Våga fråga

Ofta när jag har en idé, ett önskemål, en undran eller ett behov som jag behöver ta upp med någon av mina nära så tar det ofta emot. Jag kan ha svårt att visa min sårbarhet, stå upp för vad jag behöver eller stå för mina åsikter och tankar. Så jag får träna, har inget val. Det andra alternativet, det som innebär att jag måste anpassa mig, trycka undan mina känslor och mina behov, göra mig själv oviktig och inte visa vem jag egentligen är, det strategin har jag haft länge nu, och jag vet var den tar mig. Jag vet vad som finns längs den här vägen, vad som väntar mig om jag inte vågar förändra. Ångest, självförakt, rädslor, sorg, bitterhet, ilska,  förlorad identitet. Och jag vill vara annorlunda, göra annorlunda och leva annorlunda. Så därför tränar jag, vågar, kastar mig ut trots att det är fruktansvärt läskigt. Sedan är det klart att jag inte alltid lyckas, det här tar tid och jag får vara lite snäll mot mig själv också. Så efter ett misslyckande så klappar jag på den lilla tjejen lite, säger att det är ok, du har ju tydligen väldigt svårt för den här grejen så jag förstår, vi provar igen en annan gång. Det här har jag gjort ett tag nu, stålsatt mig och tränat och det kommer jag fortsätta göra. Jag har börjat höra en liten röst i mitt huvud när jag hamnar i en sån situation när jag kan våga och göra nytt "Nu! Nu har du chansen att växa! Ta den! Ta den nu!" Positiv motivation, bra där!

Igår gjorde jag en sån grej, jag tag upp en sak och riskerade att få ett nej, att bli avvisad. Det gällde en sak med min pojkvän, en sexuell grej så jag skriver inte mer om vad det var. Men jag tog upp en sak, ett förslag kan vi säga, visade mig sårbar och sa vad jag ville. Min pojkvän svarade att han inte kände sig bekväm med det och här kommer det som va mest fashinerande med detta för mig, jag reagerade inte på det, på att han sa nej, jag blev ju faktiskt avvisad och jag vet att jag hade kunnat gå igång på att han inte tycker om mig tillräckligt eller bli arg och känna mig missunnad för att han inte tyckte likadant. Och kanske till och med dra igång de där tankarna om att han inte är rätt och att det här aldrig kommer funka. Nej, det enda jag gjorde vara att jag accepterade, så att det va bra att han sa vad han kände. Sen va det inte mer med det. Nu när jag tänker på det i efterhand så är det stort för mig. Just när det gäller sex är jag extra känslig och kan ha svårt att ta initiativ för att jag är rädd för att bli avvisad. Så detta är ett fint bevis på att jag gör framsteg.