Ljuset

jag har tidigare berättat att jag läser boken Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten, mycket bra och jag rekommenderar den till alla känner att de saknat något i sin uppväxt. Den har hjälpt mig mycket för att förstå vad som hände, förstå mig själv och identifiera destruktiva beteenden, sätta ord på tankar och känslor och att få stöd från.

Precis nyss började jag läsa kapitlet om Att möta barnet inom sig och jag känner mig helt ny, upplyst på något sätt. Helt underbart, det är som om jag har fått glänta lite på dörren till vad för belöning som väntar mig om jag fortsätter ta hand om mig själv och va ärlig för att tillfriskna. För första gången kunde jag känna att det finns någon mening. Att jag har fått en chans till något större. När jag läste va det som mitt hjärta lättades och fylldes med en kolossal värme samtidigt som ett lugnt spred sig i hela mig. Det här låter helt sjukt, som någon galning som tror de har haft en uppenbarelse. Men det spelar ingen roll vad det låter som. Så va det och så är det och jag är oerhört tacksam för det här.

Jag vet att jag har en lång, slingrig, gropig väg att gå men nu vet jag vad som väntar om jag är beredd att våga.

Shit, jag kan inte sluta le :)

Läkande

Hela livet har jag gått omkring som ett skadskjutet djur. 

Jag har alltid känt att något gör ont, försökt stötta och använda olika typer av hjälpmedel för att mildra värken. 

Ibland, i vissa stunder har jag känt att det fungerar, att nu har jag kommit på det, kommit på hur jag ska göra för att fungera. 

Men lik förbannat kommer smärtan och ilskan tillbaka för eller senare. Jag ville inte se, ville inte ta i smärtan, ville inte alls erkänna att jag hade den, och ytterst inte visa att jag inte var perfekt. 

Jag är fortfarande inte perfekt. Men nu ser jag mina sår och jag tar hand om dem och jag tror att jag sakta men säkert har börjat läka. Det är inte lätt och jag har en lång väg kvar. 

Men jag är på väg....

Same thing different name

Just nu sitter jag hemkommen efter en inspirationsföreläsning med Ola Skinnarmo, äventyraren. Jag gillade det, han hade ett avslappnat sätt att prata om sina erfarenheter och de strapatser han gjort samtidigt som han förmedlade ett ganska alarmerande budskap om vårt klimat. men det är inte det som slog mig mest, för gissa vad hans 3 viktigaste tips för att lyckas med olika mål vi sätter upp är. Vad vi ska tänka på när vi tror att det inte går, när allt talar emot oss och även för att våga och kunna njuta av vägen dit. Jo, på bred göteborgska skanderar han med myndig röst:

1. Köp det du inte kan göra nåt åt.

2. Fokusera på det du kan gör nåt åt.

3. Se det positiva.

Jag va tvungen att hålla mig för att inte börja skratta. Fan vad jag ser grejer överallt. Efter att jag började det här jobbet med mig själv så ser jag hela tiden sådana här budskap i olika sammanhang. När min föreläsare i Affärsstrategier betonade hur viktigt det är att när man gör en organisering så måste man skära på djupet för att ta bort det som inte fungerar, och om man inte gör det är risken stor att man får göra om samma sak igen, så talade det rakt in i hjärtat på mig. Det är fler som har tänkt samma sak, det är inget nytt. Och, vad viktigare är, allt detta spridande av detta budskap är ju ett bevis på att det fungerar.
Och när Ola idag flera gånger highlightade om vikten av att samarbeta och hjälpa varandra för att nå sina mål blev jag påmind att jag ska använda mina resurser och ta hjälp, exempelvis av min sponsor.

Eller så kanske det bara är jag som är lite skadad i huvudet just nu, vad vet jag? Det funkar för mig iaf

Blowing of the steam

Min sponsor berättade att när hon tillfrisknade och va arg brukade hon promenera för att få utlopp för sin ilska. Så det har jag provat nu, och jag tror det fungerade. Nu efter är jag mest trött och huvudvärken verkar ha släppt. När jag kom hem behövde jag istället gråta lite. Nu tröstäter jag lussebulle och ska skypa gonatt med min pojkvän.

Första Eleonora

Idag har jag varit på mitt första möte på Eleonora och det gick bra. Det va en väldigt trevlig stämning där och de andra tjejerna verkade bra. Det är lite annorlunda än på ACA, man diskuterar mer och får ställa frågor till varandra, vilket inte är tillåtet på ACA där varje person istället får tala till punkt om vad den känner för. På nåt sätt känner jag att jag nog mått väldigt bra av att få ha enskilda samtal med en terapeut, men ja, nu kostar det ju massor, och det här kan säkert ge mkt också.
Jag tänker att jag måste passa mig lite också för att inte kliva upp på mina höga hästar för att jag tycker att jag har kommit längre än dom. Det är samma sak som på mötena egentligen, alla kan säga något som jag kan lära mig av och jag ska verkligen lyssna när jag är där.

Förbannad <=> Förkrossad

Dessa två känslor pendlar jag emellan. Det kan gå på en minut, en sekund, så har jag kastats från ursinne ned i djup förtvivlan och sorg och tillbaka igen någon stund senare. Jag blir så trött. Så förskräckligt trött... Mitt i detta ska jag försöka ha kvar mitt vanliga liv och därför stänger jag av, till viss del eller helt.
Det som består är dock att alltid, när jag känner efter, är jag i nåt av dessa sinnesstämningar just nu. Jag blir rastlös på nåt sätt också för jag är så frustrerad.

Jag har inte tänkt på pappa på ett par dagar, men nu när jag gör det känner jag väldigt tydligt att jag gör rätt. Och om han skulle va här nu hade jag tagit avstånd. Jag kan inte känna tillhörighet till honom just nu. Det är klart att den lilla flickan som vill ha sin pappa finns kvar där inne men jag måste bearbeta min ilska innan jag kan umgås med honom igen. Jag gör rätt. Det är väldigt skönt och på nåt sätt så kan jag inte göra på något annat sätt just nu. De känslorna som kommit upp kan jag inte stoppa undan igen, även om jag ibland vill det för att låtsas som allt är bra. Men jag vet att det är fel. Jag skulle bara överge mig själv igen. Nu gör jag inte det. Nu står jag upp för mig själv. Och det känns bra!

Lite, lite tillit kanske?

När jag blir ledsen och uppgiven för att jag tänker på alla de problem och destruktiva beteenden jag har brukar jag intala mig att jag får ta lite i taget. Det jag inte klarar av att ta nu får framtidens jag ta tag i när den tiden kommer. Det är förtröstansfullt.
Idag insåg jag att det ju betyder att jag har tillit till mig själv och att jag senare kommer att klara att ta itu med de bitarna som är för jobbiga nu. Alltså har jag en övertygelse om att det kommer bli bättre, att jag kommer bli starkare och utvecklas för att kunna hantera saker jag inte klarar nu. Det finns en tro på att det kommer bli bättre, att det kommer bli bra, att det kommer lösa sig.

Och det hade jag i mig.

Det blir jag glad av.

Ut ur den där jäkla garderoben

Jag är bisexuell.

Tycker om tjejer också.

Detta har jag väldigt, väldigt svårt att acceptera.

Men jag övar på det.

Det här gör jag för dig

Om tio år är jag 36 år gammal. 

Jag undrar hur mitt liv ser ut då. 

Har jag barn? 

Jag hoppas jag har barn.

Man? 

Fru? 

Vad jobbar jag med?

Hur mår jag?

Jag vet inget av det här. 

Det enda jag vet är att jag kommer må bättre då. 

Det är  för henne jag gör det här.  

Så varsågod! 

Det här är till dig som är jag om 10 år

kvalitetstid

Idag kom jag hem från skolan vid 16 och efter att ha fixat några små stresssaker så la jag ner, tog fram spikmattan och andades en stund. Sedan låg jag och halvslumrade och tittade i taket i nån timme. Grubblade på mitt förhållande, som vanligt just nu. Efter det har jag haft en skön kväll, julstädat, druckit glögg och läst lite och gråtit. Jag blir bättre på att låta det komma fram när det behöver. Försöker att inte fly utan känna på sorgen och bitterheten, det blir också ofta bättre när jag har gjort det, jag blir liksom lite, lite lättare för varje gång. Jag tror det är så det måste göras, jag måste gråta och svära mig igenom det här för att kunna läka och gå vidare.

------------

För ett par dagar sedan hittade jag ett foto i en låda. Det föreställer mig när jag är typ 2 år, jag har världens största leende och är ute och går med mina dockor i en barnvagn. Det är vår, tulpanerna blommar och i bakgrunden och det påminner om den fina delen av min pappa för i bakgrunden står en traktor, jag fick ofta åka med pappa när jag va liten och det va alltid spännande. Där står också pappas cykel med mitt barnsäte på pakethållaren. Dessutom är jag väldigt lik pappa, jag va det när jag va liten, sen har jag blivit mer och mer lik min mamma ju äldre jag blivit. Kortet är taget i vårt första hus, där vi bodde från att jag va några månader tills jag va 3 år.
Jag blir väldigt ledsen när jag ser det för den där lilla tjejen har inte ett enda bekymmer i världen, hon strålar av livslust och ingenting kan stoppa henne. Hon är så ren och oskuldsfull. Det där va innan allt hände, innan hon blev nedtryckt, skrämd och manipulerad. Innan hon fick den där stora svarta sorgen inom sig.

Jag undrar vart hon är nu...

Frestelse

Lördags var jag på fest och det va en kille där som jag tycker är söt men som jag inte pratat så mycket med tidigare. Det ska tilläggas att han har ganska hög status faktor vilket jag ju alltid varit svag för.
Iaf så hamnar vi bredvid varandra på middagen. Jag blir lite nervös för jag vill ju säga rätt saker så jag blir omtyckt och får bekräftelse. Jag tror jag lyckas ganska bra med det också, alltså att vara den jag tror han vill att jag ska vara för att han ska tycka om mig.
Jag är hela tiden sådär sjukt medveten om vad jag själv gör, hur jag agerar och ser ut. Samtidigt håller jag koll på honom, vad han gör, vilka han pratar med osv. Jag söker mig till honom hela kvällen och jag märker att det finns nåt där för han söker ofta ögonkontakt.
Skäms för att erkänna det men jag tänker seriöst tanken att jag skulle kunna göra något för min pojkvän skulle aldrig få reda på nåt. Kombinationen av att min pojkvän är borta och att jag inte är helt säker på att det är rätt tillsammans med det faktum att jag är väldigt svag för bekräftelse just nu blev för mycket för mig för att motstå. Jag är i efterhand glad att någon såg till att det inte fanns någon möjlighet för mig att göra något dumt. I och för sig kan man aldrig veta hurvida jag verkligen hade kunnat göra nåt på riktigt, men att jag ens seriöst tänkte tanken gör mig besviken på mig själv.

Jag har haft en del liknande tendenser i mitt tidigare förhållande. Då tyckte jag ofta det va trevligt att dansa mysigt med någon när jag va ute men sedan aldrig göra något mer. Jag har tänkt att det bara är en rolig grej, lite spänning i ett långt förhållande. Men om jag ska vara ärlig så skäms jag för det.

I mitt nuvarande förhållande vet jag att jag har tänkt att jag måste ha mognat eller kommit över det för jag har inte alls varit i närheten av något sånt, förrän i lördags. Även om vi då inte gjorde någonting alls..

Men åh, jag blir lite ledsen. Är det jag som går bakåt/ej kommer framåt, kan jag inte hantera vardagen utan spänning i ett förhållande eller är det förhållandet som ej ger mig vad jag vill och därför söker jag det nån annanstans.

Suck! Det här handlar ju i grunden om att ta ansvar. Jag vill inte vara otrogen eller något som är på gränsen och som jag vet att jag hade reagerat på om min pojkvän hade gjort. Eftersom jag inte vill göra detta blir jag ledsen på mig själv för att jag sviker mina egna löften till mig själv.

Tänker att jag fått lite av det här tänket från min barndom, att jag liksom på nåt plan tror att mitt handlande inte kommer få konsekvenser precis som det inte fick det för pappa när han betedde sig illa.

Nya möten

Idag har jag varit på något som heter Eleonora-gruppen. De är terapeuter specialiserade på problematiken kring barn, ungdomar och vuxna barn till alkoholister eller narkomaner. Jag ska börja gå i en samtalsgrupp med andra vuxna barn, de flesta tjejer, varje måndag. Jag är stolt att jag tar mig dit och tar mitt problem på allvar men samtidigt är det jobbigt. Det blir lite som att börja om i en ny typ av omgivning och på nytt bygga upp förtroende för dem och va i otryggheten som är innan man förstår hur det fungerar här och om det är något för mig.
Egentligen sa hon som jag träffade att jag nog skulle behöva ha någon typ av individuella samtal för att bearbeta mina tankar och upplevelser. Men tyvärr är det inte längre gratis när man är vuxen och inte själv har barn, vilket jag tycker är ett konstigt resonemang. Varför inte stötta dem som behöver hjälp innan det finns risk att barn far illa och attackera orsaken, inte vänta på konsekvenser.. Aja.. Jag kan söka pengar via kyrkan för en serie individuella samtal men just nu väntar jag med det och provar de här mötena så länge, så får vi ta tag i det senare isf.

--------

Nu ikväll va jag på en föreläsning där en nykter alkoholist berättade om sitt missbruk och tillfrisknande. Jag visste inte riktigt vad detta skulle vara, men när jag kom dit träffade jag en av de personer som går på mina ACA-möten också och det va hon som skulle prata om sig själv. Det kändes både bra och dåligt. Bra för att det va tryggt och skönt att ha nån bekant där och dåligt för att jag ju känner henne och förstår henne och då kan jag inte va lika hård eller ifrågasättande som jag hade kunnat va om det varit någon främmande person. Jag känner just nu ett behov av att vara arg på pappa och inte vara förstående och tänka att han säkert mår väldigt dåligt, om inte värre, också.
Jag kanske går någon annan gång igen eller på ett öppet AA-möte senare när jag kanske vill förstå igen, vi får se...

ifrågasättande

Avslutade precis ett skype-samtal med min pojkvän och det va ännu ett i raden av samtal som inte handlar om nåt speciellt och där det känns som det inte ger så mkt. Suck. Båda är liksom lite halvsega och håller på med annat samtidigt, det blir liksom inte någon substans i det. Eller är det bara jag som är off? Eller är det jag igen som börjar ifrågasätta när det blir lite slentrian?

Idag kom frågan om nyår upp också. Den här tjejen som är en kompis till båda oss och som jag blir så svartsjuk på hade tydligen börjat planera en kryssning för massa folk. Jag känner direkt hur jag får upp obehag inför det. Umgås i grupp med min pojkvän, det har jag ju så svårt för. Å andra sidan så får jag ju ett tillfälle att öva mig i detta... Så kan man ju också se det.. Aja, ska försöka släppa det, det löser sig och jag får ta det som det kommer. (acceptera vad jag inte kan förändra)

Konfrontation med pappa

Oj, oj, oj! Pappa kom hit förut. Han va upprörd över vad jag hade sagt och ville reda ut det. Först kunde han inte ta det till sig och gick i försvarsposition. Sen när jag visade hur ont det gjorde i mig och berättade en del av vad jag va upprörd över ändrade han sig och kunde visa ånger och att han va ledsen. Sa att han kände skuld till och med. Jag kunde säga att jag mått dåligt alltid i själen, att jag gått på möten i ACA i två år snart. Sa att det är dags för mig att sätta mig själv främst och inte låtsas som att det som hände inte hände och att allt är bra, utan få ut de här känslorna.

Han va ledsen och frågade vad han skulle göra. Jag sa att jag inte visste, jag har inga svar. Men att jag hör av mig när jag känner att jag vill det.

Sa att han han behöver hjälp, att alkoholism är en sjukdom men att jag behöver tid att bearbeta det här innan vi kan ha en relation igen.

Det va så sjukt jobbigt och jag fick verkligen kämpa med mina skuldkänslor, men nu efteråt när jag har pratat med min sponsor också så är jag stolt över mig själv. Jag har stått upp för den där lilla tjejen som behövde nån då, henne har jag tagit hand om och försvarat idag. Det här hade jag typ aldrig trott att jag skulle göra, och då menar jag verkligen aldrig. Men det va som om det va meningen, när tillfället väl kom va jag tillräckligt beredd och det fanns ingen annan väg. Just nu är jag mest förvånad och väldigt, väldigt stolt över mig själv.

Tack till mig själv för att jag gjorde så!

Hej då pappa, vi kanske ses sen

Pappa, jag har tänkt en del på vad som hände innan jag och mamma flyttade och även vissa saker som har hänt efter det. Du har gjort och sagt saker till mig som man inte gör mot sitt barn. Jag hade förträngt en del av det och nu när det har kommit upp är jag ledsen, besviken men framför allt är jag arg.

Det här kommer många år försent men nu kommer det iaf. Man gör inte så mot mig! Jag va bara ett barn ju..
----------
Du vill inte träffa mig är det så? Inte just nu, jag kan inte.

Varför kommer det här nu då? ja, det är väl bra att det kommer nångång, det borde ju ha kommit då.

Nähä, då skiter vi i det här då. Då skiter vi i:t.

Ha det så bra då. Du får väl höra av dig då.
---------------

Fan gjorde jag fel nu eller...

Och givetvis ska han lägga skuld på mig. Men det är väl konstigt om han inte hade reagerat. Men jag kunde bara inte ha honom där imorn. Fast nu sitter jag ju här och vill inget annat än att han ska vara där. FAN!
Egentligen hade jag velat fråga honom om varför han dricker, fattar han inte hur illa han har gjort mig. Man kan inte bara göra så och sen nästa dag låtsas som inget har hänt. Precis som jag nu inte kan låtsas som att jag inte kommer ihåg, att jag inte har de här känslorna. De finns där och jag måste bearbeta dem innan vi kan ha en relation igen. Det är inte mitt fel. Det här är den konsekvens han borde ha fått då. Man gör inte så mot mig!

Beroende

I förhållandet med min förra pojkvän blev jag väldigt beroende av honom. När jag mådde dåligt ringde jag honom för att han skulle få mig att må bra, rädda mig. Jag såg mig själv som sämre än honom eftersom jag ofta mådde dåligt, va osäker och såg upp till honom. Han verkade alltid så trygg och klok och avslappnad. Jag insåg precis att jag va på vippen att trilla in i samma sak med min nya pojkvän, där jag ser mina problem som en last och att jag inte är lika mkt värd p g a dem. Att jag inte är lika värd att älskas helt enkelt. Jag blir bara mest trött och frustrerad när jag tänker på det för det tar så lång tid att förändra det.

Ser att detta sätt att se på mig själv och mina problem kommer från min förra pojkvän som signalerade att jag va töntig, jobbig eller patetisk när jag mådde dåligt (iaf mot slutet). Jävla as! Trodde han att jag mådde dåligt bara för att få uppmärksamhet eller vad?! För att jag tyckte det va kul?! Jag mådde ju skit bitvis och visst att det inte var hans ansvar att lösa alla mina problem, men han borde inte ha betett sig så iaf.
-------------

Jag vet att när jag insåg det här bestämde jag mig för att inte bli så beroende av min partner igen. Men jag märkte att jag trillade dit lite i helgen. Ville väldigt gärna att min pojkvän skulle rädda mig trots att jag egentligen behövde tid för mig själv för att få skriva av mig och gråta ut. Han är inte lösningen! Och jag är inte sämre för att jag har problem!

Otillräcklig

kom på mig själv med att jag sätter mig själv som sämre än min pojkvän hela tiden. Tänker på hur jag ska vara roligare och intressantare och inte så komplicerad och ledsen för att han ska tycka om mig mer. Det finns liksom inte i mitt huvud att jag är tillräckligt bra som jag är. Och det gör så jävla ont!

Fick ett sånt anfall av bekräftelsebehov så jag började tänka ut hur jag skulle få det tillfredsställt. Om jag är lite mer så här eller säger de här sakerna så får jag uppmärksamhet och då tycker han om mig.

Sen har vi ju svartsjukan, alltid denna svartsjuka!! Jag är redan nu orolig för nyår, för jag har en känsla av att det kommer bli en fest med en del gemensamma kompisar till oss där bland annat en tjej är med som jag alltid har varit svartsjuk på. Vi firade midsommar tillsammans och det gick väl inte så jättebra direkt. Ska jag va ärlig så vill jag ju att han ska vilja va med mig och bara mig jämt och hela tiden. Hur sunt är det liksom?!

Jag vet ju själv att jag inte vill vara med honom alltid och jag förstår ju att i en sund relation är det jätteviktigt
att man har sina egna liv.

Usch! Och jag förstår ju att det här handlar om tillit. Att våga lita på att han älskar mig och inte kommer att svika mig. Fast det kan man ju inte veta, så jag måste bara släppa taget om det. Jag kan inte försäkra mig om att han alltid kommer älska mig. Det funkar inte så. Punkt!

Det är också lite svårt för mig att hantera den här tryggheten och lugnet som kommer i en relation efter ett tag när det inte längre pirrar utan blir lite mer vardag. Då tänker jag att det är något fel och han tycker inte om mig eller jag tycker inte om honom. FAN! kommer jag nånsin kunna ha en sund relation med någon?!

Jag har så svårt att slappna av i gruppsammanhang med min pojkvän för jag måste ju ha koll på allt och alla hela tiden. Då slutar det oftast med att jag blir spänd och nervös och då beter jag mig också lite konstigt och får lite konstiga reaktioner. Detta konstanta behov av att få bekräftelse i gruppen på att jag får vara med, suck!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra 

(min pojkväns känslor, min bakgrund och mina val hittills),

Mod att förändra det jag kan 

(stå upp för mig själv, prioritera annorlunda)

och Förstånd att inse skillnaden 

Hatar den där rösten

jag fick svar från min pojkvän på mejlet jag skrev. Han skrev att jag hade rätt, att han inte vet vad han ska göra och att han känner sig otillräcklig.

jag försökte förklara att det är inte konstigt för han kan inte fixa det här åt mig utan jag behöver va ledsen och arg och få ut det när det kommer. Sen poängterade jag igen att jag behöver känna att det är ok och att han accepterar mig även om jag är trasig. (det gör han ju iofs när han säger att han älskar mig sist i mejlet) men som det vuxna barn jag är så behöver jag ju känna detta jämt..

vi får se hur det går. Men vi kommunicerar ju iaf. Och som min sponsor sa så kunde han uttrycka sina känslor och det är framsteg.


men jag hör ju den där rösten som alltid funnits där, som säger till mig att jag borde fokusera på mig själv och att jag just nu inte mår bra av att vara tillsammans med någon överhuvudtaget.. Men jag vill inte lyssna på den. Jag har lite svårt att sätta fingret på varför det vore så fruktansvärt, kanske för att jag då erkänner för mig själv hur jäkla skadad jag är... Ska försöka vila i det här och slappna av så länge så får vi se vad som händer....

Jag > mamma och pappa

Inlägget nedan skickade jag precis till min mamma. Och nu efteråt känns det faktiskt bättre. Men läskigt att se hur kon reagerar. Jag är ju rädd att hon ska rygga tillbaka, försvara sig eller ta avstånd på nåt annat sätt och överge mig. Men som min sponsor sa, vad har jag att förlora. Jag har redan blivit övergiven.

Jag känner också en vilja att säga vad jag tycker till pappa också. Låt honom ringa bara så ska han få se! Är ju skönt att han inte har ringt för jag har inte behövt konfronteras med honom. Samtidigt blir jag lite ledsen för att han kommer göra mig besviken genom att inte komma och kolla på mig. Men övervägandet ligger fortfarande på att det är skönt att han inte ringt... vi får väl se..

min sponsor sa förut att allt är som det ska. Att jag känner hopplöshet, frustration, ilska och sorg är inte konstigt och det får vara precis som det är. Jag måste bara låta det vara och låta det som behöver komma ut få komma ut.

Och så säger hon att allt kommer vartefter, lite i taget. Jag vill för fan inte att det ska komma mer! Det räcker nu!  Bajs!

Till mamma

Jag vet att det inte var något "speciellt" som hände. Det va ingen enskild händelse utan en ständigt närvarande oro, skam och skräck som präglade tillvaron. Vad kommer hända? Hur det skulle va när man kom hem idag? Är pappa nykter? Har han gjort något riktigt, riktigt dumt? 

Nej, det går inte att göra något åt att vi inte flyttade tidigare men jag behöver bearbeta det här på riktigt. De men man får av att leva så när man är barn är stora, t o m större än jag vill erkänna... Det finns ett stort svart tomrum i mig, en sorg och en saknad som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag har också oerhört mycket bitterhet och ilska som jag behöver sätta ord på och få utlopp för. ilska och sorg för att jag som liten fick bära mycket mer än vad ett barn ska behöva göra. Den stora hemligheten. Jag lärde mig att trycka undan mina känslor och det är dom som jag kommer i kontakt med nu.

Jag vill lära känna den där lilla tjejen därinne, ta hand om henne och få kontakt med mina känslor. Jag överlevde, nu vill jag leva också.

Nu har jag skrivit en massa som du säkert tycker är jobbigt att läsa och syftet med det är inte att anklaga eller ge skuld. Jag gör det för att jag behöver sätta mig själv och mina känslor och min rätt att uttrycka dem först istället för att hålla tillbaka och verka stark och glad mot dig och pappa. Då gör jag våld på mig själv, och det vill jag inte göra mer. 

Jag älskar dig mamma och jag menar inte att jag inte har fina och värdefulla minnen från min barndom också och att allt var dåligt jämt och hela tiden. Men det dåliga har påverkat mig djupt i själen finns med mig varje dag och hela tiden. 

Hoppas innerligt att du kan hantera detta uttryck av mina känslor mamma, för jag behöver dig.

ja, visst fan gör det ont när knoppar brister

"Den psykiska födelsen påminner om den fysiska: det är lika smärtsam och kräver människans totala medverkan och närvaro. Ingen baby föds av att den grubblar över födelsens fysiologi eller genom att undra vilken min som är lämpligast när man ser sin mamma för första gången. Födelsen kräver att man kastar sig helhjärtat in i en process som saknar alla garantier när det gäller resultatet."

Så skriver Tommy Hellsten i boken Flodhästen i vardagsrummet som jag just nu läser. Fruktansvärt jobbigt bra är den... Har inte ens läst hälften av de ynka 150 sidorna och är helt tagen...

Jag valde att citera ovanstående stycke för jag behöver komma ihåg att jag måste ta risker för att må bättre, inte bara göra det som jag är så duktig på; analysera, se mönstren och förstå precis hur det ska göras, men inte våga. Kontroll.. Suck...

Men ja, ont gör det ju så något gör jag väl rätt?

Varför vardag?

När jag cyklade hem nyss så kände jag mig sådär hopplös och värdelös, och seriöst undrade om det fanns någon mening. En del av mig vill bara ligga i sängen och äta chips och gråta typ... 

Varför ska jag träffa folk för? Ger det mig nåt? Det är ju ingen som känner mig egentligen så den bekräftelse jag får är ju bara kortvarig och felaktig iaf... 

Varför ska jag läsa? Varför anstränga sig, spelar det någon roll egentligen? Allt är ju bara charader...

Varför ska jag va med min pojkvän? Vad ger det mig? Vad är det för mening....

Det hjälper ju iaf att gråta märker jag, känns lite bättre efteråt...

Mamma kompenserar

Jag skrev ju igår om att jag inte hade fått några blommor av min mamma på föreställningen i lördags. Igår hade jag däremot fått ett mejl där hon skrev hur imponerad hon var av att jag va så duktig och sen avslutade hon mejlet med att infoga bilder på massa rosor. Det hjälpte lite gran, men räckte inte för att gottgöra. Hon har för många gånger gjort mig besviken för att hon inte har gjort det som mammor ska göra. Och det gör ont... Sen vet jag att hon älskar mig och finns där men det är nåt som fattas bara.

Jag svarade henne och tog upp att jag varit på möte och att det kommer upp en massa saker nu som jag glömt bort. Sen skrev jag att jag gärna vill att vi pratar om det så jag kan få hjälp att bearbeta det och gå vidare. Jag satte mig själv framför henne då jag inte tog hänsyn till att det är jobbigt för henne att diskutera det gamla. Bra där!
Nu får vi se vad hon svarar...

One of those days

Igår va jag på ACA-möte och för första gången kunde jag gråta på riktigt bland dem. Inte bara några tysta tårar ner för kinden utan släppa helt och få ut all smärta. Det va väldigt skönt och ännu ett steg på vägen.

Efteråt gav min sponsor mig tipset att söka mer hjälp via Eleonora-gruppen, som tydligen är psykologer som arbetar med just såna problem som jag har. Så jag skickade ett mejl till dem igår kväll.
Det kändes lite jobbigt för jag vill inte riktigt erkänna att jag har så mkt problem och sorg i mig. Vill inte erkänna att jag behöver mer hjälp. Känner mig som ett patetiskt psykfall och jag blir så ledsen för att jag känner så... Jag är ju iaf duktig som tar tag i det. Jag vill ju må bättre och tar hela tiden steg åt rätt håll. men fan, va jobbigt det är!

------------------

Egentligen skulle jag vara i skolan nu, men jag är helt slut. Skittrött och med en självkänsla på minus tar jag mig lite tid hemma för mig själv.
Igår skickade jag mejl till min pojkvän igen med innehållet i inlägget "Till R" nedan, och nu är jag nervös för resultatet. Rädd för att han ska tycka jag är fjantig, svag eller nåt annat. Jag är också rädd för att diskutera det med honom när jag känner mig så som jag gör nu, eftersom jag är låg är risken stor att jag antingen bryter ihop eller blir arg eller tar tillbaka det för att få hans bekräftelse. Nä! Fan, heller! Jag ska vara prio ett nu! Mejlet var befogat och jag står för det. Jag har rätt att ställa krav!
--------------
Nu ska jag ta en liten promenad i solen innan jag ska till skolan...

Till R

Jag vet att det är svårt för dig att hantera det jag går igenom. Jag vet att det inte är lätt att veta vad man ska säga eller hur man ska va. Jag förstår att det är jobbigt eftersom jag ena stunden är upp och glad och allt är bra och nästa kan bli ledsen och nedstämd. Men det är så jag är just nu. Och om du vill vara med mig behöver jag känna att det är ok för mig att vara så.
När jag är låg och du inte märker det, alternativt inte låtsas om det, blir jag ledsen. Om du inte märker det så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Om du låtsas som om du inte märker det så ger du mig signalen att det är jobbigt och inte ok att jag är ledsen.
Jag blir glad när du visar att du bryr dig och frågar hur/vad det är eller bara kramar om mig. Då känner jag att du accepterar mig även om jag är trasig.

Fars dag

Givetvis är det fars dag idag. Jag vill inte prata med min pappa, än mindre fira honom. Jag är rädd att han ringer och att jag får för dåligt samvete för att inte svara. Och att jag om jag svarar stänger av vad jag känner och är som vanligt. Men jag är också lite rädd att jag ska svara och inte vara som vanligt. Att jag ska få ett utbrott och säga vad jag känner, att jag inte vill ha med honom att göra just nu. Berätta att han inte förtjänar att få ha nån del i mitt liv. För det är så jag känner just nu....

.. och då är jag rädd för vilka konsekvenser det skulle få... Om man drar det riktigt långt så är det ju hans hot jag ska bli besannade. att jag genom att säga ifrån (vara orättvis och egoistisk) orsakar att han gör något riktigt dumt... Så där har vi det, svart på vitt, hur framgångsrikt min far han manipulerat mig. jag vågar inte säga vad jag tycker för då kanske han tar livet av sig. Det sitter så djupt i mig att jag mår illa!

Ensam igen

Min pojkvän har varit hemma på besök över helgen och har precis åkt igen. Det var trevligt att han va här men inte lika mysigt som när jag va och hälsade på honom för någon månad sen. Jag har mycket känslor i omlopp nu efter mötet med min sponsor i torsdags där massa minnen kom tillbaka och sen efter att ha träffat mamma och hennes karl igår med fler besvikelser så är det nog inte så konstigt att den där riktigt mysiga känslan uteblev...
Han förstår mig inte och jag blir ledsen för att han inte frågar mer. Jag är hela tiden rädd för att visa att jag blir ledsen för att han ska tycka att jag är fjantig eller svag och gråter hela tiden.
Jag gjorde iaf en bra sak för mig själv och stannade hemma istället för att följa med honom hem och ha en kväll till tillsammans. Jag behöver gråta och vara för mig själv lite, och jag behöver gå på möte ikväll..

Men fan va jag saknar honom!

Nu är det 23 dagar tills vi ses igen...

Inga blommor till mig

Igår va min mamma och hennes nya man och tittade på min föreställning. Ända sedan våra producenter berättade att blommorna vi får skulle ställas på ett visst bord och bäras upp inför tack-presentationen har en molande tanke på dessa blommor funnits i mitt huvud. På premiären va det flera av de andra som fick blommor och jag försökte skjuta undan tankarna på att jag inte skulle få några när mamma eller pappa kommer och kollar. Min pojkvän var och tittade i fredags och inte heller av honom fick jag några blommor men det är inte lika jobbigt, det är liksom föräldrarna som ska ge det på nåt sätt...
Iaf, så fick jag såklart inga av min mamma. Efteråt när en av de andra dansarna var jätteglad med tre buketter och skyndade sig för att göra sig i ordning för att gå på restaurang med sin familj så kunde jag inte hjälpa att bli bitter.
Jag tog mig från teatern så fort som möjligt och grät hela vägen hem... Tänk om jag också hade haft en sån familj. En sån familj som man blir så glad av att se, som man gärna sitter en hel kväll på en restaurang med och som ger sin dotter blommor efter sin föreställning. suck...

när jag stod på scenen efteråt så försökte jag tänka att jag gav mig själv den största och finaste blomman. Men det fungerade inte riktigt....

På något konstigt sätt så skäms jag för henne också. Försöker tänka ut ursäkter till varför hon gör som hon gör. Fan, det är ju inte mitt fel! Jag är ju inte mindre värd för att mina föräldrar inte fungerar som de ska. Och det fattar jag ju i huvudet men inte i hjärtat. Och det gör så himla ont. Det är liksom nåt fel på mig, jag är inte lika mycket värd som andra. Jag är trasig och skadad - ett måndagsexemplar. Ett exemplar som försöker för allt vad hon är värd att inte visa någon att allt inte är som det ska, livrädd att någon ska komma på henne och säga "Hördedu, vad tror du att du håller på med? Vi ser allt vad du är för nån och vill inte ha med dig att göra. Tror inte att du kan lura oss att tro att du är en av oss. Stick!"

Fan ta dig Pappa!

Håll ihop ni två, det är ni ju bra på.


Mamma är ju viktigare än mig, så är det ju. Pappa är inte så mycket att ha.


Jag kan ju försvinna kan jag göra, så får ni va ifred. Så får ni vara utan mig, det blir ju bättre, det är ju det ni vill.


Jag kan ju ta livet av mig, så blir ni glada.

Såna här uttalanden använde min pappa för att manipulera och kontrollera mig, och även min mamma. Det va så synd om honom och hotet om att ta livet av sig va något som återkom.

FY FAN! Vilket jävla as!!! Hur fan kan man göra så mot sitt barn!!!

Det är ju ett fruktansvärt sätt att kontrollera för att undvika att bli övergiven. Jag förstår inte!

Man gör inte så! Det ska inte va så! Ingen ska behöva växa upp i nåt sånt.

Han har fan ingen rätt att ha nån del i mitt liv. Det har han inte förtjänat! Så känner jag och det är inget fel i det och jag tänker inte ha skuldkänslor för det!

Paus

Just nu har jag väldigt mycket kring mig. Det springer på i skolan och på lördag är det premiär så det repas en massa. Jag är väldigt trött och har nu en liten andningspaus för att komma ifatt mig själv lite. Åkte hem från skolan vid lunch och tar en soft eftermiddag. Det här är väldigt viktigt, jag måste ta hand om mig själv och ge mig tid att släppa fram och bearbeta de känslor som kommer upp. Annars finns det risk att det kommer en stor krasch senare. Och jag mår dessutom mycket bättre i det jag gör när jag har lite bättre balans.

Jag märker iaf att det händer saker. Till exempel pratar jag och vågar föra fram min åsikt i större grupper på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag klappar på mig själv några gånger varje dag och är snäll mot mig själv när jag märker att jag faller in i det dåliga beteendet (vilket är typ hela tiden och är otroligt frustrerande).

Ska slå en liten pling till min sponsor nu med och hämta lite mer energi