Vrede. Ilska. huvudvärk.
Besvikelse. Hopplöshet.
Förtvivlan. Vrede. Vrede.Vrede.Vrede.Vrede.
Lilla flickan är så arg. På alla dem som hon tycker har svikit. Pappa! Mamma! Jag. Världen och alla människor i den som inte räddat mig. Alla som skrattar och är glada. Alla som är ledsna och arga. Alla. Alla. Alla.
Jag kunde inte göra något då, jag var bara ett hjälplöst litet barn. Varför var det ingen som såg, ingen som gjorde nåt. Jävla As!
Jag vill bara ha sönder nåt. Får lust att ta en basebollträ och gå loss på en av bilarna på parkeringen. Tror jag skulle må väldigt mycket bättre om jag hittar ett sätt att få ut det här nu snart. Nu när det finns tid och plats för sådana känslor (för det finns det ju inte annars? suck)
Jag känner hur den här vreden äter mig, sakta sakta inifrån så tar den lite till och lite till av mig. Blääääää! Tänk va skönt att få släppa ut, få säga till den där lilla flickan att hon har rätt att vara arg. Det var inte hennes fel. Det skulle inte vara så. Det som gjordes mot henne var fel. Ett barn ska inte behöva uppleva det.
Vad jag än känner så är det ok. Träna på det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar