Steg mot försoning

Träffade pappa idag. Var ganska spänd innan, hade sovit lite dåligt och var stressad över lite skolgrejer. Hade lite svårt att känna det där lugnet som jag kände att jag villa ha med mig för att det skulle bli så bra som möjligt. Min sponsor svarade inte när jag ringde och jag var allmänt rastlös. Fick verkligen anstränga mig för att sitta stilla och andas för att hitta lugn och prata lite med min högre kraft. Först och främst be om hjälp att lugna ner mig och sedan att kunna hantera mötet på ett bra sätt. Det hjälpte. Dessutom föreställde jag mig den lilla tjejen i mig, hon som var mest orolig och nervös inför mötet. Jag sa till henne att hon inte behövde vara rädd, han kan inte göra henne något längre. Hon kommer inte vara ensam, jag kommer vara med henne. Om han gör eller säger något dumt så kommer jag finnas där och försvara henne, eller gå därifrån om det behövs. Den lilla tjejen blev lugnare och jag använde detta med att se henne framför mig flera gånger på vägen dit. Det hjälpte mig att skilja på vad som är det lilla barnets känslor och vad som är jag som vuxen. Får mig att känna ansvar och inse att jag inte är kvar i det gamla. Jag lyssnar på barnet och säger att det är ok att känna som hon gör, ser till att hon litar på mig och att jag skyddar henne och förklarar varför vi ska göra det här. Det är ok att vara rädd och nervös, men vi gör det ändå. Och det kommer gå bra.

När vi möttes, pappa och jag, var det först lite spänt men det lossnade ganska fort. Vi var nog båda lite nervösa. Det var skönt att prata om allt och inget och att se de sidorna av pappa som jag tycker om. Vi fikade och promenerade runt ett tag och sedan hade han köpt en blomma till mig för att jag fyller år snart.
Jag hade bestämt i förväg att jag skulle fråga om han ville följa med till min terapeut, och jag fick peppa mig själv lite för att göra det. Innan vi skulle skiljas så tog jag upp det, och det gick bra. Jag sa att jag skulle uppskatta det mycket och att jag vill göra det för att våran relation ska fungera. Berättade också att mamma varit med en gång och att det hjälpt väldigt mycket i hennes och min relation. Han frågade lite vad mamma sa för något, och jag fick säga ifrån att det inte spelar någon roll. Att det inte är en fajt mellan de två utan att det här handlar om att han och jag ska kunna ha en relation och att jag ska må bra. Han sa att han ställer upp på det! Känns helt sjukt. Pappa följa med till min terapeut. Undrar om han förstår själv? Blir ändå väldigt glad i hjärtat för att det visar ju hur mycket jag betyder för honom och han är villig att göra det för att vi ska fungera.
Springer iväg i huvudet lite och tänker på vad jag vill prata om, men försöker tänka att jag inte behöver komma på det nu. Ska ta upp det med min terapeut nästa gång och så får vi se.
Nu ska jag bara vara nöjd för att jag vågade och för att jag inte sviker mig själv. Stolt!