Konflikt

Igår hade jag också en konflikt med en vän. Hon är en av de bästa som jag har väldigt nära. Och jag tror att en stor anledning till att jag vågade ta den är att vi kommit varandra så pass nära och jag känner mig trygg att uttrycka mina känslor. Det beror också på att jag kommit närmre mig själv och mina känslor, jag kunde faktiskt känna vad jag tyckte vara rätt och fel i själva situationen. Något som jag haft väldigt svårt för tidigare. Jag brukar ju ofta komma på i efterhand att något någon gjort sårade mig på nåt sätt.
Det som hände vara att jag reagerade på att det kändes som hon försökte lägga skuld eller dåligt samvete på mig för att jag har någon att skriva mitt exjobb tillsammans med och hon inte har det. Jag upplevde det som att hon tyckte synd om sig själv, tog på offerkoftan och ville få sympatier från mig genom att jag skulle tycka synd om henne. Det är min bild av det, det är möjligt att denna blev förvrängd eftersom konversationen var på sms. Och om du läser detta så hoppas jag du kan göra det på ett bra sätt. Den här bloggen är mina tankar och känslor, min ventil, och jag kommer alltid använda den för att få ut precis det jag känner i stunden.
I alla fall, jag skrev hur jag kände och att jag inte tyckte det var ok. hon förstod inte vad jag menade och tog nog ganska illa upp för att hon tyckte att jag anklagade henne. Men jag ser det inte så. Jag gör mig en tjänst, står upp för mig när jag tycker någon går över en av mina gränser. Jag gör vår relation en tjänst genom att försöka rensa bort saker som annars kan ligga mellan och förstöra. Och jag tycker jag gör henne en tjänst, om hon inte vet att hon har den typen av beteende och som hon själv säger inte vill sina vänner något ont, så antar jag att hon vill veta när jag tar illa upp. Hur ska hon annars kunna veta? Men det är klart, jag kan ju bara gå till mig själv, och om någon hade sagt något liknande till mig (speciellt för nåt år sen) hade jag nog reagerat liknande.
Jag tror att en anledning till att jag reagerade på riktigt nu och stod på mig var att jag sett tendenser i hennes beteende år det hållet förut och kände att det nu var dags att säga ifrån. Jag tror också att det blir stort för mig för att jag vet att jag själv ofta gjort på liknande sätt. Jag kan ju inte påstå att jag vet vad som händer i hennes huvud men det jag märkte utåt liknade något som jag gjort mycket. Jag har spelat massa offer. Och jag gör det fortfarande då och då, det sitter så djupt och jag har så lätt att ta till det. Det är en del av mitt försvar. Världen är ond. Det är väldigt synd om mig och det enda jag vill är att någon ska hjälpa mig. Fast när någon gör det så vill jag ändå inte ta emot den hjälpen. Jag använde det väldigt mycket med min förra pojkvän och han köpte det ju rakt av så det blev inget bra. Jag klagade ofta inför honom om min situation, jag hade mycket i skolan, inget bra jobb, trivdes inte med min kropp, hade inte tillräckligt många vänner, inte den familjen jag ville, osv... Han gick in i rollen som räddare och försökte få mig på bra humör igen genom att peppa och lyfta fram positiva saker. Och motvilligt kunde jag till slut inse att läget inte var så svart som jag ofta målade upp det. Men eftersom jag inte riktigt trodde på det och då jag lärde mig lita på att han skulle plocka upp mig igen nästa gång jag ramlade så tog jag inget eget ansvar. Jag blev beroende av hans hjälp och han av att få vara hjälten. Ingen bra kombo...

---

Men jag har också sett tendenser till detta beteende i mindre extrema situationer. Till exempel använder jag det mycket i sociala sammanhang, ofta gällande skolan. Framhäver att jag har det extra jobbigt och tungt och värre kurser och för sämre lärare osv. Jag gör det ofta på ett skämtsamt sätt och ofta om ganska oviktiga saker. Men syftet är detsamma, få sympatier för att det är synd om mig. Nu senast har jag hållit på med det lite mot min pojkvän eftersom han just nu har rätt mycket mer pengar än mig, både stipendier och stor lön som trillat in nyligen och där är jag framme och hintar om att han borde bjuda på grejer. Eller bara kommenterar att han har för mycket pengar eller nåt annat. Små saker som har det underliggande budskapet att han ska tycka synd o mig för att jag inte har lika mycket pengar. Få dåligt samvete för att han har ett mer välbetalt jobb än jag. Blä! Det vill jag sluta med. Jag vill inte göra så. Så jag får träna. Han är värd alla de pengar han har tjänat ihop.

----

Diskussionen med min vän igår avslutades av att hon inte ville fortsätta då hon kände att vi gjorde en väldigt stor sak av något litet. Så hon sa att vi skulle höras nästa vecka istället. jag sa att vi väl kan prata om det live istället, det är ju lättare och mindre risk för missförstånd och feltolkningar. Vi får väl se hur det blir. Jag hoppas att vi ska kunna prata om det och att detta ska stärka vår relation i längden. Jag kanske är naiv, men jag hoppas det. Sen är det väl säkert så att jag gjorde någon miss i den här konflikten också, så är det väl alltid. Och det får jag ju bara erkänna och lära mig av i så fall. Ödmjukhet och ärlighet.
Men jag känner mig stolt. Jag kunde känna precis när det hände att jag inte tyckte det var ok. Jag tycker jag uttryckte mig ganska bra. Ej anklagande utan försökte fokusera på hur jag upplevde det hon sa och vad jag kände. När jag blev ifrågasatt och kritiserad kunde jag tänka efter och stå kvar. Här har jag nog ofta förut backat. och ibland säkert med rätta då jag haft fel. Men ofta också för att jag blir rädd för konflikten rädd för att förlora någon. Rädd för vad som kan komma att kastas tillbaka.
OCH, det jag kanske är mest imponerad av med mig själv är att jag under hela tiden kände mig lugn. Och fortfarande gör det. Jag uttrycker min känsla, känner mig trygg i den och att jag gjort det på ett hyfsat bra sätt. Sen kan jag bara lämna över. Låta henne göra det hon vill med det. Ja, det känns märkligt lugnt. Och jag är stolt. Nu hoppas jag bara att vi kan prata om det här och att vår relation går stärkt när vi gjort det.