Pratade med mamma nyss. Hon är på semester med sin man på Gotland, frågade hur det var och blir så less på att hon bara lyfter fram det negativa och att hon, när hon säger något som är bra, pratar om det som om de vore dåligt. Suck. Inte konstigt att jag varit mycket negativ alltså. Och oj, va jobbigt det måste vara för henne med all den negativa energin som hon hela tiden matar sig själv med. Innerst inne så vill jag ju hjälpa henne, se till så att hon mår bra och tar tag i sina problem så att hon kan få ha en egen resa likt den jag påbörjat. I början av mitt tillfrisknande så la jag mycket energi på att förändra henne och få henne att också börja gå på möten. Nu (när jag har kommit så himla mycket längre (!?)) försöker jag att acceptera att hon inte vill göra något sådant. Det är jobbigt till och från och jag får påminna mig själv att jag inte kan förändra henne. Att jag inte kan förändra någon annan människa.
På tal om det så kommer jag på mig själv med att nu bland de andra i den här gruppen försöka tänka ut hur jag ska vara och vad jag ska säga för att de ska inse att de också behöver ACA och att ta det jobbet som jag gjort. Suck. Ödmjukhet och acceptera. Men jag vill ju så gärna att hela världen ska förstå hur fantastiskt det kan vara, att det finns hopp och kärlek och att det finns så mycket att vinna om man vågar och kan ta till sig ACA:s program. Men jag får komma ihåg att alla måste hitta vad som fungerar för dem och att jag bara kan dela mina erfarenheter och vara öppen så får var och en annan själva känna vad de vill göra och vad som är rätt för dem.
Men det va ju inte det jag ville skriva om egentligen tror jag. På föreläsningen förut pratade hon om att hon i steg nio (gottgörelsen mod dem vi skadat) gottgjort mot sig själv. Att hon insåg att hon ju gjort våld på sig själv så många gånger och att hon var tvungen att be sig själv om förlåtelse. Här tror jag att det finns nåt för mig faktiskt. Jag behöver ta upp det i den inventering jag gör nu där jag listar dem som jag harmat. Jag har ju faktiskt mest av allt skadat mig själv. Mina beteenden och mina tankar och handlingar har på många sätt gjort mig själv illa och det är kanske inte så konstigt att jag inte känner att jag litar på mig själv. Inte så konstigt att den lilla flickan i mig har svårt att lita på att jag inte ska svika henne mer. Så många gånger jag har sagt till henne att hon inte duger att hon gör fel, säger fel, är fel. Att hon aldrig kan göra rätt sak och vara som alla andra. Att hon inte känner rätt, att hon är patetisk som har alla rädslor och ångesten och alla känslor som är obekväma och jobbiga. Nu förstår jag bättre, jag förstår att hon inte kunnat annorlunda, hon var tvungen att skydda sig själv och tog till alla dessa skyddsmekanismer för att överleva. Annars hade hon gått under. Annars hade jag gått under. Så egentligen borde jag vara tacksam mot henne. Hon tog mig igenom det hemska och nu måste jag ta hand om henne så att vi kan gå vidare. Vi lever inte i en krigszon längre, världen är inte ond, jag behöver inte vara bered på katastrofen hela tiden.
Jag överlevde! Och nu ska jag börja leva också :)
En dag i taget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar