Skuldkänslor

Nu har jag och min pojkvän ju gått över till att ha distansförhållande igen. Om nån vecka ska jag tillbaka till skolan och ha ett seminarie med vår handledare på måndagen och har tidigare sagt till honom att det ju vore trevligt om vi kan ses nåt den dagen, så han håller den lite fri. Nu fick jag en förfrågan från min gamla chef om att gå in och ta ett lektionspass just den dagen för de har tydligt väldigt svårt att få tag i nån. Jag känner att jag vill hjälpa till för jag har sagt nej en hel del tidigare och den chefen har varit väldigt schysst och det skulle inte vara så jobbigt att göra det. Dessutom är ju ett tillskott i kassan alltid välkommet. Jag tar upp det med min pojkvän för att bara känna av så han inte har planerat nåt eller blir för besviken och det är lugnt med honom. Det känns bra medan vi pratar men skuldkänslan kommer krypande. Nu när jag skriver ner det lugnar det sig.
Jag är så väldigt noga med att inte anpassa mig för mycket, göra det jag vill liksom och känna att det är ok att välja att göra annat och inte vara med honom i bekräftelsen hela tiden. Leva mitt eget liv och ta hand om mig själv, men med balans och kompromisser med honom såklart. Det har jag svårt för. Att ha balans i det här.
idag blev det nog stort för i samma veva sa han att han kommer hit på söndag, och då får jag skuldkänslor när jag prioriterar något annat före och så berättar han att han kommer hit i helgen.
Men det är ok. Han reagerade inte så mycket och hade inte ens koll på om han skulle kunna vara ledig den tiden då jag nu ska jobba. Hade ju blivit väldigt besviken om jag tackat nej till jobbet för att jag tänkte att vi skulle ses och sedan måste han plugga eller nåt.
Nu tog jag bara upp det, rakt av, frågade om han planerat nåt annat och gjorde det jag ville. När känslorna kom upp efteråt så skriver jag ur mig dom. Bra.

Dessutom är jag glad att jag kan visa mina känslor mer mot honom. För när han sa att han skulle komma i helgen så visade jag att jag blev väldigt glad. Det har jag också haft svårt för.