Stoltast!

Ikväll har jag gjort klart mitt steg 4 och 5 i ACA:s program! Jag är sjukt stolt över mig själv! Fan vad det händer saker. Vilken skillnad det är på mig nu jämfört med för ett år sedan, eller ännu mer två år eller tre. Herregud säger jag bara!
Jag växer så det knakar och märker hur jag frigör mig från skammen. När jag får berättar mina hemligheter och beskriva mina brister för någon och erkänner dem för mig själv så säger jag till mig själv, klart och tydligt, "Det var inte ditt fel". Tycker det sägs så fint på engelska:

I'm not a defected character. I have defects of character.

För det har handlat så mycket om det för mig. Att det är något fel på mig. Att jag inte duger. Att jag inte kommer bli accepterad för den jag är. Att jag inte accepterar mig för den jag är. Att jag är trasig. Måndagsexemplar. Så känner jag väldigt sällan numer. Ser annorlunda på det. Jag varit med om mycket hemska saker. Saker inget barn ska behöva uppleva. Jag har missunnats den trygghet och stabilitet som var självklar för många. Jag har inte haft några bra förebilder. Jag har varit sviken, övergiven, rädd, ensam, förtvivlad och förvirrad. Det jag upplevt och den miljö jag levde i gjorde att jag inte kunde skapa en positiv och rättvisande bild om mig själv eller världen omkring mig. Det gjorde också att jag utvecklade strategier för att skydda mig. Strategier som gav beteenden och dysfunktionella karaktärsdrag. Dessa karaktärsdrag skadar mig nu, de gör mig inget gott, har spelat ut sin roll. Men jag förstår varför jag har dem. Varför jag har varit tvungen att ta till dem. Och nu jag ser inte ner på dem längre. De var nödvändiga då. T.ex. var jag tvungen att stänga av mina känslor, det hade varit för jobbigt annars. Jag är inte störd, inte fjantig, inte överkänslig, inte cp, inte svag, inte töntig. Säger inte så till mig själv längre för det är inte sant! De mindre positiva dragen hos mig är de jag har att tacka för att jag klarade mig. De är en del av mig som jag alltid kommer bära med mig. Men nu behöver jag inte de strategierna längre. "The apocolypse is over!" Jag kan träna på att se dem och hålla dem på avstånd, men jag kommer inte någonsin ta bort dem.

Fan vad jag är stolt och nöjd och lycklig och lugn och glad och ja, allt på en gång! Jag har jobbat hårt för det här. Det är ett handlingsprogram, jag måste göra saker också, det räcker inte med att förstå och se bara. Och jag har gjort! Nu märker jag att det verkligen fungerar. Och jag blir ännu mer motiverad att fortsätta.
Jäklar vilken investering jag gjort i mig själv. Kommer gynna allt annat i mitt liv att jag gör detta; mina relationer med mamma, pappa, min pojkvän och vänner och framför allt bryter jag mönstren och jobbar för att mina barn ska få det jag saknade. Fan, vad det är stort. Tänk att känna att mina barn är lugna och trygga individer som tycker om sig själva och har en sund inställning till livet! Så himla stort att jag jobbar för det. Att jag vågar bryta de destruktiva nedärvda mönstren. Så förbannat jäkla stolt är jag över mig själv!