tog all personlig kritik som ett hot

Jag har svårt att skilja på skuld och skam. Och jag kan bli väldigt osäker på mig själv så att jag känner skuld även när jag inte har gjort det.
För ett tag sedan kände jag mig anklagad av min sponsor för att hon sa att hon försökt ringa upp mig två gånger den dagen precis efter att hon hade ringt mig. Jag blev väldigt orolig. Kände mig hotad och som att jag hade gjort fel. Saken är att jag är ovan med att hon ringer tillbaka, ofta är det jag som ringer och så ringer jag igen om hon inte svarar. Men jag har ibland också svårt att ringa och kan faktiskt känna en lättnad när hon inte svarar. Som att "nu har jag gjort mitt fotarbete och ringt. Men hon svarade inte. Skönt. Då slipper jag riskera att det gör ont. Eller att hon ifrågasätter något som jag gjort eller sagt." Så sjukt.
I alla fall, när hon säger att hon har ringt tillbaka två gåner och inte kommit fram blir jag paralyserad. Jag blir så orolg att jag glömmer bort att jag ena gången ringde min mamma en stund och den andra gången slog av telefonen för att vila en stund. Helt legitima anledningar att inte svara i telefon. Men jag blir så osäker på mig själv att jag inte kan känna det när hon tar upp det. Jag tror att det hänger ihop lite med att jag hade känslan att en del av mig inte ville få tal i henne fast jag ringde. Men jag vet också andra gånger när jag har blivit anklagad för något så har jag svårt att hantera det, för jag tror att jag säkert har gjort något fel och att jag då är dålig. Jag blir liksom handlingförlamad och kan inte tänka klart. Jag kan inte försvara mig. Eller så försvarar jag mig överdrivet mycket och ältar situationen. Det måste ha funnits gånger när liknande saer hände med pappa som jag inte minns.

Jag minns faktiskt två situationer nu. Den ena var när jag och en kompis var på fotbollsplanen och spelade. Det började regna och åska så vi satte oss under taket och väntade ut det. Fotbollsplanen är ju ett farligt ställe att vara på när det blixtrar. Jag var kanske 12-13 tror jag. När det hade slutat nästan helt och vi hörde att åskan var långt borta så gick vi ut igen och började spela. Då kom min pappa och han skälde ut mig och oss. Förstod vi inte hur farligt det var att spela när det åskade. Han ville inte lyssna när jag sa att vi precis gått ut igen. Att åskan ju var långt borta nu. Det spelade ingen roll vad jag sa. Han tyckte att jag var oduglig. Jag kände som att inget spelade någon roll. Att det blev fel oavsett vad jag gjorde och att det var förbannat orättvist. Men jag kunde inte visa min vrede. Jag stängde ner den. Den kunde inte få plats för pappa kunde inte hantera den.

Den andra gången kommer jag inte riktigt ihåg. Jag var väldigt liten tror jag. Men jag vet om det för pappa berättade om den för andra flera gånger. Skrattade åt det eller typ ville trycka ner mig. Eller påminna mig om att jag gjort dumma saker typ. Jag fick liksom aldrig glömma det. Det var vår, precis när snön försvunnit. Jag lekte med grannbarnen som var äldre än mig. De ville bada i en dam som låg nära där vi bodde. Jag ville inte det. Jag tyckte det var dumt och läskigt. Men de var äldre och jag vågade inte säga emot för mycket då skulle jag kanske inte få vara med. En av de andra tog av sig först och skulle hoppa i och hetsade oss andra och mig. När pappa kom hade vi alla tagit av oss för att bada och jag måste ha fått en rejäl utskälning. Minns att han tog med mig hem och att jag skämdes så mycket. För honom spelade det ingen roll att jag inte hade velat. Jag var dum och oduglig, Det var så jag kände iaf. Även den här gången hade det blivit fel. Jag hade gjort så gott jag kunde och det blev inget bra Jag hade sagt emot de andra så mycekt jag vågade. Sedan hade min rädsla för att bli övergiven fått styra, men inte heller den fungerade för mig. Jag blev utskäld och kände mig dålig.

Det var helt enkelt oerhört farlig för mig att göra fel. Pappa skammade mg. Jag kunde också riskera att få höra det om och om igen när pappa tog upp det i olika sammanhang, både med andra och bara vi två. Han kunde liksom ta fram de där historierna vid olika tillfällen när jag hade fått ett övertag på honom tror jag. När jag hade rätt och han hade fel. Eller när jag bara försökte utagera min frustration genom att försöka trycka ner honom tillbaka på nåt sätt.

Jag lärde mig aldrig hantera min skuld. Min skuld var farlig. Den betydde att jag inte var älskvärd. Jg kunde bli övergiven om jag gjorde fel. Jag kunde bli skammad och uthängd om jag gjorde något dumt.
Det är ju fan inte konstigt att jag har svårt att erkänna mig fel och visa mina svagheter för andra. Jag har aldrig lärt mig att det är ok. Jag har aldrig fått kärleksfulla gränser. Jag har fått en del gränser, men jag har alltid upplevt dem som inkonsistenta, konstiga, orättvisa eller så stod de inte kvar m jag tryckte lite på dem.

Jag är fin. Jag är underbar. Det är ok att göra fel. Jag kan be om ursäkt. Jag kan göra om. Jag kan gottgöra. Jag kan förlåta mig själv. Jag får göra misstag. Jag är lika fin ändå. Precis lika värdefull. Jag är den jag är. Inte det jag gör. Jag får göra fel. Jag är inte fel.

tack

Lördagsmys

Jag känner att min offerroll och mitt självförakt är på väg att komma. Jag vill inte det. Jag vil inte ramla ner i det där hålet där jag slår på mig själv. Dels vill jag det inte för att jag inte mår bra då. Men också för att jag gör "fel" då. Och då är jag fel. Men det är inte sant. Jag är den jag är, inte det jag gör.
Imorse kände jag glädje, tacksamhet, förundran och tillit. På dagen var jag på en utflykt med en vän och hade det väldigt trevligt. När jag kom hem var jag trött så la mig och vilade en stund. Sen vaknade jag med ledsenhet. Det är lördag och jag vill egentligen ha en mysig kväll hemma i soffan med någon. Känna tillörighet och närhet. Men det hade jag inte planerat för. Min nya lördagsaktvitet är att gå på möte. Insåg att det nog var en flykt idag. Det jag kanske behövde var att vara med den här känslan, möta den och låta den finnas och sedan ha en mysig kväll ihop med mig själv. Jag hade avtalat med en vän att ses på mötet så jag gjorde det, och det var nog rätt idag. Men det här är en insikt för mig. Jag kan inte gömma mig på mötena. De ska hjälpa mig att leva mitt liv. Jag ska inte leva mitt liv på mötena.

Det jag ville ikväll var att mysa i soffan. Känna den här härliga känslan av lördagkväll och att bara ta det lugnt. Det kan jag fortfarande göra. Jag ska tända ett par ljus och göra popcorn, kolla om jag hittar någon bra film och sedan mysa ner mig i soffan ihop med lilla mig.
Allt är väl.
Allt är som det ska.

Tack

surrender - serenity

Senaste veckan har präglats av kamp. En inre kamp där den sidan i mig som tog över kontrollen över livet har kämpat för att hålla kvar den. Den sidan i mig är självtillräcklig. Hon är arg och bakom det är hon jätterädd. Hon vill inte släppa kontrollen och frigöra sig från smärtan.
I fredags var jag på rosenbehandling, Efter en stund sa hon att det pågick en kamp i mig. Min kropp och den jag var ville komma fram. Så rätt hon hade.
Igår när jag vaknade så var jag ledsen. Jag var trött på min kontroll och mitt trixande. Det gjorde ont. Jag kände min maktlöshet. Jag kände hur jag bara var som ett hårt tjockt skal. Som en sköld i hela kroppen. Jag murade upp den när jag var liten för att skydda mig. Jag kände hur min kropp var avstängd och stel och hur död jag är. Men jag visste inte hur jag skulle kunna ge upp och släppa taget. krascha, gå sönder och släppa in något annat. Slå sönder illusionen om att jag kan klara mig själv och att jag kan hitta en lösning som är enkel och smärtfri. Det kändes som att jag satt i ett järngrepp. Kände också hopplöshet. Jag fattade inte hur jag skulle kunna lyckas släppa taget. Det kanske var något genuint fel på mig som gör att det inte kan bli bra.
Jag ringde min sponsor och sa som det var. Hon sa att jag kanske inte hade nått min botten än. Jag blev skitförbannad. Tyckte det var elakt att säga så när jag var så förtvivlad.
Jag satt i duschen och grät en lång stund efter det. Vet inte hur länge.
Jag insåg att jag knarkade på mitt självförakt och att jag behövde komma ut i världen. Andas, känna att jag är en del av livet som pågår. Träffade av en slump en vän som var på en liknande plats som jag. Började kunna acceptera att jag kanske inte hade nått min botten. Pratade med gud hela tiden när jag promenerade i stan.
Träffade ett par vänner spontant och satt i solen en stund. Var ärlig med hur jag mådde. Men lät inte min offerroll ta över. Såg en skylt i en butik som sa "Allt kommer att bli bra". Någon är med mig. Tacksamhet.
Gick på möte på kvällen. Delade ärligt om min frustration och den där kampen i mig som är så stark. Lyssnade på mina vänner där. Tog del av lösningen. Drog 2 slagord: "This pain too shall pass" och en till som jag inte minns nu. Men shit. Även den här smärtan ska passera. Hopp. Det kommer att gå över. Tack högre kraften för det tecknet.

Idag vaknade jag med typ samma känsla i kroppen som igår. Kasnke något bättre. Hade inte bestämt mig för om jag skulle gå på en visning eller till kyrkan. Jag släppte visningen och tänkte "det viktigaste först" och gick till kyrkan.
Mässan var magisk. Det var som att varenda detalj var uttänkt bara för att just jag skulle få det jag behövde. Psalmerna, bönerna och orden.
Predikan handlade om att i sin förtvivlan få tillbaka hoppet. Att döden inte är beständig. Att vi kan bli kallade tillbaka till hoppet och livet. Och det var vad som hände mig där. Jag grät typ hela mässan och när det var dags för nattvarden stapplade jag fram. Och la mig sedan på knä. Och bara släppte ut all min fötrvivlan och hopplöshet. Minns inte riktigt vad jag tänkte förut om "Jag vill inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte mer." Grät mig slut på tårar och stapplade tillbaka helt tom.

Efteråt kände jag mig 10 kg lättare. Jag vet inte om kriget är över. Men det har varit skönt lugnt fter det. Oc jag är beredd att göra vad som helst för att tillfriskna och slippa min förtvivlan och hopplöshet. Jag vill inte såra mig själv eller andra längre. Om jag kommer behöva ge upp varje vecka på samma sätt och stegen tar 10 år för mig så är jag beredd på det. Om det är så det ska vara. För jag klarar mig inte själv. Mitt liv är ohanterligt när jag försöker styra det. Och jag vill inte leva så längre. Jag ger upp nu. Jag vill inte mer.

Tack gud, för den nåd du ger mig. Jag känner din kärlek och tålamod.

tack

försoning, förlåtelse

Såg en intressant dokumentär härom dagen. Den handlade om Tony Robbins (I'm not your guru). Jag hade ingen koll på honom innan men tydligen är han nån sorts stor inspiratör inom personlig utveckling. Han har skrivit massor böcker och håller seminarier runt om i världen. Givetvis var det precis vad jag behövde se. Två saker kom till mig i den väldigt starkt. Det ena gällde försoning med mina föräldrar. Han något om att om vi harmar på dem för allt dåligt de gjort så måste vi även hylla dem för allt bra. 

Jag har ju ingen kontakt med min pappa, mer än gratulationshälsningar över sms ett par gånger om åren. Jag har tänkt på det ett par tillfällen på sistone, om det kanske är dags att träffa honom igen. Jag skulle väldigt gärna vilja försonas. Men jag vet inte om det är mina skuldkänslor som spökar med mig igen. Han börjar bli gammal och har levt ett hårt liv. Så många år kan han inte ha kvar i livet. 

Han klarar inte av att sluta dricka och han vill inte ta hjälp. Han har inte nått sin botten tydligen. Men om jag kan låta det vara, skulle vi kunna ses då? 

Jag vet inte.

Men det som jag fick med mig också var att jag ju har fått en massa bra egenskaper på grund av att det var som det var. Om jag kan lära mig att använda dem till min fördel så kommer jag kunna göra väldigt bra saker. Och de egenskaperna har ju redan gjort att jag är där jag är och har kommit en bra bit på min resa. Grunden för det las när jag var liten. Hur hemska de sakerna som hände än var så gjorde de mig till den fantastiska människa jag är idag. Mina sår håller på att läka och när de gjort det kommer jag vara stolt över mina ärr. Jag kommer inte att skämmas för dem. De är en del av mig och kanske min främsta tillgång. 

Så tack pappa. Hade jag inte haft det så svårt så hade jag inte haft den här utvecklande vägen att vandra nu. 

Jag vet att det låter sjukt och knäppt. En del av mig vill själv protestera mot orden. Men sanningen är att det är sant. Och den delen av mig som vill protestera är den som tjänat på att vara offer. 

Men tänk om det var meningen att det skulle bli precis såhär. Tänk om det faktiskt var så att mamma och pappa gjorde så gott de kunde. Och de gjorde precis det de skulle. Med sin fel och misstag skapade de mig som jag är nu när jag vågar möta det och växa igenom det. 

Det betyder inte att jag tycker att det var ok det som hände. Det betyder inte att jag inte tycker att vi ska bekämpa missförhållanden. Det betyder bara att det här är min sanning och jag tror att om jag senarei livet skulle se tillbaka på mitt liv så skulle jag nog inte ångra så mycket. För om mina föräldrars misstag skapade mig så påverkar jag andra genom mina misstag. Och jag kan aldrig veta vad jag lär dem med mitt beteende. Även om jag kan ångra mig och be om ursäkt som jag ska när jag förstår det.

Exempelvis så kom jag även i kontakt med mycket skuld gentemot mitt ex när jag såg den där filmen. Skuld för att jag inte tidigare släppte honom fri. Skuld för att jag på nåt vis utnyttjade honom. Jag tyckte och tycker fortfarande väldigt mycket om honom. Vi hade väldigt fina stunder tillsammans, men jag tror att jag innerst inne visste att det inte var rätt. Men jag lyssnade inte på den delen. För att vara rättvis så visste jag ju inte heller att det var den rösten i mig som var den sanna. Jag har ju inte lärt mig lyssna på den tidigare. 

Men det jag tänker är att även om det är sant på det sättet, så hade vi ju fortfarande den tiden tillsammans som vi hade. Jag älskade honom oc jag älskar honom fortfarande men inte på det sättet. Och saken är ju att även då vi inte var rätt för varandra så försvinner ju inte det fina vi hade. Jag upplevde inte att jag ljög för honom om mina känslor för honom. Jag upplevde dem som sanna. Däremot var jag inte ärlig i att jag alltid sa vad jag faktiskt tänkte och kände. Jag satte inte gränser som jag behövde. Jag tog inte de initiaiven jag ville. Jag var inte helt och hållet jag. I början visste jag inte det. Då hade jag problem att prata om mina känslor. Men i o m att jag började närma mig mig själv mer och mer så började jag ju känna att jag ville andra saker än det vi brukade och det som han gillade. Och då var jag inte alltid ärlig med det utan gjorde det "vanliga" iaf. 

Han sa själv när vi sågs att han tyckte vi hade det bar fram till sista halvåret. Så upplevde han det. Då är det sant för honom. Jag ska inte ta det ifrån honom. Och jag ska inte ta det ifrån mig själv heller. Den jag var när vi blev ihop var väldigt kär i honom. Vi hade riktigt fina stunder tillsammans. Det fanns en stark tillhörighet och enkelhet som var trygg för mig. 

Så, om jag ska koppla tillbaka till det första jag skrev. Jag gjorde många fel i det här förhållandet, både mot mig själv och honom. Men han älskade mig. Och han upplevde det som fint. Och det kan ju också vara så att de fel jag gjorde hjälpte honom i hans utveckling. Jag kan inte alltid veta vilka rätt jag gör som blir viktiga för någon annan eller vilka av mina fel som uppfattas som fel av andra. Tänkte först att jag måste gottgöra honom för detta. Men nej, det tror jag inte alls att jag ska göra. Det skulle ju bara skada honom. Jag ska släppa honom fri så att han får fortsätta sin resa i livet och kan bara önska honom allt gott i det.

tack

sjukdomsinsikter

Har varit sjuk i ett par dagar nu. Jobbade lite i förrgår men igår och idag har jag varit för sjuk. Min kropp mår dåligt. Den bekämpar viruset. Det kommer upp massa saker i mig av det här.
En sak är att jag får ny förståelse för min offerroll och hur jag använder den. Den blir väldigt tydligt för mig hur den fungerar och förstör för mig. Det är naturligt att bli ynklig och tycka lite synd om sig själv när man är sjuk. Lilla tjejen i mig är trött och känner sig liten. Det jag inte riktigt gjorde igår var att ha med min inre älskande förälder. Det som hände då var att lilla tjejen kunde agera ut sina känslor genom att manipulera och vara offer. Innerst inne känner jag mig ensam och värdelös. Och vilka strategier har jag använt för att tackla det?
- Mat: Igår åt jag kakor, choklad och avslutade dagen med glass som middag.
- Bekräftelse: postade inlägg på instagram och kollade mobilen ofta för at se om jag fått någon bekräftese på att jag duger. Jag styrde även upp så att jag ska träffa en person på fredag som är en riskperson för mig. Jag får alltid bekräftelse av honom och även om det aldrig hänt något mellan oss så har jag många gånger försökt fylla mit inre hål med den typen av bekräftelse. Det är en liten flirt. Jag skickar små signaler och får kickar av att få dem besvarade och lite spänning. Det var länge sedan jag agerade på det. Istället blir jag helt avfärdande när det går över någon form av gräns i mig. Antingen om de blir för på. Eller om någon märker det. Eller om jag av någon annan anledning blir påmind om vad jag gör.

---

En annan sak som också kommit upp i mig är att jag ser så mycket hur jag har svårt att bara känna att det är ok att vara hemma för att jag är sjuk. Jag är rädd för att någon på jobbet, min chef i synnerhet, inte ska tro mig. Det här har jag känt förut och många gånger tidigare har jag jobbat eller försökt jobba fast jag är sjuk. Det är en sida av det. Samtidigt känner jag faktiskt att det är lite skönt att inte jobba. Vi har en implementation precis den här veckan och jag föredrar faktiskt att ligga hemma med feber än att vara mitt uppe i det. Brukar vara lite kaos och strul i just de situationerna och jag tycker inte om att vara i det. Så nu när jag är sjuk så att jag inte kan vara med och faktiskt tycker att det är skönt så får jag dåligt samvete. Som at jag ljuger för att få slippa. Hmm. Finns det situationer då jag inte bllivit trodd fast det var sant och jag samtidigt tjänade på att det skulle vara sant som jag sa?
Jag kommer att tänka på en situation. Jag skulle leka med en kompis och var kanske 6-10 år. Jag kom hem till dem och de skulle precis äta och frågade om jag hade ätit. Jag sa nej. Maten de skulle äta var hemsk. Jag var väldigt känslig för olika maträtter när jag var liten. Och det var många saker jag inte åt. Så när vi sitter där så kommer jag på att jag ju visst har ätit. Jag förstår inte hur jag kunde ha glömt det. Jag hade dessutom fått något hemma som jag inte tycker om alls. Jag säger det till min kopis mamma som inte tror mig. Hon säger att det är fult att ljuga och att jag ska äta det som serveras. Jag försökte argumentera men insåg att det var lönlöst. Så jag åt. Jag kände vanmakt och frustrerad över att inte bli trodd oc arg över att bli kallad en lögnare. Jag sa aldrig något till mamma eller pappa för jag visste att de aldrig skulle ta upp det med henne.
Finns de några mer sådanna här händelser? Med pappa kanske? Det känns som att det gör det. Jag kan relatera samma känsla av att bli orättvist behandlad och misstrodd till honom. Men har svårt att minnas någon specifik situation. Jag vet att han skammade mig. Att han sa att jag var dum eller saker som "hur tänkte du egentligen" "hur dum får man vara" och lilknande. Shit, det finns något stort här. Även om jag minns ett fåtall gånger bara så är det här något som påverkar mig starkt nu när jag närmar mig det. Det är där min sammankoppling mellan att göra fel och vara fel ligger. Pappa sa inte att jag hade gjort fel utan att jag var fel. Det är därför det är så himla läskigt för mig att göra fel. Det är därför jag blir så rädd när jag uppfattar att min sponsor tycker att jag gjort fel. Det blir super läskigt. Det är därför det var värre för mig att jag hade ljugit om mina tankar om mitt förhållande än att vi faktiskt hade problem.


tänk vad bra det kan vara att vara sjuk ibland
tack

Jag var där för mig

En vän tipsade mig om en skiva med fina låtar. Skivan var savage garden. Jag skrattade när jag såg det för just så är mitt liv mycket just nu. Jag får saker till mi som bara är helt rätt för där jag är. Och jag är medveten om det.
Den här skivan lyssnade jag sönder när jag var 13-15 år. Jag kan varanda låt utantill, de finns liksom i mig. Nu när jag återupplvde dem efter att inte hört dem på typ 15 år kom jag i kontakt med min tonåriga tjej. Hon som var så vilsen och ledsen, förtvivlad och rädd. Och ensam. Texterna i flera av låtarna är så på pricken vad jag behövde höra då. De gav lättnad och tröst och hopp och jag kunde gråta till dem av igenkänning.

-----
Härom dagen läste jag ut boken Lyckan, kärleken och meningen med livet (Eat, Pray, Love på engelska) Det var typ 3:e gången jag läste den. Helt fantastisk bok. I alla fall, i slutet av den berättar hon att buddisterna brukar prata om 2 krafter som driver allt växande t.ex. Om vi tänker på ett ekollon som ligger i marken så har det en inneboende kraft som vill gro och leva och växa och bli en stor vacker ek.Men det finns också kraften från det eken. Den kallar på ekollonet och manar på det att växa så att det ska få bli till. Dessa två krafter samverkar för att ekollonet ska växa.
Jag la inte detta på minnet de tidigare gångerna men slog det an något i mig.
---

Nu har jag lyssnat genom skivan flera gånger och fått kontakt med den tjejen i mig. Men också med den tjejen då. Och nyss så sjöng jag de här låtarna för henne då. Jag pratade med henne genom dem och kunde ge henne tröst och hopp. Och kanske är det fakstiskt så det är. Jag nu längtade efter att föddas och bli till så jag ropade på henne. Jag hjälpte henne, gav henne styrka så att jag hon skulle och våga fortsätta.
Jag vet inte vad jag tror om tiden och jag förstår att det här förmodligen låter helt skruvat. En del av mig själv tycker det. Men samtidigt. Det klingar an i mig på ett häftigt sätt och det finns ingen chans att jag får tipset om den här skivan precis veckan efter att jag läst det stycket.

Så tack univesum, gud och mig själv för detta. Och tack savage garden för att ni gjorde den där skivan så att jag kunde använda den för att orka och få tröst och hopp.

"Another ditch in the road.
You keep movin.
Another stop sign.
You keep movin on.

And the years go by so fast. Wounder how you ever made it through"
--
"When you feel all alone

And the world has turned it's back on you
Give me a moment please to tame your wild wild heart
I know you feel like the walls are closing in on you
It's hard to find relief and people can be so cold
When darkness is upon your door and
You feel like you can't take anymore

Let me be the one you call
If you jump I'll break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
You're not alone"

----

I believe the sun should never set upon an argument
I believe we place our happiness in other people's hands
I believe that junk food tastes so good because it's bad for you
I believe your parents did the best job they knew how to do
I believe that beauty magazines promote low self-esteem
I believe I'm loved when I'm completely by myself alone
I believe in Karma what you give is what you get returned
I believe you can't appreciate real love until you've been burned
I believe the grass is no more greener on the other side
I believe you don't know what you've got until you say goodbye

I believe you can't control or choose your sexuality
I believe that trust is more important than monogamy
I believe your most attractive features are your heart and soul

----

And when the stars are shining brightly in the velvet sky,
I'll make a wish send it to heaven then make you want to cry
The tears of joy for all the pleasure and the certainty.
That we're surrounded by the comfort and protection of
The highest power, in lonely hours, the tears devour you

---

She's taking her time making up
the reasons
To justify all the hurt inside
Guess she knows from the smile
and the look in their eyes
Everyone's got a theory about the
bitter one
They're saying, "Mamma never loved
her much"
And, "Daddy never keeps in touch
That's why she shies away from
human affection"
But somewhere in a private place
She packs her bags for outer space
And now she's waiting for the right
kind of pilot to come
And she'll say to him
She's saying

I would fly to the moon & back if
you'll be...
If you'll be my baby
Got a ticket for a world where we
belong
So would you be my baby?

Själv men inte ensam

Den senaste veckan har jag också börjat sakna mitt ex ganska mycket också. Jag saknar att ha honom nära, den fysiska närheten som var så fin. Jag saknar tryggheten i att ha någon att dela mitt ansvar med. oj, det är ju det jag saknar. Nu när jag är själv så måste jag ju ta mitt eget ensvar för mitt liv. När jag var med honom (och killen innan dess) lämnade jag ju över en del av ansvaret. Jag ville att de skule rädda mig. Jag gjorde det mycket mindre i det senaste förhållandet än mitt första riktiga, men visst gjorde jag det nu också. Och det är det jag saknar. Jag känner mig villrådig. Jag saknar någon som kan säga hur jag ska göra. Som kan hjälpa mig att stötta fram beslut. Shit, det här gör jag ju i alla mina relationer. Jag blir så osäker kring beslut så jag vill att någon annan ska stötta mig i det. Jag har inte självförtroende och självkänsla i att jag kommer kunna ta ett bra beslut. Jag gör dem stora och vågar inte ta ansvar och heller inte ta mina konsekvenser.
Åh, vad bra det är för mig att inte leva tillsammans med någon nu. Jag behöver hitta min egen röst och bygga självkänsla i att det jag känner och tänker och tycker är värdfullt. Och även våga ta en del beslut och se vad som händer. Jag har ju gud med mig och jag har vänner jag kan del med. Men jag behöver lära mig att stå på egna ben. Jag är inte ensam även när jag är själv. Jag kan ta hand om mig själv. Eller jag håller på och lär mig ta hand om mig själv. En dag i taget. Jag lär mig så jag får göra fel. Jag får lära mig av det och så får jag göra annorlunda nästa gång.
Om jag ser på den här sommaren så är det ju precis det här jag har gjort också. Jag känner in, lyssnar på min inre röst och mina känslor. Och sedan har jag agerat. Ibland har det blivit super och ibland har det blivit mindre bra. Och det bästa av allt är ju att jag kan se att jag lär mig av det och gör annorlunda.

Det jag saknar mest är trygghet. En famn att krypa in i. Någon att planera dagen och veckan med.
Gud, hjälp mig att ge mig själv trygghet och att känna din trygghet. Lär mig lyssna på min egen sanna röst och följa den.

tack

Jobbtankar

Har börjat jobba igen efter semestern. Det kom upp en hel del känslor kopplat till det. Eftersom jag varit så nära mig själv och mina känslor i sommar så blev det så tydligt hur jag inte varit det på jobbet. Hur lätt jag har att gå in i min hjälteroll där. Jag kickar på de små eller stora kriser som kan uppstå och stänger ner mina egna känslor och behov. Det gör mig väldigt trött, förstås. Jag får väldigt mycket bekräftelse när jag gör det eftersom jag presterar bra då och tillför mycket till jobbet. Men jag vill inte vara där. Jag vill inte fokusera på problemen, vill inte göra dem stora för att kunna vara offer för dem och sedan kicka på att lösa dem.
De sista månaderna innan sommarsemestern började jag få en annan inställning till jobbet. Jag släppte en hel del och tog inte på mig lika mycket ansvar. Det var skönt. Jag kunde låta en hel del av kaoset rinna av mig och inte fastna. Jag fick en del skuldkänslor för det och en del av mina kollegor tyckte inte om det. Men jag kände att det var bra för mig.

Nu känner jag mig orolig för att jag ska gå in i det igen. Vi har en del saker planerat under hösten som kommer göra att jag får träna på just det här. Så jag ber om hjälp. En dag i taget. En stund i taget. Det viktigaste först. Jag gör inte mer än jag klarar av och jag duger precis som jag är.

På grund av de här känslorna så tänker jag mycket på vad jag långsiktigt vill med min arbetssituation. Vad vill jag jobba med. I vilket sammanhang. Vilka av mina egenskaper vill jag få utlopp för. Men jag behöver inte bestämma det nu och jag behöver komma på det just nu. När jag är redo kommer det att komma till mig. Och jag har ju reda tagit steg mot det största som jag känner att mitt hjärta längtar efter, yoga. Så jag ska låta den utbildningen få komma och se vad som händer.

Tålamod. Be om vägledning och våga följa den.

tack

Knarkar självförakt och kontroll

Jag har sett det beskrivet någonstans och har hört andra prata om det. Att vi vuxna barn ofta knarkar på känslor, dåliga känslor. Jag insåg idag att jag har knarkat på mitt självförakt. Det som föddes i den stunden som jag skrivit mycket om på sistonne. När jag drog slutsatsen att jag inte är älskvärd kunde jag vända min ångest, rädsla, oro, och allt jag kände som det inte fanns plats för mot Sedan har jag gått dit när min ångest varit för stor, och jag har fått kortsiktig lättnad.
Finns det fler känslor jag har knarkat på?
Bekräftelse utifrån givetvis. Men där är jag beroende av andra människor. Finns det någon känsla som jag kan skapa själv som jag har knarkat?
Offerrollen garanterat, Den sitter ihop med självföraktet. "Jag är dålig och värdelös. Ingenting kommer någonsin att bli bra för mig. Jag gör aldrig något rätt. Varför måste jag göra si eller så. varför måste jag känna sådär. Om jag bara kunde vara lite bättre. Bla bla bla" Detta är mitt självförakt. Det är en så integrerad del av min person att jag har svårt att se det helt. Men här är det. OCH, det är något jag har knarkat. Det har gett mig kortsiktig känslomässig lättnad.
Det andra jag knarkat är kontroll. Haha! Eller försökt i alla fall. Om jag kontrollerar mig själv genom att planera och tänka ut saker i huvudet så får jag lite lättnad från oro för att jag skapar illusioen att jag kan skydda mig från smärta. Ett exempel är att jag flera veckor eller månder i förväg kan tänka ut vad jag ska ha på mig i situationer som framkallar rädsla. Jag vill ha en plan där jag kan skydda mig själv genom att tänka ut och planera så att jag inet ska behöva ta i rädslan och ångesten som det skapar att tänka på situationen jag ska vara i.
Det här gör jag också på mötena när jag ska tänka ut vad jag ska dela om i förväg. Jag känner mig orolig och vill inte bli övergiven så jag vill säga något "bra". ("Bra" kan avra olika säker och har varit olika saker genom mitt tllfrisknande, men på något sätt så är det det jag tror att andra vill höra, att jag delar för deras skull)

Hmm, coolt! Det här är mina två känslomässiga droger. När jag upplever obehag, ångest, oro, stress så går jag till någon av dessa. Antingen slår jag på mig själv för att jag är dålig eller så försöker jag kontrollera mig själv.

Gud, vad bra att jag kan se det här! Och att jag verkligen ser att det är en drog.

Oj, det här är bra grejer, det känner jag. Tack för att jag ser det. Jag är helt, helt maktlös för det här.
Jag tror att gud kan hjälpa mig att återfå förståndet.

tack

Crazy me

Den tjejen som förekom i drömmen jag hade. Hon som jag bjöd in och kramade om. Det är ju en del av mig. Det är en sida som jag hållit tillbaka. Där finns dels min bisexualitet. Men där finns också väldigt viktiga egenskaper. Exempelvis är hon lite galen, tonårsgalen. Hon är ohämmad, vilken är en sådan kontrast för mig som har varit så kontrollerad. Hon är sexuell, skamlös, rolig och orädd. Hon har mycket vrede. och vet sina gränser. Det känns som om hon är en sida av mig som skulle ha fått födas i tonåren men det fanns inte plats för det. Jag kände inte tillräckligt mycket kärlek och trygghet för att kunna känna det.

Hon har många egenskaper som jag behöver. Som jag verkligen skule ha nytta av att integrera och låta få födas i mig. Och jag tror att om jag ska få dem så måste jag ta in hela henne. Hon måste få finnas hela hon.
Det är också det jag vill eftersom jag vill älska hela mig själv. Jag kan ju inte älska mig själv på riktigt om jag inte accepterar alla mina sidor. Det förstår jag. Så jag försöker verkligen vara en älskande förälder i det här så att hon ska få komma in och vara en del av mig.

Jag tänker också att det är intressant att jag jobbat så mycket med relationen med lilla mig, hon som är typ 4-10 år. Nu kommer det en ny tjej och hon är äldre, jag skulle gissa mellan 16-20 år. Lilla jag är fortfarande kvar, men när jag snackar med henne verkar hon ganska lugn. Men jag känner mig rädsla för den här nya genom henne. Det var den rädslan och paniken som gjorde att det här inte kunde få födas då.

Men åh, vad stolt jag blir nu. Det här måste ju betyda att lilla tjejen har kunnat få bli så pass trygg att det här kan få komma. Det är ju hur stort som helst. Det betyder ju att jag måste ha gjort en väldig massa saker bra de senaste åren. Jag ser så gärna till det som jag inet gör bra och det jag inte lyckas med och det som finns kvar att jobba med. Men jag har ju faktiskt kommit väldigt långt. Jag är på god väg mot att växa upp. Så fint!

Tack till mig själv som vågar fortsätta möta mina rädslor. Det är så jag bygger ny trygghet. Jag vågar gå emot skammen. Vågar prata om det jag innerst inne känner och tänker. En dag i taget. Jag är precis där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.

tack

steg 1 kapitulation

Efter ytterligare lite känslomässig berg-och-dal-bana tror jag at jag hittade min maktlöshet. Jag är ju faktiskt maktlös över vem jag skulle råka bli kär i. Jag kan inte påverka det. Om det nu skulle vara en kille eller en tjej. Jag kan inte styra det. Men jag vill leva tillsammans med någon, jag vill ha familj så det jag kan göra är att vara öppen. Det är det jag kan påverka. Sen är jag faktiskt helt maktlös över hur det blir. Jag kanske aldrig hittar någon alls utan slutar med 13 katter eller insiminerar mig för att få barn. Vem vet...

Insåg att jag försökte täka ut och kontrollera vad som skulle hända. Att det blev så viktigt att jag gillar killar också för då lever drömmen och bilden jag skapat. Men om jag släpper tanken på killar eller tjejer och tänker person istället så är det ju faktiskt så att jag inte kan bestämma vem det är jag ska bli kär i. Det jag kan göra är att blockera mig så att jag inte får känslor för vissa. Men det vill jag ju inte. Det skulle förutom tjejer även kunna vara en kille som är kortare än mig eller som har någon form av handikapp eller som på något annat sätt inte är som jag har tänkt mig, Jag vill vara öppen för kärleken för jag vill uppleva den. Jag vill ha familj. 

Andas. Herregud, vilken omgång. Jag är helt slut. 

Det här behöver jag dela om. Bästa receptet för skammen är att prata. Ringde min sponsor nyss men hon svarade inte. Ska prova igen lite senare och prova ringa nån annan sålänge. 

Men ja, jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka vem jag skulle bli kär i. Gud, hjälp mig att acceptera det. På riktigt. Ordentligt. För det är förbannat jobbigt att kämpa emot det som jag gjort hittills.

Ge mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan 

och Förstånd att inse skillnaden.

tack 

Maktlös inför den jag är

Har en meltdown och vet nästan inte vad jag heter. Varför är det så frusktansvärt hemskt om jag skulle bli kär i en tjej eller ha sex men en tjej eller ens tänka på det? Varför är det här så farligt för mig?
Jag vet ju att jag skapat en massa regler för mig själv över vad som är rätt och fel. Vad jag får göra och inte får göra. Vad jag får känna och inet får känna. Det gjrode jag för att skydda mig själv. Jag gjorde det för att det inte var tryggt runt mig. Jag kunde inte lita på någon av mina föräldrar. Därför kunde jag inte acceptera hela mig själv. Vissa delar var farliga. Så som min svaghet och sårbarhet och att jag är attraherad även av tjejer. Det kunde inte få finnas.
Jag var tvungen att vara som alla andra. Jag kunde inte stå upp för mig själv för jag kände inte att jag vra värd att stå upp för. Jag Jag spelade på alla plan för att göra det som jag trodde förväntades av mig för att skydda mig från att bli avvisad och för att försöka få bekräftelse, trygghet och kärlek.

Pappa tyckte inte om bögar, det kommer jag ihåg. Jag vet att jag kände mig äcklad av mig själv när jag tänkte på tjejer. Varför var det så starkt? Finns det något som hände som jag inte minns?
Nu när jag tänker på det här får jag kontakt med samma panikkänsla som jag hade när jag var 17 och insåg att det var så här. Jag bara grät och kunde inte gå till skolan. Mamma tog mig till BUP och så fick jag prata med någon som lirkade det ur mig och så fick mamma också reda på det. Men samtalen med psykologen på BUP kom sedan att handla om allt annat än det här.

Men jag förstår verkligen inte varför det här är så ofantigt hemskt. Är det helt enkelt så att det var utanför normen? Det var ju fortfarande ganska tabubelagt på 90-talet och 00-talet när det här kom upp i mig. Speceillt i en liten stad som jag bodde i. Och eftersom jag tyckte det var hemskt att ha en annan åsikt än någon annan om vilket band som var bra hade jag såklart ingen möjlighet att stå för något sånt här. Det är väl inte så konstigt egentligen. Och eftersom jag även är attraherad av killar så har jag ju kunnat vara i det istället och på så sätt kunnat dölja det och slippa konfronteras med det.

Men när jag närmar mig tankar på att jag skulle vara helt lesbisk så blir det för mycket för mig. Jag blir rädd av den reaktionen för jag tror verkligen att jag är attraherad av killar också. Jag kan känna en stark lust och även stark attraktion för killar. Det är ju på riktigt. Men att jag har ett sånt starkt motstånd mot att närma mig tanken på att jag är lesbisk gör mig orolig för att det är sant och jag blir väldigt förvirrad. Och kanske är det därför det väcker så mycket känslor också. Jag har lagt så mycket skam kring det här att jag inte kan närma mig det. Jag kan ha använt det som ett sätt att skamma mig själv eller för att måla upp katastrofscenarier för mig själv.

Eller är det det som är sanningen ändå. På vissa sätt lliknar det här tankarna jag hade innan jag avslutade mitt förhållande. Det kändes helt sjukt att jag skule göra slut eller tänkte på det och att det kanske bara vara katastriftankarna som sa till mig att det måste ta slut typ.

---

Gud, hjälp mig. Jag är maktlös inför att förstå och hantera det här. Jag vill älska hela mig precis som jag är. Jag ger upp. Snälla hjälp mig.

Den som blundar kan inte se...

..att det finns ingenting att vara rädd för.


Oj, vilken natt jag har haft! Kom hem ganska sent efter att ha promenerat och pratat länge med en vän. Kändes knappt som jag hade somnat innan jag vaknade av en hemsk mardröm. Runt mig i lägenheten fanns den läskiga tjejen kvar från drömmen. Såg henne hela tiden och försökte hålla om mig själv. Jag vet att mardrömmar är nyklar för mig i min utvecklingen. Det har varit när jag gått nära något som jag hållt nere länge. Mitt undermedvetna vill skrämma mig att backa. Mina överlevnadsstrategier vill hålla kvar sitt grepp. Skydda mig från det som jag inte kunnat vara i tidigare.
Eftersom jag vet det här och har mött mina mardrömmar tidigare så lyckades jag stå kvar och inet slukat av skräcken eller springa från den.
Senast jag hade så här starka mardrömmar var jag jagad av någon i dröm efter dröm, oliak förutsättningar, men samma känsla av att aldrig komma undan och att vara ensam för att inge förstod. Dem avslutade jag genom att i drömmen lyckas skjuta den som jagade mig. Jag mötte rädslan. Också omedveten, i drömmen. Riktigt häftigt.

Den här gången var jag vaken och fick till mig en annan approach. Jag bjöd in henne. Jag kramade henne, klappade på henne, la en skön filt runt henne och sa att allt skulle bli bra. Hon symboliserar det som jag tryckt undan i mig själv. De känslor jag inte tillåtit mig att känna. Det jag inte accepterat i mig själv. Där finns min svaghet och sårbarhet och sorg och där finns att jag är bisexuell. Det som jag inte vill se och inte acceptera. Hon är min skugga. Det jag fönekat, velat dölja. Den jag övergivit. Den jag lämnade bakom mig. Det jag inte vill kännas vid.

Lyckades aldrig somna om. Lyssnade på musik och lät det som skulle komma få komma. Grät lite, skakade massa på kroppen och kände smärta i bröstet. Kände mig helt mörbultad, omskakad, slutkörd och chockad efteråt. Nu har jag duschat och känner lättnad på nåt sätt, men samtidigt en vilja att gå tillbaka. Att glömma henne igen. Att stänga ner henne igen. Men när jag tänker det så kan jag se henne, läskig igen, i rummet bredvid.

Det här är stort. Jag vet nästan inte vad som hände. Jag är livräd, men har samtidigt tillit. Det är dags att möta det här. Acceptera hela mig. Älska hela mig. Känna alla mina känslor.


Tomas Ledin kom till mig försökte smälta:
"Den som blundar kan inte se, att det finns ingenting att vara rädd för. Här kommer det nya tiden."


Och så Lasse och Håkan såklart. De har redan satt ord på allt jag känner känns det som.

Vad händer nu då? Vad ska jag göra? Ingen aning. Inte så mycket tror jag. Ta hand om mig själv. Just nu är jag ganska pigg men det kommer ju slå tillbaka med bara 2 h timmar och en sån här känslomässig omgång.
Jag ska dela om det också. Skriva och prata om det för att bearbeta och inte stänga ner.
--
Jag är älskad, buren och förlåten.

tack

Jag finns för dig alltid

Den insikten jag skrev om för ett par dagar sedan. Om den falska sanningen jag lärde in som barn, att om pappa älskar mig så skulle han sluta dricka. Det här är verkligen grunden i alla mina överlevnadsstrategier. Jag tror at jag inte är värd att älska, me om jag kan låtsas vara någon annan så ska jag få kärlek och det jag vill ha. I fallet med pappa ville jag ju ha stabilitet, bekräftelse och trygghet. Om jag var älskvärd skulle jag få det.
Det betyder också att jag inte vil visa vem jag verkligen är, eftersom jag inte är äslkvärd så är jag fel och något att skämmas över så då behöver jag dölja det.
Jag blir därför rädd för kritik och att bli avvisad, då älskar inte den andre mig och då kommer jag inte få det jag vill ha, oavsett vad detta är och i vilken situation det är.
Jag håller mig kvar i en relation för att undermedvetet tror jag att jag inte är värd mer. Eftersom det är det jag får så är det det jag är värd. För om jag var värd att älska så skulle jag få det jag egentligen ville ha. Jag försöker då också vara den jag tror att den andre vill ha, för at då ska den äska mig och då ska jag få det jag vill ha. En jäkla manipulering där alltså.

Det som också hände med mig när jag trodde på den tanken och tog in den som sanning i mig var att jag ju kunde vända all den sorg, ilska, frustration, förvirring, mm mot mig själv. Jag hade ingenstans att göra av den och höll på att explodera. Nu fick jag förklaringen, det var jag som var fel. Och jag tror mig komma ihåg att jag fick en lättnad i det. Att det gjorde det enklare för mig. Då kunde jag rikta min ilska mot världen och mina föräldrar emot mig själv och förakta och hata mig själv.

Där och då bestämde jag mig för att överge mig själv. Allt annat hade varit för smärtsamt. Allt annat hade varit omöjligt.
Sedan dess är detta det jag gjort. Hela tiden.

---

Det ligger något mer i det här känner jag nu. Jag försökte prata med lilla mig i den situationen. Säga att det inte är sant som hon tänker där och då. Säga att pappa är sjuk, det har ingenting med henne att göra. Det är en hemsk sjukdom och att han älskar henne på det sätt som han klarar av. Det handlar om honom, inte om henne.
Då skriker hon åt mig och förstår inte varför det här händer i så fall. Varför är det så här? Varför måste jag ha det så här? Om pappa är sjuk, jo, men jag är ju iaf här och mår jättedåligt, känner mig ensam och ledsen och rädd. Då måste det ju ändå vara något fel på mig som gör att jag får uppleva det här medan jag har kompisar som verkar ha det bra.

- Jag förstår att du känner så. Men vet du, jag tror att det är så här i livet, att vi har alla en mening med att vara här. Vi får olika upplevelser. Vi har olika uppdrag. Kanske är det så att de som får de allra svåraste förutsättningarna ska göra de största sakerna. Eller att de som Gud tror klarar det får de här förutsättningarna. De som kommer kunna ta sig vidare på något sätt. Att de som har som mest ljus i sig kan hamna där det är som mörkast. Tror du att det kan vara så?

Kanske. Men det är så hemskt läskigt och jobbigt. Jag känner mig så ensam och otrygg. Jag kan inte lita på någon.

- Jag vet. Det är hemskt. Jag förstår att du känner så. Jag kan sitta här en stund med dig om du vill. Varje gång du behöver mig så kan du komma hit och sätta dig en stund hos mig. Jag finns alltid här. Om du ropar på mig så kommer jag och sitter med dig.

Mmm. ok.

----

Jag är rädd för sorgen som finns där. Sorgen över ur jag övergett mig själv. Jag är rädd för att närma mig den. Den känns så obeskrivlilgt stor. Jag tassar runt den och varje gång jag närmar mig den så ryggar jag instinktivt, på samma sätt som den lika sidorna på en magnet.
Jag får det jag behöver och det jag klarar av. Jag ber gud om att känna mina känslor så jag kan få läka. Jag vill helas och släppa taget om det som varit. Jag vill ge mig själv upprättelse och ta ansvar. Jag vill bli min egen förälder. Nu fösöker jag skapa en trygg plats där jag själv känner att det är ok att känslorna får komma fram.

tack

Vila i förlåtelse

Idag var jag i kyrkan och temat var förlåtelse och att vi alla är förlåtna. Gud dömer miginte så varför ska jag göra det. Jag kom i kontakt med min skuld för att jag förnekat och ljugit om mitt förhållande och om hur jag inte varit sann mot mig själv när jag hade tvivel på det. Det kändes verkligen som om jag förlät mig själv för det där i kyrkan. Efteråt var jag liksom tom, lite mörbultad, ungefär som jag har känt mig efter rosenbehandlingarna. Det hände nåt på djupet och jag förstår inte hur eller exakt vad och varför, men det hände och jag känner det.

Jag tror att det är det andliga uppvaknandet som är på väg på riktigt. Jag har tidigare kommit i kontakt med en klar och sann men väldig svag röst i mitt hjärta som viskar att jag är älskad, jag är kärlek. Det här känns som en fortsättning på det. Jag är älskad och jag är förlåten. Jag blir helad sakta med säkert och jag ska bara vila i det här. Låta det få integreras och låta mig själv få bara vara.

Ja har så svårt att vila. Jag drar genast iväg i något annat att analysera och fundera kring. Det här har jag ju kopplat till mitt beroende av upphetsing. Jag har svårt att vila och vara stilla och lugn där jag är. Jag går till nästa problem/svårighet direkt när ett annat har löst sig. Som att jag inte kan slappna av för vad ska hända då? Jag måste ha kontroll, forsera. Visa för mig själv att det fortfarande finns mycket svårt och tungt så att  jag inte slappnar av. För att jag behöver vara beredd på katastrofen. Och det kan inte bara bli bra för mig. Det måste alltid vara något problem och det fokuserar jag på. För det bekräftar min syn på mig själv att jag inte förtjänar att ha det riktigt bra bara.

Men det där är ju inte sant. Jag förtjänar att ha det bra. Jag förtjänar att ha det lugnt och skönt. Givetvis kommer jag alltid ha svårigheter och problem, men jag kan också vila i trygghet och förvissning om att även om jag inte vet hur jag ska tackla dem än, så kommer jag få det jag behöver för att hantera dem. Lämna över. Släppa taget. Släppa kontrollen. Tillit. Jag är älskad. Jag är buren. Jag är förlåten.

tack

sponsor

Jag känner att jag vill börja sponsra. Jag har inte blivit tillfrågad eller så, men vi har vissa möten där man kan räcka upp handen om man är öppen för det. Så det ska jag göra. Därför läste jag i ACA röda boken om sponsorskap och att det är skillnad från hur det är i andra 12-stegsgemenskaper. Där kan det ofta vara en lärar-elev relation där sponsorn förklarar för sponseen vad denne ska göra. Men i ACA har man valt att ha en approach som fokuserar på att man reser tillsammans och att sponsorn är mer guidande än ledande. Risken är annars att vi som är så bekäftelsesökande vill vara tll lags mot vår sponsor istället för att hitta äkta tillfrisknande.
Det här känns som på pricken vad som hände mellan mig och min sponsor. Hon har sin AA-sponsor fortfarande och de har en väldigt speciell relation. När jag hör vad hon berättar om hur hon ser upp till sin  sponsor och lyssnar på henne som gått före så ger det mig känslan att jag måste följa det som min sponsor säger och göra som hon för att det ska vara "rätt". Men det som inte blir bra då är när jag vill vara till lags och hamnar i prestation gentemot henne.

-----

När en sån här situation dyker upp nästa gång ska jag ta upp det med henne. Jag har svårt att tolka henne ibland och upplever hennes sätt att uttrycka sig som ganska hårt. Jag ska våga gå emot rädslan att göra fel eller inte förstå och bli avvisad.

---

Sitter även här och går igenom om jag känner så här för att hon sagt något jag inte vill höra och att jag därför vill skjuta henne ifrån mig.
Nej, jag måste våga sätta gränser i den här relationen också. Uttrycka mina behov. Hon är också bara människa.

tack

stora kvällinsikter

Varför kunde du inte öppna upp? Varför ville du inte? Varför vågade du inte?
Vad kände du egentligen? Vad tänkte du egentligen?
Det känns som jag inte känner dig.
Jag spelade och du spelade. Vi spelade rollerna som oss och som vi tillsammans. Men jag slutade spela. Jag ville sluta. Jag ville vara äkta. Jag försökte. Men du förstod inte. Du kunde inte möta mig. Du ville inte möta mig. Du stod kvar.
Jag ville ut på havet. Ville växa, upptäcka, resa med dig. Jag ville få med dig. Locka dig att resa tillsammans med dig. Jag försökte med allt. Jag pratade om hur härligt det var. Jag gav dig flytväst, nya badbyxor. Jag lockade, jag bad, jag hotade och till slut så försökte jag lura med dig. Det är jag inte stolt över, förlåt mig för det. Men jag kämpade. Vad gjorde du? Du stod kvar. Ville att allt skulle vara som vanligt. Ville inte se mig. Ville inte visa dig. Du är rädd för havet. Du låter den rädslan styra dig.
Jag ville så gärna resa med dig. Upptäcka med dig. Upptäcka dig, upptäcka mig. Upptäcka oss. På riktigt. Äkta. Ärligt. Sårbart. Vackert och fullt. Precis som vi är. Men du var inte intresserad. Du förstod inte vad det skulle vara bra för.
Jag är arg på dig. Jag vill vara arg på dig. Jag vill inte vara arg på dig. Jag saknar dig.

Jag saknar din röst. Jag saknar din värme. Jag saknar ditt leende. Jag saknar din närhet. Jag saknar ditt lugn och dina idéer.

Det kunde blivit så fint. Det kunde ha blivit så vackert. Men mina drömmar om vår framtid och vår nutid blev aldrig av. Jag kom aldrig in. Du släppte aldrig in mig. Du hade inte samma drömmar.

--------

En röst i mig säger att om han hade älskat mig så hade han vågat. Det är samma röst som sa att pappa skulle sluta dricka om han älskade mig. Det är inte sant. Men jag tror jag har haft den rösten i mig länge. Undermedvetet. Det är mig det är fel på. Om jag bara kan vara lite bättre så kommer han att älska mig och öppna sig. Om jag kan vara den han skulle älska så skulle jag få det jag vill ha i förhållandet, kärlek, trygghet, närhet, ärlighet.
Vilken jäkla lögn. Han är också ett vuxet barn. Han förmådde inte mer. Han vågade inte möta rsina rädslor. "Han tyckte inte att jag var värd det." Eller så tyckte han inte att han var värd det...?

Gör ont att se hur jag verkligen hittade en person som kunde överge mig. På liknande sätt som min pappa gjorde. Som också var otillgänglig. Och eftersom jag trodde att jag inte var värd att älska så trode jag att om jag bara blev det så att han älskade mig så skulle han komma nära mig.
"We accept the love we think we deserve"

Oj. Det här är stort. Tack för den insikten.

Jag återskapade precis samma relation med mitt ex som jag hade med pappa. Även om övergivenheten var subtil och svårare för mig att se. Jag trodde att om jag bara blev lite bättre så skulle han älska mig och komma nära. Det var mitt fel och jag förtjänade inte bättre.

Gör jag det här i andra relationer också?  Vill jag alltid vara till lags för att jag tror att om folk tycker om mig så kommer de inte att överge mig? Ja, det är klart. För att jag inte är älskvärd, men om jag blev det genom att vara "rätt" så skulle de inte överge mig. De skulle älska mig och behandla mig väl.

---

Så nu när jag har börjat på allvar känna att jag är älskad, värdefull och fin så kan jag lättare se att det inte alls fungerar så. Människor utgår ifrån sig själva och sina förutsättningar. Jag kunde inte få min pappa att sluta dricka. Jag kunde inte få mitt ex att öppna sig och möta sina känslor.
Jag är maktlös över andra människor.

---

Ge mig sinnesro att acceptera dem jag inte kan förändra.
Mod att förändra den person jag kan.
Och Förstånd att inse att den personen är jag.
Tack

Gonatt. Fina, vackra, omtumlande dag.

Tack

maktlöshet och kärlek

Är mitt uppe i mitt semesterfirande. Njuter av lata dagar, sol, vila och trevliga möten med vänner. Håller på och letar ny lägenhet att köpa och har även en del tankar på om jag ska ta det nya jobbet jag har sökt, om jag får det. Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att ta mig tid till mitt stegarbete. Och kanske så har var sak sin tid. Men jag tror jag ska avsätta mer tid för det nu de närmaste dagarna. Jag behöver det och vill passa på nu när insikterna och känslorna efter mitt avslutade förhållande är färska.

Känner motstånd mot maktlösheten och ohanterligheten. Ibland är det väldigt påtaglig. Jag ser vad jag gör och gjort. Och jag förstår att det kommer från min barndom. Jag har försökt styra det själv och det har inte gått bra. Men ibland så känns mitt liv så hanterbart just nu. Och det är ju bra att det är så. Men det är ju för att jag använder programmet. Det betyder ju inte at jag skulle klara mig om jag gick tillbaka till att reda mig själv igen och gå efter egen vilja utan att släppa in andra eller Gud.

Jag kunde inte lita på mina föräldrar när jag var liten. Jag förstod tidigt att det här var personer jag inte kunde se upp till. Så jag fick lita till mig själv. Senare satte jag den tilliten till en pojkvän. Och delvis gjorde jag det i den senaste relationen också.

Men jag är inte längre liten och måste skydda mig från besvikelser. Besvikelser är en del av livet oc jag har stöd för att kunna ta mig igenom dem om det kommer. Jag kan lita på min högre kraft och de jag har runt omkring mig. De vill mig väl. Mina föräldrar var sjuka och även om de försökte eller trodde att de gjorde det som var bra för mig så lyckades de inte. Men de jag har byggt upp nu som min nya familj, dem kan jag lita på. Det säger alla mina erfarenheter de senaste 5 åren. Varje gång jag öppnar upp, bjuder in, lämnar över så får jag hjälp och stöd och blir mött med värme och kärlek.


Min högre kraft vill mig väl. Jag är i själen älskad för den jag är. Det är en svindlande tanke för mig. Vacker, underbar, frigörande. Det förändrar allt. Jag är guds barn. Jag är på riktigt skapad och älskad precis som jag är. Om jag följer mitt hjärta så kommer jag alltid att hamna där jag ska. Jag kan lita på den rösten. Jag har min inre vägledning där. Min kanal till min högre kraft. Och om jag även bjuder in andra kan den även tala till mig genom dem.

Jag är älskad. Jag är kärlek.

Är det det som är ett andligt uppvaknande? Att på allvar förstå det? Kanske det.

tack

risksituationer

Pratade med en vän idag som sa att hon blev väldigt trött av socker och kolhydrater. Det där kände jag för ett tag sedan. Jag valde bort pastan en kväll och blev inte lika golvad efter maten.
Nu idag på kvällen kände jag det igen. Jag åt smörgå som kvällsmat och blev väldigt trött efteråt. Hmm, vill hitta en balans mellan att äta det jag mår bra av som är nyttigt och att vara snäll mot mig själv och inte gå in i för mkt kontroll och självspäkning. Maktlös. Jag lämnar över det här till dig gud.

----

Blev inbjuden till en väns lantställe idag. Har blivit det förrut och tycker det vre mysigt att åka dit. Hon är med i programmet och även hennes sambo. Den här gången passade det inte för mig, och jag tror att det är bra. Den här personen som jag varit dragen till och fantiserat om ska dit och jag tror inte det är bra för mig att vara så nära honom nu. Även om hela min kropp skriker efter det. Att få gå in i förälskselse. Gå in i att finnas i någon annans ögon. Så det är en risk för mig att gå dit.
En del av mig blev också lite svartsjuk när jag fick veta att en annan tjej skulle följa med. Haha. Kan nte nnat än att skratta och le åt mig själv och min sjuka sida. Jag tackar min högre makt för vad jag ser och att jag har kontakt med den och mig själv. Jag är maktlös för den här sidan i mig. Ge mig sinnesro att acceptera det. Jag ska inte agera på det, ge mig mod till det, att inte styra och gå på min egenvilja. Förstånd att se att det är så här och att jag är maktlös.

---

tack

vem är jag?

Har börjat tänka mycket på de saker jag gjort och tänkt medan jag var tillsammans med mitt ex. Vad var genuint jag och vad var att jag tog in hans åsikter som mina. Det finns nog en hel del där. Men under den perioden så kunde jag ju samtidigt komma närmre och närmre mig själv och där vågade jag följa min röst. Vågade vara ärlig med vad jag tänkte som jag egentligen trodde att han skulle tycka vara flummigt. Men jag gjorde det ändå. För att vara ärlig. För att vara sann. Jag ville bjuda in honom i min värld. Men han kunde inte bjuda in mig i sin. Han ville göra saker, det som jag nu kan se som att knarka på upplevelser. Alltid något på gång, resor, middagar, konserter, bio, fest. Inget fel när man sr var och en för sig. Men när det blir mycket av dem så fungerade det som en flykt för mig. Jag kände inte in mina behov och ville vara till lags. Ville vara den person som jag trodde att han ville ha. Ville vara den som jag trodde att jag bore vara för att vara ok.
Maktlös.

Har också haft en del funderingar på hur det egentligen var med hans förhållande till alkohol. Kan inte riktigt få någon rätsida på det. Men det kanske också är för att jag inte vet så mycket om alkoholism egentligen. Jag vet ju hur min pappa var och det är en sak. Jag vet vad min sponsor berättat.
Det jag vet säkert är att han har sjukdomen i familjen, hos sin pappas farbror. Hans pappa är vuxet barn som inte fick den kärlek och närhet han behövde och därför inte har kontakt med sina känslor och kan vara närvarande med andra och släppa in.
Så oavsett hur det är med alkoholen för honom så är han ett vuxet barn. Hur kunde han annars dras till mig? Dessutom är många av hans vänner vuxna barn.

---

Min semester har precis börjat. Jag känner mig tom på något sätt. Inser att jag har mycket förväntningar på den och nu när jag känner mig ledsen och lite trött så vill jag inte riktigt släppa fram det. En dag i taget. En dag i taget. Vad jag än känner så är det ok.

---

Jag är tacksam för de insikter jag får. Jag är älskad oavsett vad jag gjort. Ovillkorligt älskad. Jag är värd att har det bra. Jag är värd att förvänta mig det bästa och få det.

tack

lördagstradition

Fina du, hur är det?
Jag tycker det är läskigt med honom. Jag är rädd att du ska överge mig igen.
Jag vet. Jag är inte redo för något nytt. Jag vill inte ens ha något nytt. Men sjukdomen i mig vill bara springa in i en ny person. Men vi har det ju fint ihop bara du och jag.
Ja, det tycker jag med.
Jag är på din sida. Vi är inte beroende av någon annan längre. Du och jag och Gud.

