träna på att vara nere

Efter att jag sjukanmälde mig imorse sov jag 6 h till, och ändå är jag fortfarande seg i huvudet. Det händer saker därinne, jag vet ju att det är därför. min kropp säger åt mig att sakta ner så att det ska få komma fram. Har gått i slow motion idag. Tränat på att vara med min pojkvän även om jag är nere. Det har väl gått ok. Inte stänga av och trycka ner för att vara pigg och glad och rolig. Blä!
Förut i mataffären försökte jag få det till att det va hans fel att det inte fanns fina jordgubbar. Vi hade gått förbi ett jordgubbsstånd tidigare men han sa att det ju är jobbigt att bära hela vägen hem. Men jag kunde ju ha köpt ändå. Jag rättar mig så mkt i vad han tycker och tänker. Så tycker jag också likadant. Sen när jag gör som honom och det inte blir bra så vill jag också skylla på honom. Det är ditt fel. Det är så synd om mig för att det inte fanns jordgubbar i affären. Han sa ifrån att jag ju kunde ha köpt dem och burit hela vägen om jag hade velat, det där kan du inte lägga på mig. Ne, det är ju sant.
Det här beteendet påminner mig väldigt mycket om ACA's definition av en del av problemet hos vuxna barn. ".. Vi reagerade istället för att agera och lät andra styra oss..." spot on. Märker att jag speciellt blir sån när jag är nere, då vill jag inte ta ansvar för något, inte komma med idéer eller ta initiativ. Alla beslut blir sjukt stora och det slutar ofta med att jag låter vad någon annan tycker avgöra.

---

Hela natten var väldigt orolig inatt. Jag drömde två gånger om pappa och mamma. Först att jag träffade pappa ute i mitt barndomshem, han var full och berättade att han gått i pension. Nu fanns det inget att göra. Frustration. Skuld. Desperation. Maktlöshet. Sorg. Ilska. Hopplöshet. Ensamhet.
Sen drömde jag att jag och mamma hade flyttat tillbaka till pappa Att jag hittade henne ledsen och hopplös på soffan. Pappa hade satt oss i skulder. Det fanns inget att göra. Det va kört. Jag tjatade på mamma för att få veta hur mycket det rörde sig om, vi måste ju komma därifrån igen. Hade hon pratat med någon hyresvärd? Det spelar ingen roll. 301 000 Kr hade vi i skulder som pappa hade gjort. Det fanns ingen utväg. Maktlöshet. Hopplöshet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet.
Sen drömde jag en massa andra stressgrejer, om min förra pojkvän bland annat. Stress och oro.
Är rädd för att gå och lägga mig ikväll. Orkar inte sova dåligt igen. Orkar inte mardrömmar och stress. Vill bara vara som vanligt. Vill bara vara glad. Acceptera. Så här är det ju tydligen nu, då får det väl vara så. Behöver jag stanna hemma hela veckan så får jag göra det. Jag är viktigast.
Nu ska jag ringa min sponsor igen.