steg åt rätt håll

Mötet med mamma och terapeuten gick bra. Men det va sjukt jobbigt. Vi pratade om mycket av det gamla, om vad som hände och hur det va för henne. Hon va ju väldigt ensam. Ingen runt omkring sa något och på grund av skammen berättade hon inget ens för sin bästa väninna. Hon sa att anledningen till att hon tvekade så länge innan hon flyttade va att hon tänkte på mig. Hur det skulle va för mig att gå igenom skilsmässan och vad som egentligen va bäst för mig. Jag fick bekräftat att pappa aldrig slagit nån av oss, det va väldigt skönt för även om jag inte hade något minne av något sånt så var jag rädd att jag hade kunnat förtränga.
Jag fick säga att jag har agg mot henne för att hon inte flyttade tidigare. Och att jag hade dåligt samvete för det. Också att jag har dåligt samvete för hur illa jag har behandlat henne ibland, utan respekt. Hon sa att hon inte hade tänkt på att jag va speciellt elak, men under låg något som sa att hon tänkte att hon kunde ta det eftersom hon har skuld på nåt sätt. hon sa också att hon blev ledsen när hon hörde att jag hade dåligt samvete för att jag ville att hon skulle flytta tidigare och därför lägger mycket skuld på henne.
Jag kunde också uttrycka den där rädslan för att hon ska gå in i väggen igen och att jag ser henne som skörare än andra människor. Det sitter ju kvar eftersom hon fortfarande klagar över stress och har huvudvärk ibland. Fy, jag har den där bilden kvar i huvudet när jag träffade henne första gången efter att jag kom hem från min resa. Hon va så blek och svag. Det är på nåt sätt så jag fortfarande ser henne. Jag va tvungen att ta hand om henne, ta hänsyn och sätta mig själv på andra plats i mitt liv.
Under mötet växlade mina känslor väldigt mycket. Dels kom det ju upp mycket minnen som drog igång en massa känslor. Sedan växlade det mycket mellan förakt, sorg, ilska, hopp och lättnad. En lång stund satt jag och tänkte att det här ger ju ingenting, för det gick upp  mig att jag inte litar på henne. Hon kunde inte agera då och jag ser att hon har problem med sitt eget liv nu så hur ska jag kunna lita på att hon ska finnas där och hur ska jag kunna tro att hon ska kunna hjälpa mig? Det är däri problemet ligger nu mycket tror jag, jag saknar mycket tillit till henne och hennes förmåga att hantera det här. Samtidigt så har jag ju fått bevisat för mig att hon klarat det relativt bra de gånger jag försökt.
Efteråt kändes det bra iaf. Jag kände mig lättad och behövde inte gå igång på hennes osäkerheter lika mycket. Jag fick en annan förståelse tror jag. Vi hade en trevlig kväll sedan, pratade inte så mycket mer om allt det tunga utan mer om annat. Det var skönt, jag va helt slut efter mötet och orkade inte riktigt prata om mer av det tunga. När vi sa hej då morgonen efter kändes det hoppfullt. Jag fick också ett sting av övergivenhet när vi skildes.