Men hur ska vi klara oss? Bara vi... Vem ska ta hand om oss? Vem ska vara vår trygghet? Vem ska visa att vi duger. Vem ska ge oss kärlek?
Vi ska ge det till oss själva. Komihåg den där rösten där inne i hjärtat. Den där rösten som är svag så det knappt är hörbart men samtidigt så klar och tvärsäker. Jag är älskad. Inga tvivel. Inga villkor. Bara kärlek.

---
Var på möte idag och han var där igen. Har kunnat släppa honom mer under veckan som varit även om han har varit i mitt huvud till och från. Förra gången tog han platsen precis framför mig, den här gången  platsen bredvid mig. Båda gångerna har han kommit sent och det har varit den sista platsen kvar typ. Jag bev besviken när han inte var där först när jag kom och tänkte sen att det var ganska skönt. Men ändå när dörren öppnades så tittade jag förväntansfullt dit och när det var han var känslan var både "ja" och "nej" på samma gång tror jag. Sedan kunde jag le lite mot min högre kraft och undra vad som är i görningen. Jag ser ju hur sjuk jag är i alla fall. Det är ju ett som är klart. Hur min hjärna drar igång och ska tänka ut vad som ska hända. Hitta på historier.
Men jag ser verkligen samtidigt hur det är speglingar av vad jag tänker om mig själv. Jag kan verkigen förstå att han skulle vara attraherad av mig. Jag känner mig älskvärd och fin. Inte som jag annars har värderat mig själv utifrån utseende och "rolighet". Jag är fin.
Eller så är det så att det är meningen att det ska bli vi. Men då får det visa sig. Jag ska inte agera på detta på något sätt just nu. Jag ska bara följa min högre krafts flöde och fokusera på mig själv.

Det är inte konstigt att det här händer. Jag har inte varit utan någon de senaste 16 åren så det är klart att jag är väldigt känslig för det just nu. Jag ser det. Förnuftet och min känlsa när jag tänker på att vara nära honom som säger att jag inte kan det just nu utan att överge mig själv, dem ska jag lita på.

Nu ska jag inte ge mer näring till det här. Jag ska sätta mig och meditera en stund innan jag går och lägger mig.

tack för den här dagen. Tack för lugn, kärlek, vila, regn och insikter.

Man kan bli kär i mig

Idag har jag också tänkt en del på den här personen. Jag har även ringt ut och delat om det. Se till att det här inte blir någon hemlighet. Min hjärna går igång och vill försöka förstå och tänka ut. Den analyserar och komma underfund med vad som är i görningen.
Känner ändå att jag kan vara kvar ganska bra i min sinnesro ändå. Jag kan klappa på mig själv i det och träna på att inte gå in i det. Kunde dock inte somna igår. Och har inte varit trött idag. Det känns likadant idag. Jag är liksom pirrig.
Fick en reflektion på min delning om att fantiserande är en projicering av den kärlek som finns i mig. Och det är på nåt sätt så jag känner på ett sätt. Jag har det väldigt bra med mig själv. Jag tycker att jag är fin och rolig och modig och vacker och är kanske lite kär i mig själv. Men eftersom jag lärt mig att det är tvåsamheten och en partner som ska ge mig den känslan så lägger jag den fantasin hos honom.
Det kanske låter konstigt men jag tycker om personen jag tror att jag är i hans ögon. Jag kan verkligen förstå att han skulle tycka om mig. Vilket jag iofs inte har någon aning om. Men att jag tänker så säger ju en del om vad jag tänker om mig själv. Jag är en person som man kan tycka om mycket. En person man kan bli förälskad i. Det betyder inte att jag behöver vara intresserad av personen. Men vad fint alltså att jag tänker så om mig själv.
Samtidigt så kan jag verkligen landa i tillit i det här. Jag ska inte pringa iväg och göra något som kompromissar på mig själv. Jag ska bara göra det jag tänkt göra. Här finns verkligen potential för att träna på det. Lyssna på lilla mig och respektera det.

Ge mig vägledning i det här, gud. Hjälp mig att behålla fokus på mig själv. Hjälp mig att fortsätta vara ärlig om de här känslorna. Jag är maktlös inför känslorna och tankarna som drar igång. Bifria mig från mitt egos slaveri så att jag bättre kan utföra din vilja.
Tack för mina insikter och den här dagen. Tack för sol, yoga, delningar och kärleks i bröstet.

tack

besatt? eller lite förälskad? eller bara normal?

Den killen som jag skrev om igår träffade jag på igen idag. Han var utanför kyrkan när jag skulle dit. När jag pratar med honom är jag faktiskt ganska lugn och inte alls nervös och stel. Men sen kunde jag inte släppa honom med tanken. Under gudstjänsten tänkte jag en hel del på att han satt några bänkrader bakom. Jag ville inte sätta mg med honom eftersom jag då inte skulle kunna vara kvar i mig själv. Plus at han var där med ett par vänner.
Efteråt såg jag honom gå bortåt gatan och en del av mig vill skynda sig på att låsa upp cykeln för att jag ska kunna "råka" stötta på honom igen. Men jag kommer på mig och tar det lugnt. Men ändå så ser jag honom cyklandes framför mig på gatan ett tag innan han svänger av en annan väg än den jag ska ta. Jag börjar fundera på vart han bor och även om jag kan var väldigt medveten om det hela tiden så är jag totalt maktlös inför att påverka det. Jag bara ler mot mig själv igen och igen. "Ja, du. När är visst det där igång igen. Jag förstår det. Jag vet att du vill fly in i bekräftelsen och förälskelse."

Och jag försöker verkligen inte slå på mog själv för det här. Jag försöker också att inte gå in och styra. Jag vet inte vad det här betyder. Jag har som sagt tänkt på honom ett längre tag ibland, men jag har vissa andra som också har lite speciella platser hos mig.

I alla fall, nu ligger jag här och ska sova men kan inte. Hjärnan går runt runt och jag tänker mycket på honom. Ibland drar hjärnan iväg i fantasier om hur vi skulle vara tillsammans mm.

Jag undrar just vad min högre kraft har i görningen med det här. Käner mig långt ifrån att på riktigt vara redo för att ens tänka på en relation igen. Men så kommer den här mannen.

Men det finns saker med honom som jag är lite osugen på. Han känns yngre och på nåt sätt liknar han mitt ex tror jag t o m. Även om han ju har förmågan att ha kontakt med sina känslor och har en helt annan självinsikt. Men det är något. Kan det vara att jag ser osäkerhet? Har jag bilden av att nästa person jag väljer att gå in i en relation med ska vara trygg, vuxen och mogen?
Mmm, kanske är det så. Jag känner hur något i mg vill gå in i att bli kär i honom. Vill bli galen och förälskad. Vill ta in honom, bli fnittrig och nervös. När jag tänker på det som inte är intressant med honom vill den här sidan inte lyssna, den blir besviken.

Har verkligen ingen aning om vad som är vad. Det kommer att visa sig antar jag. Jag ber om vägledning och sinnesro. Jag ska dela om det här. Jag ska lämna över det jag är maktlös för, men jag vet att jag är i en skör fs nu och jag känner att jag kan bli kär i att vara kär typ. Beroende av att vara kär. Borde kanske gå på de där mötena i alla fall. Men min sponsor var så tydlig i att det behövs väl inte. Om det går över styr kan jag göra det. Så att ha de här känslorna kanske inte är över styr ändå. Jag klarar ju av att hantera det med delningar, gud och att skriva.
Jag ska i vilket fall vara mycket försiktig med mig själv.

Tack för de insikterna jag får och för att du är med mig. Hjälp mig med vägledning och mod att följa den.
tack

Medberoende!

Jag kom precis hem från möte. Det var en kille där. En kille som jag har tänkt på. En kille som när jag ser honom i ögonen går rakt in i mig. Jag kände dragningen till honom redan första gången jag såg honom egentligen. Sedan har vi ibland varit på samma möten och jag bir alltid påverkad när han är i närheten. Jag känner att han är intresserad av mig också. Efter att jag lämnade mitt ex för ca 5 veckor sen har vi inte setts. Det är inget ovanligt egentligen, vi brukar inte var så ofta på samma möten.
Jag blir rädd för de här starka känslorna. Jag vill inte mata dem för jag är rädd att det är medberoende och flykt. Jag behöver vägledning. Jag behöver ugn och ro. Varför var han tvungen att komma dit just idag? När det hände kunde jag ha dialogen med gud och vara medveten om vad som hände. Be om att få förstå varför vi sågs nu. Än så länge vet jag inte. Mer än att jag vill springa rakt in i den famen. Eller vill jag det egentligen? Jag såg framför mig att hålla hans hand förut. Instinktivt känner jag at jag inte vill det. Jag vill kanske ha någon annan. Men min sjukdom försöker knarka på honom just nu. Kan det vara så det är? Eller är det så att allt jag vt om kärlek och förhållanden är sjukt. Att den där känslan av att jag gör mig en storlek mindre och anpassar mig kommer så automatiskt att det är det jag inte vill. Det är det jag inte vill gå in i. Oavsett vilken person det är. Min lösning finns inte där. Min lösning finns i mig själv. Det där riddaren som jag längtat efter som ska rädda mig finns inte. Är det det jag börjar förstå. Jag fick syn på hur jag blir i ett förållande och där vill jag inte vara.
Det är nog verkligen så att jag behöver vara ensam för att bygga grund innan jag kan börja vara nära någon igen. Det är ju precis det som jag känt också.
Men fan, jag vet ju verkligen inte hur ett funktionellt förhållande ser ut. Min drivkraft att vara till lags och fokusera på hur den personen uppfattar mig är så starkt.
När jag cyklade hem efter mötet så var jag redan igång och tänkte på hur jag såg ut och vad jag gjorde när jag cyklade och hur han skulle tänka på de sakerna om han skulle se det. Det är ju precis det här jag har gjort med mitt ex så länge. Vad jag tror att han tycker och tänker har bott i mig. Det här är ju mitt medberoende. Det här gör jag gentemot min sponsor också. Jag vill vara till lags mot henne och ofta så ser jag på situationen och människor och försöker göra det med hennes ögon för att räkna ut vad som är rätt.
På precis samma sätt hade jag ju tagit in killen jag var ihop med innan den senaste. När jag träffade honom hade jag inga åsikter alls typ så jag bara tog hans, rakt av. Men så har det ju faktiskt varit i mitt förra förhållande också. Mitt medberoende har flyttat in hans önskemål och känslor i mig. Eller min uppfattning om hans önskemål och känslor.
Oj. Det här är stort. Jag känner att det finns många nycklar här.
Kämpa mot skammen när jag skriver det för att jag inte fattat tidigare.

Kag måste prata med min sponsor om det. Jag känner nu hur rädd jag är att hon ska överge mig.. Jag vill vara till ags mot henne. Så jag är inte ärlig. Det är därför jag håller på och tänker ut vad jag ska säga till henne innan. Det är därför jag känner motstnd för att ringa henne.

Tack för den här insikten. Nu förstår jag varför den här killen skulle vara på precis det här mötet. Och jag är i steg 1. Helt maktlös.
Tack.

Lördagsnöje?

Kom precis hem. Har följt med min pojkvän på en födelsedagsfest. Kände ganska tidigt att det inte var så kul. Kände inte så många och jag var inte på humör för att träffa så mkt nytt folk. Jag blev trött och skulle egentligen ha gått hem mkt tidigare än jag gjorde. Nu har jag spenderat halva lördagen på ett sätt som inte gav mig så mkt. Känner mig dålig och har skam över det. Men det hjälper ju inte. Jag är trött och vill helst bara sova.
Jag glömde min mobil hemma och såg inte att ett gäng kompisar såg väldigt spontant under dagen. Det hade jag verkligen velat göra. När jag insåg att jag glömt mobilen så tänkte jag att det kunde vara skönt att inte ha med den och kunna bli nådd hela tiden. Men när det blev som det blev så sitter jag här och tänker. "tänk om". Och tänker att jag gjorde fel och nästa gång ska jag inte göra så. Som att jag kan styra det. Det var väl inte meningen då. Jag skulle väl vara där jag var. Hade jag haft en sådan sak att gå iväg till hade jag fått mkt mer hjälp att komma iväg. Nu fick jag göra det helt själv. Bara för att jag ville. Och jag fick se en del av mina beteenden lite tydligare.

Jag tänkte hela tiden på vad folk tänkte om mig. Och även om jag inte villa prata med folk (av någon anledning) så tänkte jag att folk tyckte att jag var tråkig. Jag ville vara till lags mot dem. Samtidigt så dömde jag dem och tänkte att jag inte kunde ha något gemensamt med någon av dem. Eller ja, jag var helt enkelt inte på humör för det.

Jag skulle ha tagit mer tid för mig själv idag. Men nu kan jag ju göra det istället. Jag kan ha en mysig kväll själv och komma ifatt lite och sedan sova gott.

Jag är maktlös inför det här beteendet. Hjälp mig att släppa rädslan för att bli avvisad av andra människor. Hjälpa mig att vara mig själv närmst. Hjälp mig att be om hjälp. Hjälp mig att ge upp och lämna över. Vara ärlig. Vara modig. Jag är så stolt över allt jag vågat göra. Jag vill fortsätta göra såna saker. Jag vill fortsätta fokusera på mig själv och ta hand om mig själv.

Nu ska jag ringa min sponsor och sen ha en skön kväll tillsammans med mig själv.

tack

prestation, jag vill inte mer

Prestationen och dess skydd är kanske det jag praktiserat mest i mitt liv. Jag är så duktig att jag blir knäpp.
Jag har väldigt mycket prestation i mitt tillfrisknande. Det har jag inte sett så tydligt förut. Jag vill vara duktig i att tillfriskna. Jag vill säga bra saker. Jag vill komma snabbt framåt. Jag ser upp till dem som har det jag vill ha och vill vara till lags och prestera gentemot dem.
Gentemot min sponsor använder jag väldigt mycket prestation. Jag vill säga det jag gjort bra. Jag vill säga vad jag förstått. Jag vill inte fråga när hon säger något jag inte förstår. Är rädd för att bli övergiven om jag säger som det faktiskt är. Är rädd att bli ensam, hånad om jag inte lever upp till de krav jag själv sätter.

Vad är lösningen då? Att säga som det är tror jag. Att lämna över att det är så här. Jag kan ju bevisligen inte hantera det. Släppa taget. Våga vara ärlig. Våga säga vad som är sant.

Och påminna mig själv om att allt är som det ska. Jag är precis där jag ska vara just nu. Jag kan lita på att det blir som det ska bli.

Och att jag duger precis som jag är. Jag är värdefull. Jag är fin. Jag är älskad. Jag duger. Jag har en massa karaktärsdrag och dysfunktionella beteenden. Men jag är ändå värd gemenskap och respekt.


Gud, befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Gud. Gud. Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

Gud, hjälp mig acceptera att jag inte kan förändra det här. Ge mig mod att dela om det, gå mot mina rädslor och skydda mig själv. Och ge mig förstånd att inte i vilka situationer jag ska göra de respektive sakerna.

Hjälp mig att känna tillit och kärlek till mig själv. Gör för mig det jag inte klarar av själv.

tack

lämna över det jag inte förstår

Hej.
Hej.
Hur mår du?
Jag vet inte riktigt. Jag vill inte riktigt känna. Jag vill göra något. Skriver gärna fort. Är inte landad i mig själv. Huvudet hittar hela tiden på saker jag behöver göra. Eller saker jag behöver tänka på.
Känner mig frustrerad.
Ge upp. Lämna över. Andas.
Jag är trött efter en tung vecka på jobbet. Mycket tankar gällande mitt förhållande till min sambo snurrar också. En del av mig har redan "räknat ut" att jag måste göra slut för att kunna må bra. Eller är det det som är min sanning?
Jag har svårt att skilja på vad som är saker jag "vet" och känner är sanna och det som mina egna strategier och rädslor säger till mig. Mitt undermedvetna kan vara så övertygande i att "veta" saker som egentligen är katastroftankar eller nåt annat dysfunktionellt.

Jag är ju maktlös för det här. Jag vet inte vilket som är vilket just nu. Det är ok det också. Jag är ok, även om jag inte vet vad som är sant just nu. Det kommer att landa i mig när det är dags. Eller så kommer jag förstå det efteråt. Jag försöker verkligen och gör så gott jag kan. I det här fallet kan jag inte göra så mycket annat än att lämna över. Släppa taget om det och låta gud ta hand om det. Jag kan inte tänka ut det. Jag behöver stå still, vara ärlig och lyssna.

tack

hur många bottnar kan det finnas

Maktlöshet. Steg 1. Vi tar till oss vår maktlöshet och slutar låtsas. Vi slutar upp med det uppvisandet i gonglerandets konst som vi hållit på med så länge.
Jag är maktlös. Jag är inte hopplös. Jag är inte offer. Jag vill tillfriskna. Jag värker. Jag vill helas.
Jag vill sluta göra mig själv illa. Jag vill sluta göra dem illa.
Jag vill sluta slå på mig själv.

Måste jag separera från min sambo för att komma vidare. Är det bara trygghet och beroende som jag dras till här. Förmodligen inte.

En del av mig tycker faktiskt det vore skönt att vara ensam. Det skulle bli mycket lugnare då. Jag kunde göra precis det jag vill. Jag skulle kunna


När jag skriver det här så kommer mitt eget självhat in och säger att "hur tror jag att jag skulle klara mig? Jag klarade precis inte att säga att jag faktiskt inte vill gå ut utan att jag vill vara för mig själv."

Men jag kan ju inte vara med honom för att jag inte vågar vara själv. Jag har varit själv många gånger iofs. Det är inte det. Jag vet att jag klarar mig själv. Men någon del av mig tvivlar på det. Det är min tonåring. Hon använde ett förhållande för att skydda sig.

Men vill jag ge det här förhållandet någon chans så behöver jag ju vara ärlig. Jag behöver släppa in honom. Jag behöver säga som det är.
Om jag håller distans, hur ska jag då kunna ha en nära, intim relation. Om jag inte är ärlig är det inte konstigt att jag känner mig långt ifrån honom.

---

Kan jag ringa min sponsor en gång till idag. Det har jag aldrig gjort innan. När jag pratade med henne senast nu så sa hon att jag har mina svar i mig. Hon vet inte vad som är rätt för mig.
Jag vill gärna göra mig till offer i vår relation så att hon ska rädda mig. Säga vad jag ska göra. Men om jag inte gör mig till offer. Vad gör jag då? Jag vet bara att jag just nu inte vill vara nära honom för jag börjar bara gråta. Vad är farligt med det då kan man ju fråga sig. Det är farligt för att när jag visar att jag är så här förtvivlad så kan jag bli övergiven. Om jag vill bli räddad och inte blir det utan blir lämnad istället. Då blir det som med min förra pojkvän. Han tröttnade på att dra mig till slut. Nej, jag kan inte använda min offerroll här. Jag vill inte det. Jag är verkligen helt maktlös. Helt maktlös. Mina vanliga knep fungerar inte längre. Jag slår i botten.

vill inte landa i mig själv

Jag vill vara allt annat än stilla och närvarande just nu. Ser att jag hela tiden vill göra något eller ha något att tänka på. Vill inte vara i känsla. Vill inte vara här och nu.
Andas lite bara.
Allt är ok. Allt är som det ska.
Det är bra att jag ser att jag gör så här. Jag behöver inte slå på mig. Mitt medberoende är ju faktiskt en sjukdom som jag inte ska slå på mig för att jag har.

Varför vill jag inte vara i känslan då? Jag försöker kontrollera och manipulera mina känslor och på det sättet situationen.

----

Ibland känns det som att jag är två personer. I vissa fall har jag börjat ta ansvar och äga min person. Bryta igenom masken. Men i mitt förhållande med min sambo gör jag ofta så. Jag visar mig inte. Jag låtsas. Jag har inte förstått hur mkt jag låtsas.
Nu när jag sitter och skriver det här så tänker jag att jag inte orkar känna det här. Jag vill inte känna så. Jag vill inte att det ska vara så. Men samtidigt, är det verkligen så. Eller är det mina svart-vita tankar som är igång? De är så starka också och ihop med mina katastroftankar kan de verkligen lura mig.


Jag vill göra nytt. Jag vill vara modig. Jag är tacksam att min högre kraft säger att jag är redo för att vara här.

Samtal med lilla mig

Hej, mår mår du?

Jag är lite trött. Och lite rädd. Känns som jag bara gör fel hela tiden. Känns som jag är fel.

Jag vet. Det är svårt just nu. Jag gör så gott jag kan. Det här är nog en av de mest prövande situationerna vi varit i en så länge. Eller inte själva situationen. Men att göra annorlunda i den. Vi håller ju på och lär oss vet du.

mmm.

Tänk på igår med Lisa. Att vi såg hur mycket som har hänt. Vilken kunskap vi utvecklat. Jag är så tacksam och glad att du pratar med mig så mycket nu. När du gör det så blir det lättare för mig.

ja, det känns bra för mig med. Men du lyssnar ju inte alltid.

Nej, jag vet. Jag är ledsen för det. Jag är inte så bra på det här än. Jag tränar och försöker och gör så gott jag kan. Jag lyssnar nu om det är något du vill prata om.

Ja, med honom. Det känns som om jag ofta inte får vara med då.

Tack för att du säger det. Jag vet att det är svårt. Jag älskar dig.

ber om mod

Gud, hjälp mig att släppa kontrollen. 

Hjälp mig att känna tillit.

Jag är så rädd. Jag är så rädd. 

Men jag gör det ändå. Jag gör det ändå. Jag klarar det här. Jag kommer inte att dö. Jag kommer inte gå sönder. Jag är inte ensam. 

Jag är buren. Jag har alltid någon med mig. Jag har massa fina vänner som jag kan vara med. 

Jag har mig själv att vara med. Jag har min sponsor. Jag har min högre kraft. 

Precis nu plingade det till i min telefon från en vän som undrade om hon kunde ringa. Precis rätt tajming. Någon hade ett finger med där.

Tack

acceptans?

Jag var på möte igår och efteråt var det som att nåt ramlade ner i mig. Någonting landade. Eller började landa iaf. Jag tror det var en förståelse och acceptans för att jag ju faktiskt inte kan eller vill vara ihop med min sambo om det inte ändrar sig mellan oss.
Det r väl den där berömda halvmetern. Den längsta i världen. Den som något ska vandra för att gå från hjärnan till hjärtat. Från medvetenhet till acceptans och djup förståelse.
När jag vandrade hem blev jag ganska lätt t o m.
Men sen när jag kom hem blev jag väldigt ledsen. Jag ser vad jag skulle gå ifrån och att jag skulle såra en jag tycker väldigt mycket om.
Jag försökte hålla nere för att kunna få tid att smälta för mig själv. Men när min sambo frågade vad det var så såg jag det som ett tecken och sa som det var.
Han blev såklart ledsen och sa att han tycker att det är stor skillnad och att han tänker mycket mer och vill öppna upp sig. Men han är nog ganska medveten om att det inte kommer ut. Jag sa att jag inte märkt så stor skillnad.

Sedan öppnade han sig och pratade lite om det han tänkt på. Lite om hur han ser på sitt liv och vad han gör jämfört med vad han vill göra och hur han tänker om sig själv.

Jag frågade verkligen om han ville öppna sig och gå den vägen. Jag tvivlade lite på att han genuint vill det och gör detta för att han tycker om mig.
Han sa att han vill det och verkade mena det.

Jag är rädd för att förlora trygghet och min stabila punkt. Att börja om och flytta och ha det rörigt. Jag är också rädd för att inte ge det här en riktigt ärlig chans. Men om jag tänker med tillit på det så ser jag ju att om det är meningen så kommer det bli. Om jag gör slut fast vi är menade så kommer vi att hitta tillbaka senare.

Det jag behöver känna in nu är hur mycket tid jag ger det här. Eller nej, det behöver jag inte bestämma. Det känns väldigt konstigt att bestämma en tid. Jag behöver känna in en dag i taget om det är dags att gå eller inte.

Vill acceptera

Gud, ta det. Alltihop. Jag orkar inte ha det längre. Jag vill inte känna så här. Jag vill inte. Jag vill inte.

"vad jag än känner så är det ok" Det var bland det första jag kommer ihåg att min sponsor sa till mig. Acceptera min känslor. Acceptera. Låta vara. Och här är jag 5 år senare och vill inte göra det. Känner mig dålig som inte kommit längre. Slår på mig själv för att jag är där jag är. Alla mina överlevnadsstragier är triggade. Och jag är helt maktlös. Helt maktlös. Jag kan verkligen inte göra något annat än att acceptera. Jag har försökt allt jag kan. Ingenting fungerar. Jag måste bara ha tillit och acceptera där jag är. Acceptera att jag inte kan tänka ut den här situationen eller kämpa mig frisk. Jag ska bara lämna över. Släppa taget. Göra plats för min högre kraft att göra det den ska göra.

Jag ska lyssna på mina behov. Be om hjälp. Använda mina verktyg. Ge mig själv väldigt mycket kärlek. Ge mig själv ömhet och perspektiv.


Jag är där jag ska vara. Jag får allt jag behöver. Allt är väl. Allt är som det ska, Allt är väl. Allt är som det ska. Allt är som det ska.


Gud befria mig från rädslan för att släppa kontrollen över mina känslor. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Ge mig acceptans.

tack.

fredagssamtal

Trött. Arg. Frustrerad. Ledsen.
Jag orkar inte.

Jag vet att du är rädd. Vad är du rädd för?

Att gå sönder. Att såra. Att bli ensam. Att göra fel. För att känna hur ont det här gör. Jag vill inte det. Jag orkar inte. Jag vill bara vara glad. Varför kan jag inte få vara det? Jag är arg på livet. Varför ska det vara så jobbigt.
Varför fanns du inte där då? Varför lämnades jag ensam med alla mina känslor då? Varför får inte jag ha det bra? Varför måste jag ha det så här? Det är inte rättvist.


Jag vet att du känner så. Det är ok. Du gjorde precis så gott du kunde. Jag är så glad att du gjorde det. Vi hade aldrig varit här annars.
Tror du att du skulle kunna börja lita på universum och vår högre kraft? Tror du att du skulle kunna tro på att du är älskad och menad att vara precis den du är? Vi kanske inte förstår riktigt varför just nu. Vi kanske aldrig förstår det. Men vi kan tro att det är sant. Vad tror du?


Jag vill men jag vågar inte.

Jag vet att det är läskigt. Men vi är vuxna nu. Inget farligt kan hända längre. Ingen kan överge oss. Utan vi själva. Ingen kan skada oss på samma sätt som då. Vi överlevde. Vi klarade oss. Men nu vill vi ju leva också. Du vill ju också leva. Jag älskar dig. Jag finns här. Jag är inte perfekt och vi håller på och lär hos ett nytt sätt. Jag kommer göra fel. Det kommer hände jobbiga saker. Men ingenting kan skada oss egentligen på djupet. Universum kommer att ta hand om oss. Om du är ärlig så kan du också se det. Vi kan lita på att vi får det vi behöver utan att vi ska styra och bestämma.

Det känns jätteläskigt att släppa kontrollen. Speciellt när du inte är närvarande. Då vill jag inte vara ensam.

Jag vet, Men du ser ju också att jag tränar och försöker. Det har ju hänt jättemycket bara senaste året, eller hur?

Mmmm. Det har det faktiskt.

Lita på processen. Det kommer att bli bra. Ibland är det tufft och det är lätt att bara titta på problemen. Men det har hänt väldigt mycket. Så hjälp mig så att vi kan göra det här tillsammans. Jag behöver din hjälp. Det är du och jag ihop.

Mmmm. Jag tycker ju väldigt mycket om när vi är tillsammans och har roligt.

Hela smärtan

Jag känner smärta för att jag lever. Genom att känna smärta utvecklas jag. Det är inte farligt. Jag är inte mina känslor. Jag känner mina känslor. Min smärta ger mig information jag behöver för att utvecklas.

suffering is when you add painfull meaning to pain.
meaning of the self-destruct button
how to heal the emotional body

sitt med smärtan
visualisera smärtan
hur ser den ut
när börjar den
när tror du den ska sluta

vart finns den
vart finns den inte

if it could speak what would it need, what would it say

När kände jag den senast

När kände jag den första gången
Hela det?


smärta - födsel - födas på nytt

vad som hände innan jag minns

Igår läste jag i en bok om barns utveckling att det som händer redan när vi är foster påverkar oss resten av livet. Att övergivenhet, otrygghet och faror sätter djupa spår i vår utveckling. Den första tiden i livet ska ge oss grunden för att kunna utvecklas och som allt annat ska bygga på. Om man pratar yogisk filosofi, som den här boken är inriktad på, så är det lätt att man överger sig själv. Flyr från kroppen och känslan och de lägra chakrana blir outvecklade och istället får man en överfokusering på de övre. Att man blir väldigt tänkande, analyserande, orolig, etc. De tog upp ett exempel med kvinna som kände att hon inte deltagit i livet på riktigt. Att hon liksom inte hade en plats här och vågade vara delaktig. Det där känner jag igen så mycket. Jag har ofta stått utanför och tittat på. Undermedvetet tänkt att det där ser ju kul ut, men det är inte för mig. Jag får inte göra sådana saker. Första chakrat är kopplat till att känna rätten att vara här och att få ha.

Jag ska prata med mamma lite om hur det var medan hon väntade mig och hur det var i början. Som jag har tänkt började det dåliga när jag var runt 6-7 på riktigt. Men jag förstår ju att det säkert har funnits dysfunktion även innan. Jag bara kommer inte ihåg något specifikt, än iaf. Det kanske kommer, om det ska göra det. Mamma har sagt att de inte var riktigt ihop när hon blev gravid och att det fanns osäkerhet om de skulle behålla mig eller inte. Mycket möjligt att mamma då var orolig och kanske rädd och stressad. Kanske var de inte heller de bästa föräldrarna under de första åren, förmodligen inte.

Det känns verkligen som att det var meningen att jag läser den här boken just nu som jag också inser hur mycket flykt och kontroll jag använder. Min högre kraft och universum håller koll på det där. Jag behöver inte göra det.

Det som är lite intressant är att jag just nu analyserar och tänker om att jag analyserar och tänker... Jag har haft stor användning av de här beteendena. De har gett mig mycket; bekräftelse, status, jobb, pengar, insikter, skydd, lugn. Det har jag behövt.

tack

läkande

Jag vill inte. Jag vill inte. Lilla jag sitter i hörnet här bredvid och tjurar. Hon försöker straffa mig genom att hålla sig på avstånd och agera ut sina känslor. Hon är arg.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Det känns som det är så mycket som är fel med mig. Så mycket som behöver ändras för att det ska bli bra. Så många svåra saker jag måste göra. Jag orkar inte. Jag vill inte.
Jag är rädd för vad som ska hända. Jag är rädd för att det ska göra ont. Jag vill inte det. Jag vill inte att det ska göra ont mer. Det har ju gjort så mkt ont redan. Räcker inte det? Räcker inte det? Jag vill inte vara här. Jag vill inte känna allt det här. Jag vill inte vara rädd, orolig och ledsen. Jag vill bara vara glad och ha ett vanligt jävla liv. Varför kan jag inte få ha det?

Jag vet. Jag vet. Berätta för mig om smärtan.

Det känns övermäktigt. Det känns som jag ska gå sönder. Som att jag ska gå under. Jag ser ingen mening med det. Det kommer ändå bara bli skit. Det kan aldrig bli bra. Just när jag trodde att det var bra. När jag uppnått det jag kämpat för och längtat efter så måste det tas bort. Varför kan inte jag få ha det bra.

Jag vet. Jag lyssnar.

Jag orkar liksom inte en gång till. Vi har väl lidit tillräckligt. Kan det inte bara få vara bra nu. Kan jag inte bara få vara lugn och trygg nu.

När hade du den här känslan senast.

Igår. I förrgår.

När hade du den här känslan första gången. Visa mig.

....


tack

Förnekelse

Denna lömska sak. Jag är glad att jag får hjälp att bryta igenom det, annars vore det omöjligt. Min sponsor hjälper mig massor och att höra sanningar från andra. En del av förhållandet med min sambo är falskt. Vi har skapat en jargong eller mentalitet eller vad man ska kalla det som är skämtsam och kortfattad. Det blir tryggt för oss båda för vi slipper se problem och visa oss som vi är. Ibland är det annorlunda, men ofta överger jag mig själv för att gå in i den där rollen som jag skapat. Nu ser jag den och behöver acceptera att det är så det är. Tror det är därför jag gråter mycket just nu. Förnekelse börjar släppa och jag kan även med känslan vara där och se det jag gjort. Hur jag har övergivit mig själv och även min sambo. Inte visat mig själv som jag verkligen är utan hela tiden lagt på ett lager som döljer. Inte sagt vad jag känner och tänker och tycker om en del saker. Inte velat ha konflikt. Inte velat riskera att han ska lämna mig.
Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde i mitt förra förhållande, även om det här ändå är ett stort steg i rätt riktning på många sätt. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och försökte kontrollera saker som jag inte hade någon makt över. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjort i sociala sammanhang en stor del av min uppväxt och som jag fortfarande gör ibland, även om det inte alls sker lika ofta som det gjorde innan jag började jobba med mig själv.
Men det här sättet att hålla nere mitt verkliga jag för att vara till lags och slippa bli övergiven, det är verkligen mitt största problem och det som gör mig själv och de runt mig mest illa. När jag gör det bekräftar jag den falska sanningen som jag lärde mig när jag var liten, att jag inte är värd att älskas för den jag är innerst inne. Att det finns något fel på mig som är så hemskt att om de runt mig skulle veta så skulle de inte vilja vara nära mig. Men det här är ju inte sant. Det är inte sant. Och väldigt ofta idag kommer jag på mig själv med att känna mig väldigt bekväm med att vara jag. Att jag till och med tycker att jag är modig, vacker, omtänksam, snäll, ödmjuk, ärlig och rolig. Den här sidan av mig växer och jag är så tacksam för det. Kanske är det också därför som jag nu har börjat våga bryta igenom förnekelsen.
"We accept the love we think we deserve."
Jag har börjat tycka att jag är värd mer och då ifrågasätter jag det jag har. Det är ju faktiskt något väldigt fint. Jag ska fortsätta våga prata om det jag känner. Våga känna mina känslor. Våga bara vara i dem utan att fly in i något eller tänka för mycket. Våga bryta ihop. Våga stå stilla. Och våga gå om det är det som behövs.
Min högre makt gör för mig det jag inte kunnat göra själv.
Min sponsor var här på besök en helg i höstas och det gav mig en tankeställare om vissa saker. Jag har en terapeut genom jobbet som jag kan prata med.
Min högre kraft ger mig det jag behöver. Kanske inte alltid det jag vill ha, men det jag behöver. Det är jag så tacksam för. Så innerligt tacksam. Och jag är tacksam för att jag kan se det. För jag behöver tilliten. Jag behöver verkligen den nu.
tack

Hej offer

Senaste dagarna har jag hamnat in i min offerroll igen. Den är välbekant och skön. Jag får tycka synd om mig själv och låta de känslorna projiceras på de runt mig. Världen är dum och jag är liten och försvarslös och behöver någon som kan hjälpa mig, rädda mig, ta hand om mig. Lilla tjejen i mig vill ha sin mamma och pappa som ska komma in och fixa. När hon var liten kunde hon inte lita på dem. De kunde inte komma in och göra det. Eller, i vissa fall gjorde de det så mkt att jag inte lärde mig att ta hand om mig själv. De kände skuld gentemot mig vilket betydde att jag kunde manipulera för att få det jag ville. Och oj, vad jag har manipulerat. Alla i min omgivning. Jag har ju tjänat på det. Sluppit undan saker och fått hjälp mer än jag egentligen behöver. Det har hjälpt mig. Det har varit en användbar strategi. Det är inte konstigt att jag har den så nära mig.
Men när jag gör så blir jag ansvarslös, och utan ansvar kan jag inte förändra något och jag kan inte lära mig och utvecklas.
Jag vet vad jag ska göra här. Jag ska bara le åt den. Tacka den för att den försöker skydda mig och sedan göra annorlunda. Så det gjorde jag nyss. Tillbaka till perspektiv. Ut och gå en sväng. Städa undan lite. Fixa lite praktiska saker som bara drar energi sen om jag inte gör dem. Vad snäll mot mig själv genom att aktivt bädda schysst för mig själv. Göra ansträngningen nu istället för att behöva göra mkt mer imorgon. Jag är värd den ansträngningen. Jag ska inte förvänta mig att någon annan gör den. Den är min och jag mår bra av att gör den för att jag känner att jag gör någon för mig.

Tack