Har precis lagt ifrån mig boken "Pojken som kallades det" efter att ha läst den pärm till pärm i ett svep. Jag hittade den i bokhyllan när jag letade efter en bok att läsa på min stundande semester. Den kastade mig tillbaka till rädsla, förvirring och förtvivlan. Får upp minnesbilder och känslor från när min pappa var full. Han har aldrig gjort mig illa fysiskt och var sällan arg när han va full. Däremot var han duktig på känslomässig misshandel. Han la skuld på mig för att jag valde mamma. För att jag satte gränser. För att jag i min frustration provocerade.
Jag får upp den där känslan av maktlöshet, hopplöshet, av att inget jag gör kan ändra på situationen. Han kommer fortsätta dricka i alla fall. Varje gång pappa är full så tänker jag att han dricker för att han inte älskar mig. Att det är något fel på mig. Han har ju själv sagt att han vill supa ihjäl sig så jag drar slutsatsen att jag inte är värd att leva för. Jag förstod att det inte ska vara så. Föräldrar ska vilja leva för sina barn. De ska vilja finnas i deras liv.
Fan när jag tänker på pappa nu och att vi inte träffas känns det obegripligt. Sjukt att jag tagit avstånd. Får upp en jävla massa skuld och ånger när jag tänker på hur längesen det var och att det kommer ta ett bra tag till. Att jag gör honom illa. Att risken finns att hans hot blir verklighet under den här perioden. Att han kommer försvinna innan vi kan försonas. Det är så förbannat sorgligt. Både att jag är så jävla hjärntvättad med hans hot och att det faktiskt finns en risk att det är så. Eller för att jag börjar få en känsla av att vi inte kommer kunna försonas. Att han inte kommer kunna/vilja göra det som krävs. Att jag på nytt blir övergiven och besviken. Att jag måste göra det obeskrivliga och säga upp kontakten helt. Stöta bort honom, stänga dörren. Och då inte ge honom anledning att leva längre. Att han kommer må så dåligt av detta att han tar livet av sig snabbt eller genom att gå ner sig ordentligt i drickandet.
Det är ett jävla ansvar det. Men så känns det iaf nu. Och det är skit men fan, nu är det ju ute i alla fall och det är väl ett steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar