Dags att ringa pappa. Jag har känt det ett tag nu. I helgen kanske. Bara säga hej och att vi kanske kan ses snart igen. Känna hur det känns och se vad han säger och hur han tänker. Hoppas att det inte är en omedveten lojalitet som övertygar mig utan att det är min verkliga önskan att ha honom i mitt liv på nåt sätt.
Läste precis en artikel som handlade om problem som folk ofta har med auktoritära personer (en av karaktärsdragen hos vuxna barn). Där fanns en liten självutvecklingsguide för hur man kan komma över detta. Dels så skulle man tänka ut vem som var den huvudsakliga auktoritära personen när man växte upp (pappa) och sedan hur man kände sig och vad man trodde skulle hände om man stod upp för sig själv och sa emot. Jag bråkade ju mycket med pappa när jag var liten, men aldrig om det huvudsakliga problemet (alkoholen) och när han blev sådär svart i ögonen så ryggade jag alltid. Det jag trodde skulle hända om jag sa emot varierade ofta beroende på tillfälle; Rädsla för att han skulle dricka mer. Rädsla för att han skulle ta livet av sig. Rädsla för att han inte skulle vilja se mig mer (bli övergiven). Rädsla för att han skulle göra något mot mig eller oss på riktigt, fysiskt eller bara ställa till med mer bråk eller besvär.
Suck...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar