Igår va min mamma och hennes nya man och tittade på min föreställning. Ända sedan våra producenter berättade att blommorna vi får skulle ställas på ett visst bord och bäras upp inför tack-presentationen har en molande tanke på dessa blommor funnits i mitt huvud. På premiären va det flera av de andra som fick blommor och jag försökte skjuta undan tankarna på att jag inte skulle få några när mamma eller pappa kommer och kollar. Min pojkvän var och tittade i fredags och inte heller av honom fick jag några blommor men det är inte lika jobbigt, det är liksom föräldrarna som ska ge det på nåt sätt...
Iaf, så fick jag såklart inga av min mamma. Efteråt när en av de andra dansarna var jätteglad med tre buketter och skyndade sig för att göra sig i ordning för att gå på restaurang med sin familj så kunde jag inte hjälpa att bli bitter.
Jag tog mig från teatern så fort som möjligt och grät hela vägen hem... Tänk om jag också hade haft en sån familj. En sån familj som man blir så glad av att se, som man gärna sitter en hel kväll på en restaurang med och som ger sin dotter blommor efter sin föreställning. suck...
när jag stod på scenen efteråt så försökte jag tänka att jag gav mig själv den största och finaste blomman. Men det fungerade inte riktigt....
På något konstigt sätt så skäms jag för henne också. Försöker tänka ut ursäkter till varför hon gör som hon gör. Fan, det är ju inte mitt fel! Jag är ju inte mindre värd för att mina föräldrar inte fungerar som de ska. Och det fattar jag ju i huvudet men inte i hjärtat. Och det gör så himla ont. Det är liksom nåt fel på mig, jag är inte lika mycket värd som andra. Jag är trasig och skadad - ett måndagsexemplar. Ett exemplar som försöker för allt vad hon är värd att inte visa någon att allt inte är som det ska, livrädd att någon ska komma på henne och säga "Hördedu, vad tror du att du håller på med? Vi ser allt vad du är för nån och vill inte ha med dig att göra. Tror inte att du kan lura oss att tro att du är en av oss. Stick!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar