Idag har jag varit på något som heter Eleonora-gruppen. De är terapeuter specialiserade på problematiken kring barn, ungdomar och vuxna barn till alkoholister eller narkomaner. Jag ska börja gå i en samtalsgrupp med andra vuxna barn, de flesta tjejer, varje måndag. Jag är stolt att jag tar mig dit och tar mitt problem på allvar men samtidigt är det jobbigt. Det blir lite som att börja om i en ny typ av omgivning och på nytt bygga upp förtroende för dem och va i otryggheten som är innan man förstår hur det fungerar här och om det är något för mig.
Egentligen sa hon som jag träffade att jag nog skulle behöva ha någon typ av individuella samtal för att bearbeta mina tankar och upplevelser. Men tyvärr är det inte längre gratis när man är vuxen och inte själv har barn, vilket jag tycker är ett konstigt resonemang. Varför inte stötta dem som behöver hjälp innan det finns risk att barn far illa och attackera orsaken, inte vänta på konsekvenser.. Aja.. Jag kan söka pengar via kyrkan för en serie individuella samtal men just nu väntar jag med det och provar de här mötena så länge, så får vi ta tag i det senare isf.
--------
Nu ikväll va jag på en föreläsning där en nykter alkoholist berättade om sitt missbruk och tillfrisknande. Jag visste inte riktigt vad detta skulle vara, men när jag kom dit träffade jag en av de personer som går på mina ACA-möten också och det va hon som skulle prata om sig själv. Det kändes både bra och dåligt. Bra för att det va tryggt och skönt att ha nån bekant där och dåligt för att jag ju känner henne och förstår henne och då kan jag inte va lika hård eller ifrågasättande som jag hade kunnat va om det varit någon främmande person. Jag känner just nu ett behov av att vara arg på pappa och inte vara förstående och tänka att han säkert mår väldigt dåligt, om inte värre, också.
Jag kanske går någon annan gång igen eller på ett öppet AA-möte senare när jag kanske vill förstå igen, vi får se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar