Igår var jag på mitt första ACA-möte i stockholmsgruppen. Det var ganska jobbigt faktiskt. Jag hade inte förväntat mig det utan tänkt att det skulle kännas lugnare och att det skulle vara skönt att gå dit. Istället blev jag orolig. Lilla tjejen tyckte det var läskigt med en ny grupp och när hon märkte att hon inte kände den kärlek och värme som jag känner på mötena hemma blev hon rädd. Rädd för förändringen och att det inte skulle bli bra. Rädd för att allt skulle bli dåligt igen och att vi skulle falla tillbaka i gammalt mående och destruktiva mönster. Under mötet kunde jag ändå landa efter ett tag men när jag skulle dela var det väldigt jobbigt. Jag satte mig själv utanför jämför med de andra och målade upp bilder om vad de tänkte om mig och att jag inte passade in där. Jag delade om min oro för det nya och att det var läskigt med en ny grupp. Det kändes bra då och jag är stolt över att jag delade om precis det som jag kände då. Men sen när mötet var slut och det var dags att gå fick jag väldigt mycket hemlängtan. Jag pratade inte nåt med någon efteråt, det var ingen som tog kontakt med mig och jag tog inte kontakt med någon heller. Istället gick jag, utan att säga något. När jag gick därifrån kollade jag vad klockan var och insåg att precis då började aca-mötet hemma. Det fina fina fredagsmötet. Där jag känner mig hemma. Helt accepterad. Där kärleken och värmen lugnar mig. Det brast för mig då och tankar gick igång om att det här aldrig skulle gå bra. Lilla tjejen drog paralleller till min period i Singapore och att det inte gick speciellt bra. Hon är fortfarande rädd. Den trygghet jag byggt upp hemma är jag så väldigt tacksam för och det är mycket värdefull för mig. Att välja bort den för att flytta hit är läskigt. Jag gick med tårarna rinnande på kinderna på gatorna i staden där jag tänker att jag vill bo. Det är mycket folk ute som är fredagsglada. Jag försöker prata med lilla tjejen. Säga att det är ok. Låta mig få vara rädd, ensam och orolig. Jag bad en tyst bön. "Hjälp. Hjälp mig." Jag skrev också, till en fin vän och min pojkvän. Bra att sätta ord på känslan och att få kontakt för att inte känna mig ensam. Det hjälpte och jag lugnade mig.
Lilla tjejen är fortfarande orolig nu och även den vuxna sidan i mig blev det när jag insåg att det kommer ta ett tag att bygga upp samma trygghet på en ny plats. Dessutom hade jag behövt ett vanligt möte igår för att ladda bra känslor efter den senaste veckan. Det kommer nog ta ett tag att komma in i att bo här istället. Jag måste ha tålamod och inse att det tar tid. Men jag vet att det kommer bli bra. Om jag fortsätter att göra bra saker. Nästa helg åker jag hem och då ska jag både träffa min sponsor och gå på möte och det känns riktigt bra.
Det kommer att ta lite tid och det är ok att det gör det. Jag måste bara vara observant på hur jag känner och ta hand om mig själv så länge. Känns väldigt skönt att jag under våren både kan gå på möten hemma och här för att ladda energi hemma och komma in i gruppen här under tiden. Så kan jag förhoppningsvis bygga upp något liknande som det underbara som jag har hemma.
Jag kan ju faktiskt ringa mina ACA-vänner mer också. Be om flera av deras nummer och fortsätta att få hjälp och stöd genom dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar