Kontrollförnekelse

Min pojkvän är just nu i min lgh och jag vet att han har träffat minst en person som jag ofta får upp svartsjuka mot. Nyss fick jag ett mess där han undrade om jag har några ipren. Jag svarade var de är och sedan om han mår dåligt. Inget konstigt egentligen, om man inte vet att jag frågar för att jag vill veta om gan ska ha den själv eller om någon (hon) är med honom.
Det där med motiv är väldigt intressant, och jobbigt att tänka på ibland. De saker jag gör är oftast inte konstiga i sig, men när jag frågar mig själv om mina motiv blir det jobbigare och jag inser att jag ofta förnekar vad jag egentligen försöker göra. Vilket ofta är att manipulera eller kontrollera andra människor.

Men jag ska inte slå på mig för att jag gör så. Det är inte konstigt. Det har varit fullständigt nödvändigt. Men nu vet jag bättre.

Tänkvärt

Om du vill förändras måste nu göra en förändring.

Om du vill att ett beteendemönster ska se annorlunda ut måste du bete dig annorlunda.

Hur jag upplever en situation beror på mina egan tankar och föreställningar om situationen och de inblandade personerna.

Håller mitt löfte

Igår var ju midsommarafton och efter mitt samtal med pappa får jag nog klassas som något ur balans. Jag hade ändå fått ventilera och sedan bestämt mig för att han en trevlig kväll så jag var ganska lugn men lite låg och trött. Dessutom var jag i ett sällskap där jag inte kände så många. Ett typiskt upplägg för mig att söka tröst och stöd med lite för mycket alkohol. Men det gjorde jag inte. Jag drack var jag för dagsformen tycker var lagom. Dessutom fick jag en fet huvudvärk efter att han varit i solen lite för mycket, och kanske lite efter urladdningen med pappa, så jag var ganska låg och däven hela kvällen. Det var väldigt skönt att jag var med två vänner som jag verkligen får stöd av och som jag känner att jag kan vara mig själv med.
Jag fick dock hela kvällen kämpa med tankarna på att de andra tyckte jag var tråkig och torr, delvis valde jag nog att döma dem för att de tyckte det innan jag gav dem chansen att visa på motsatsen. Det där har jag så svårt för. Ny grupp och nya människor som känner varandra redan väldigt väl. "Får jag vara med?" Men ja, det här får ju ändå ses som framsteg. Jag är i de känslorna istället för att ta till alkohol när jag blir osäker. Och dessutom tränade jag på att vara lite obekväm och konstig genom att inte vilja vara till lags med att dricka så mycket på midsommar. Jag stod kvar i vad jag hade bestämt. Jag satta mig själv före att bli omtyckt av dem.

Samtal till pappa

Igår, midsommarafton, kände jag att det var dags att ringa pappa. Fick upp mkt fina minnen från sommar och barndom och pappa och eftersom jag tänkt på det ett tag så kände jag att det var dags. Jag va väldigt spänd och på något sätt förväntansfull. Ville att vi skulle ha en fin återförening. Få hopp för att det ska finnas något att bygga på.
Vi kan väl säga att det gick sådär. Pappa var inte nykter, hörde direkt på hans röst, det va inte mkt men jag hör direkt.
Jag blir besviken för att han inte var nykter men jag fattade ju att det fanns en risk, speciellt som det är midsommar.
Han säger att han saknat mig och allt. Sedan börjar han prata om att vi måate ses för att vi måste fixa några papper så jag får hans pengar om han dör. Suck. Jävla fan pappa håller på med sin jävla död hela tiden. Jag orkar inte ha med honom att göra. Usch, jag blir så fruktansvärt besviken, arg och ledsen för att han inte kan förstå vad han gör mot mig.
Och så är han martyren, tror att jag har glömt honom. Vill att jag i alla fall ska acceptera hans pengar när han dör typ. Suck! Jag säger till honom att jag inte vill höra på det där snacket om att han ska försvinna. Fattar han inte hur illa han gör mig. "Ja, men det är ju så vettu. Jag är ju gammal. Åker bil till jobbet varje dag. Bla, bla." Vad fan det nu skulle ha med något att göra?! Han är så himla bra på att utöva den där makten på mig. Visa hur mycket han behöver mig.
Egentligen skulle jag kanske sagt ifrån när jag märkte att han inte var nykter, sagt att vi skulle höras en annan gång. Men nu hade jag samlat kraft och ville på nåt sätt få det gjort. Tror också att en del av mig tyckte synd om honom och inte kunde göra så mot honom. Hållit mig på avstånd så länge och sen ringa för att bara säga att jag inte ville prata just då. Det där jävla lojaliteten. Pappa är viktigare än jag. Jag är starkare och förstår bättre så jag måste ta hand om honom. Jag är så förbannat trött på den!

Jag är i alla fall stolt att jag gjorde det jag kände var rätt, jag vågade ringa och ta chansen/risken. Det var inte mitt fel att det blev som det blev. Och jag tänker fortsätta våga. På alla sätt. Förstätta gå emot mina rädslor. För jag tänker fanimig inte låta dem besegra mig. Det är jag som bestämmer nu. Mitt ansvar. Jag vill inte vara ett offer längre, Det är slut med det. Jag har gjort vad jag behöver för att överleva, det är jag tacksam för att jag har gjort, annars hade jag gått under. Men nu vill jag mer, inte bara överleva, utan leva också. 

A-vecka - dag 2 lunch

Andrum.
Nu på fm har vi haft föreläsnibg om medberoende, hur det fungerar, varför det blir så och hur man ofta kännet och mår. Väldigt träffande på många sätt, men också en tydlig känsla av att jag utvecklats, att alla beteenden ibte är lika starka, att jag vågat göra nytt, vågat börja ta hand om mig själv pch är på väg mot nåt nytt fint. Rörd :-)

Sjuka rätt och fel

<p>I mott huvus finns hela tiden/ofta en uppfattning om att det finns ett r&#228;tt och fel hela tiden. D&#228;r det som &#228;r r&#228;tt ofta &#228;r det som m&#228;nniskor runt omkring mig som g&#246;r r&#228;tt och jag som g&#246;r fel. Har b&#246;rjat f&#246;r&#228;ndra drtta men det sitter djupt och jag trillar ofta ditt. Kan handla om åsikter, käbslostämning, kläder, vilken mat man väljer eller vad som helst egentligen. Min dåliga självkänsla gör då att det som kopplat till mig som skiljer sig från de runt omkring är sämre/dåligt. Der här är ju nån sjuk form av att vara tillags.
Det finns inga rätt och fel, dy kan bara känna efter vad du känner och vill i varje situation. Finns inga fel, bara annorlunda.
</p>

visdom

Kan man gråta från hjärtat så kan man också skratta från hjärtat

Det brukar min sponsor säga till mig när jag är trött på att vara ledsen. Gav mig hopp i höstas och jag har nu upplevt att det är sant. Jag har gråtit ut sorg ur mitt hjärta och nu finns det plats för ljus och glädje där istället. Vackert

Ny design

När jag bestämde den förra designen på min blogg var det mycket sorg i mig. Det var så mycket tungt och så många jobbiga minnen jag behövde bearbeta. Det var höst, brustna hjärtans höst av Winnerbäck var min temalåt och jag spenderade många kvällar hemma med tunga känslor, mardrömmar och skrev ur mig mycket på den här bloggen. Nu känns det som det har börjat bli vår i mig. Den långa hösten och mina frusna känslor har börjat tina. Det finns hopp. Därför kände jag att det var dags att uppdatera designen här så den matchar hur mitt hjärta mår. Det är mycket kvar att jobba med, men jag har kommit en bra bit, jag är på väg och det finns hopp.

Ringar på vattnet

Idag när jag träffade min sponsor berättade jag om en sak min pojkvän sagt som visar på självrespekt och att han vågar sätta gränser för sig själv. Min sponsor sa då att det säkert beror på ringar på vattnet. Att jag under min resa börjat prata mer och lyssna på mina känslor och allt annat som 12-stegs-programmet handlar om  smittar av mig på de runt omkring mig. Att han, och andra runt mig, kan påverkas av att jag vågar och börjar stå för mina känslor och tankar och tar hand om mig själv. Det känns väldigt fint att tänka så. (12:e steget, att föra budskapet vidare)

Hon sa också att hon är glad att hon är min sponsor och det blir så stort för mig. Att hon är glad att jag finns i hennes liv och att hon får så mycket av mig genom att få dela min resa. Det är stort. Rakt in i hjärtat. Tacksamhet och kärlek.

Det stora sveket. Avsked

Min förra pojkvän var verkligen mitt allt. Han kände mig bättre än någon annan. Han visste mer om mig än någon annan. Han hade så länge varit min närmsta och var i princip en fadersfigur för mig på grund av den trygghet jag fick hos honom när jag flydde hemifrån. Det var honom jag ringde till när jag var ledsen. Det va honom jag ringde när jag var glad. Han var min bästa vän och den enda jag pratade med på riktigt på den tiden. Mina vänner släppte jag inte så nära, jag hade inget ACA och ingen bra relation till min mamma. Det var honom jag bad om råd. Honom jag lyssnade på. Honom jag såg upp till. Han var min förebild och min hjälte som räddade mig och gjorde mig glad. Vi delade allt. Han var allt. Jag litade fullständigt på honom och därför var sveket så stort när han bedrog mig. När han ljög för mig. Om och om igen... Min förmåga till tillit raserades, om han kunde svika, vem kunde jag då någonsin lita på igen? Det är fan inte konstigt att jag har så mycket svartsjuka i mig. Om min hjälte och bästa vän kan svika och ljuga så kan vem som helst göra det.
Först var det min pappa som svek mig. Sedan min mamma som i mina ögon inte stod upp för mig och flyttade från pappa. Sedan kompisar och de första pojkvännerna som var allt annat än bra. Men så kom han och jag lyckades ändå lita helt och fullt på honom. Ja, alldeles för mycket till och med. Här ta mig, ta mitt liv, ta allt och gör vad du vill med det. När vi gjorde slut gick det upp för mig att varje person ju alltid är sig själv närmast, det är inte konstigt. Men jag hade tron att han hade mitt bästa för sina ögon. Han skulle ta hand om mig och se till att allt blev bra. tänka på mg i första hand (Pappa). Rädda mig. Men det funkar inte så. Jag måste ta hand om mig själv. Jag hade inte fattat det innan dess, att jag har ett ansvar för mitt eget liv. Jag är inget offer av naturen, det är jag som väljer att vara det. Jag kan välja att göra annorlunda och det är det jag nu gör.
När jag köpt ett basebollträ ska jag ta en tur ut i skogen och få ur mig ilskan som ligger där och luktar illa.

Snart är det dags

Dags att ringa pappa. Jag har känt det ett tag nu. I helgen kanske. Bara säga hej och att vi kanske kan ses snart igen. Känna hur det känns och se vad han säger och hur han tänker. Hoppas att det inte är en omedveten lojalitet som övertygar mig utan att det är min verkliga önskan att ha honom i mitt liv på nåt sätt.
Läste precis en artikel som handlade om problem som folk ofta har med auktoritära personer (en av karaktärsdragen hos vuxna barn). Där fanns en liten självutvecklingsguide för hur man kan komma över detta. Dels så skulle man tänka ut vem som var den huvudsakliga auktoritära personen när man växte upp (pappa) och sedan hur man kände sig och vad man trodde skulle hände om man stod upp för sig själv och sa emot. Jag bråkade ju mycket med pappa när jag var liten, men aldrig om det huvudsakliga problemet (alkoholen) och när han blev sådär svart i ögonen så ryggade jag alltid. Det jag trodde skulle hända om jag sa emot varierade ofta beroende på tillfälle; Rädsla för att han skulle dricka mer. Rädsla för att han skulle ta livet av sig. Rädsla för att han inte skulle vilja se mig mer (bli övergiven). Rädsla för att han skulle göra något mot mig eller oss på riktigt, fysiskt eller bara ställa till med mer bråk eller besvär.
Suck...

Dåliga vinklingar

Insett att jag har helt skruvade vinklingr på saker och ting. Väljer ofta att tolka så att det är till min nackdel, att jag är sämre. Nyss tex lämnade jag min pojkvän för att jag ska jobba imorn och tänker att det hade varit bättre (rätt) att vara ledig denna veckan som han är. Att det är synd om mig som jobbar. Jag vet också att om det hade varit tvärtom, om han hade åkt från mig för att han skulle jobba hade jag känt mig sämre för att jag inte har lika mycket "liv" eller får mindre pengar, eller sämre för att jag inte har nåt att göra. Det här tankesättet när jag alltid tolkar det jag är och gör som sämre är inte bra, ibland ser jag det och vänder och ibland gör jag det inte. Framför allt använder jag det i förhållande till min pojkvän, inte så friskt, upp med honom på pidestalen bara och ner med mig på golvet. Var är balansen liksom? 
Bara att fortsätta träna och inte lägga lager på lager, tycka synd om mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Det räcker kansle med den grundläggande självömkan kan jag tycka...

"Snälla du ring. Pappa"

Så stod det på den lapp jag hittade i brevinkastet när jag kom hem igår. Jag var så lugn och lycklig när jag satte nyckeln i låset, men när jag läste orden och förstod så kastades jag ner på botten igen. Skuld, frustration, ilska, sorg. Allt bara välde upp och jag kunde inte riktigt se vad som var vad. Först när jag läste det tolkade jag det som att någon annan skrivit att jag skulle ringa honom, typ hans nya kvinna eller nåt. Men sen kände jag igen handstilen. Han hade varit där. Säkert ringt på och när jag inte varit hemma så hade han lämnat en lapp. Återigen respekterar han inte mina gränser. Han vill att jag ska ringa för att han mår dåligt. Han saknar mig och vill ha mig i sitt liv. Han sätter återigen sig själv före mig. Lägger skuld. "Snälla". Om jag är snäll och bryr mig om honom så ska jag ringa. Men jag vill inte vara snäll. Jag har varit snäll så länge. Jag vill vara snäll mot mig själv. Jag är inte ansvarig för hans liv. Han mår dåligt och det måste han göra något åt själv. Det är inte jag som ska se till så att han mår bra. Det är inte mitt ansvar. Fy fan!
Det här påminner mig om hur det var när jag skulle åka utomlands och plugga för snart två år sedan. Till en början va det en lite skämtsamma kommentarer om hur ska jag klara mig då. När jag sa att det gör han nog på ett markerande sätt så skojade han bara bort vad han sagt. Sedan när det närmade sig att jag skulle åka så blev det värre och värre, mer tårar och "jag kommer sakna dig massor, vet du". Ja, pappa jag kommer sakna dig med (Eller?). Samma eftermiddag som jag landat och kommit fram så ringer han och är förtvivlad och beter sig som om vi aldrig kommer ses mer. Att han inte kommer klara sig (på allvar) utan att jag är i närheten. Helt sjukt ju! Och han har alltid lyckats med detta. Fy fan! Snacka om känslomässig utpressning och manipulation på högsta nivå.

Samtidigt som jag har de känslorna så tydligt så har jag också de där andra rösterna i huvudet. De som säger att jag tagit avstånd länge nog nu och måste ringa. De som säger att det här ju är hans sätt att visa att han älskar mig. Och att jag saknar honom, min pappa. Dessutom så kommer jag ju inte vara i närheten alls så länge till, exjobb nästa vår och sen jobb och det kommer nog inte bli här. Shit, kommer jag aldrig ha min pappa mer? Är ju inte så lång tid kvar som jag kommer kunna umgås lätt med honom. Då får jag ångest för att jag har gjort så mot mig själv. Att jag inte kunnat acceptera att det är som det är och göra det bästa av situationen. Suck. Jag vet verkligen inte vad jag vill, men jag börjar känna stressen över att vi inte har så mycket tid kvar. Där ligger ju också oron för att han inte ska leva så mycket längre, dels sund för han är sliten och dels osund för den bygger delvis på hans hot om självmord.

Mamma bröt inte..

.. alls ihop för att jag åkte utomlands. Hon gick in i väggen när jag hade åkt för att när jag hade åkt kunde hon slappna av. Hon behövde inte ta hand om mig längre. Hon behövde inte längre hålla ihop och kämpa för att jag fanns där och behövde henne. När jag åkte kunde hon, säkert på ett omedvetet plan, tillåta sig själv att slappna av efter allt det tunga som hänt och äntligen släppa och då kom alltihop. Hon fick en chans att återhämta sig.
Jag har varit så arg på henne för att jag fick så mycket skuld för jag har alltid tolkat det som att hon inte klarar sig utan mig. Bröt ihop när jag lämnade henne ensam, behövde mig för att hålla ihop. Och det var ju sant på ett sätt men jag har aldrig tänkt på hur mycket hon måste ha kämpat. Nu förstår jag.

Älskar dig mamma

A-veckan - epilog

De här fem dagarna har gett mig så otroligt mycket. Fått spegla mig i fina människor och insett många nya saker hos mig själv. Har haft riktig kvalitetstid och fått ro att både släppa fram sorg, vrede och glädje.
När jag skildes från de andra och satte mig på bussen hem var mitt hjärta så varmt att jag log hela vägen och var blank i ögonen.

Det jag alltid kommer bära i mitt hjärta:

Människorna, modiga, underbara

Skratten, tändstickorna, nazisterna.

Stunden i kapellet första kvällen.

Bryggan 

Plankan i skogen

Lek på fotbollsplanen

Solnedgången

Samtalen

De fina orden

Maten

Insikterna

Tacksamheten

A-veckan - dag 5

Sista dagen på denna vecka har varit bra, riktigt bra. Kvällen på torsdagen bestod av en skrattkavalkad jag nog aldrig upplevt tidigare, så fantastiskt underbart att få skratta så mycket efter allt tungt som rört sig i huvudet denna vecka.
Fredagen har handlat om hemkomsten och vi har fått göra en plan för de nästkommande 3 månaderna med mål för vad vi ska göra och vill uppnå. Jag tänker att jag skriver den här också för att påminna mig om vad jag vill.

1. Gå på möten i den stad jag kommer bo i sommar. Ringa min sponsor mer.

2. Balans i sömnen, inte stressa, men ändå gå och lägga mig när jag behöver hos min pojkvän i sommar.

3. Fortsätta ha balans i mina matvanor. Göra det enkelt, unna mig ibland och anstränga mig ibland.

4. Ta yogan på allvar och göra det jag vill göra och vet att jag mår bra av. Springa snällt lite i sommar.

5. Våga ställa krav på utformningen på exjobbet.

6. Långsiktighet och tålamod med investeringarna.

7. Köpa ett basebollträ (allvarligt). Rensa i min garderob i sommar. Ta en danskurs i höst om jag har råd.

8. Meditera, 5 min i samband med min morgonstretch och 1 gång/vecka ett längre pass.

9. Inte festa när jag inte är i balans (ingenting bli bättre av det). Våga vara mig ännu mer bland folk. Gå på minst en rephelg.

10. Inom 3 mån vill jag ha pratat med pappa. Fortsätta öppna och dela med mamma, släppa in henne. Fortsätta på att visa känslor med ansvar gentemot min pojkvän.

Släppa fram mina känslor som de är och vara snäll när jag faller tillbaka.

A-vecka - dag 4

På gruppmötet förut sa samtalsledaren till en annan att hon inte hade flyttat ut sitt ex ur huvudet. Då kom jag ju på att jag fan inte har flyttat ut mitt ex! Hans jävla tankar och nedvärderingar och åsikter och beteende och svek(!!). Mycjet mycjet finns ju kvar. Han bestämmer fortfarande mycket i mitt liv. Jävla fan as!! Ska ut i skogen och börja banka ur honom ur mitt system snart. Jag har ju inte varit så arg på honom som jag behöver. Han har fortfarande haft väldigt mycjet makr över mig även  om jag inte velat erkänna det. Helvete alltså! Det är ju fan jag som ska bestämma mitt liv! Jag klarar mig så förbannat bra utan honom! Gaaahh! Nu får det fan vara nog

A-veckan dag 3 forts

<p>Nu &#228;r jag helt slut. Har f&#229;tt ur mig ilskan och frustrationen och f&#246;rtvivlan med en plankbit i skogen. Det k&#228;nns att det va bra. Det k&#228;nns i hela kroppen. Hela jag var helt sp&#228;nd och b&#229;de ben och armar l&#228;ngtadr efter att f&#229; ut det. Nu &#228;r hela jag tr&#246;tt. Huvudet &#228;r som kola och armarna &#228;r sega. K&#228;nner att jag kanake beh&#246;ver en omg&#229;bg till med plankbiten men ska inte tvibga fram n&#229;t utan f&#246;rs&#246;ka vila i det h&#228;r. Stolt &#246;ver mug sj&#228;lv och har klappat lilla flickan på kinden.

Dags för middag, vrålhungrig</p>

A-veckan dag 3

Vrede. Ilska. huvudvärk.
Besvikelse. Hopplöshet.
Förtvivlan. Vrede. Vrede.Vrede.Vrede.Vrede.

Lilla flickan är så arg. På alla dem som hon tycker har svikit. Pappa! Mamma! Jag. Världen och alla människor i den som inte räddat mig. Alla som skrattar och är glada. Alla som är ledsna och arga. Alla. Alla. Alla.
Jag kunde inte göra något då, jag var bara ett hjälplöst litet barn. Varför var det ingen som såg, ingen som gjorde nåt. Jävla As!
Jag vill bara ha sönder nåt. Får lust att ta en basebollträ och gå loss på en av bilarna på parkeringen. Tror jag skulle må väldigt mycket bättre om jag hittar ett sätt att få ut det här nu snart. Nu när det finns tid och plats för sådana känslor (för det finns det ju inte annars? suck)
Jag känner hur den här vreden äter mig, sakta sakta inifrån så tar den lite till och lite till av mig. Blääääää! Tänk va skönt att få släppa ut, få säga till den där lilla flickan att hon har rätt att vara arg. Det var inte hennes fel. Det skulle inte vara så. Det som gjordes mot henne var fel. Ett barn ska inte behöva uppleva det.


Vad jag än känner så är det ok. Träna på det

A-vecka - dag 2 em

Pratade med mamma nyss. Hon är på semester med sin man på Gotland, frågade hur det var och blir så less på att hon bara lyfter fram det negativa och att hon, när hon säger något som är bra, pratar om det som om de vore dåligt. Suck. Inte konstigt att jag varit mycket negativ alltså. Och oj, va jobbigt det måste vara för henne med all den negativa energin som hon hela tiden matar sig själv med. Innerst inne så vill jag ju hjälpa henne, se till så att hon mår bra och tar tag i sina problem så att hon kan få ha en egen resa likt den jag påbörjat. I början av mitt tillfrisknande så la jag mycket energi på att förändra henne och få henne att också börja gå på möten. Nu (när jag har kommit så himla mycket längre (!?)) försöker jag att acceptera att hon inte vill göra något sådant. Det är jobbigt till och från och jag får påminna mig själv att jag inte kan förändra henne. Att jag inte kan förändra någon annan människa.
På tal om det så kommer jag på mig själv med att nu bland de andra i den här gruppen försöka tänka ut hur jag ska vara och vad jag ska säga för att de ska inse att de också behöver ACA och att ta det jobbet som jag gjort. Suck. Ödmjukhet och acceptera. Men jag vill ju så gärna att hela världen ska förstå hur fantastiskt det kan vara, att det finns hopp och kärlek och att det finns så mycket att vinna om man vågar och kan ta till sig ACA:s program. Men jag får komma ihåg att alla måste hitta vad som fungerar för dem och att jag bara kan dela mina erfarenheter och vara öppen så får var och en annan själva känna vad de vill göra och vad som är rätt för dem.

A-vecka - dag 1 forts

Stilla tårar faller nerför kinden. Nerför halsen, stilla, stilla. Sorg.
Värme i hjärtat.
Det finns en tid för att gråta och en tid för att le. En tid för att älska och en tid för att hata. En tid för att plantera och en tid för att skörda.
Ville bara lägga mig där på golvet och sova i tryggheten och lugnet.
När det hade kommit ut det som behövdes just då kommer lugnet och tröttheten och hungern.
Nu ska jag sova snart

A-vecka - dag 1

Det har varit tungt idag. Tyngre än jag trodde faktiskt. Fick upp mycket sorg när vi hade föreläsning om konsekvenser för familjen och barnen, det var som att trycka på en knapp och massa sorg kom upp igen. Jag kände ett väldigt motstånd mot att låta det komma ut, försökte kväva den och hålla inne. Dels för att jag kände mig lite otrygg i gruppen och också för att jag kände lite att jag inte orkade gråta mer, jag blev rädd för att det skulle bli som det var i höstas igen och kände att att jag orkar inte mer. Sen tror jag också att det var en del besvikelse och förnekelse i det, att jag tror att jag för att jag kommit en bit är klar med sorgen. Ödmjukhet kan vi öva på. Och att släppa taget och inte försöka kontrollera min känslor och försöka känna det jag vill känna istället för att bara slappna av och låta det som behöver komma ut göra det. Jag har ju faktiskt ingen aning om hur mycket och vad som finns där och vill komma fram. Det enda jag vet är att jag måste få ut det för jag vill ju komma vidare jag vill ju må bättre. Genom att släppa fram det säger jag ju också till mig själv att det är ok att gråta igen och igen och igen och att det är bara jag själv som känner när jag har sörjt klart för den stunden. Då bekräftar jag mig själv och tillåter den lilla flickan att få plats och utrymme att känna det hon inte fått eller kunnat känna förut. Jag vill stå på hennes sida nu och det här är ett sätt på vilket jag kan göra det.
Ringde min sponsor nyss också, väldigt skönt att prata med henne och bara av att höra hennes röst så blir jag lugnare. Vad jag än känner så är det ok. Allt är väl. Allt är som det ska.


Nu ska jag gå och sätta mig här i kapellet och andas en stund.

Anhörigvecka - på väg

Nu sitter jag på bussen. Är betydligt mer nervös än jag trodde jag skulle vara. Var väldigt lugn ända tills jag gick hemifrån men sen blev jag supernervig att jag inte skulle gå på rätt buss, att min klocka gick fel, att mitt busskort inte skulle funka och gud vet vad... Andas. Inte konstigt att jag är nervös egentligen, vet ju inte vad som ska hända eller vilka som kommer vara där eller vad jag komma känna och tänka. Så ja, andas. Det löser sig. Det kommer bli bra. Jag är med dig.
Lämna över.

Bubbel i hjärtat

Just nu vet jag inte riktigt hur det är i mig, känner mig lätt, glad, skrattig, vill nästan bara dansa. Sjukt. haha. Jag har precis kommit hem från ACA-möte och innan det var jag hos min sponsor och gjorde ytterligare en del av mitt stegarbete. Tror att jag är därför jag kom in i det här, känner mig liksom lättare efter att fått säga vissa saker som jag inte berättat för så många (eller någon alls) förut. Den här gången fanns det även med en del där jag tog upp hur jag på grund av mina karaktärsdefekter har sårat andra människor, tror det va extra nyttigt för mig. Att få säga de sakerna, och vara helt ärlig med vad jag gjort och inte förklara bort eller förvränga eller förfina. Jobbigt men förlösande. jag tror ju att andra ska döma mig och inte förstå, att de ska se hur dålig jag innerst inne är och överge mig, stöta bort mig. Men när jag berättade om de saker jag skäms för att jag har gjort så hände inget mer än att jag blev lättad. Hon bara tog emot det min sponsor, frågade lite och vi pratade om det men inget dömande eller nedvärderande. Oerhört skönt! Det funkar verkligen det här jag gör, gå på mina möten, tänka och reflektera och sen gå ut och träna också, gå emot mina rädlsor. Det här ger mig motivation att fortsätta, fortsätta ta jobbet och prioritera mig själv först, fortsätta vara så ärliga jag kan och våga handla och göra annorlunda.
Varm i hjärtat
känns bra med den här grunden också nu när jag ska iväg på Eleonora-gruppens anhörigvecka imorn. Känner att jag har kraft och vilja att gå in för det och ta fler steg i rätt riktning. Men det är klart att jag också är nervös och lite spänd på vad som kommer hända, vilka som kommer vara där osv. Men jag känner att min högre kraft kommer att vara med mig och om jag vågar lyssna på den och ha ett öppet sinne så kommer det här bli riktigt bra.

Tacksam

Våga fråga

Ofta när jag har en idé, ett önskemål, en undran eller ett behov som jag behöver ta upp med någon av mina nära så tar det ofta emot. Jag kan ha svårt att visa min sårbarhet, stå upp för vad jag behöver eller stå för mina åsikter och tankar. Så jag får träna, har inget val. Det andra alternativet, det som innebär att jag måste anpassa mig, trycka undan mina känslor och mina behov, göra mig själv oviktig och inte visa vem jag egentligen är, det strategin har jag haft länge nu, och jag vet var den tar mig. Jag vet vad som finns längs den här vägen, vad som väntar mig om jag inte vågar förändra. Ångest, självförakt, rädslor, sorg, bitterhet, ilska,  förlorad identitet. Och jag vill vara annorlunda, göra annorlunda och leva annorlunda. Så därför tränar jag, vågar, kastar mig ut trots att det är fruktansvärt läskigt. Sedan är det klart att jag inte alltid lyckas, det här tar tid och jag får vara lite snäll mot mig själv också. Så efter ett misslyckande så klappar jag på den lilla tjejen lite, säger att det är ok, du har ju tydligen väldigt svårt för den här grejen så jag förstår, vi provar igen en annan gång. Det här har jag gjort ett tag nu, stålsatt mig och tränat och det kommer jag fortsätta göra. Jag har börjat höra en liten röst i mitt huvud när jag hamnar i en sån situation när jag kan våga och göra nytt "Nu! Nu har du chansen att växa! Ta den! Ta den nu!" Positiv motivation, bra där!

Framsteg

I fredags gjorde jag nya saker. Först var jag på ACA-möte och det va ett sånt där som jag blev helt varm i själen av, alla möten är fina men ibland blir det en extra speciell stämning och jag går därifrån med ett varmt, lugnt hjärta :)
Efter det hade jag snackat med en kompis och bestämt att vi skulle ses en sväng innan sommarlovet. Vi gick sedan hem till några av våra klasskompisar som skulle ut och partaja. Jag som inte visste om upplägget och var lite förkyld var inte så sugen på utgång men tänkte att det ju är trevligt att träffa folket och hänga lite bara. Dessutom hade jag varken någon alkohol med mig eller kläder som var speciellt festliga (jeans, t-shirt och röda gummistövlar). Det första som jag är stolt över är att jag va så lugn i mig själv att jag inte tyckte det va jobbigt att sitta på en förfest utan att ha någonting i handen, vet att jag tyckt det varit jobbigt andra gånger. Jag tänkte faktiskt inte ens på det utan kom på det i efterhand. Det var kul att umgås och alla de som jag tycker mest om var där så efter ett tag började jag bli lite sugen på att följa med ut i alla fall. Men jag var ju som sagt alkohollös och utan fest-outfit. Så jag velade med mig själv om jag skulle ta den långa vägen hem och byta om för att följa med. Men sen vände jag och tänkte att jag provar att följa med ner på stan i alla fall. Sen om jag känner mig obekväm så kan jag ju alltid ångra mig och åka hem när som helst. Så där var jag nu, Harrys nykter i gummistövlar, och vad händer? Ingenting. På ett bra sätt alltså, kände mig kanske inte så party men hade trevligt och snackade med mycket folk och viktigast, kände mig inte så obekväm för att jag inte va uppstajlad och hade min fasad som jag ofta har när jag går ut. Spännande!
Sen var jag ju nykter också och de få gånger jag gått ut utan att ha druckit så har jag haft väldigt tråkigt, känt mig otrygg för att jag inte kunnat slappna av i den omgivningen utan att vara berusad. Så man kan ju säga att det händer grejer, jag har blivit lugnare och tryggare i mig själv och kan du tycka att det vara trevligt att gå på krogen nykter och utan att vara tillfixad. Det handlar ju om kontroll det där med stylingen för mig, i mitt huvud måste jag vara snygg och söt och smal och sexig och vältränad för att känna att jag duger. Det har ju varit mitt försvar alltid, perfektionismen. Så nu har jag börjat släppa på kontrollen, våga vara mer mig själv bara och då riskera att bli avvisad, övergiven, bortvald. Nu sätter jag mig själv först och istället för att i min rädsla för att bli övergiven överge mig själv så står jag kvar och genom att tex visa för mig själv att jag kan gå ut i gummistövlar så säger jag ju att jag duger som jag är. Lilla tjejen i mig blir lugnare och tryggare och känner att hon mer och mer kan vara som sig själv. Känns så underbart i hjärtat och jag är sjukt stolt för att jag tar det här jobbet med mig själv. Det är fan inte lätt alla gånger och det är fruktansvärt jobbigt med att känslor och att göra nya saker som jag är rädd för. Stort!