Just nu har jag två saker som gör mig orolig och som min pojkväns förväntade agerande är upphov till. Märk väl: förväntade. Inget av det har alltså hänt än och det är högst oklart om de kommer göra det.
Det första har att göra med hans mormors begravning. Den är om två veckor under den period då jag skulle haft semester hos honom nu efter påsk. Jag har bokat om mitt flyg och han åker samma dag. Än så länge har han inte frågat eller kommenterat huruvida han har någon önskan eller åsikt om ifall jag ska följa med på begravningen. Jag har verkligen ingen aning om han tycker det är självklart och att han ej behöver säga det eller om han inte tycker det finns någon anledning att jag följer med. Han inte hade någon nära relation med henne och hon varit väldigt sjuk länge. Saken är också att han var med mig på min morfars begravning förra våren och även om jag är väl medveten om att han och jag stod mycket närmre så känns det som om jag är den som behöver mer om han inte vill ha med mig nu. Inser när jag läser att jag bara skulle kunna fråga. Men jag försöker att låta honom få ta lite initiativ. Å andra sidan, om detta tar upp massa energi så är det ju bättre att fråga än att hålla på och vänta på att han ska säga nåt. Han vet ju inte alls att jag tänker på det. Men suck, jag väger in så jäkla mycket i det. Om han vill att jag ska vara med då betyder det att det här är på riktigt och allvar för honom och då älskar han mig. men om han inte tycker att jag behöver följa med så behöver han mig inte och ser mig inte som en viktig del i sitt liv. suck!
Sen sitter jag också här och vill att han ska va mer ledsen, att de skulle ha varit närmre, så att han ska behöva mig. Vackert. Men jag ser det och är ärlig med det i alla fall.
I den här grejen ligger ju också att jag har svårt för förändringar som jag inte kan rå över. Jag hade planerat och ställt in mig på att vara hos honom i 2 veckor och njuta av sällskapet, värmen och maten. Nu dyker det här upp och jag tycker inte om det. Jag tycker synd om mig själv för att min semester blir förstörd och det skäms jag för. Väldigt egoistiskt.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Den andra saken jag är orolig för handlar om vad han kommer prioritera när han är hemma ett tag nu efter begravningen. Det är en stor fest den helgen och hans syster är t o m med och anordnar den. Min svartsjuka skriker att jag inte vill att han ska gå. Att han ska vilja vara hemma hos mig. Eller om han vill gå så ska han vilja göra det ihop med mig och kompisar till båda oss. Det lockar inte det minsta att gå tillsammans med den där gruppen som jag inte känner eller känner att jag skulle kunna slappna av i. Men jag målar ju fan på väggen hela tiden. Jag skulle till exempel tycka det vore kul att gå med ett gäng kompisar och sen möta honom där eller att vi går tillsammans med ett gäng vi båda känner. Det låter riktigt kul faktiskt. och om han väljer att gå med det där gänget och mina kompisar inte ska gå så har jag ju inte så mycket val. Bara att acceptera och att acceptera de känslor som kommer upp. Men det jag i alla fall inte behöver göra är ju att lägga massa energi på detta nu. jag kan inte göra nåt åt det, jag får reagera på det om det kommer upp. Det är ok att vara svartsjuk. Jag förstår dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar