Pratade med mamma nyss om hur mötet med pappa gick igår. Efter ett tag frågade hon om han var nykter. Ja, det är klart att han var nykter. Fattade inte vad hon menade. Sen berättar hon att hon ju ser parkeringen utanför systembolaget från sitt fönster och sitter väl och kollar ut där på dagarna. Och så hade hon sett pappa häromdagen. Suck. Vad vill hon? Jag blir irriterad för även om jag försår att pappa dricker så vill jag inte veta. Inte om han var där i torsdags eller i fredags eller någon annan dag. Vart vill hon komma med att berätta det där? Hon sa att hon tycker det är så sorgligt. Och ja, det är det. Men jag blir bara så arg för att även om jag nog fattade att pappa inte åkte direkt hem och bestämde sig för att sluta och söka hjälp, så förstår jag inte varför hon måste förstöra det hopp som kom upp under mötet. Det är hennes katastroftänk och att det såklart kommer gå åt helvete som hon lägger på mig. Som att skvallra på honom inför mig. Nästan som för att få fördelar, förmodligen i den där kampen om vem av dem jag ska välja, som det alltid har varit.
Kanske blir jag ledsen också för att, om han nu var där igår efter mötet, så kan det inte ha tagit så hårt. Det är den lilla tjejen som blir bortvald för att hennes pappa väljer alkoholen. Men det är hans val. han som väljer bort att vara en del i mitt liv i så fall. Han har alla möjligheter att få hjälp och allt att vinna på att göra det. Men han måste göra det själv och jag kan inte göra det åt honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar