Förra måndagen var jag på Al-Anon möte i den stad där jag bor under sommaren. Det var lite jobbigt denna gången också, men så himla värt i efterhand. Det var många fler där än sist och det var fler som har varit med ett tag, som kan dela positivt, vilket jag saknade lite senast. Underbart befriande! Det var två personer som delade om att deras alkoholiserade förälder också hade hotat med självmord, tydligen är detta vanligt. Det hade jag inte hört tidigare. Det var alltså inte jag som var anledningen, det fanns inget annat än sjukdomen egentligen. Förut har jag tänkt att detta med pappas självmordshot och allmänna upptagenhet av att inte leva så länge till var unikt med just honom. Så att nu höra att det är vanligt för alkoholister var väldigt befriande. Jag kan lägga även detta utanför mig själv. Det var sjukdomen och inget som var extra illa hos oss (mig) som gjorde att pappa inyte alltid velat leva. Det förändrar vad jag tänker om det, men det är ju trots allt ett faktum att min pappa sagt att han ska supa ihjäl sig. Atyt han använt detta som ett hot för att manipulera mig och få sin vilja igenom. Allt sådant har inte förändrats. Men hur jag ser på det påverkas. Det är vanligt att alkoholister är besatta av slutet på sitt eget liv. Det är ofta en del av sjukdomen. De mår så dåligt att de dricker mer. Då mår de ännu sämre och vet inte hur de ska ta sig ur det och då ser de inte någon annan utväg. De är tappade, förlorade på nåt sätt. Och så tar de tankarna över fullt ut. Senast jag pratade med pappa tog han ju upp att han skulle försvinna igen, denna gång med argument kring att han åker bil långa sträckor varje dag. Det är farligt att åka bil vet du. Så är det ju bara. Ja, pappa det är farligt att åka bil. Men det är inte det som är det största hotet mot ditt liv. Det är du själv.
Nu när jag sitter och skriver detta kommer den där bekanta känslan av förlust, desperation och hjälplöshet upp. En flicka som är rädd att hennes pappa ska försvinna från henne. Att hon ska bli ensam och övergiven, inte klara sig längre. Den sidan finns hos mig och hon ska få komma till tals och hennes känslor ska få komma ut. Men jag insåg precis att jag ju faktiskt inte är en liten flicka längre. Om min pappa faktiskt skulle försvinna vore det oerhört sorgligt och jobbigt på många sätt. Men jag skulle klara mig. Jag klarar mig. Jag behöver inte reagera som den lilla tjejen. Jag är inte längre fången i det hemmet. Inte längre beroende av de människorna. Jag klarar mig.
Sedan är klart att jag väldigt gärna skulle vilja att min pappa kunde finnas i mitt liv på ett bra sätt. Men jag står inte och faller med honom.
Frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar