Frestelse

Lördags var jag på fest och det va en kille där som jag tycker är söt men som jag inte pratat så mycket med tidigare. Det ska tilläggas att han har ganska hög status faktor vilket jag ju alltid varit svag för.
Iaf så hamnar vi bredvid varandra på middagen. Jag blir lite nervös för jag vill ju säga rätt saker så jag blir omtyckt och får bekräftelse. Jag tror jag lyckas ganska bra med det också, alltså att vara den jag tror han vill att jag ska vara för att han ska tycka om mig.
Jag är hela tiden sådär sjukt medveten om vad jag själv gör, hur jag agerar och ser ut. Samtidigt håller jag koll på honom, vad han gör, vilka han pratar med osv. Jag söker mig till honom hela kvällen och jag märker att det finns nåt där för han söker ofta ögonkontakt.
Skäms för att erkänna det men jag tänker seriöst tanken att jag skulle kunna göra något för min pojkvän skulle aldrig få reda på nåt. Kombinationen av att min pojkvän är borta och att jag inte är helt säker på att det är rätt tillsammans med det faktum att jag är väldigt svag för bekräftelse just nu blev för mycket för mig för att motstå. Jag är i efterhand glad att någon såg till att det inte fanns någon möjlighet för mig att göra något dumt. I och för sig kan man aldrig veta hurvida jag verkligen hade kunnat göra nåt på riktigt, men att jag ens seriöst tänkte tanken gör mig besviken på mig själv.

Jag har haft en del liknande tendenser i mitt tidigare förhållande. Då tyckte jag ofta det va trevligt att dansa mysigt med någon när jag va ute men sedan aldrig göra något mer. Jag har tänkt att det bara är en rolig grej, lite spänning i ett långt förhållande. Men om jag ska vara ärlig så skäms jag för det.

I mitt nuvarande förhållande vet jag att jag har tänkt att jag måste ha mognat eller kommit över det för jag har inte alls varit i närheten av något sånt, förrän i lördags. Även om vi då inte gjorde någonting alls..

Men åh, jag blir lite ledsen. Är det jag som går bakåt/ej kommer framåt, kan jag inte hantera vardagen utan spänning i ett förhållande eller är det förhållandet som ej ger mig vad jag vill och därför söker jag det nån annanstans.

Suck! Det här handlar ju i grunden om att ta ansvar. Jag vill inte vara otrogen eller något som är på gränsen och som jag vet att jag hade reagerat på om min pojkvän hade gjort. Eftersom jag inte vill göra detta blir jag ledsen på mig själv för att jag sviker mina egna löften till mig själv.

Tänker att jag fått lite av det här tänket från min barndom, att jag liksom på nåt plan tror att mitt handlande inte kommer få konsekvenser precis som det inte fick det för pappa när han betedde sig illa.