När jag va liten rökte min mamma. Jag följde ofta med henne ut när hon gjorde detta på kvällarna. Kommer ihåg att jag inte ville va inne ensam om pappa var där full. Även de gånger som pappa var värre än vanligt minns jag att vi gick ut för att få lugn och ro och komma bort från den där stämningen som va därinne. Den där tryckande, spända, oroliga stämningen. Att aldrig veta vad som skulle hända. Den gången jag var 12 år och sa till mamma att jag följer med dig om du vill skiljas. Jag stöttar dig och står på din sida. Den gången va just en sån gång, minns inte exakt vilken händelse det var men pappa hade gått över gränsen mer än vanligt och vi hade tagit vår tillflykt ut och står på grusgången. Minns att jag kollade upp mot stjärnhimlen och tänkte att jag skulle komma ihåg den här stunden.
Ute var det alltid lugnt. Stilla. Fridfullt. Jag kom att tänka på det precis nyss när jag gick till tvättstugan. Jag har alltid blivit lugn i sinnet när jag är ute på kvällen och det är mörkt och liksom kallt och friskt i luften. Kanske inte är unikt men det kanske är starkare hos mig och de där kvällarna är nog anledningen till det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar