Jag har gjort mitt 8:e steg i 12-stegsarbetet. Jag har skrivit min lista över dem jag har gjort illa. I steget ingår även att bli villig att gottgöra alla dessa människor. Där vet jag inte om jag är riktigt. Om jag till exempel börjar med mig själv som jag har gjort illa på så många sätt, så har jag ju hört att jag behöver förlåta mig själv och försonas med mig själv. Jaha, hur gör man det då? Jag tycker överlag att det här med förlåtelse är väldigt svårt. Jag har nog aldrig förlåtit någon i hela mitt liv. Jag har slätat över saker, förnekat och förträngt. Men förlåtit, nej jag tror inte det.
Jag antar att det innebär att jag ska acceptera det som varit och försonas med att det skett. För att kunna släppa taget om det och inte harmas för saker som hänt. Men jag förstår liksom inte vad jag aktivt gör. Kanske är det inte något enskilt beteende eller aktivitet utan ett förändrat förhållningssätt. Var på möte idag och då delade en medlem om att försoning för hen handlar om hens förhållningssätt till livet och syn på livet. Jag fattade ingenting. (brottas med prestation här när jag inte fattar och är "smart och duktig")
tisdag 30 december 2014
Bubbel
Det pyr inuti mig. Jag känner hur det liksom bubblar. Jag är nyfiken på det nya och känner hur jag är på väg att bryta igenom ytterligare ett lager och komma lite närmare mig själv. Läser en helt fantastisk bok just nu, Kajsa Ingemarssons Modern mystik. Den passar min syn på den högre kraft som jag har identifierat i mitt tillfrisknande. Har läst flera av Paulo Coelhos böcker tidigare och den här innehåller fakta och en egen historia baserat på samma grundidéer som Paulos böcker. Blir varm i hjärtat av att läsa den.
Samtidigt som jag har mycket positiva känslor för den här förändringen så har jag också rädslor. Jag vet inte riktigt vad de här förändringarna kan leda till och det är läskigt. Försöker bara acceptera det. För det är ju i grunden mänskligt att vara rädd för förändringar. Men jag kan bestämma om jag vill låta de här rädslorna styra. Jag är maktlös för mina känslor och att jag har rädslor, de försvinner inte för att jag förnekar dem. Men jag kan vara modig och påverka det jag kan genom att gå emot dem. Samtidigt bör jag ha förstånd att inse när jag ska göra vilket och vad jag klarar av på en gång.
Sinnesrobönen, tack.
Samtidigt som jag har mycket positiva känslor för den här förändringen så har jag också rädslor. Jag vet inte riktigt vad de här förändringarna kan leda till och det är läskigt. Försöker bara acceptera det. För det är ju i grunden mänskligt att vara rädd för förändringar. Men jag kan bestämma om jag vill låta de här rädslorna styra. Jag är maktlös för mina känslor och att jag har rädslor, de försvinner inte för att jag förnekar dem. Men jag kan vara modig och påverka det jag kan genom att gå emot dem. Samtidigt bör jag ha förstånd att inse när jag ska göra vilket och vad jag klarar av på en gång.
Sinnesrobönen, tack.
onsdag 17 december 2014
Ny frisyr. Gamla rädslor
Igår gjorde jag något väldigt modigt. Fattar fortfarande inte riktigt att jag faktiskt gjorde det. Jag klippte av mig håret. Väldigt kort. Är så himla trött på att jag har satt upp massa regler för hur jag måste vara och se ut för att vara okej. Har en sjuk slitning i mig nu där den ena sidan är sjukt nöjd att jag var så modig och vågade. Den andra sidan är livrädd. Jag är inte mitt snyggaste och sötaste längre. Även om jag tycker att jag ser bra ut i den här frisyren också så är den inte konventionell och vad som jag tror förväntas av mig. Inatt sov jag dåligt. Mina undermedvetna rädslor var i rörelse och jag var orolig.
Att visa det för de närmaste var inte så jobbigt. Både min pojkvän och hans syster som bor hos oss var det inga problem alls egentligen. Däremot när jag skulle gå in på jobbet var det jobbigt. Jag ha så mycket föreställningar om vad folk tänker. För det mesta är de långt ifrån sanna och dessutom är det ju egentligen inte viktigt. Men fan vad tydligt det blev för mig hur mycket andra åsikter betyder.
Men jag var modig. Jag lät inte mina rädslor bestämma. Jag var rädd men jag gjorde det ändå. Undrar om detta är ett tecken på att tilliten börjar komma på riktigt? Det skulle ju vara spännande.
Är också rädd för att det här inte passar in på jobbet. Att jag inte skulle betraktas som seriös, pålitlig eller vad det nu kan vara. Men fan, det där är väl bara min ytliga syn på människor. Att utseendet skulle spela så stor roll. suck.
Fattar typ inte förrän nu hur stor den här grejen var för mig. Ena delen av mig vill bara gå tillbaka och ångra sig. Fan. Jaja, det är väl inte i hela världen. Och herregud, det växer ju ut och jag vill det. Det tar väl en 10 år sådär innan det är i samma längd som det var förut. Men det tar ju inte så låg tid innan det iaf är lite längre. Shit, faller jag för mina rädslor nu. Eller är jag bara ärlig och kan vara nöjd att jag vågade prova.
Hjälp mig ha perspektiv på vad som är viktigt.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.
Tack.
Att visa det för de närmaste var inte så jobbigt. Både min pojkvän och hans syster som bor hos oss var det inga problem alls egentligen. Däremot när jag skulle gå in på jobbet var det jobbigt. Jag ha så mycket föreställningar om vad folk tänker. För det mesta är de långt ifrån sanna och dessutom är det ju egentligen inte viktigt. Men fan vad tydligt det blev för mig hur mycket andra åsikter betyder.
Men jag var modig. Jag lät inte mina rädslor bestämma. Jag var rädd men jag gjorde det ändå. Undrar om detta är ett tecken på att tilliten börjar komma på riktigt? Det skulle ju vara spännande.
Är också rädd för att det här inte passar in på jobbet. Att jag inte skulle betraktas som seriös, pålitlig eller vad det nu kan vara. Men fan, det där är väl bara min ytliga syn på människor. Att utseendet skulle spela så stor roll. suck.
Fattar typ inte förrän nu hur stor den här grejen var för mig. Ena delen av mig vill bara gå tillbaka och ångra sig. Fan. Jaja, det är väl inte i hela världen. Och herregud, det växer ju ut och jag vill det. Det tar väl en 10 år sådär innan det är i samma längd som det var förut. Men det tar ju inte så låg tid innan det iaf är lite längre. Shit, faller jag för mina rädslor nu. Eller är jag bara ärlig och kan vara nöjd att jag vågade prova.
Hjälp mig ha perspektiv på vad som är viktigt.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.
Tack.
fredag 31 oktober 2014
Fan heller. Jag vill inte mer
Jag känner mig ensam. Jag lever i en värld där de flesta runt omkring mig inte har fattat vad det handlar om. Bara en massa snack om fester, prestation och ytlighet. Ibland låtsas jag för att passa in. Ibland tänker jag inte på det utan glider med i den rollen som jag spelat i så många år. Jag är den ni vill at jag ska vara. Ibland försöker jag skjuta in alternativa tankar, men det tar energi. Ibland blir jag bara passiv. Orkar inte delta för diskussionen är meningslös. Ibland ser jag ner på er för att ni inte har fattat. För att jag ser så tydligt att ni springer runt i den där hamsterburen. Oavsett vilket så är jag beroende av er. Jag förslavas under mitt behov av bekräftelse och känner mig helt maktlös inför att bryta mig ur det.
Är så förbannat jävla trött på det. Jag vill vara jag. Jag vill ha folk runt mig som jag kan vara mig själv med. Och vem är det som hindrar mig? Bara jag själv. Fy fan! Men fan, jag vet ju att när det gör ont och jag känner konsekvenserna av mina brister så föds min villighet och mitt mod för att förändra det.
Och det känns förjävligt. Nästan allt jag gör styrs av mina rädslor. Känns helt fruktansvärt. Det är ju jag som ska leva mitt liv. Det är jag som borde bestämma. Men jag är så rädd. Vill inte vara annorlunda. Vill inte vara ensam. Vill få er hjälp med att fylla mitt tomrum. Men fan heller. Fan heller. Jag vill inte mer. Jag är fan en underbar människa och jag är värd att må bra. Jag behöver inte gör mig till för att vara som jag tror andra vill. Jag kan vara jag. Jag kan välja att vara med folk som jag trivs med.
Hjälp mig.
Tack.
Är så förbannat jävla trött på det. Jag vill vara jag. Jag vill ha folk runt mig som jag kan vara mig själv med. Och vem är det som hindrar mig? Bara jag själv. Fy fan! Men fan, jag vet ju att när det gör ont och jag känner konsekvenserna av mina brister så föds min villighet och mitt mod för att förändra det.
Och det känns förjävligt. Nästan allt jag gör styrs av mina rädslor. Känns helt fruktansvärt. Det är ju jag som ska leva mitt liv. Det är jag som borde bestämma. Men jag är så rädd. Vill inte vara annorlunda. Vill inte vara ensam. Vill få er hjälp med att fylla mitt tomrum. Men fan heller. Fan heller. Jag vill inte mer. Jag är fan en underbar människa och jag är värd att må bra. Jag behöver inte gör mig till för att vara som jag tror andra vill. Jag kan vara jag. Jag kan välja att vara med folk som jag trivs med.
Hjälp mig.
Tack.
lördag 18 oktober 2014
Välkommen Acceptans! Känn dig som hemma
När jag fyllde för ett par månader sen fick jag ett kort med posten från min pappa. Jag kände först inte igen handstilen. Det såg ut som ett barn hade skrivit det. Sen insåg jag att det ju var pappas handstil. Hur hade jag kunnat glömma den? Han hade hittat en gammal adress där jag bodde för ett och ett halvt år sedan. Men de är så duktiga på posten så de lyckades få fram kortet. Så det var säkert meningen att jag skulle få det. Det som var intressant var inte att jag fick ett födelsedagskort från min pappa. Vilket mycket väl hade kunnat vara en tillräckligt stor sak för att reflektera lite extra över genom att skriva om det. Men det som jag blev förvånad över var min reaktion. Eller snarare brist på reaktion kanske jag ska säga. Alltid tidigare har "kontakter" med pappa väckt många och starka känslor, ilska, sorg, besvikelse, frustration, skam, skuld, hopplöshet. Men den här gången kom det egentligen ingenting. Mer ett konstaterande; "Jaha, pappa har skickat ett kort". Varken mer eller mindre. När jag märkte att min reaktion var så olik tidigare gånger så tänkte jag att det kanske kommer komma känslor senare, att jag kanske var avstängd eller inte närvarande i mig själv. Som jag har varit många gånger när jag skyddat mig själv från verkligheten. Har delat om det på möten men det har inte kommit några starka känslor kopplade till kortet. Pratade med min sponsor om det idag. Bara att jag inte pratat om det med henne tidigare var konstigt. Jag hade helt enkelt glömt bort det. Hon frågade om jag förstod vad det här var ett tecken på. Jag hade ingen aning. "Acceptans" sa hon. Att mina känslor inte drar igång som de har gjort förr. Att jag har kommit till ett viss mått att acceptans för att min pappa är som han är. Att han är sjuk. Att vi inte kan ha en relation just nu. Att han gärna använder skuldbeläggande och martyrskap för att manipulera. Att han är beredd att ljuga och bedra och vara väldigt elak för att han är sjuk. Att han behöver hjälp. Men viktigast av allt; ATT JAG INTE KAN HJÄLPA HONOM. Att jag är maktlös. Att min verklighet ser ut så här. Pappa är väldigt sjuk och jag kan inte ha honom i mitt liv.
Mitt sätt att reagera tidigare med hela min känslostorm har på ett sätt varit ett sätt att försöka kontrollera, förändra, påverka verkligheten. Lilla jags besvikelse och frustration över att pappa återigen har svikit.
Häftigt!! Så coolt att det händer saker där på insidan medans jag går och tycker att inget har hänt och sedan helt plötsligt har jag förändrats. 12-stegsprogrammet fungerar verkligen och det här är bara ett i raden av de bevis jag själv har upplevt.
Känner mig fri och lätt. Fatta vad mycket energi jag sparar om jag inte behöver dra igång hela det känslomässiga kaoset som pappa varit varje gång. Så mycket enklare mitt liv blir då. Friheten känns också för att jag börjat lösgöra mig från att reagera i förutbestämda mönster där jag inte själv bestämmer utan bara agera som jag gjort sedan jag var liten. Men shit, jag behöver faktiskt inte göra det. På riktigt verkar detta ha börjat landa i mig.
TACK!
Mitt sätt att reagera tidigare med hela min känslostorm har på ett sätt varit ett sätt att försöka kontrollera, förändra, påverka verkligheten. Lilla jags besvikelse och frustration över att pappa återigen har svikit.
Häftigt!! Så coolt att det händer saker där på insidan medans jag går och tycker att inget har hänt och sedan helt plötsligt har jag förändrats. 12-stegsprogrammet fungerar verkligen och det här är bara ett i raden av de bevis jag själv har upplevt.
Känner mig fri och lätt. Fatta vad mycket energi jag sparar om jag inte behöver dra igång hela det känslomässiga kaoset som pappa varit varje gång. Så mycket enklare mitt liv blir då. Friheten känns också för att jag börjat lösgöra mig från att reagera i förutbestämda mönster där jag inte själv bestämmer utan bara agera som jag gjort sedan jag var liten. Men shit, jag behöver faktiskt inte göra det. På riktigt verkar detta ha börjat landa i mig.
TACK!
fredag 3 oktober 2014
Skuldbelägga pappa
har precis sett de 2 första avsnitten av djävulsdansen på SVT. Fantastiskt bra! Tycker verkligen det är ett tema som inte fått så mycket plats tidigare och att det är många som, precis som jag gjorde, tänker att det bara handlar om alkoholen och alkoholisten. Men tyvärr påverkas alla som lever nära sådana starka situationer som beroende och missbruk innebär.
Extra starkt kändes den delen där en son träffar sin pappa för första gången på många år. Pappan är i behandling och gör sitt 9:e steg, gottgörelse, och det triggar så mycket i mig. Det ju precis det där som jag skulle vilja få från min pappa. En gottgörelse som inte innebär att han är martyr och tycker synd om sig själv. Utan en ärlig ursäkt där vi kan mötas och jag får känna mina känslor och han sina utan att han tar illa upp och vill försvara sig eller hitta på undanflykter.
Men samtidigt insåg jag när jag såg det också att det jag egentligen kanske vill ha inte går att få. När jag såg hur pappan hanterade det och sa att han inte kan göra något ogjort även om han önskade det. Att det enda han kan göra nu är att be om ursäkt och jobba för att återfå förtroendet igen. Förstod att det ju är det enda min pappa kan ge mig nu också. Han kan inte göra något av det onda ogjort. Han kan inte förklara det. Han kan inte återgälda det. Det jag vill ha från in pappa kan han inte ge. Ingen skulle kunna ge det. Lilla jag vill ha den pappa hon behövde när hon var liten. Hon vill också att han ska ta på sig skulden för allt dåligt som hänt sedan dess typ. Hon vill kunna sitta där med en lång lista på oförrätter och läsa upp dem och säga att det är ditt fel.
Jag behöver inte min pappa på det sättet nu. Jag fungerar ganska bra och en pappa som tar hand om mig är inte något som saknas.
Däremot den här insikten om skuldbeläggandet är intressant. För jag känner det jättestarkt nu när jag tänker på det. Jag vill liksom kunna sitta där och döma. Fan vad elakt! Det här kan vara intressant input till 8:e steget och det här med harm. För om inte det här är ett solklart exempel på harm så vet jag inte vad som skulle vara det.
Tack.
Extra starkt kändes den delen där en son träffar sin pappa för första gången på många år. Pappan är i behandling och gör sitt 9:e steg, gottgörelse, och det triggar så mycket i mig. Det ju precis det där som jag skulle vilja få från min pappa. En gottgörelse som inte innebär att han är martyr och tycker synd om sig själv. Utan en ärlig ursäkt där vi kan mötas och jag får känna mina känslor och han sina utan att han tar illa upp och vill försvara sig eller hitta på undanflykter.
Men samtidigt insåg jag när jag såg det också att det jag egentligen kanske vill ha inte går att få. När jag såg hur pappan hanterade det och sa att han inte kan göra något ogjort även om han önskade det. Att det enda han kan göra nu är att be om ursäkt och jobba för att återfå förtroendet igen. Förstod att det ju är det enda min pappa kan ge mig nu också. Han kan inte göra något av det onda ogjort. Han kan inte förklara det. Han kan inte återgälda det. Det jag vill ha från in pappa kan han inte ge. Ingen skulle kunna ge det. Lilla jag vill ha den pappa hon behövde när hon var liten. Hon vill också att han ska ta på sig skulden för allt dåligt som hänt sedan dess typ. Hon vill kunna sitta där med en lång lista på oförrätter och läsa upp dem och säga att det är ditt fel.
Jag behöver inte min pappa på det sättet nu. Jag fungerar ganska bra och en pappa som tar hand om mig är inte något som saknas.
Däremot den här insikten om skuldbeläggandet är intressant. För jag känner det jättestarkt nu när jag tänker på det. Jag vill liksom kunna sitta där och döma. Fan vad elakt! Det här kan vara intressant input till 8:e steget och det här med harm. För om inte det här är ett solklart exempel på harm så vet jag inte vad som skulle vara det.
Tack.
söndag 20 juli 2014
Försök till sammanfattning
Sista kvällen i Madrid nu. Har tagit vara på dagen genom att bara gå runt i staden hela dagen. Liksom sugit in atmosfären en sista gång. Avslutade med paella på min favoritrestaurang, svårslaget. Imorgon går planet, kl 15. Mycket känslor kring det. Ska bli fantastiskt skönt med semester. Men gud vad jag kommer sakna den här staden, kulturen, maten, vädret.
På något sätt sitter jag här och skriver för att jag vill sammanfatta, smälta, förstå. Få grepp om vad som hänt den här perioden. Vad jag gjort. hur jag utvecklats. Vad jag lärt mig om mig själv.
Men jag är nog inte där än. Det är fortfarande för rörigt.
Men nu bubblar det upp en del lycka och stolthet över hur jag hanterat det här. Jag har gått emot många av mina rädslor och visat för mig själv att jag klarar så mycket bara jag vill och vågar ta chansen.
Tror att jag alltid kommer se tillbaka på den här perioden med värme i hjärtat. Det blev så bra till slut. Det betyder inte att det varit en dans på rosor, speciellt den första delen var väldigt utmanande och då var jag orolig och tänkte på hur skönt det skulle bli att komma hem och förstå och kunna göra mig förstådd.
Men shit, de här 3 månaderna har jag verkligen levt. Jag har kämpat och tränat på att göra saker jag tycker är läskiga. Och jag har fått så mycket tillbaka.
Tror att när jag kommit hem och fått lite mer perspektiv på det kommer mer känslor och insikter komma till mig. Just nu är det lite ofattbart att det blev så bra.
Är så tacksam mot universum för att jag fick chansen och mot mig själv för att jag tog den!
På något sätt sitter jag här och skriver för att jag vill sammanfatta, smälta, förstå. Få grepp om vad som hänt den här perioden. Vad jag gjort. hur jag utvecklats. Vad jag lärt mig om mig själv.
Men jag är nog inte där än. Det är fortfarande för rörigt.
Men nu bubblar det upp en del lycka och stolthet över hur jag hanterat det här. Jag har gått emot många av mina rädslor och visat för mig själv att jag klarar så mycket bara jag vill och vågar ta chansen.
Tror att jag alltid kommer se tillbaka på den här perioden med värme i hjärtat. Det blev så bra till slut. Det betyder inte att det varit en dans på rosor, speciellt den första delen var väldigt utmanande och då var jag orolig och tänkte på hur skönt det skulle bli att komma hem och förstå och kunna göra mig förstådd.
Men shit, de här 3 månaderna har jag verkligen levt. Jag har kämpat och tränat på att göra saker jag tycker är läskiga. Och jag har fått så mycket tillbaka.
Tror att när jag kommit hem och fått lite mer perspektiv på det kommer mer känslor och insikter komma till mig. Just nu är det lite ofattbart att det blev så bra.
Är så tacksam mot universum för att jag fick chansen och mot mig själv för att jag tog den!
onsdag 16 juli 2014
Avslutsfest
Sitter på mitt lägenhetshotellrum och har blandade känslor. Har en ledsenhet i mig. Och oro. Känns så konstigt att min tid här är slut och jag har en känsla av att livet bara rinner iväg från mig utan att jag hänger med. Analyserar allt jag gör och hur jag säger saker mm på jobbet. Rädslan för att göra fel är just nu stark. Och jag vet varför. Imorgon kväll ska vi gå ut med jobbet för att fira av mig. Det var en läskig sak att göra, bjuda in till det fast jag inte känner folk så bra. Då går jag igång på scenarier som kan uppstå där jag "gör bort mig" eller så tänker jag på vad de tänker om mig, att jag har styrt upp en sådan sak för min skull och tror att de ska komma. Det är ju himla elaka saker jag säger till mig själv. Fan, det är som att det alltid kommer tillbaka till mitt egenvärde och att jag är älskvärd. Det är det som orsaker mest problem för mig och som gör mest ont. Ibland känns det som om jag inte kommit någonstans på den fronten. Men det vet jag ju inte är sant. Det är bara min destruktiva offer-sida som vill tro att det är så. Men jag är inget offer. Jag har makt att förändra hur jag lever mitt liv och hur jag behandlar mig själv och andra. Det går kanske inte fort, men det går. Och jag läste en så himla slående rad i en bok om ledarskap idag "förändring är ett kontinuerligt arbete, inte ett projekt". Jag minns i början då mitt tillfrisknande definitivt var ett projekt. Jag hade en grov tidsplan om nåt år eller så för att "fixa" det här problemet. Och sen skulle jag bara prestera det också. Det gick inte så bra. Och nu vet jag bättre. Men ibland vill jag bara att det ska gå lite fortare. Fast egentligen kanske jag inte vill det för då skulle det vara så himla mycket tyngre. För tänk om jag skulle få alla insikter och smärtan av mina brister på en gång, det skulle knäcka mig förmodligen. Så därför är det bra att jag får lite i taget. Och den här perioden har framför allt visat mig och fått mig att känna hur mina rädslor för att bli avvisad gör mig isolerad och att jag går miste om en gemenskap som egentligen bara väntar på mig. Nu går jag iaf emot den rädslan, det är det enda jag kan göra. Jag förstår i huvudet att den är destruktiv och då kan jag välja om jag vill att den ska få bestämma eller inte. Det är läskigt, men jag ska försöka göra det ändå.
Tack för insikter och möjligheter till utveckling!
Tack för insikter och möjligheter till utveckling!
lördag 12 juli 2014
Känslostorm
Vaknade med mycket känslor i kroppen. Ledsenhet och osäkerhet. Nu efter ett tag när jag varit ute och gått lite inser jag att det är så mycket känslor som kommer upp på samma gång. Insåg på riktigt igår att jag går på semester på fredag. Helt sjukt. Det har gått bra. Det har inte varit lätt alltid, men så bra det har gått. Och så mycket jag tycker om den här staden och landet.
Och sen är det känslor relaterat till förändringarna som händer, åka hem, flytta i Sverige och ny jobbplats efter semestern.
Och sen har vi ju hela det här året, inte bara den senaste perioden. Så sjukt mycket intryck, utmaningar, människor, erfarenheter. Har växt väldigt mycket det här året, både i jobbrollen och rent personligt. Börjat fatta att jag inte behöver vara så orolig för att inte vara bra nog. Det jag gör är för det mesta väldigt bra. Jag har också börjat förstå hur jag kan vara i min professionella roll. Att jag kan vara mig själv och trygg i att frågor aldrig är för dumma och att jag kan bidra och att min åsikt är viktig.
Har gått emot så många av mina rädslor det här året, och framför allt den här perioden i Spanien. Och nu blir det lugnt.
Känner mig trött. Och det kanske inte är så konstigt...
Och sen är det känslor relaterat till förändringarna som händer, åka hem, flytta i Sverige och ny jobbplats efter semestern.
Och sen har vi ju hela det här året, inte bara den senaste perioden. Så sjukt mycket intryck, utmaningar, människor, erfarenheter. Har växt väldigt mycket det här året, både i jobbrollen och rent personligt. Börjat fatta att jag inte behöver vara så orolig för att inte vara bra nog. Det jag gör är för det mesta väldigt bra. Jag har också börjat förstå hur jag kan vara i min professionella roll. Att jag kan vara mig själv och trygg i att frågor aldrig är för dumma och att jag kan bidra och att min åsikt är viktig.
Har gått emot så många av mina rädslor det här året, och framför allt den här perioden i Spanien. Och nu blir det lugnt.
Känner mig trött. Och det kanske inte är så konstigt...
söndag 29 juni 2014
Avsked
Har precis lämnat min pojkvän på flygplatsen. Han har varit här i två veckor och det har varit väldigt trevligt. Vi ses igen om 3 veckor och det är egentligen inte så länge. Det är min sista tid här i Spanien och en del av att det är jobbigt att skiljas är för att det väntar två intensiva veckor innan jag åker hem. Och jag ligger inte riktigt i fas med jobbet så jag är lite orolig över det. Men vad tusan gör det om det inte blir perfekt och de tycker att jag gjort det bästa de har sett. Suck på mina krav på min själv. Det kommer bli bra, så bra som det blir, inte perfekt men bra och det räcker.
På ett sätt är det också skönt att han åker för då kan jag hitta mina rutiner igen. Det blir ju lite speciellt när han är här och är ledig när jag jobbar och man vill passa på att njuta av att man är i ett häftigt land och göra trevliga saker.
Nu kan jag fokusera bara på mig själv igen och komma igång med träningen som blivit lite sporadisk nu när han varit här.
nöjd att jag låter övergivenhetskänslorna komma fram och få vara. Men sen prata med mig själv och se på verkligheten som den är. Han åker inte för att han lämnar mig. Jag är inte ensam bara för att jag är själv.
Ska bli skönt för förhållandet när den här perioden är slut och vi kommer in i lite mer vardag igen där man vet att på obestämd tid så ses vi typ dagligen. Det blir lugnare i mig då.
Nu när det har varit en begränsad tid som han varit här så får jag lätt vridna proportioner på tiden och ju närmre avsked vi kommer desto viktigare blir det att ta tillvara på tiden. Sista timmarna kan jag få ångest för att han går på toa eller måste duscha eller fixa nåt så vi inte kan utnyttja tiden maximalt. Istället skulle jag ju kunna se på det som att vi ju har massa tid framför oss om vi vill det. Men det är lilla jags rädsla för att saker ska försvinna. Det gäller att passa på nu för imorgon kan det vara annorlunda och då är det försent. Min uppväxtmijlö. När pappa var glad och nykter gällde det att passa på att göra saker för jag visste aldrig när han skulle vara full och onåbar igen.
Men det här är inte så. Visst vi kan göra slut och han kan lämna mig. Men jag är inte liten längre och beroende av någon annan på det sättet längre. Jag är vuxen och klarar mig själv med stödet från programmet, mina vänner och en högre kraft.
Tack.
På ett sätt är det också skönt att han åker för då kan jag hitta mina rutiner igen. Det blir ju lite speciellt när han är här och är ledig när jag jobbar och man vill passa på att njuta av att man är i ett häftigt land och göra trevliga saker.
Nu kan jag fokusera bara på mig själv igen och komma igång med träningen som blivit lite sporadisk nu när han varit här.
nöjd att jag låter övergivenhetskänslorna komma fram och få vara. Men sen prata med mig själv och se på verkligheten som den är. Han åker inte för att han lämnar mig. Jag är inte ensam bara för att jag är själv.
Ska bli skönt för förhållandet när den här perioden är slut och vi kommer in i lite mer vardag igen där man vet att på obestämd tid så ses vi typ dagligen. Det blir lugnare i mig då.
Nu när det har varit en begränsad tid som han varit här så får jag lätt vridna proportioner på tiden och ju närmre avsked vi kommer desto viktigare blir det att ta tillvara på tiden. Sista timmarna kan jag få ångest för att han går på toa eller måste duscha eller fixa nåt så vi inte kan utnyttja tiden maximalt. Istället skulle jag ju kunna se på det som att vi ju har massa tid framför oss om vi vill det. Men det är lilla jags rädsla för att saker ska försvinna. Det gäller att passa på nu för imorgon kan det vara annorlunda och då är det försent. Min uppväxtmijlö. När pappa var glad och nykter gällde det att passa på att göra saker för jag visste aldrig när han skulle vara full och onåbar igen.
Men det här är inte så. Visst vi kan göra slut och han kan lämna mig. Men jag är inte liten längre och beroende av någon annan på det sättet längre. Jag är vuxen och klarar mig själv med stödet från programmet, mina vänner och en högre kraft.
Tack.
onsdag 11 juni 2014
möte med nykomling
Ikväll har jag träffat en kille som precis börjat gå på Al-Anon här i Spanien. Jag fick verkligen en ordentlig reality check på vart jag är någonstans. Han var så himla lik mig när jag kom och jag fick träna på att tänka mig in i hans situation och inte säga för mycket hela tiden. Vara mot honom som min sponsor var mot mig när jag var i början. Först tänkte jag inte på att det skulle bli så så jag var inte förberedd på det. Jag gick det på något sätt för att träffa en kompis. Jag har ju lite dåligt med socialt umgänge så tyckte det skulle bli trevligt bara därför.
Nu när jag tänker på det så gick jag nog in ganska mycket i rollen av att "veta bäst" och ha kommit så mycket längre. Inte så väldigt ödmjukt där. Nu får jag upp skuldkänslor för det och känner att jag gjort fel. Och jag skäms för det. Jag blev den där som ser sig som lite förmer och har en massa svar. Inte hela tiden. Jag ska inte vara för hård mot mig själv. Men den sidan kom fram och det var inte fint. Det känns inte bra. Jag ska prata med min sponsor om det. Och så kanske jag ska be om ursäkt för det till honom. Jag börjar med min sponsor imorn så får vi se vad det ger.
Jag tycker inte om att se den sidan hos mig, för jag har själv väldigt svårt för den. Men 10:e steget, jag inventerar vad jag gör och erkänner det. Att prata med min sponsor om det imorn också blir bra.
Det är ok. Jag är ok även om allt jag gör inte är ok. Jag får göra fel. Jag är inte fel. Jag är en underbar människa som tar ansvar för mina tankar och handlingar. Jag är inte perfekt men jag strävar efter att fortsätta utvecklas.
Tack för insikten. Både om de bra och de mindre bra sakerna.
Nu när jag tänker på det så gick jag nog in ganska mycket i rollen av att "veta bäst" och ha kommit så mycket längre. Inte så väldigt ödmjukt där. Nu får jag upp skuldkänslor för det och känner att jag gjort fel. Och jag skäms för det. Jag blev den där som ser sig som lite förmer och har en massa svar. Inte hela tiden. Jag ska inte vara för hård mot mig själv. Men den sidan kom fram och det var inte fint. Det känns inte bra. Jag ska prata med min sponsor om det. Och så kanske jag ska be om ursäkt för det till honom. Jag börjar med min sponsor imorn så får vi se vad det ger.
Jag tycker inte om att se den sidan hos mig, för jag har själv väldigt svårt för den. Men 10:e steget, jag inventerar vad jag gör och erkänner det. Att prata med min sponsor om det imorn också blir bra.
Det är ok. Jag är ok även om allt jag gör inte är ok. Jag får göra fel. Jag är inte fel. Jag är en underbar människa som tar ansvar för mina tankar och handlingar. Jag är inte perfekt men jag strävar efter att fortsätta utvecklas.
Tack för insikten. Både om de bra och de mindre bra sakerna.
torsdag 5 juni 2014
Mamma oro
Idag ska mamma och henne man komma hit och hälsa på. 20 min innan deras plan ska gå får jag ett SMS som säger att trafiken är dålig i Stockholm och att de nog kommer missa planet. Jag hjälper dem ta fram numret till flygbolaget så de kan ringa och se om det går att göra något.
Inom mig bubblar massa känslor upp. ilska för att de är sena och inte har tänkt på att det kommer vara mycket trafik. Och dessutom en väldig oro när jag tänker på hur jag tror mamma är. Hon blir väldigt stressad och orolig och kan inte tänka när såna här saker händer. Jag blir likadan ibland. Och jag känner att det finns någon speciell upplevelse från när jag var liten då jag och mamma har varit någonstans och det är strul med biljetter eller vi missar nån buss eller liknande och mamma blir just på det sättet och jag verkligen kände hennes oro och har tagit upp den. Om hon hade varit rationell och tagit det lugnt hade jag också varit lugn och kunnat lita på att det skulle lösa sig. Men jag verkligen bilden av att hon blir handlingsförlamad och liksom säker på att det inte kommer att lösa sig.
Men jag kan inte komma på när det här var. Mitt försvar har förmodligen förträngt händelsen. Men känslan sitter kvar i mig. och det är samma känsla som när jag drömmer stressdrömmar ibland och bara går och går men aldrig kommer fram dit jag ska och missar vad det nu är jag måste göra.
Känslan är en blandning av rädsla för att allt ska gå under (helt galet perspektiv)
en känsla av hopplöshet och förvirring.
Rädslan för att det ska skita sig tar liksom över alla möjligheter att tänka logiskt och rationellt och lösa problemet eller inse att konsekvenserna inte blir så stora om det inte blir som det var tänkt.
en sida av mig vill gräva i känslan och verkligen försöka mana fram det där exakta minnet. Men det kanske finns en anledning till att jag fortfarande inte kommer ihåg det. Kanske kommer jag få tillbaka det senare, kanske inte.
Det viktiga är att jag kan säga till Emma att hur orolig och hjälplös jag än var då så är jag det inte nu. jag har jobbat mycket med att träna på att tänka "vad är det värsta som kan hända?" och det hjälper mycket.
Men just nu fick jag upp mycket ilska på mamma för att hon har projicerat den där intensiva oron på mig.
Jag kommer ihåg att jag också tagit ansvar för saker när vi rest ganska tidigt. När jag var i tonåren åkte vi på lite charterresor och då minns jag att jag fixade saker, frågade på hotell och sånt. Det är inte så konstigt egentligen. Men det som inte är sunt är att göra det för att mamma inte vill/vågar/orkar.
Hon är ju det yngsta barnet och har nog fått mycket fixat åt sig. Det är en typ av manipulation, hon tycker att mycket saker är läskiga eller jobbiga och vill att någon annan ska göra dem åt henne. Och det är väl ok om det är ibland och inte bara åt ena hållet.
Det var precis likadant jag gjorde med min förra pojkvän. Undermedvetet ville jag att han ska ta hand om mig och ta ansvar för mig. så att jag slapp, för det var ju jobbigt.
Mamma och hennes nya man är väldigt mycket så. han har ett stort bekräftelsebehov och vill hjälpa till och fixa och synas. Mamma utnyttjar det för att slippa göra saker. samtidigt hjälper han till mer och mer, även med saker hon kan göra själv och på så sätt tar han ifrån henne sina möjligheter att utvecklas och vara självständig. Och så fortsätter det bara, runt, runt, i en sjuk karusell.
Jäkligt dålig tajming att få upp alla de här känslorna nu när de kommer i helgen. inte så smidigt. (De bokade om flyget och kunde åka lite senare bara)
Eller så är det perfekt tajming att det är så.
Men skit vad jag är arg och ledsen!
Vet inte vad jag ska göra med det för samtidigt är jag väldigt trött. Och hungrig.
Jag vill liksom bara att min mamma ska vara den där trygga lugna förebilden. Att vi bara kan ha det trevligt och avslappnat ihop. Men det kanske är för mycket begärt. Jag kanske har orimliga förväntningar på en sjuk person och bygger upp för att bli besviken. Precis som jag gör med pappa. Det är ju inte så schysst mot mig själv.
Ska nog ringa min sponsor.
Inom mig bubblar massa känslor upp. ilska för att de är sena och inte har tänkt på att det kommer vara mycket trafik. Och dessutom en väldig oro när jag tänker på hur jag tror mamma är. Hon blir väldigt stressad och orolig och kan inte tänka när såna här saker händer. Jag blir likadan ibland. Och jag känner att det finns någon speciell upplevelse från när jag var liten då jag och mamma har varit någonstans och det är strul med biljetter eller vi missar nån buss eller liknande och mamma blir just på det sättet och jag verkligen kände hennes oro och har tagit upp den. Om hon hade varit rationell och tagit det lugnt hade jag också varit lugn och kunnat lita på att det skulle lösa sig. Men jag verkligen bilden av att hon blir handlingsförlamad och liksom säker på att det inte kommer att lösa sig.
Men jag kan inte komma på när det här var. Mitt försvar har förmodligen förträngt händelsen. Men känslan sitter kvar i mig. och det är samma känsla som när jag drömmer stressdrömmar ibland och bara går och går men aldrig kommer fram dit jag ska och missar vad det nu är jag måste göra.
Känslan är en blandning av rädsla för att allt ska gå under (helt galet perspektiv)
en känsla av hopplöshet och förvirring.
Rädslan för att det ska skita sig tar liksom över alla möjligheter att tänka logiskt och rationellt och lösa problemet eller inse att konsekvenserna inte blir så stora om det inte blir som det var tänkt.
en sida av mig vill gräva i känslan och verkligen försöka mana fram det där exakta minnet. Men det kanske finns en anledning till att jag fortfarande inte kommer ihåg det. Kanske kommer jag få tillbaka det senare, kanske inte.
Det viktiga är att jag kan säga till Emma att hur orolig och hjälplös jag än var då så är jag det inte nu. jag har jobbat mycket med att träna på att tänka "vad är det värsta som kan hända?" och det hjälper mycket.
Men just nu fick jag upp mycket ilska på mamma för att hon har projicerat den där intensiva oron på mig.
Jag kommer ihåg att jag också tagit ansvar för saker när vi rest ganska tidigt. När jag var i tonåren åkte vi på lite charterresor och då minns jag att jag fixade saker, frågade på hotell och sånt. Det är inte så konstigt egentligen. Men det som inte är sunt är att göra det för att mamma inte vill/vågar/orkar.
Hon är ju det yngsta barnet och har nog fått mycket fixat åt sig. Det är en typ av manipulation, hon tycker att mycket saker är läskiga eller jobbiga och vill att någon annan ska göra dem åt henne. Och det är väl ok om det är ibland och inte bara åt ena hållet.
Det var precis likadant jag gjorde med min förra pojkvän. Undermedvetet ville jag att han ska ta hand om mig och ta ansvar för mig. så att jag slapp, för det var ju jobbigt.
Mamma och hennes nya man är väldigt mycket så. han har ett stort bekräftelsebehov och vill hjälpa till och fixa och synas. Mamma utnyttjar det för att slippa göra saker. samtidigt hjälper han till mer och mer, även med saker hon kan göra själv och på så sätt tar han ifrån henne sina möjligheter att utvecklas och vara självständig. Och så fortsätter det bara, runt, runt, i en sjuk karusell.
Jäkligt dålig tajming att få upp alla de här känslorna nu när de kommer i helgen. inte så smidigt. (De bokade om flyget och kunde åka lite senare bara)
Eller så är det perfekt tajming att det är så.
Men skit vad jag är arg och ledsen!
Vet inte vad jag ska göra med det för samtidigt är jag väldigt trött. Och hungrig.
Jag vill liksom bara att min mamma ska vara den där trygga lugna förebilden. Att vi bara kan ha det trevligt och avslappnat ihop. Men det kanske är för mycket begärt. Jag kanske har orimliga förväntningar på en sjuk person och bygger upp för att bli besviken. Precis som jag gör med pappa. Det är ju inte så schysst mot mig själv.
Ska nog ringa min sponsor.
lördag 31 maj 2014
Papparörelser
Fick reda på att pappa hade varit och ringt på i min gamla lägenhet som jag hyr ut i andrahand. Jag har inte pratat med hon som pratade med honom utan min pojkvän berättade det. Är stolt för hur jag hanterade det. Kände att det värkte väldigt mycket känslor i mig. Men när jag fick veta det var jag också både trött och väldigt hungrig. Jag valde därför att inte låta dem få ta över just då. jag gick hem, åt, ringde min sponsor. Sedan valde jag att hålla dem på avstånd även under kvällen för jag var så trött ändå. Det gick bra, jag kunde sova och jag är stolt över att jag inte låter det han gör bestämma hur jag mår. Jag kan välja hur jag vill reagera på att han är sjuk. Det kan låta kallt eller avstängt, men egentligen tror jag det är förnuftigt. Om jag på riktigt förstår att han är sjuk, så är det bara elakt mot mig själv att låta det han gör såra mig ordentligt. Men det är inte lätt inte. Och jag vill inte stänga av och låtsas att jag inte påverkas för att jag har kommit så långt i mitt tillfrisknande. (Hej prestation!)
Jag har inte tänkt så mycket på det, men det finns där i bakgrunden och jag känner sorg. Och ilska. Sorg för att han överger mig och för att jag inte kan ha honom i mitt liv. Och ilska för att jag är så förbannat maktlös över det. Och ilska på honom också för att han inte kan nå sin botten och be om hjälp... Ilska för att han sätter sitt välmående före mitt. Att han tror att bara för att han väntar och ger mig tid så kommer jag ändra mig. Så himla fräckt att åka hem till mig. Tänk om jag hade varit där. Vad hade han tänkt sig?! Vad hade jag behövt göra? Det spelar ingen roll att fundera över det.
Har funderat på om jag ska ringa hon som bor där också... Vet inte riktigt... På ett sätt vill jag veta vad han sa, hur han mådde, hur han verkade och hur han reagerade. (kontroll, och för att jag bryr mig lite också). Å andra sidan så finns det inte så mycket som han skulle kunna ha sagt eller gjort som jag mår bra av att höra. Men jag skulle ju också kunna få reda på det så att jag inte sitter och hittar på egna versioner på vad som hände.
När jag tänker på att inte ringa henne och fråga så får jag upp skuldkänslor, för tänk om han faktiskt har tagit hjälp. Tänk om han faktiskt försöker sluta. Och om jag då ändå tar avstånd så sviker jag. Och om han slutat för att få träffa mig så har han då inte längre någon anledning att sluta. Och om han slutat för min skull så fungerar inte det, för han måste sluta för sin egen skull. Jag vet det. Men ändå så får jag de här känslorna. Det är gamla falska sanningar om hur det fungerar. Om jag bara gör det här, eller om jag hade gjort så istället, eller jag får inte göra si... Det är bara medberoendet som talar. Och den sidan av mig som fortfarande på djupet inte har accepterat att jag är maktlös för alkoholen.
Jag påminner mig om var jag är och vem jag är. Jag är inte 10 år och beroende av pappa längre. Jag har ett väldigt bra liv. Jag är inte där. Jag mår bra. Det är bra. Jag tränar och utvecklas och mår bra. Herregud, jag är Spanien. Det är ju jättehäftigt! Jag har en fin man i mitt liv, ett jobb jag trivs med, ska flytta till en ny fin lgh i sommar, fina vänner. Och jag tycker om mig själv.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (Pappa, hans sjukdom, vad han gör och säger)
Mod att förändra det jag kan (Min inställning, hur jag hanterar det)
och Förstånd att inse skillnaden (Släppa fram mina känslor men inte låta dem bestämma, inte stänga av men inte låta falska sanningar och skuldkänslor påverka vad jag gör och tänker)
Tack
Jag har inte tänkt så mycket på det, men det finns där i bakgrunden och jag känner sorg. Och ilska. Sorg för att han överger mig och för att jag inte kan ha honom i mitt liv. Och ilska för att jag är så förbannat maktlös över det. Och ilska på honom också för att han inte kan nå sin botten och be om hjälp... Ilska för att han sätter sitt välmående före mitt. Att han tror att bara för att han väntar och ger mig tid så kommer jag ändra mig. Så himla fräckt att åka hem till mig. Tänk om jag hade varit där. Vad hade han tänkt sig?! Vad hade jag behövt göra? Det spelar ingen roll att fundera över det.
Har funderat på om jag ska ringa hon som bor där också... Vet inte riktigt... På ett sätt vill jag veta vad han sa, hur han mådde, hur han verkade och hur han reagerade. (kontroll, och för att jag bryr mig lite också). Å andra sidan så finns det inte så mycket som han skulle kunna ha sagt eller gjort som jag mår bra av att höra. Men jag skulle ju också kunna få reda på det så att jag inte sitter och hittar på egna versioner på vad som hände.
När jag tänker på att inte ringa henne och fråga så får jag upp skuldkänslor, för tänk om han faktiskt har tagit hjälp. Tänk om han faktiskt försöker sluta. Och om jag då ändå tar avstånd så sviker jag. Och om han slutat för att få träffa mig så har han då inte längre någon anledning att sluta. Och om han slutat för min skull så fungerar inte det, för han måste sluta för sin egen skull. Jag vet det. Men ändå så får jag de här känslorna. Det är gamla falska sanningar om hur det fungerar. Om jag bara gör det här, eller om jag hade gjort så istället, eller jag får inte göra si... Det är bara medberoendet som talar. Och den sidan av mig som fortfarande på djupet inte har accepterat att jag är maktlös för alkoholen.
Jag påminner mig om var jag är och vem jag är. Jag är inte 10 år och beroende av pappa längre. Jag har ett väldigt bra liv. Jag är inte där. Jag mår bra. Det är bra. Jag tränar och utvecklas och mår bra. Herregud, jag är Spanien. Det är ju jättehäftigt! Jag har en fin man i mitt liv, ett jobb jag trivs med, ska flytta till en ny fin lgh i sommar, fina vänner. Och jag tycker om mig själv.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra (Pappa, hans sjukdom, vad han gör och säger)
Mod att förändra det jag kan (Min inställning, hur jag hanterar det)
och Förstånd att inse skillnaden (Släppa fram mina känslor men inte låta dem bestämma, inte stänga av men inte låta falska sanningar och skuldkänslor påverka vad jag gör och tänker)
Tack
tisdag 20 maj 2014
Svårt att vara stilla
Jag är ledsen. Vet inte riktigt varför och försöker att inte analysera. Men det är svårt. jag vill alltid veta varför med allt, så när jag får upp starka känslor är det väldigt svårt för mig att låta dem bara vara.
Jag är trött också. Har varit det hela dagen. Det tar mycket energi att vara i en ny miljö där jag konstant får gå emot mina rädslor. Får ju träna mycket och utvecklas, men det tar mycket energi varje dag.
Så trött.
Nu har jag suttit de senaste 5 min och bara stirrat. Känner liksom en rastlöshet och en vilja att "göra något" samtidigt som jag är helt slut. Om inte annat så vill jag äta. Även om jag egentligen är mätt...
Har sagt det förut och säger det igen. Jag ska gå på ett möte för overeaters anonymous.
Men just nu ska jag göra ingenting. Kanske läsa lite i min stegarbetsbok bara...
Jag är trött också. Har varit det hela dagen. Det tar mycket energi att vara i en ny miljö där jag konstant får gå emot mina rädslor. Får ju träna mycket och utvecklas, men det tar mycket energi varje dag.
Så trött.
Nu har jag suttit de senaste 5 min och bara stirrat. Känner liksom en rastlöshet och en vilja att "göra något" samtidigt som jag är helt slut. Om inte annat så vill jag äta. Även om jag egentligen är mätt...
Har sagt det förut och säger det igen. Jag ska gå på ett möte för overeaters anonymous.
Men just nu ska jag göra ingenting. Kanske läsa lite i min stegarbetsbok bara...
torsdag 15 maj 2014
Den kritiska föräldern
Läste en delning i min stegbok idag om det kritiska föräldern. Den som har tryckt ner det inre barnet alla dessa år och som gjort det som var nödvändigt för att skydda mig. Och jag insåg att det är den sidan av mig som gör mig illa nu. Vissa av mina dysfunktionella sidor tycker jag det är väldigt svårt att släppa taget om, även om jag ser och känner hur illa de gör mig. Det är framför allt två delar, dels min perfektionism med vad jag gör och hur jag ser ut och dels är det min vilja att vara till lags för att få bekräftelse. De har alltid varit väldigt starka och det är kanske inte så konstigt att det är just de jag har svårast att släppa. Och som det stod i texten, min kritiska förälder som jag utvecklade tidigt har varit väldigt bra på att skydda mig från att bli sviken från andra, få kritik och bli övergiven. Jag har behövt henne. När jag var liten fanns det inte något annat jag kunde göra. Men nu skadar hon mig när hon tror att hon försöker skydda mig.
Jag fick tipset att visualisera den här inre föräldern och tacka henne för den insats hon har gjort för mig. Men förklara att nu har vi ett annat jobb att göra och där behöver vi stödja och ta hand om det inre barnet så det får växa och utvecklas och leva.
Den där inre kritiska rösten är den som förstör mest just nu. Säger att jag borde göra mer, göra bättre, vara annorlunda, ha andra kläder, säga andra saker. Hon försöker skydda mig.
Det är som med rädslorna som lilla jag har och som var väldigt starka i början, att inte berätta, skammen, att inte ta i de här tunga jobbiga känslorna, att inte gå emot pappa, att inte be om hjälp och öppna mig.
Jag har kommit långt och nu vill jag fortsätta. Den här kritikern har hjälpt mig tidigare, skyddat mig. Och när jag bara försöker kasta ut henne är det kanske inte så konstigt att det blir en kamp. Kanske går det att gå tillväga på ett annat sätt? Få henne på min sida istället för att kämpa mot henne. Försöka skapa en positiv hejarklack istället för en kritiker. Mmm, jag tror att integrering kan vara den bästa vägen här.
Nu när jag är utomlands har hon varit mer aktiv också och det är nog inte så konstigt. Hela jag är orolig och då försöker hon hjälpa till genom att skydda mig mot allt farligt som kan hända. På nåt sätt så är hon med beroende till mig. Försöker kompensera och skydda för att inget farligt ska hända. Men då får jag inte utvecklas. Intressant.
Tack för insikten.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.
Jag fick tipset att visualisera den här inre föräldern och tacka henne för den insats hon har gjort för mig. Men förklara att nu har vi ett annat jobb att göra och där behöver vi stödja och ta hand om det inre barnet så det får växa och utvecklas och leva.
Den där inre kritiska rösten är den som förstör mest just nu. Säger att jag borde göra mer, göra bättre, vara annorlunda, ha andra kläder, säga andra saker. Hon försöker skydda mig.
Det är som med rädslorna som lilla jag har och som var väldigt starka i början, att inte berätta, skammen, att inte ta i de här tunga jobbiga känslorna, att inte gå emot pappa, att inte be om hjälp och öppna mig.
Jag har kommit långt och nu vill jag fortsätta. Den här kritikern har hjälpt mig tidigare, skyddat mig. Och när jag bara försöker kasta ut henne är det kanske inte så konstigt att det blir en kamp. Kanske går det att gå tillväga på ett annat sätt? Få henne på min sida istället för att kämpa mot henne. Försöka skapa en positiv hejarklack istället för en kritiker. Mmm, jag tror att integrering kan vara den bästa vägen här.
Nu när jag är utomlands har hon varit mer aktiv också och det är nog inte så konstigt. Hela jag är orolig och då försöker hon hjälpa till genom att skydda mig mot allt farligt som kan hända. På nåt sätt så är hon med beroende till mig. Försöker kompensera och skydda för att inget farligt ska hända. Men då får jag inte utvecklas. Intressant.
Tack för insikten.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.
onsdag 14 maj 2014
Nya gamla mardrömmar
Ett par gånger senaste tiden har jag drömt mardrömmar igen. De liknar de gamla på många sätt, men har oftare haft sexuella inslag. Jag drömmer inte att jag är med om något övergrepp, men jag flyr ifrån det. Annars är de mycket lika mina tidigare. Det finns någon, eller några, som vill mig illa, som ibland vill alla illa. Jag försöker komma därifrån eller få hjälp av någon men de jag möter är alla inblandade. Varje gång jag tror att jag ska komma undan så slås mina ben undan igen och jag är tillbaka.
Sist vaknade jag när jag skrek för full hals "JAG VILL INTE!!!! JAG VILL INGENTING!!" till en man som antydde att han skulle lära mig och min kompis att tycka om vissa saker.
Jag tolkade det lite som att jag har haft sex igen fast jag inte vill och lilla jag skriker att jag inte vill, medan stora jag säger att jag måste. Måste vara till lags. Men jag är inte helt säker på att det är det. Jag gör mycket nytt nu och utmanar mina rädslor och det vore naturligt om mina försvarsmekanismer reagerar.
Behöver inte analyser så mycket mer just nu. För nu är jag trött och jag ska sova.
Sist vaknade jag när jag skrek för full hals "JAG VILL INTE!!!! JAG VILL INGENTING!!" till en man som antydde att han skulle lära mig och min kompis att tycka om vissa saker.
Jag tolkade det lite som att jag har haft sex igen fast jag inte vill och lilla jag skriker att jag inte vill, medan stora jag säger att jag måste. Måste vara till lags. Men jag är inte helt säker på att det är det. Jag gör mycket nytt nu och utmanar mina rädslor och det vore naturligt om mina försvarsmekanismer reagerar.
Behöver inte analyser så mycket mer just nu. För nu är jag trött och jag ska sova.
Balansträning
Jag har alltid haft svårt att ha en sund relation till träning. Eftersom jag trott att jag måste se bra ut för att duga har jag piskat mig själv att träna. Dessutom har jag haft väldigt höga krav på mig själv att vara bra på saker, så när jag tränar har jag väldigt höga krav på hur det går.
Det är inte schysst något av det och jag har jobbat mycket med det. Tycker jag har kommit ganska långt med att träna det jag tycker är roligt och fokusera på att träna för att jag vill få mer energi, bli starkare och sova bättre. Jag har utvecklats massor i det. Men just nu har jag ett överfall i att inte trivas i min kropp för att den inte är perfekt och att känna mig dålig för att jag är otränad. Jag skäms lite för att skriva det för på ett sätt känner jag mig löjlig eftersom jag är ganska smal och andra personer som har större problem med sin vikt kanske har mer anledning att tänka så här. Men mitt problem är inte med min vikt. Det är med mitt egenvärde och hur jag behandlar mig själv. När jag i första hand tränar för att få plattare mage eller få bort celluliterna säger jag till mig själv att jag inte är ok som jag är nu. Det är inte sant. Det är elakt, och det är mina gamla rädslor som spökar. Det här är jag som tonåring som märkte att när jag blev smalare och köpte mer populära kläder så blev jag accepterad och fick vara med och killar blev intresserade av mig. Det är ju sjukt egentligen. Och jag vet bättre nu. Jag kan välja att inte vara offer för det som hände då. Lilla jag är rädd för att bli övergiven och utanför om hon inte ser ut på ett visst sätt. Men genom att göra så här överger jag mig själv. Och det är det värsta jag kan göra. För om någon annan lämnar mig kan jag komma över det. Men mig själv kommer jag fortsätta ha med mig och du kommer jag aldrig vidare och lilla jag kommer fortsätta vilja vara till lags och göra rätt för att passa in för att få bekräftelse utifrån för att jag själv inte ger mig den.
Så det ska jag göra nu. Ställa mig framför spegeln och säga att jag är värdefull och underbar. För att det är sant.
Det är inte schysst något av det och jag har jobbat mycket med det. Tycker jag har kommit ganska långt med att träna det jag tycker är roligt och fokusera på att träna för att jag vill få mer energi, bli starkare och sova bättre. Jag har utvecklats massor i det. Men just nu har jag ett överfall i att inte trivas i min kropp för att den inte är perfekt och att känna mig dålig för att jag är otränad. Jag skäms lite för att skriva det för på ett sätt känner jag mig löjlig eftersom jag är ganska smal och andra personer som har större problem med sin vikt kanske har mer anledning att tänka så här. Men mitt problem är inte med min vikt. Det är med mitt egenvärde och hur jag behandlar mig själv. När jag i första hand tränar för att få plattare mage eller få bort celluliterna säger jag till mig själv att jag inte är ok som jag är nu. Det är inte sant. Det är elakt, och det är mina gamla rädslor som spökar. Det här är jag som tonåring som märkte att när jag blev smalare och köpte mer populära kläder så blev jag accepterad och fick vara med och killar blev intresserade av mig. Det är ju sjukt egentligen. Och jag vet bättre nu. Jag kan välja att inte vara offer för det som hände då. Lilla jag är rädd för att bli övergiven och utanför om hon inte ser ut på ett visst sätt. Men genom att göra så här överger jag mig själv. Och det är det värsta jag kan göra. För om någon annan lämnar mig kan jag komma över det. Men mig själv kommer jag fortsätta ha med mig och du kommer jag aldrig vidare och lilla jag kommer fortsätta vilja vara till lags och göra rätt för att passa in för att få bekräftelse utifrån för att jag själv inte ger mig den.
Så det ska jag göra nu. Ställa mig framför spegeln och säga att jag är värdefull och underbar. För att det är sant.
tisdag 13 maj 2014
Nya utmaningar
Jag är i Spanien. Ska jobbar här i tre månader och har snart varit här i 3 veckor redan. Det är en stor utmaning för mig på så många sätt. Nytt boende, ny stad, nya arbetsuppgifter, nya kollegor, nytt land, nytt språk, ny kultur. Bara när jag skriver ned det där får jag en reality check på vad jag faktiskt gör nu.
Jag går emot så många av mina rädslor på en gång och det är inte konstigt att jag blir trött. För jag är trött. Väldigt trött. Har svårt att slappna av och lugna mig. Så kom jag ihåg att jag ju faktiskt har det här verktyget. Var längesen jag använde det regelbundet, men nu tror jag verkligen jag kommer ha nytta av det.
Vet nästan inte var jag ska börja...
Ok.
Jag kan inte spanska så bra. När jag kom hit kunde jag nästan ingenting och nu är det betydligt bättre men jag har svårt att ha konversationer, både att förstå och uttrycka mig. Det skapar olika problem för mig. Dels så känner jag mig lite utanför på jobbet. Folk är väldigt trevliga och förstående men socialt pratar alla spanska och ganska fort så då blir det svårt för mig att hänga med. Min självcentrering gör att jag tror att alla ser att jag inte passar in och inte förstår. Mitt katastroftänk och låga självkänsla gör att jag då tror att de tycker jag är tråkig och dum, antingen för att jag inte fattar eller för att jag åkte hit fast jag inte kan språket språket.
Varför skulle de tänka så? Det där är bara mina egna elaka tankar som jag låter få plats och trycka ner mig.
En annan sak med språksvårigheterna är att jag får svårare att göra ett bra jobb. Jag gör ju alltid bra ifrån mig. Ibland bara för att det är intressant och kul och för att man ska göra rätt för sig och ibland för att jag vill ha bekräftelsen för att jag är duktig och smart.
Men hur viktigt är det att mitt jobb här blir det bästa som någon har gjort? För det är ju de kraven jag har på mig själv... suck.. Sedan har jag ett väldigt fritt uppdrag som jag får lägga upp som jag vill. Jag blir lite osäker i det och tänker på vad som är "rätt" sätt och vad min handledare tycker att jag borde göra. Jag kan ju bara göra det jag tycker verkar vettigt och prova. Sen får jag väl be om hjälp om jag behöver det.
Jag är ju sjukt modig bara som gör det här! Det är ett stort äventyr och jag vill vara snäll mot mig själv och inte förvänta mig att jag ska vara bäst och lära mig jättesnabbt. För det är ju också en del i detta. Jag är smart generellt och har lätt för att lära mig, för att förstå saker och analysera. Men ett språk lär man sig inte så fort, det tar tid och övning. En del av mig skulle bara vilja hoppa till längre fram när jag kan bättre. Men då skulle jag ju inte få vara med om resan. Jag skulle inte få se min utveckling. Jag skulle inte få uppleva när jag försöker och lyckas bättre och bättre. Jag kanske säger något jättetokigt som är roligt och man kan skratta åt. Och jag kan se att jag klarar av det.
Kommer att tänka på Aviciis låt "So wake me up when it's all over, when I'm wiser and I'm older. All this time I was finding my self.."
Grym text! Och jag kan verkligen känna igen mig i det. Jag vill också hoppa över. Ta bort det jobbiga, det som gör ont och bara vara med när det är roligt och bra. Då skulle jag inte lära mig. Men för att utvecklas behöver jag gå emot mina rädslor, och när jag gör det, som nu, så är det jobbigt. Jag blir osäker, känner mig ensam, orolig, trött, frustrerad. Det är inte konstigt. Men om jag inte vill uppleva konsekvenserna av att jag går emot mina rädslor så kommer jag inte kunna utvecklas heller. Då kommer de här rädslorna fortsätta att styra mig och hur jag lever mitt liv. Det vill jag inte. Absolut inte. Jag kan ha mina rädslor, se dem, minska dem kanske. Men de ska inte få styra. Min sponsor brukar säga att hon är jätterädd ibland, men hon gör det hon vet är rätt ändå.
Hela den här perioden är ju ett äventyr. Varje dag är ett äventyr och jag lär mig massor.
Väldigt skönt att skriva nu igen.
Jag är så jäkla modig! Så stolt över mig själv. Så stolt.
Jag går emot så många av mina rädslor på en gång och det är inte konstigt att jag blir trött. För jag är trött. Väldigt trött. Har svårt att slappna av och lugna mig. Så kom jag ihåg att jag ju faktiskt har det här verktyget. Var längesen jag använde det regelbundet, men nu tror jag verkligen jag kommer ha nytta av det.
Vet nästan inte var jag ska börja...
Ok.
Jag kan inte spanska så bra. När jag kom hit kunde jag nästan ingenting och nu är det betydligt bättre men jag har svårt att ha konversationer, både att förstå och uttrycka mig. Det skapar olika problem för mig. Dels så känner jag mig lite utanför på jobbet. Folk är väldigt trevliga och förstående men socialt pratar alla spanska och ganska fort så då blir det svårt för mig att hänga med. Min självcentrering gör att jag tror att alla ser att jag inte passar in och inte förstår. Mitt katastroftänk och låga självkänsla gör att jag då tror att de tycker jag är tråkig och dum, antingen för att jag inte fattar eller för att jag åkte hit fast jag inte kan språket språket.
Varför skulle de tänka så? Det där är bara mina egna elaka tankar som jag låter få plats och trycka ner mig.
En annan sak med språksvårigheterna är att jag får svårare att göra ett bra jobb. Jag gör ju alltid bra ifrån mig. Ibland bara för att det är intressant och kul och för att man ska göra rätt för sig och ibland för att jag vill ha bekräftelsen för att jag är duktig och smart.
Men hur viktigt är det att mitt jobb här blir det bästa som någon har gjort? För det är ju de kraven jag har på mig själv... suck.. Sedan har jag ett väldigt fritt uppdrag som jag får lägga upp som jag vill. Jag blir lite osäker i det och tänker på vad som är "rätt" sätt och vad min handledare tycker att jag borde göra. Jag kan ju bara göra det jag tycker verkar vettigt och prova. Sen får jag väl be om hjälp om jag behöver det.
Jag är ju sjukt modig bara som gör det här! Det är ett stort äventyr och jag vill vara snäll mot mig själv och inte förvänta mig att jag ska vara bäst och lära mig jättesnabbt. För det är ju också en del i detta. Jag är smart generellt och har lätt för att lära mig, för att förstå saker och analysera. Men ett språk lär man sig inte så fort, det tar tid och övning. En del av mig skulle bara vilja hoppa till längre fram när jag kan bättre. Men då skulle jag ju inte få vara med om resan. Jag skulle inte få se min utveckling. Jag skulle inte få uppleva när jag försöker och lyckas bättre och bättre. Jag kanske säger något jättetokigt som är roligt och man kan skratta åt. Och jag kan se att jag klarar av det.
Kommer att tänka på Aviciis låt "So wake me up when it's all over, when I'm wiser and I'm older. All this time I was finding my self.."
Grym text! Och jag kan verkligen känna igen mig i det. Jag vill också hoppa över. Ta bort det jobbiga, det som gör ont och bara vara med när det är roligt och bra. Då skulle jag inte lära mig. Men för att utvecklas behöver jag gå emot mina rädslor, och när jag gör det, som nu, så är det jobbigt. Jag blir osäker, känner mig ensam, orolig, trött, frustrerad. Det är inte konstigt. Men om jag inte vill uppleva konsekvenserna av att jag går emot mina rädslor så kommer jag inte kunna utvecklas heller. Då kommer de här rädslorna fortsätta att styra mig och hur jag lever mitt liv. Det vill jag inte. Absolut inte. Jag kan ha mina rädslor, se dem, minska dem kanske. Men de ska inte få styra. Min sponsor brukar säga att hon är jätterädd ibland, men hon gör det hon vet är rätt ändå.
Hela den här perioden är ju ett äventyr. Varje dag är ett äventyr och jag lär mig massor.
Väldigt skönt att skriva nu igen.
Jag är så jäkla modig! Så stolt över mig själv. Så stolt.
tisdag 28 januari 2014
Urladdning
Ilska. Frustration. Vrede.
Har inte haft en sån här urladdning på väldigt länge. Trött. Arg. Förvirrad.
Kämpar så himla mycket. Och nu släpper det.
Sätter så mycket press på mig själv. Prestation. Krav. Perfektion. Leverera. Var rolig. Var smart. Var snygg.
Samma hopplöshet och desperation som i tonåren. Känner att jag inte kan leva upp till de kraven jag upplever att folk har på mig, de kraven som jag vet att det bara är jag som sätter upp. Måste vara perfekt. Annars duger jag inte.
Rätt kläder.
Rätt åsikter.
Rätt mål.
Rätt allt.
Jag fan orkar inte med det!
Men det finns inte. De här kraven finns inte. Det finns inga regler. Det finns inga rätt och fel. Det kan bli bra eller mindre bra. För mig. Vad som är bra för någon annan är kanske inte bra för mig.
Känslan av att det inte kan bli bra. Att allting alltid kommer gå åt helvete. Jag kommer aldrig må bra. Jag kommer aldrig fungera. Jag är utanför. Jag är konstig. Jag är dålig. Jag är inte värd att älska. Förtjänar inte kärlek och att ha det bra. Hopplöshet. Frustration.
Mitt i de här känslorna finns kärnan till det som skapar problem för mig i livet fortfarande. I de här upplevelserna skapade jag min bild av världen och hur livet är. En hemsk grund för en ung människa att sätta sina värderingar och världsbild. Mina samlade erfarenheter skapar den jag är. För mig har vissa starka och hemska erfarenheter fått väldigt stor påverkan på hur jag ser på livet. Jag vill inte längre. Jag vill vara fri. Jag har känt det några gånger och det är där jag vill vara. Där det finns en mening. Där jag tar hand om mig själv. Där jag är ärlig mot mig själv. Där jag tar ansvar och behandlar mig själv med respekt. Jag är värd det. Jag är värd att må bra. Jag är värd respekt. Jag är värd att älskas. Snälla hjälp mig.
Sitter i sovrummet. På vårt nya överkast i sängen som vi målat om. I öronen har jag Offspring - Americana. Den lyssnade jag massor på för att få utlopp för mina känslor i tonåren när jag bråkat med pappa eller nåt annat gjorde att desperationen blev för stor.
Texterna är inte direkt positiva och handlar mycket om fel i samhället med vridna ideal, brustna drömmar och utanförskap egentligen. En känsla av att inte passa in i de normer och krav som finns.
Have you ever buried your face in your hands
Cause no one around you understands
Or has the slightest idea what it is that makes you be
Have you ever felt like there was more
Like someone else was keeping score
And what could make you whole was simply out of reach
Well I know
Someday I'll try again and not pretend
This time forever
Someday I'll get it straight but not today
Have you ever
Falling, I'm falling
Cause no one around you understands
Or has the slightest idea what it is that makes you be
Have you ever felt like there was more
Like someone else was keeping score
And what could make you whole was simply out of reach
Well I know
Someday I'll try again and not pretend
This time forever
Someday I'll get it straight but not today
Have you ever
Falling, I'm falling
-----
Är tacksam över att jag hade den här ventilationskanalen när jag var yngre. Och nu också. Att jag ändå fick plats att få ur mig en del av mina fruktansvärda känslor av vanmakt och hopplöshet och aggression. Annars vet jag inte vad som hade hänt.
Min en gång då jag hade bråkat med pappa när han var full. Jag hade provocerat fram nåt när jag märkte att han var full och jag tror inte ens att jag fick nåt tillbaka mer än hans martyrskap och likgiltighet. jag springer upp på mitt rum och sätter på den här skivan jättehögt och gråter helt okontrollerat. Släpper ut min frustration och ilska. Mamma kommer upp och försöker trösta. Försöker sänka musiken. Men jag höjer igen med fjärrkontrollen. Hon förstår inte varför hon inte kan sänka. Jag vill inte ha hennes tröst. Det är skit. Jag mår skit. Jag ventilerar ut det. Gråter och skriker.
Trött. Så himla trött nu. Skönt att få ut det. Nu ska jag gå och träna på att kommunicera med min sambo. Hjälp mig med det.
Tack!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)