inte förändra honom.

Var lite nervös för att han köper mer (och dyrare) presenter och så är det. men han har ju också mer pengar just nu och det är inte det som räknas mest. Viktigare att köpa något den andre blir glad över. Det har gått bra att acceptera att han gav mer.

Vi har generellt en rätt bra period nu känns det som. Han inte kvar i stan nu men kommer snart igen och sen kommer vi vara nära varandra hela hösten. Det känns fint :)
Så får jag träna på att ta konflikter och prioritera egentid emellanåt.

Full fart men ändå balans

Senaste veckan har det gått i ett. Är lite engagerad i mottagningen av de nya studenterna så har jobbat en del. Det har varit aktiviteter flera kvällar och dessutom har både jag och min pojkvän fyllt år. Ikväll har jag därför sagt ifrån mig galejet ikväll och tar lite tid för att umgås bara med mig. Det har ändå gått bra och jag har inte blivit så stressad och oroligt, trots att jag har tummat lite på sömn och rutiner. Men nu när jag känner att det börjar komma trötthet ikapp så får jag lyssna på kroppen och inte bara springa på tills det tar stopp som jag brukar. Jag har haft mycket socialt och det väntar mer nästa vecka, så nu behöver jag komma ifatt med mig själv lite.
Känner mig ändå ganska nöjd över att det har gått bra den här veckan, i den mening att jag lyckas hålla vissa beteenden på avstånd och kunnat var lugn i mig själv. Det är oerhört skönt, det händer saker där under, jag märker att jag får lättare och lättare att hålla kvar i mig själv även i sammanhang där jag vet att jag kan ha svårt för det.
Till exempel i måndags var jag väldigt trött och hade haft lite utbildning på skolan, min pojkvän var i stan och jag kunde prioritera att ta en tupplur istället för att följa med och fika hos en kompis till honom (den tjej som jag har en del svartsjuka mot), och det är ett bra steg åt rätt håll. Jag vill gärna vara med honom, ha koll på honom och vad han gör, få bekräftelse och bara vara med så jag lär känna dem och vet vad som händer. (Kontroll!) Men i den stunden kände jag verkligen att det jag behövde var att sova en stund. Hade jag åkt dit och varit trött så hade det inte blivit bra. När jag inte är i balans har jag lärt mig att jag behöver prata med mig själv, vila, be om hjälp. Jag behöver inte springa på och försöka kontrollera och vara till lags och låtsas. Det hjälper mig inte. Det hjälper aldrig. Så det var en liten seger. Vi umgicks sen på kvällen, min pojkvän och jag, och det var väldigt trevligt.

Ett annat tillfälle var i torsdags när jag fyllde år, då jag hade styrt upp att vi skulle gå ut och käka ett gäng. Det var väldigt trevligt och jag kunde vara avslappnad och pratade med mig själv så jag inte behövde gå igång och snurra så mkt i huvudet. Det hjälpte. Vi hade en jättetrevlig kväll och jag tyckte det var väldigt kul att min pojkvän var med och hängde med mina kompisar. Så var det aldrig med min förra pojkvän.

Jag hade en grej med min pojkvän också som jag lyckades hantera ganska bra. Jag gick fram och kramade på honom och fick inget tillbaka. Och det där har jag svårt för, ta ett initiativ, visa att jag tycker om dig och sedan inte så respons på det. Det ska tilläggas att vi var tillsammans med hans rumskompis och de var precis klara med att flytta massa saker så han var ganska varm och svettig.
Jag reagerade inte i stunden. Men efteråt kom det upp en kokande ilska och när jag tog upp den när vi var ensamma så mindes han inte tillfället alls. Jag hade eldat upp mig massor, men det är svårt att bråka med nån som inte kommer ihåg det. Jag vet inte vad jag tänker om det riktigt. Antingen var han bara varm och svettig och vill inte kramas, eller så stod han helt i sin egen värld för de diskuterade hur de skulle möblera, eller så ljuger han när han säger att han inte mins. Jag väljer att tro att det var en kombination av de två första. Vårt snack slutade i alla fall med att vi båda var väldigt trötta och att han kramade och pussade massa på mig för att jag skulle känna att det är ok för mig att ta sådana initiativ.

Jag är också nöjd med mitt sätt att hantera alkohol den här veckan, har varit på tre fester och inte druckit speciellt mycket. har blivit lite full en av kvällarna men absolut på en lagom nivå. Har kunnat vara lugn med att inte dricka när andra gör det. Inte haft behov av att visa mig häftig eller få bekräftelse och vara till lags genom att göra som de andra. Igår var jag med ut efter middagen och det gick också bra. Jag var bara lite lagom berusad och hade väldigt kul, dansade massor och som jag själv ville. Försökte inte bara härma andra och dansa sexigt för att få bekräftelse. Det kändes också ok att vara ute när de flesta var min pojkväns kompisar, jag kan tycka det är jobbigt ibland för att jag känner att jag är i vägen.

Steg mot försoning

Träffade pappa idag. Var ganska spänd innan, hade sovit lite dåligt och var stressad över lite skolgrejer. Hade lite svårt att känna det där lugnet som jag kände att jag villa ha med mig för att det skulle bli så bra som möjligt. Min sponsor svarade inte när jag ringde och jag var allmänt rastlös. Fick verkligen anstränga mig för att sitta stilla och andas för att hitta lugn och prata lite med min högre kraft. Först och främst be om hjälp att lugna ner mig och sedan att kunna hantera mötet på ett bra sätt. Det hjälpte. Dessutom föreställde jag mig den lilla tjejen i mig, hon som var mest orolig och nervös inför mötet. Jag sa till henne att hon inte behövde vara rädd, han kan inte göra henne något längre. Hon kommer inte vara ensam, jag kommer vara med henne. Om han gör eller säger något dumt så kommer jag finnas där och försvara henne, eller gå därifrån om det behövs. Den lilla tjejen blev lugnare och jag använde detta med att se henne framför mig flera gånger på vägen dit. Det hjälpte mig att skilja på vad som är det lilla barnets känslor och vad som är jag som vuxen. Får mig att känna ansvar och inse att jag inte är kvar i det gamla. Jag lyssnar på barnet och säger att det är ok att känna som hon gör, ser till att hon litar på mig och att jag skyddar henne och förklarar varför vi ska göra det här. Det är ok att vara rädd och nervös, men vi gör det ändå. Och det kommer gå bra.

När vi möttes, pappa och jag, var det först lite spänt men det lossnade ganska fort. Vi var nog båda lite nervösa. Det var skönt att prata om allt och inget och att se de sidorna av pappa som jag tycker om. Vi fikade och promenerade runt ett tag och sedan hade han köpt en blomma till mig för att jag fyller år snart.
Jag hade bestämt i förväg att jag skulle fråga om han ville följa med till min terapeut, och jag fick peppa mig själv lite för att göra det. Innan vi skulle skiljas så tog jag upp det, och det gick bra. Jag sa att jag skulle uppskatta det mycket och att jag vill göra det för att våran relation ska fungera. Berättade också att mamma varit med en gång och att det hjälpt väldigt mycket i hennes och min relation. Han frågade lite vad mamma sa för något, och jag fick säga ifrån att det inte spelar någon roll. Att det inte är en fajt mellan de två utan att det här handlar om att han och jag ska kunna ha en relation och att jag ska må bra. Han sa att han ställer upp på det! Känns helt sjukt. Pappa följa med till min terapeut. Undrar om han förstår själv? Blir ändå väldigt glad i hjärtat för att det visar ju hur mycket jag betyder för honom och han är villig att göra det för att vi ska fungera.
Springer iväg i huvudet lite och tänker på vad jag vill prata om, men försöker tänka att jag inte behöver komma på det nu. Ska ta upp det med min terapeut nästa gång och så får vi se.
Nu ska jag bara vara nöjd för att jag vågade och för att jag inte sviker mig själv. Stolt!

Stoltast!

Ikväll har jag gjort klart mitt steg 4 och 5 i ACA:s program! Jag är sjukt stolt över mig själv! Fan vad det händer saker. Vilken skillnad det är på mig nu jämfört med för ett år sedan, eller ännu mer två år eller tre. Herregud säger jag bara!
Jag växer så det knakar och märker hur jag frigör mig från skammen. När jag får berättar mina hemligheter och beskriva mina brister för någon och erkänner dem för mig själv så säger jag till mig själv, klart och tydligt, "Det var inte ditt fel". Tycker det sägs så fint på engelska:

I'm not a defected character. I have defects of character.

För det har handlat så mycket om det för mig. Att det är något fel på mig. Att jag inte duger. Att jag inte kommer bli accepterad för den jag är. Att jag inte accepterar mig för den jag är. Att jag är trasig. Måndagsexemplar. Så känner jag väldigt sällan numer. Ser annorlunda på det. Jag varit med om mycket hemska saker. Saker inget barn ska behöva uppleva. Jag har missunnats den trygghet och stabilitet som var självklar för många. Jag har inte haft några bra förebilder. Jag har varit sviken, övergiven, rädd, ensam, förtvivlad och förvirrad. Det jag upplevt och den miljö jag levde i gjorde att jag inte kunde skapa en positiv och rättvisande bild om mig själv eller världen omkring mig. Det gjorde också att jag utvecklade strategier för att skydda mig. Strategier som gav beteenden och dysfunktionella karaktärsdrag. Dessa karaktärsdrag skadar mig nu, de gör mig inget gott, har spelat ut sin roll. Men jag förstår varför jag har dem. Varför jag har varit tvungen att ta till dem. Och nu jag ser inte ner på dem längre. De var nödvändiga då. T.ex. var jag tvungen att stänga av mina känslor, det hade varit för jobbigt annars. Jag är inte störd, inte fjantig, inte överkänslig, inte cp, inte svag, inte töntig. Säger inte så till mig själv längre för det är inte sant! De mindre positiva dragen hos mig är de jag har att tacka för att jag klarade mig. De är en del av mig som jag alltid kommer bära med mig. Men nu behöver jag inte de strategierna längre. "The apocolypse is over!" Jag kan träna på att se dem och hålla dem på avstånd, men jag kommer inte någonsin ta bort dem.

Fan vad jag är stolt och nöjd och lycklig och lugn och glad och ja, allt på en gång! Jag har jobbat hårt för det här. Det är ett handlingsprogram, jag måste göra saker också, det räcker inte med att förstå och se bara. Och jag har gjort! Nu märker jag att det verkligen fungerar. Och jag blir ännu mer motiverad att fortsätta.
Jäklar vilken investering jag gjort i mig själv. Kommer gynna allt annat i mitt liv att jag gör detta; mina relationer med mamma, pappa, min pojkvän och vänner och framför allt bryter jag mönstren och jobbar för att mina barn ska få det jag saknade. Fan, vad det är stort. Tänk att känna att mina barn är lugna och trygga individer som tycker om sig själva och har en sund inställning till livet! Så himla stort att jag jobbar för det. Att jag vågar bryta de destruktiva nedärvda mönstren. Så förbannat jäkla stolt är jag över mig själv!

Träffa pappa

Ringde pappa nyss. Det gick bra. Hade förberett mig bra, tänkt ut vad jag vill säga, peppat med min sponsor och bett om styrka från min högre kraft. Påminde mig att jag inte har något att förlora. Och att jag ska avsluta samtalet om han inte är nykter.
Han blev återigen glad att jag ringde.
Först sa han att jag ju fyller år snart och undrade hur jag vill göra.
Jag sa att jag har tänkt mycket.
Att det var längesedan vi sågs och att jag verkligen behövt den tiden. Vidare att jag vet att det finns en väldigt fin pappa och person under alkoholen och det dåliga som har varit. Jag vill att han ska finnas i mitt liv på nåt sätt, men vi måste ta det lugnt. Det går inte bara att fortsätta där vi slutade i höstas. Jag behöver ta det lugnt.
Men jag vill testa, prova att ta en fika bara. Han undrade om vi inte skulle äta middag istället men jag sa att jag inte ville göra det för stort. Hör att han blir lite besviken, men det är ok.
Bestämde att vi ska ses på söndag. Jag sa också åt honom att han inte ska ta med sig några papper och fullmakter och det han pratade om sist. Han ska inte göra det, men sa att det är något vi måste fixa. Man vet aldrig vad som händer, och så var det visst någon bekant som gått bort. Jag sa att då är det väl bättre att ta vara på tiden och göra det bästa av den än att fokusera på att det kan ta slut när som helst. Han sa att ja, det var det väl.
Sedan sa vi hej då och att vi ses på söndag. Och han tackade för att jag hade ringt.

Jag är glad att han var nykter. Att jag lyckades säga det jag ville. Att jag inte gick med på något jag inte ville. Och att jag verkligen kände att det mest är synd om honom om han sabbar det här. Jag klarar mig ju faktiskt väldigt bra utan honom också.
ett litet orosmoment dök upp för han sa att han skulle sluta jobba. "Jag ska ju sluta jobba vet du. Om två månader." - Jaha. Känner mig ändå ganska lugn för det. Det är upp till honom vad han gör med sin lediga tid. En sak i taget. En dag i taget.

Klappade på mig själv efteråt för att jag gjorde det så bra. Bad om hjälp innan. Hade en plan. Lät mig inte påverkas så mycket av de saker han sa. Men markerade när jag tyckte annorlunda. Uttryckte mig sakligt, konstruktivt och moget. STOLT! :)

insikter mardrömmar

Den miljö jag upplevde när jag växte upp gjorde att jag skapade en bild av världen som hotfull och orättvis, att jag inte duger och att det på något sätt alltid går åt helvete till slut.
Inget av det här är sant. Men min verklighetsuppfattning har varit sån. Det är utifrån det jag har utvecklat mina överlevnadsstrategier, mina dysfunktionella beteenden, mina defekta karaktärsdrag. För att skydda mig mot den hemska världen var jag tvungen att alltid vara förbered på det värsta. Jag var tvungen att göra mig till för att bli omtyckt. Jag kände mig trasig och defekt och behövde andras gillande för att känna att jag duger. Jag har känt mig ensam och utanför och som att ingen förstår mig.
När jag började mitt stegarbete i ACA ifrågasatte jag dessa föreställningar och insåg att de inte var sanna. Då blev den lilla flickan i mig rädd, för i hennes värld var de föreställningarna sanna. Det var hennes vardag. Så undermedvetet försöker hon få mig att förstå att de föreställningarna är sanna. Att jag inte ska utmana dem och göra annorlunda. Att det är farligt att bryta tystnaden, ingen kommer förstå och det kommer ändå att gå åt helvete tillslut. Det var detta som framkallade alla de mardrömmar jag hade den första tiden i ACA. Hon blev rädd och försökte övertyga mig om att det gamla sättet var rätt sätt. Fashinerande egentligen ju! Och häftigt att jag ser det så tydligt nu.

Min mardrömar gick alltid ut på samma sak.
Någon var ute efter mig. (livet i allmänhet) [Skräck, vara beredd]
Den var alltid smartare än mig. (världen är ond och inget jag gör ändrar på det) [Hopplöshet]
Jag sökte skydd hos andra människor. (Vill att någon utifrån ska rädda/fixa mig) [Desperation, ej eget ansvar]
Ingen förstod eller skyddade mig ordentligt. (Jag är ensam, ingen förstår mig) [Förtvivlan, isolering]

ringa pappa?

Som sagt ringde pappa för ett par dagar sedan och jag funderar på vad jag vill göra. Vill jag ses? Vill jag att han ska ringa? Vill jag be att han följer med till min terapeut? Vad mår jag bäst av egentligen? Vad är "rätt"? Vad är rätt för mig?
Jag är sjukt trött. Har varit i flera dagar nu. Typ sedan han ringde. Det ligger där och gnager och min hjärna kämpar hela tiden för att komma på hur jag vill göra. Inte konstigt att jag är trött...

Om jag tänker mig att vi ska ses då, hur känns det?
Spänt. Lite oroligt. Jag måste vara tydlig med att det är på test.
Jag vill att han ska förstå att vi inte bara kan fortsätta där vi slutade. Vi måste börja om. Ta det försiktigt. För jag vill försöka. Jag vill så gärna att han ska finnas i mitt liv på nåt sätt.
Säga att vi kan ses nåt närmaste tiden för att fira att jag fyller. Sedan ska jag prata med min terapeut nästa gång om att be honom följa med dit.

Jag saknar min pappa. Jag vill ha honom med. Det är så mycket jag gått miste om och kan jag göra nåt nu för att det ska kunna bli några bättre år så vill jag det.

Eller är det här bara sorg efter det som varit? Att jag vill att han nu ska gottgöra för det. Är det nu jag behöver honom? Eller var det då jag gjorde det?
Jävla bajssjukdom det är, alkoholism! Så mycket elände och lidande i ett liv. Så mycket lidande och sorg för dem runt omkring.

Ring inte till mig när du är full pappa.
Manipulera inte med att du inte kommer leva så länge till.
Lägg inte skuld och ansvar på mig för hur du mår.
Jag vill att min pappa ska vara en del av mitt liv.
Jag vill att mina barn ska få ha en bra morfar.

Om det sedan inte går så går det ju inte. Då har jag i alla fall försökt. Då ber jag om styrka och mod att säga nej. Ta avstånd. Jag kan inte påverka hur han reagerar. Jag kan bara påverka vad jag säger och gör.
Tillit. Jag kommer klara det. Och det kommer bli bra och jag kommer må bra, oavsett vad pappa gör. Men jag ber för att han ska förstå, tillräckligt mycket i alla fall. Att han ska visa ödmjukhet och ansvar.

Kvällssamtal

Jag är trött. Trött och irriterad. Lite förvirrad och frustrerad. 

Hjälp mig att finns lugn. Hjälp mig att finna de svar jag söker. Hjälp mig att våga känna och våga agera på det. Stå upp för mina behov och mina känslor. 

Jag vill skänka lite värme till mamma som är fin och för att vi kan prata nu och jag älskar henne. Jag blev också påmind idag om hur fantastiskt tacksam jag är som har programmet. Det finns många vilsna själar som mår väldigt dåligt och skulle behöva något liknande. Jag förstår ju i alla fall varför jag mår dåligt och har mina beteenden. Så till dem vill jag också skicka lite värme och extra till han som fick mig att tänka på det och säkerligen behöver stöd. 

Imorgon ber jag om hjälp att lyssna till mig själv och göra det jag mår bra av. Sätta mig själv först och träna på att vara närvarande.

Bara för idag...

Tack

Självcentrerad

Senaste dagarna har jag och min pojkvän varit på semester. Väldigt trevligt och mysigt på många sätt. Men vissa saker blir så oerhört tydliga. Att jag när jag inte haft någon tid för mig själv på ett par dagar blir så väldigt inkännande på honom och försöker gissa mig till vad han tycker och känner och vill att jag ska göra. Jag låser mig och blir inåtvänd och har sjukt svårt att vara närvarande. Det bara snurrar i huvudet. Det va extra tydligt när vi, vid två tillfällen, skildes ett par timmar för att vi hade olika ärenden. Direkt slappnar jag av och kan njuta mer av att vara med mig själv. Snurret i huvudet stillas och jag gör enbart det jag själv vill och behöver inte lägga tid och energi på honom, vad han gör och tänker och hur jag kan ta "poäng" genom att göra rätt saken. Det är också frustrerande för jag kan ofta inte njuta av det som händer eftersom jag har fullt upp med analysera och försöka ligga steget före hela tiden.

Märker tydligt att när jag får lite tid att vara i mig själv så fungerar också samvaron med honom mycket bättre. En morgon gjorde jag mina morgonrutiner ordentligt och tog tid att andas och få tag i mig själv direkt, och då fungerade dagen mycket bättre för mig också.

Det som är extra sjukt är att jag känner in hur han är och vilken stämning som gäller och anpassar mig efter den, och även tror att hans sinnesstämning och beteende beror på mig och vad jag gör.

Fan, sådana här dagar känns ett singelliv inte långt borta. Tänk kunna vara närvarande  och njuta av vad som händer istället för att hela tiden vara så fokuserad på någon annan och analysera allt jag och han gör. Suck...

Kompromissa?

Pappa ringde precis. Jag hörde inte och såg bara att jag hade ett missat samtal. Väcker väldigt mycket delade känslor i mig. Jag får skuld för att jag tar avstånd för jag vet att han tycker det är jobbigt och mår dåligt av det. Det väcks också saknad, en liten tjej som vill ha sin pappa i sitt liv. Samtidigt blir jag också arg för att han inte respekterar mitt avstånd. Blir också frustrerad över att jag är så totalt förvirrad över vad jag vill och vad som är bäst för mig. Ringde min sponsor och pratade ett tag. Känns på nåt sätt som att även jag förlorar på att inte ha kontakt. När vi pratade om det kände jag en väldig lättnad när i att höra att det är ok att ha kontakt. Blir så väldigt påverkad av vad min sponsor och personer på mötena säger. Tror att jag måste göra på samma sätt som dem. Och ofta är det ju så att vi känner och tänker lika och då även kan behöva samma saker. Men jag är jag och vad som är rätt för mig vet bara jag.
Ska känna på det ett tag nu och kanske ringa i helgen. Min födelsedag är ju på väg upp och det skulle kännas fint att få fira med honom på något enkelt sätt åtminstone. I så fall måste jag lyssna på mig själv, inte göra för stor sak och se till att vi ses på ett sätt så att jag kan avvika om jag känner att jag vill det. Men som sagt, ska känna på det ett tag. Vad jag egentligen vill.