Vad hände där egentligen?

Oj, oj, jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Mötet gick bra. Så bra som jag nog skulle kunna föreställa mig egentligen. Pappa pratade ganska öppet om alkoholproblemen och att han försökt sluta flera gånger tidigare, men inte vara nykter i mer än 3 veckor i sträck. Han sa också att han var fullt medveten om att det var hans fel och hans problem och att han därför måste klara av det själv. I början var han väldigt tydlig med att han inte var intresserad av någon hjälp. Han tog också upp att han typ måste sluta nu för att han inte har råd med sin låga pension. Och så ville han gärna klaga på hur dålig pensionen är och sånt. Offerkoftan. Han sa tydligt att hyra, räkningar och mat kommer före spriten och att det är därför han måste sluta nu. Fast han egentligen tänkt på det länge. Jag blir ledsen att han ser ekonomin som den stora anledningen till att sluta men så länge han nu lyckas spelar det ju ingen större roll.
Min terapeut är så bra för hon vinklar så bra och ställer rätt frågor för att så rätt frön i huvudet. Hon pratade mycket om att alkoholproblem ju är en sjukdom och att han väl inte tycker det är konstigt att man behöver hjälp med det. Skulle ju aldrig tänka likadant med diabetes till exempel. Men på nåt sätt så ser han det som sitt fel och visst är det bara han som måste ta initiativet men att han därför måste klara det själv är inte samma sak. Men det finns så mycket skam i alkoholism, att man är en dålig människa som förtjänar att må dåligt. Det verkade ändå som att han mjuknade när det gällde att söka hjälp under samtalets gång och hon tryckte mycket på att fråga om han tycker att han är värd att få hjälp och att må bra. För det är ju det som det ofta handlar om, att man straffar sig själv genom att inte söka hjälp för att man tycker att man är dålig som har problem och inte förtjänar att må bra och få hjälp.
Jag tryckte också på att jag tycker det skulle vara så himla fint om vi kunde ha en relation som fungerade och att han ska kunna vara en del av mitt liv. Tog även upp att jag ju kommer ha familj om ett tag och att jag då skulle tycka det vore väldigt fint om mina barn kunde få lära känna sin morfar på ett bra sätt.
Han sa att han hade varit livrädd för att komma dit men gjort det ändå för min skull. Det är fint. Märkte också på honom att han nog slog på försvaret för han var precis som vanlig och pratade om vädret och var glad och pratig innan vi kom dit. jag var mer sammanbiten, delvis för att markera mot honom att det här var stort. Kanske lite onödigt, men men.

Nu tackar jag för den här möjligheten att gå framåt och för att jag tog det här initiativet och för att han öppnade upp så mycket som han gjorde. Det finns hopp för oss :)