Igår kväll när jag skulle sova fick jag upp väldigt starka känslor av rädsla, ensamhet och oro. Jag såg på en spännande lite läskig deckarserie och känslan i den fastnade i mig. Det fanns en aspekt i serien som anspelade på sexuellt utnyttjande och en dominant, smart, falsk, elak man och det är ju detta scenario jag framför allt drömde mina mardrömmar om. Så det var nog inte så konstigt att den lilla tjejen blev orolig. Men jag hanterade det bra. Sa till mig själv att det var ok. Sedan sökte jag stöd utifrån genom att sms:a en kompis för att dela ur mig känslan och inte känna mig ensam. Dessutom så bad jag och pratade ganska länge med mig själv.
Återigen blev känslan så stark för att jag blev orolig när jag fick upp rädslan. Förra hösten när jag drömde så fruktansvärt mycket mardrömmar var det väldigt jobbigt och tog mycket energi. För mig var mardrömmarna en direkt koppling till den kamp som pågick inom mig där jag gick emot mina rädslor och bröt mot försvarsmekanismerna jag använt tidigare, jag pratade, kände och började erkänna hur verkligheten såg ut.
Jag försökte säga till mig själv att det var ok. Och om jag skulle komma in i en period av mardrömmar igen så skulle det gå bra ändå. Det skulle vara jobbigt, men inte farligt. Jag skulle vara trött, men inte dö. Det skulle gå över förr eller senare och jag skulle klara det. Att säga så till mig själv gjorde att jag kunde släppa rädslan och oron som var för at en sån period skulle börja och då fanns det inte kvar så mycket av den ursprungliga rädslan heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar