Ditt förbannade svin. Fattar du inte att det du gjorde mot mig inte är något som man bara glömmer. Förstår du inte hur ont det gjorde och fortfarande gör. Nej, vi ska väl vara mogna och kunna umgås och inte låtsas som nåt är konstigt, det är väl praktiskt. Praktiskt för dig ja. Du gav mig djupa sår och de finns fortfarande där, sådana där sår som läker sakta. Sådana infekterade, variga sår som man bara har lagt en smutsig handduk på och sedan hoppats att de ska försvinna. Men det gör de inte. Och nu ser jag dem, tydligare än någonsin. Och jag har äntligen börjat förstå varför de blev så infekterade. Du var inte bara den jag levde med och som jag trodde att jag alltid skulle leva med. Du var den jag anförtrodde mitt innersta till. Du var den som tröstade när jag var ledsen och förtvivlad. Du var den som delade min glädje. Du var den viktigaste i mitt liv. Viktigare än mig själv tror jag till och med. Och framför allt var du den enda som jag helt och hållet litade på. Du var min pappa och min mamma, min bästa vän och min inspirationskälla, mitt hopp och min styrka, min förebild och min livskamrat.
Och du svek. På ett av de värsta sätten man kan göra mot en annan människa. Du sa att jag inte fick vara den jag var om skulle vara med dig. Du valde bort mig. För en annan, som symboliserar allt jag inte är. Men värst av allt var lögnerna. En historia som ändras för varje gång den berättas. Detaljer som läggs till, som nämns i förbifarten men som tidigare undanhållits. Jag vet fortfarande inte exakt vad som hänt och vad som inte hänt, vad du gjort och vad du inte gjort.
Jag skulle aldrig lita på dig igen. Jag har svårt att lita på någon igen. Fan ta dig! Man fan gör inte så mot mig! Du är inte värd att ha någon del i mitt liv, någonsin.
Sen när jag förstod vad du hade gjort så gav du mig nästa smäll. Ingen ånger. Inget initiativ till att gottgöra eller ställa till rätta. Inga tårar. Inga förlåt. Ingen förändring. Signalen var tydlig: Du betyder ingenting för mig längre. Du är inte viktig.
Det är över.
Jag säger inte att det var synd att det tog slut, tvärtom, det kan nog vara det bästa som hänt mig. Så för det är jag faktiskt tacksam, för att du gick din väg. Men det finns fan olika sätt att göra det på också. Många förhållanden slutar för att de ska, och gör det på ett okej sätt. Och du hade alla möjligheter i världen att avsluta vårt på ett betydligt bättre sätt än du gjorde. Ditt as!
Jag kanske borde förlåta, för min egen skull, inte för din. Men inte än. Jag inte inte färdig med att vara arg på dig. Så det ska jag vara först. Så jävla arg. Sedan får vi se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar