I lördags var jag ute tillsammans med min pojkvän, det va en sittning och jag kände väldigt få där. Han däremot kände en hel del och speciellt va det folk som jag inte har nån koll på alls. Min svartsjuka kommer upp när jag tänker på vad för saker som skulle kunna ha hänt med nån av de där tjejerna. Jag visar den dock inte så mkt förrän vi kommer hem. Försökte verkligen träna på att inte tolka allt som dåligt och bara tro att han hellre vill va med nån annan än mig.
När vi kom hem så hade vi lite mys, men jag kände att jag inte kunde slappna av, va i nuet och njuta av det. jag hade en dialog i mitt huvud och sa att nu överger du dig själv om du låtsas och inte låter det du egentligen tänker komma fram. Jag vill ju inte låtsas. Vill inte överge mig själv och trycka ner mina känslor. Så jag sa till honom att jag inte hade rätt stämning. Jag erkände svartsjukan och sa att det berodde på de där roliga, snygga, snälla tjejerna som han har festat med hela förra året. Så sa han "Du menar dem som jag inte har gjort någonting med för att jag har dig?".. Mmmm, det är dem jag menar... Helt ok svar tycker jag. Han blev inte trött på min svartsjuka eller gick i försvar för att jag inte litar på honom utan va bara lugn och sen höll vi bara om varandra ett tag.
Kändes mycket bättre direkt när jag hade sagt det. Märker att det ofta är så, att det släpper när jag får ur mig vad som gnager. Det blir mindre också. För sedan när vi låg och kramades så var svartsjukan borta.
Är stolt över att jag vågade va omständig och inte bara snäll. Jag tog inte genvägen och försökte låtsas som att jag inte va svartsjuk. Jag stod på min sida och genom att göra det så sa jag till mig själv att det är ok att känna som jag gjorde.
Vad jag än känner så är det ok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar