För ett par timmar sedan mådde jag bra. Jag hade balans, kände mig stark och i kontakt med mig själv. Hade ett fint samtal med min mamma, skypade med min pojkvän och packade glatt inför min semester. Nu är jag nere på noll. Hatar att det går så förbannat fort. Vet ju i och för sig att det kan gå fort åt andra hållet också men det hjälper inte så mycket just nu.
Vad fan är det för mening liksom. Varför ska jag åka på nån jävla semester?! Varför ska jag engagera mig i min utbildning för att få nåt jävla högpresterande jobb där jag bara kommer må dåligt?! För tre timmar sedan skulle jag måla naglarna. Nu känner jag nästan avsky inför att göra något så förbannat oviktigt.
Känns som jag hela tiden kämpar. Som om benen hela tiden slås undan. Jag kämpar och reser mig men slås till marken snart igen. Min uppväxt och alla de effekter jag fått av den är en del av mig som jag aldrig kommer kunna bli av med, aldrig kunna springa ifrån eller arbeta bort. Jag måste acceptera den. Acceptera att jag har alla de jävla problemen jag har och att dessa alltid kommer vara en del av mig även om jag gör stora framsteg.
Hade så gärna haft ett tag däruppe nu. Kunnat njuta av semestern och av att vara med min pojkvän. Nu är jag rädd att jag antingen kommer stänga av eller förstöra med min nedstämdhet. Suck.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar