Passiv

I eftermiddag och kväll har jag varit trött och lite bitter. Hamnar i tycka synd om mig själv och slår på mig för att jag inte gör det jag borde. Typ träna, meditera, göra steguppgifter eller ringa min sponsor. Istället kollar jag på nån dokumentär och tänker att jag kan unna mig det. Så fel tänkt. Jag unnar mig ju när jag gör något bra för mig själv. Jag skulle kunna unna mig en stunds yoga istället.

Det började med träningen. Börjar komma ifrån det igen och känner mig dålig och ful. Dessutom sover jag bättre och får mer energi av att vara aktiv så jag får mkt bra av att träna. Men nu motionerar jag mig mkt med att jag måste komma igång så att min kropp blir snyggare. Fy fan! Jag sätter sån press på mig själv. Och säger till mig att jag inte duger och är värd att älska som jag är. Känner mig frustrerad, ledsen och bitter. Just känslan för mitt utseende vill jah verkligen jobba på. För jag vill kunna se mig i spegeln precis som jag är och tycka att jag är vacker och att jag duger. Fan jag har slagit mig själv med det här tillräckligt länge nu. Det är dags att ta det här på allvar. Jag är värd det.

Visa känslor

Nästa lördag firar jag och min pojkvän 3-årsdag. Vi har tidigare inte firat så speciellt. Eller jo, vi har firat genom att äta någon middag på restaurang eller så. Men stämningen har varit lite som att det inte är så viktigt. Och jag tycker att det är det. Eller jag tycker att det är viktigt att visa varandra uppskattning och visa att man är tacksam för det man har och att då fira 3-årsdagen blir en ganska viktig sak. Jag har tänkt mycket att det inte är så noga för honom med såna saker och det är nog så att det är viktigare för mig. Och då kände jag att jag inte vill ta nåt initiativ för att jag vill att han ska göra det den här gången och att så vet jag att de ska plugga mycket den här veckan och att det ju är påsk i helgen och att han kanske vill åka hem till familjen. Jag var rädd för att ta initiativet och hitta på något och riskera att bli avvisad. Jag pratade om det med några vänner och de sa att jag ju såklart måste säga vad som är viktigt för mig och våga visa mina känslor och hur mycket jag tycker om honom. Det är läskigt, men jag vill ju ha den typen av relation och då behöver jag ju också agera så. Dessutom om jag tycker att det är viktigt att fira den här 3-årsdagen så får jag ju säga det så han vet och så tar jag ett initiativ till vad vi ska hitta på. Sedan kanske han gör det en annan gång när han vet att jag tycker att det är viktigt. Men om jag låtsas som att det inte är viktigt så är det klart att han tror att jag tycker att det inte är det. Det jag egentligen vill är ju att han ska tycka det är lika viktigt som jag, men det kan jag ju inte påverka. Och vi är ju olika. Återigen vill jag att han ska förstå vad jag vill utan att säga det till honom. K O M M U N I K A T I O N. Så enkelt, men ändå så svårt.
Så jag gav ett förslag på att vi skulle åka till mamma och hennes mans lägenhet för de är bortresta. Då kan vi hitta på nåt ute eller pyssla med nåt hemma. Han var bara positiv direkt och det jag byggt upp i mitt huvud om att han skulle säga att det beror på hur plugget går eller att han vill åka till sin familj kom inte. Jag hoppas att jag kan lära mig av att jag så ofta får bra respons när jag varit orolig och hittat på i mitt huvud att han inte ska förstå eller vara dum. Hjälp.

Reality check

I helgen har mina två närmaste vänner varit här och vi har haft skönt kvalitetstid. Det är väldigt skönt med vänner som är sunda och reflekterande själva. Som stöttar och ger värme och samtidigt ställer de jobbigare frågorna. Vi pratade en del om min relation med min pojkvän och jag fick en ordentlig reality check. Att många brister och problem är sånt jag bygger upp i mitt huvud och som inte finns egentligen. När jag berättar och de frågar saker så är det ofta jag själv också märker att det kag saknar är saker jag själv inte heller gör. Att jag vill att han ska visa saker på ett sätt som jag själv har svårt för. Här behöver jag våga mer. Våga vara den jag vill vara och inte fokusera på att han inte gör något som jag inte heller gör. Dessutom så är ju en sak jag saknar att han öppnar sig mer kring sina känslor och där har han själv sagt att han är osäker och inte vet riktigt hur och att han vill att jag ska ta initiativ. och där har jag inte riktigt gjort som jag borde ha gjort för att kunna vara besviken på att han inte gör det. Jag har tränat väldigt mycket på att öppna mig kring mina känslor och det är självklart bra. Men jag har inte tagit så mycket initiativ till samtal om honom och hans känslor. Och när jag gjort det så har jag backat när jag märker lite motstånd eller om jag inte riktigt får det jag vill tillbaka. Jag behöver nog vara tydlig här och säga att jag kan bli bättre på att ta initiativ, men att jag då också vill att han anstränger sig mer och inte bara svarar med ett enkelt "jag vet inte" och sedan är diskussionen slut. Träna, träna. Och så mod.

Rädsla för förändring

Just nu är jag inne i steg 6, att bli fullständigt beredd att avlägsna sina brister. Det innebär att vara fullständigt redo för förändring. Mina beteenden och brister har en stor del i hur mitt liv ser ut idag. Jag är rädd för de förändringar jag kanske behöver göra då jag är beredd på att mina brister ska försvinna. Till exempel finns det en rädsla för att min relation med min pojkvän kommer behöva avslutas. Har ju ett återkommande tvivel som alltid har funnits där, men det har alltid gett med sig efter ett tag och jag har märkt att när jag mår bättre och är i balans så blir svårigheterna i förhållandet också mindre. Men en av mina överlevnadsstrategier är att vara till lags och få bekräftelse utifrån på att jag är älskvärd, detta för att undvika att bli avvisad och för att jag har svårt att ge mig själv den bekräftelsen. Kombinationen gör att jag i nära relationer blir beroende av bekräftelsen, undviker konflikter och även kan förneka sanningen om relationen för att undvika att vara ensam. Om jag släpper dessa beteenden skulle det kunna få som konsekvens att jag inser att vår relation inte är den jag vill att den ska vara, att jag har ljugit för mig själv. Då skulle jag vara tvungen att göra en förändring som gör att jag gör just det jag nu är rädd för, jag blir ensam, jag tar en konflikt. Mitt förnuft förstår att detta är rätt väg för om det är så att jag borde göra en förändring så är det ju bättre att få reda på det en att leva vidare och inte vara riktigt hel. Dessutom så finns ju paradoxen att om jag får hjälp av min högra kraft att minska min vilja att vara till lags och min rädsla för övergivenhet så minskar ju anledningarna till att jag just är rädd för denna typ av förändring också.
Det här handlar ju om tillit. Att våga lita på att det blir bra ändå, om jag nu skulle inse att jag vill gå den vägen. Att lita på mig själv och att jag klarar det. Det kan ju till och med vara så att det inte alls är det som kommer hända och i så fall bygger jag upp mycket oro i onödan.
Tror det handlar mycket om trygghet för mig också, min pojkvän är lugn och förutsägbar och jag har där något att luta mig mot. Det ger mig lugn att tänka på oss tillsammans även framöver, samboliv och sen familj. Jag kan se den framtiden för oss för det mesta, men ibland tvivlar jag. Men jag är lite rädd för att det lugn som en utstakad väg ger mig gör att jag inte är ärlig mot mig själv.
Tålamod. Tillit. Lämna över.

Jag vet inte vad som händer imorgon. Jag kan inte kontrollera det. Hjälp mig att acceptera det och lita på att det blir bra. Sinnesrobönen är bra att använda här.

Intervju

Idag har jag varit på en andra intervju av totalt tre för ett jobb jag väldigt gärna vill ha. Det gick nog bra tror jag, men jag vet att konkurrensen är väldigt hård och att det är många andra duktiga som söker. Innan har jag varit väldigt nervös men har lyckats fokusera på det jag kan påverka. Jag har förberett mig genom att googla på standardfrågor som ofta ställs på intervjuer och tänkt igenom svar på många av dem. Sedan har jag tränat på att lämna över att be om hjälp att inte lägga energi på att grubbla på det jag inte kan påverka. Tränat min tillit på att det blir som det är tänkt att det ska bli, är det meningen så är det meningen. Annars är det något annat som är meningen och då kommer det vara där jag ska vara. Mycket övning i tillit här alltså. Jag har bett mkt också, både om hjälp att lämna över och även mer öppna böner där jag bara säger hur jag känner. Att jag är orolig eller rädd eller stressad utan att be om vad jag vill ha utan bara lämna över och dela den känslan som jag har och låta min högra kraft verka för mitt bästa. Då märker jag att min oro och rädsla minskar, jag blir lugnare och får mer ro i sinnet. Jag har gjort det gång på gång, på gång, på gång. Men det hjälper.

Under intervjun kunde jag vara väldigt ärlig. Jag berättade om att jag var spänd och därför kommit i väldigt god tid för att ha koll på läget och fokusera på själva intervjun. Jag sa att jag ofta ställt höga krav på mig själv när jag spelade fotboll och de ofta var orealistiska, och att jag numer är mer realistisk i mina mål. Och mer accepterande för att jag inte göra allt perfekt. Det var till och med en fråga som jag inte kom på något svar på och det var såklart lite frustrerande, men jag kunde ändå släppa det ganska bra och känna att det var ok. hon som intervjuade var också mycket bra och förklarade att det inte var skillnaden mellan att gå vidare och inte och att hon fått en tillräcklig bild av mig med de resterande frågorna redan. Det kommer fortfarande upp tankar på att jag skulle sagt si eller så annorlunda, men jag försöka låta dem passera.

Nu är jag inne i en ny fas av väntan och får träna på att inte lägga energi på att älta intervjun eller att fundera på vad som är nästa steg i processen eller oroa mig över att inte gå vidare till nästa steg.

Hjälp mig att fokusera på det jag kan påverka under den här perioden. Hjälp mig att lämna över och lita på att det blir som det är meningen att det ska bli och att det är bra.

Tack!

Viljan att må dåligt

Ikväll hade jag tagit initiativ till att kolla på fotbollen med några som jag inte känner så väl utan bara känner ytligt då de också gör sitt exjobb där jag gör det och jag har träffat dem några gånger. Vi har en grupp på facebook där jag skrev och frågade om nån tänkte kolla på matchen här. Fick napp av ett par personer som var positiva och frågade var vi skulle se. Jag skrev att eftersom matchen går på 5:an borde vilken krog som helst funka, eller så kunde vi kolla hemma hos mig. Jag skrev det på eftermiddagen nån gång men sen fick jag aldrig någon mer respons. En halvtimme innan matchen skulle börja skrev jag och frågade om det skulle bli något och att jag annars kunde göra något annat. Fortfarande ingen respons. Då går mina föreställningar igång. De har nog gått nånstans utan mig och glömt bort mig eller valt bort mig. De har pratat ihop sig om att de inte ska kolla eller så kollar de hemma hos någon annan. Känslor av övergivenhet och utanförskap väller upp. "Jag får inte vara med. Man vill inte umgås med mig. Jag duger inte." Jag hör av mig till en vän för att ventilera mina känslor och när jag gör det så inser jag att en del av mig nog vill vara i de känslorna. De är bekanta och trygga för jag vet vad jag får. Genom att säga att jag inte duger hanterar jag också skammen på nåt sätt. Att jag trivs i att tycka synd om mig själv och känna att människor är opålitliga och elaka och förr eller senare kommer svika mig. Sjukt att jag fungerar så. Att jag vill vara i den känslan. Kanske för att få sympati. Eller bara för att få må dåligt och gräva ner mig. Jag har hört om att personer som mår dåligt ibland gör det för att de vill det. Att de inte vill må bättre och därför ser till att må dåligt och gå in i destruktiva tankebanor med tunga känslor som följd. Har inte sett det så tydligt i mitt beteende tidigare, men nu blev det väldigt tydligt. Jag gjorde mig själv till offer. jag valde att tänka att de inte vill vara med mig för att de inte tycker om mig istället för att välja att tänka att de säkert fick förhinder eller att de kanske betedde sig dåligt men att det i så fall ligger hos dem. Mycket intressant tycker jag...


Dessutom fick jag feedback på att jag ju faktiskt har uteblivit utan att meddela det andra gånger. Jag har tänkt att de var ett gäng utan mig och bestämmelser är i allmänhet ganska lösa i den här kretsen och i studentlivet överlag. Jag har nog satt mig själv utanför också genom att inte komma när de har bjudit in till grejer. Och nu när det är min tur och det slumpar sig så att de båda som var intresserade uteblev så blir jag besviken. Jag kan lära mig att jag ska bete mig mot andra som jag vill att de ska bete sig mot mig.


