För ett par veckor sedan hade jag en speciell stund. Jag och min pojkvän hade varit i min hemmastad för att flytta lite saker åt honom och jag hade passat på att gå på ACA-möte. Vi sitter i bilen och jag känner hur sorgen kommer upp. Är öppen efter mötet och har stängt ner en del av det som kommit upp i arbetet med fjärde steget och det är det som nu kommer. Stilla tårar rinner nedför mina kinder. Lugnt och fint låter jag dem falla. Tar min pojkväns hand medan han kör och bara sitter i det. Vi säger ingenting och jag är inte helt säker på att han märker att jag gråter. Men det är väldigt skönt att bara sitta sådär och låta det komma, inte torka bort dem eller stoppa på något sätt utan låta dem falla, låta dem läka. Acceptera. Ta på känslan.
En vän berättade för mig en gång att tårar lindrar smärta, de hormoner som frigörs när man gråter är smärtlindrande och hjälper till att läka. Är nödvändiga för att läka.
Känslorna kommer inte skada mig. Smärtan är inte farlig. Den visar bara på att det finns andra vägar att gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar