Lite, lite tillit kanske?

När jag blir ledsen och uppgiven för att jag tänker på alla de problem och destruktiva beteenden jag har brukar jag intala mig att jag får ta lite i taget. Det jag inte klarar av att ta nu får framtidens jag ta tag i när den tiden kommer. Det är förtröstansfullt.
Idag insåg jag att det ju betyder att jag har tillit till mig själv och att jag senare kommer att klara att ta itu med de bitarna som är för jobbiga nu. Alltså har jag en övertygelse om att det kommer bli bättre, att jag kommer bli starkare och utvecklas för att kunna hantera saker jag inte klarar nu. Det finns en tro på att det kommer bli bättre, att det kommer bli bra, att det kommer lösa sig.

Och det hade jag i mig.

Det blir jag glad av.