Jag hade till slut en trevlig kväll själv och får nu också lite extra tid för mig själv och kan blogga. Det är ju faktiskt också så att även om mina föreställningar hade varit sanna och de frös ut mig på riktigt så kan jag ändå välja att ha en trevlig kväll. Jag kan bli besviken, men sen kan jag välja själv hur min kväll ska vara. Då kan jag välja att tycka synd om mig själv eller välja att ha trevligt.

Tack.

Ledig

<p>Imorn bitti &#229;ker jag p&#229; semster en vecka. V&#228;ldigt sk&#246;nt. &#197;ker med min pojkv&#228;n och hans familj. Sitter p&#229; t&#229;get just nu och k&#228;nner mig stressad vilket &#228;r konstigt. F&#246;rs&#246;ker komma p&#229; varf&#246;r jag k&#228;nner s&#229; men kan inte komma p&#229; det. Kanske bara &#228;r nerv&#246;sitet inf&#246;r resan och att det ska bli. Mitt kontrollbehov som sl&#229;r in och jag k&#228;nner obehag n&#228;r jag inte vet riktigt hur det kommer bli. Eller f&#246;r att jag har gl&#246;mt n&#229;t. Har ofta den h&#228;r typen av stress n&#228;r jag ska &#229;ka iv&#228;g n&#229;gonstans och jag ser mkt fram emot det. Blir s&#229; viktigt att det ska bli som jag f&#246;rv&#228;ntar mig. Och sen kommer katastroftänkandet igång att jag försöker förutspå allt som kan gå fel och bygger upp atress för att det såklart kommer att gå fel.
Så fokuserar jag på det och det tarkt energi och gör att jag blir orolig. Men jag ser det och jag kan prata med lilla tjejen och säga att det kommer bli bra. Och att det säkert blir bra även om det inte blir exakt som jag tänkt mig.
Andas.
Hjälp mig att lugna min oro och att inte göra mig själv en otjänst genom att bygga upp oro och stress.
Tack. 
</p>

Att ge

Jag räknar poäng. Jämför och bedömmer om det är jämnt. Jag vill inte ge mer. Vill inte bli utnyttjad. Jag gör det som en följd av att jag tycker att jag i många förhållanden har gjort så tidigare och att känsöan när det tar slut är så förstörande. Att jag gett och gett men inte fått något tillbaka. Så nu ör jag väldigt rädd för att ge mer. Jag vill inte inte inte inte föra det igen. Och visst är det bra att utvärdera om relationen är jämlik. Men vi ger också olika saker. Jag ger en viss sak och får tillbaka något annat. När jag räknar så gör jag det ofta en sak i taget. Typ frukost på sängen för sig. Massage för sig. Laga middag åt den andre för sig, osv. Det funkar jag inte riktigt så. Märker att det här sättet att räkna gör att jag missunnar honom saker ovh tänker mkt att 'Det där gjorde jag sist, nu är det hans tur' eller att jag inte ger fastän jag vill för att jag får upp en ilska eller irritation över att jag får för mig att jag ger mer.
Ska nog prata me honom om det för att förklara. Han tycker att jag är lite konstig när jag räknar ibland. Men jag är ju bara rädd. Och det kan jag säga.

Att konfrontera eller inte konfrontera, det är frågan

Har bestämt mig för att ta upp en sak som jag länge haft i mitt huvud med min pojkvän. Jag är rädd för att göra det. Rädd för att jag ska ha "rätt". Det handlar om en av hans tjejkompisar. ibland ser jag att han är mot henne på ett sätt som jag kopplar till känslor som är mer än vänskap. Beteenden som för mig är mycket kopplat till hur han visar att han tycker om mig. Jag vill säga till honom att det inte känns bra för mig att han gör så. Jag ska sätta mig själv först. Våga säga ifrån om vad som inte känns bra. Våga riskera att han "inser" att det är henne han vill ha. Våga riskera att han blir arg. Våga riskera ett försvarstal. Det är väldigt läskigt. Det som jag är mest rädd för är att han har gått bakom ryggen på mig. Att jag har blivit bedragen igen. Även om det inte finns några bevis alls för det så är det min största rädsla. Det och att jag jag ska bli övergiven. Jag bygger upp det här väldigt stort nu och det är stort i mig. Men jag kan också göra det mindre, och vara förnuftig. Känslan av att det inte känns bra för mig när han gör så är tydlig. Den tvekar jag inte på. Känslan av att jag vill sätta gränser för hur någon behandlar mig är tydlig. Jag vill stå upp för mig själv. Inte en gång till för att jag inte vågar ställa rätt frågor. Det är ju också så att om han har känslor för henne så måste han reda ut det. Och då är det inte schysst mot mig av honom att inte ta tag i det, och av mig att inte reagera för mig egen skull.
Men jag är rädd. För jag vet att de är väldigt bra kompisar och umgås mycket i skolan och föreningar. Är jag beredd på att det känns konstigt när vi ses alla tre? Att han känner sig bevakad? Att han känner att jag inte litar på honom? Just det där med att jag inte litar på honom har varit uppe några gånger tidigare. Han tycker det är jobbigt. Och att jag har så svårt att tro att han verkligen tycker om mig. Fan, jag kanske bara förstör genom att ta upp det. Är det mitt kontrollbehov som är framme och vill använda det här för att få bekräftat att det inte är som mina värsta misstankar säger. Tidigare när saker växer i mitt huvud så har jag tagit upp dem och då känns det ibland fånigt. För jag har fått så många bevis på att det inte stämmer, men när mina tankar går igång så snöar jag väldigt lätt in i det. Och som jag skrev för ett tag sen så tolkar ju min hjärna det som händer runt mig för att det ska passa mina föreställningar om hur det ligger till. Alla de bevis jag får för att han inte har några känslor för henne blir obetydliga och jag ser bara svart. Men ja, om det nu är så i mitt huvud och tar upp mycket energi så kanske det är värt att ta upp det. Suck, jag vet verkligen inte.

Ska ringa min sponsor imorn.

Hjälp mig att lyssna till mitt hjärta, stå upp för mig själv men inte låta mina rädslor styra.

Motstånd

Jag har svårt att ringa mig sponsor. Jag bygger upp det som ett måste istället för en möjlighet. När det är riktigt tungt så kan jag ringa. Men inte när det är bara lite tungt eller när det är bra. Ibland när jag vill ringa när det är bra gör jag inte det för jag ser det som att jag vill bevisa något. Ringa och säga att jag klarar mig själv. haha. Suck!
Idag när jag ringde sa hon till mig. Med rätta. Jag använder henne inte som jag vill och borde. Hon sa att det inte känns bra för henne för jag håller henne utanför och låter inte henne få känna mig och vara med i det som händer. Det gör ju också att jag har svårt att ringa, just för att hon inte känner mig. Blir en negativ spiral. Har får jag nog lägga in en omgång träning nu känner jag. Behöver kontakten i vardagen och vill fortsätta stegarbetet med henne och då behöver hon vara delaktig. Får nog ta i lite på samma sätt som jag gjorde med mötena i början. Jag fick bestämma mig bara. Att jag går på möten varje söndag och så gjorde jag det bara. Kanske ska bestämma en tid för mig själv då jag ska ringa nu under våren och så gör jag det bara.

Jag är ju så himla tacksam för relationen till min sponsor. Hennes del i mitt tillfrisknande är stort. Väldigt stort. Hon tog tag i mig i början och att jag fått göra mina steg med henne har varit oerhört bra för mig. Hennes värme och ärlighet är väldigt bra för mig.

Jag ser min brist när det gäller det här. jag har vetat om det ett bra tag. Nu är det dags att agera på det också. Jag vill fortsätta utvecklas. Jag vill inte falla tillbaka. Jag vill inte behöva ha en ny botten för att förstå att jag behöver hjälp.

Tack för påminnelsen.
Hjälp mig att göra det jag vet att jag ska göra.

Elaka överlevnadsstrategier

Ända sedan jag vaknade i morse har jag varit kvar i samma obehagskänslor som jag somnade med igår. Minnena från mitt förra förhållande och triggers som jag ofta får av filmer och tv-program där den typen av nyanser finns. Nu förstår jag varför sådana scener påverkar mig så mycket. Även om jag nog inte klassar det som var som regelrätta övergrep från hans sida så var kombinationen av att han hade mycket makt, som han undermedvetet nog utnyttjade, och att jag inte vågade stå upp för mig själv var definitivt över gränsen för vad som är ok. Framför allt tror jag det är mitt eget sätt att sätta upp gränser för hur jag får vara, vad jag får känna och tycka. I mina mardrömmar har jag haft en stark, smart, stark man som har jagat mig och att jag inte kunnat komma undan. Det är inte min förra pojkvän eller ens pappa som är den mannen. Det är mina egna försvar som säger åt mig att jag måste göra på ett visst sätt och vara på ett visst sätt för att duga. I drömmarna är alltså den lilla tjejen i rollen som jag själv och det som jagar mig är mina egna försvar, mina överlevnadsstrategier som försöker påverka mig för att skydda mig mot att bli övergiven. Mina överlevnadsstrategier har skyddat mig genom att se till att jag inte blev övergiven när jag inte hade klarat det. Den har haft en roll. Men det är också mina försvar som har gjort mig mest illa. Som har sagt till lilla tjejen att hennes känsla och behov inte är okej. Det är de som har gjort övergreppen på mig. Fy fan, att jag har gjort det mot mig själv.
Mmm, jag ser det. Det gör förbannat ont. Det skapar beslutsamhet om förändring. Sedan behöver jag försöka jobba för att förlåta mig själv och gottgöra.

Nu ska jag vila den här dagen. Det här var en tung insikt den här helgen. Bra att jag gav mig själv tid och plats för att det skulle få komma fram. Tack.

Sanningen om..

.. sexlivet som jag och min förra pojkvän hade. Ja, om jag är riktigt ärlig så var det mycket där som inte var som det skulle. Som inte var sunt.
Jag kände en press att vårt sexliv skulle va så bra. Både jag själv satte den pressen (perfektionismen) och han satte den pressen på mig. Jag kommer ihåg att jag alltid hade en känsla av att jag inte ville, kunde inte hantera förväntningarna om hur jag skulle vara. Minns lättnaden när jag "slapp". Det gjorde ofta ont och jag kände skuld för det. Ibland sa jag ifrån men inte alltid. Varje gång jag inte sa ifrån svek jag mig själv. Jag sa till lilla tjejen att hennes känsla och behov inte var viktigt. jag förminskade och tryckte undan mina känslor.
Det hände en del att det gjorde ont när vi hade sex. Till en början sa jag ifrån men när det blev oftare och oftare märkte jag att han blev irriterad och jag kände skuld. Det gjorde att jag ibland inte sa ifrån som jag borde ha gjort. Jag vågade inte ta konflikten. Vågade inte stå upp för mig själv och säga att det var fel. Ville vara till lags, vara perfekt. Jag vågade inte säga som det var och riskera att bli ensam. Jag vågade inte stå upp mot honom. Han var ju min räddare och min trygghet. Rädslan styrde mig.

Jag tror att de här upplevelserna är grunden till de mardrömmar jag haft som haft sexuella inslag. När jag är fast och inte har något annat val än att vara till lags. Jag liksom stelnar och blir orörlig. En pusselbit till som faller på plats.


I min nuvarande relation är mycket annorlunda. Men jag märker att jag har tendenser till att göra saker som jag inte vill göra när jag är ur balans. Smärtsam sanning som är bra för mig att erkänna. För jag vill förändra. Jag vill göra annorlunda. Jag vill stå upp för den jag är, mina behov och vad jag känner. Säga att det är ok att säga nej och inte låta rädslorna styra mig.

Tack för insikten.
Hjälp mig förändra.

Kvalitetstid (?)

Idag har jag försökt ta hand om mig själv och jag tycker det har gått ganska bra. Har tagit det lugnt och unnat mig att sova en stund på dagen men har också kommit ut och fått saker gjorda här hemma. Jag har lite svårt att riktigt njuta av ledig tid ibland. Får prestationstankar både men saker jag borde göra som städning, jobbsökning och sånt och med att verkligen nu göra saker jag mår bra av. Stressad att verkligen utnyttja tiden typ. Men det blir inte så bra oftast. Jag blir liksom inte närvarande i det jag gör när jag t.ex. bakar scones till mig själv utan ser det som en sak att klara av och i tankarna är jag redan på nästa sak som jag ska göra. Jag vill så gärna ha en skön helg att jag lixom försöker för mycket och det slutar med att jag inte blir utvilad utan trött och känner prestationsångest för de saker jag inte gjorde. Oerhört frustrerande och jag hamnar i det gång på gång. Tycker det är svårt att få balans i att inte planera för mycket för att känna sig fri och ta dagen som den kommer, och att bli passiv och inte göra någonting alls även om jag egentligen vill det.

Nu precis har jag skrivit lite på jobbansökningar och känner mig frustrerad. Det är svårt att vara ärlig och samtidig övertyga dem om att jag är den de söker. Jag har tänkt mycket att jag inte ska söka jobb som jag inte vill ha, men jag kanske inte har något val. Dessutom kan jag ju inte vara säker på hur jag skulle trivas med det bara genom en annans. Så jag försöker ha balans i det och inte hitta på att jag är någon jag inte är men gå lite utanför min comfort zone när jag söker.


Det som stör min helg lite också är att min pojkvän är iväg på en resa med massa folk. Den arrangeras för alla på vår utbildning sista året och jag kunde åkt förra året. Det är mycket fokus på fest och jag känner mig otrygg. Dels för att han dricker och det triggar övergivenhetskänslor i mig som kopplar till pappa från början. Dels för att det finns svartsjuka i det och rädslan för att han skulle göra något eller bara bli kär i någon annan. Dels för att jag tolkar det som ett bevis på att vi är för olika. Just nu skulle jag aldrig åka iväg och festa en helg med 50 andra, det tilltalar mig inte riktigt. Jag vet i och för sig att jag nog hade åkt förra året för att de allra flesta av mina vänner åkte och det hade varit roligt att hänga allihop. (Anledningen till att jag inte åkte var för att jag redan hade en resa planerad till min pojkvän i Spanien.)

Jag är maktlös inför att han just nu är borta. Jag är maktlös inför vad han känner. Jag är maktlös inför mycket som påverkar vilket jobb jag kommer få. Jag är maktlös inför mina behov och känslor.

Hjälp mig hantera detta.

We accept the love...

... we think we deserv.

Ett väldigt sant statement i en film jag såg nyligen. (the perks of being a wallflower)
Den omgivning jag väljer speglar hur jag ser på mig själv. Om jag inser att jag är värdefull och underbar om ger jag mig med människor som behandlar mig på det sättet. På samma sätt tar jag hand om mig själv på det sätt som speglar hur jag ser på mig själv.

Jag ser det och har börjat ändra grunden, min självrespekt och egenvärde. Hjälp mig att fortsätta. Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Hjälp mig att behandla mig på det sätt som jag förtjänar.

Tvivlet

Gör jag det jag borde i mitt liv?

Är jag ärlig mot mig själv?

Är jag ärlig mot dem runt omkring mig?

Vilken väg är min att gå framöver?

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag måste försöka lyssna till mitt hjärta och försöka se klart på verkligheten. Hjälp mig att lyssna. Sedan när jag ser och vet var jag ska så kan jag bara be om styrka för att klara att gå den vägen som jag ser är min.

Hjälp mig att känna trygghet i detta. Hjälp mig att våga vara sann mot mig själv och välja det som är bäst för mig.

Recovery helg

Den här helgen ska jag försöka bara ta hand om mig själv. Lilla tjejen och stora tjejen ska få så mkt kärlek och omtanke. Jag ska unna mig att göra det jag mår bra av.
Jag mår bra av att äta gott och bra på ett balanserat sätt.
Jag mår bra av att vara ute.
Jag mår bra av att blogga.
Jag mår bra av att ringa min sponsor.
Jag mår bra av att låta de känslor jag har komma fram och få finnas oavsett om det är jobbigt.
Jag mår bra av att hitta på saker där jag inte sätter press på mig själv eller blir stressad.
Jag mår bra av att ge mig själv tid.
Jag mår bra av att jobba med mina steguppgifter.

Det är kärlek när jag gör dessa saker för mig själv. Även om vissa av dem tar emot så är det kärlek jag ger mig själv genom att göra dem ändå. För jag är värd det. Jag är värd att må bra. Att jag mår bra är värt att anstränga sig för.

Jag säger att jag ska försöka (först skrev jag att jag skulle göra det bara). För jag vet att det är svårt och jag ska göra så gott jag kan. Och det räcker.

Tack!