Anger management

Idag har jag varit i skogen med mitt basebollträ. Det var inte planerat men när plugget gick snabbare än väntat, det var så fint väder och jag såg det stå där i hallen tänkte jag att det kanske var dags. Direkt när jag gick kände jag hur det växte i mig. Tankarna på det min förra pojkvän sagt och gjort går runt i mitt huvud. Det distraherade lite att det var så fint i skogen med höstfärger, skalbaggar och söta får. men jag hittade en plats som var lite fulare och där fick jag ur mig en portion. Det gick bra. när det kommer ut och jag faller ihop efteråt kommer gråten, sorgen som legat gömd bakom vreden.
På ACA-mötet idag läste vi en text om att uttrycka sin vrede och att det minskar oro och stärker egenvärdet när man sätter gränder för sig själv. Det vill jag kunna. Känna när något är fel och sätta mina gränser. Det vill jag jobba mot, träna på.

---

Jag har just nu en situation där jag skulle kunna få träna på just det. Min relation med min sponsor behöver jag ta tag i. Jag behöver uttrycka mina känslor och mitt behov. Det har legat i mitt huvud några veckor nu och jag har skjutit upp att ta tag i det. Idag på mötet kom hon fram och frågade lite om jag inte tycker att jag behöver någon sponsor och att hon då kan få finnas för någon annan. Jag sa att jag håller på i mitt huvud och tänker och känner och att jag tar kontakt när det är dags. Tycker det var lite elakt att liksom hota med att om jag inte hör av mig så försvinner hon. men jag vet ju också vad hon menar och att det ju är meningen att jag ska använda henne, vilket jag inte gjort den senaste tiden. Hon sa att bollen ligger hos mig och jag sa att det gjorde den väl innan också. Hon tror att jag har hybris och tror att jag klarar mig utan sponsor och ska jobba själv. Men det är inte så. Jag vill gärna ha en sponsor och har känt att jag haft behov av att ringa men att det är just vår relation som jag är osäker på. Att det sättet hon uttrycker sig på ibland känns nedvärderande och att hon ofta tror att hon vet vad jag känner och tänker och talar om det innan jag får en chans att förklara. Men jag vet ju också att jag har svårt att ta hjälp, erkänna att jag har fel. Och så vill jag gärna vara till lags vilket blir skruvat nr jag vill vara det mot henne för då kanske jag tror att jag känner eller tycker något för att hon gör det. Sedan inser jag att det ju inte stämmer i hjärtat. Vill våga lita på min känsla, men samtidigt vara ödmjuk inför att jag kan ha fel och våga be om hjälp.

Hjälp mig att ta den här diskussionen med henne. Om jag vill att det ska fungera så behöver jag göra det. Och hon betyder väldigt mycket så jag vill våga och kunna ta den här konflikten på ett konstruktivt sätt och stå upp för mina tankar och känslor.

Inspiration

Ikväll har jag berättat min historia för personer jag inte känner. Personer som funderar över alkoholism och hur det har påverkat dem. Det gick bra. Jag fick först sitta och lyssna på en annan kvinna som var otroligt inspirerande. Jag kunde vara ärlig och berätta om hur jag har gått från att se mig själv som trasig, defekt och fel till att inse att jag inte är fel, men jag gör fel. Berättade om hur det var hemma hos mig och de bitar där som påverkat mig mest. Om pappas sätt att manipulera och mammas oförmåga att skydda mig. Om pappa som aldrig visat någon vilja att sluta dricka. Om mitt förra förhållande som utvecklades till en negativ spiral av beroende. Att jag har tagit ansvar för min föräldrar och glömt bort mig själv helt och hållet. Om hur min resa började och var jag är nu.

Det kändes väldigt fint att få dela med mig och att de personerna var där för att lyssna på mig. Att jag kunde bidra och hjälpa med min historia. Det är fint. Ibland kom jag av mig eller glömde bort vad det var jag ville säga och fick upp de här tankarna på att jag måste säga rätt saker för att de ska förstå och känna igen sig. Och för att de ska våga ta hjälp och börja jobba med sig själva på det sätt de behöver.

Jag är stolt över hur lugn jag ändå var. Och att jag berättade mycket om allt som det var och inte undvek känsliga saker känns bra. Det är ju precis det som mycket av början på det här arbetet handlar om; att våga prata om hur det var. Inte längre täcka upp eller skämmas. Det var inte mitt fel.

Titta bara på dig själv och vad du gör! Sitta och berätta om ditt liv och dina erfarenheter och tro att det kan hjälpa andra. Verkligen tro att jag är viktig och kan bidra. Att jag kan vara en förebild och inspirera och upplysa andra som kan få hjälp. Vilken grej! Fatta att du gör det!
Och så mycket jag får av att göra det. Mådde väldigt bra när jag gick därifrån.

Att våga dela

Igår kom min pojkvän hit. Jag skrev till honom i förväg att jag var låg men gärna ville att han skulle komma i alla fall. Att jag behöver träna på att vara låg tillsammans med honom.
Innan han kom bad jag om hjälp att vara mig själv när han var här, att våga visa fast på ett ansvarsfullt sätt.
När han kom hade han med sig lite fika och och och kex. Jag som vet att han har varit på ett möte i en förening han är engagerad i antar att det är det som blivit över därifrån. Det finns inte i mitt huvud att han har stannat och köpt det åt mig för att vi ska ha det lite mysigt när jag är ur balans. När jag är i den sinnesstämning tycker jag inte så bra om mig själv. Och då är det omöjligt för mig att tänka att någon annan skulle tycka bra om mig. Jag säger det till honom i alla fall och att jag blir glad att han gjort det för mig. Och att jag skäms lite för att jag har svårt att tro på att han tycker om mig. Det är ju ett ofta förekommande tema i vår relation. Tyvärr. Men det är ok att det är så. Jag förstår att jag har svårt att tro på det. Det är inte konstigt. Men vi vet att det inte är sant det som vi föreställt oss så länge. Vi vet bättre. Så jag tränar.
Sen tränade jag på att få vara lite liten och ligga hos honom. Hade inte så mycket ledsenhet kvar men var skönt att bara få vara liten en stund. När vi skulle sova sen så försökte jag förklara varför jag har så svårt att vara låg med honom och visa de här sidorna. Att det beror på de lärdomar jag tog från mitt förra förhållande. Och att jag har lätt gå in i att jag vill att han ska rädda mig och göra rätt sak så att jag mår bra och om han inte gör det kan jag använda det att vara arg eller sur på istället för att ta hand om det jag egentligen känner.
Fick respons i form av att han tydligt sa att det såklart är ok att han dåliga dagar. Men annars har jag lite svårt att nå fram ibland. Eller så får jag bara inte den reaktion jag vill ha. Han finns där på sitt sätt och lyssnar och låter mig berätta det jag behöver berätta. Men inte för den där djupa diskussionen och med frågor. Jag uppmuntrar det, frågar om han förstår vad jag menar när jag pratar och om han undrar nåt. Det är inte konstigt om han gör det. Jag fattar en del men inte allt och har under väldigt lång tid inte fattat nånting.
Nyss ringde han och kollade hur det hade gått för mig med att berätta min historia på den där föreläsningen jag skrev om igår. jag vet att han bryr sig och vill finnas där, men jag kan inte bestämma hur han ska finnas där. Han gör det på sitt sätt och det måste jag acceptera. Sen om jag vill att han ska göra något speciellt så behöver jag uttrycka det behovet. Inte bara förvänta mig att han ska förstå vad jag vill och behöver.

Klappa på mig själv

Lilla du vad är det som är mest jobbigt?
-Att jag faller tillbaka. Att jag misslyckas när jag inte hela tiden mår bättre
Tvivlar du på att det kommer bli bättre och bra?
-Ja...
Kan jag göra nåt för att hjälpa dig få tillbaka den tron?
-Du kan klappa på mig. jag vill bara få vara liten. Inte behöva vara stor.
Vet att du inte fått så mycket plats till det de senaste veckorna. jag är ledsen för det. Men du får vara liten nu. jag finns här. Jag förstår att det är jobbigt...
-Jag vill att mamma ska vara här. Saknar trygghet och att känna att jag duger. jag är arg och irriterad och förvirrad och trött. Är arg på världen. På min förra pojkvän. På mamma. På pappa. På min sponsor. Och på mig själv.
Skriker i kudden ur mig så mycket jag kan. Blir så trött. Och det räcker inte riktigt. Behöver slå och sparka och skrika egentligen, men har inte plats för det just nu. Har inte ork att gå ut och vill inte, vågar inte låta för mycket.

Det är ok. Jag finns här. jag förstår dig. Vad du än känner så är det rätt.

Att inspirera

Imorn ska jag vara med och berätta min historia på en föreläsning för andra som har liknande bakgrund. Jag vill vara glad, positiv, inge hopp och visa på hur bra det kan bli om man vågar. Men just nu känner jag mig inte så inspirerande. Lite som att jag inte tror på att det har blivit bättre. stora jag försöker peka på bra saker, men lilla tjejen vill inte lyssna. Jag liksom bara vill sitta och dra upp det som är dåligt fortfarande och som en liten obstinat tonåring bara vilja måla upp det dåliga.

Det känns inte bra. Lite som ett återfall i hopplöshet på nåt sätt. jag ifrågasätter vem jag är, vad jag vill, vad jag gjort, vart jag är på väg och om jag gjort nåt som är bra och om jag kommer klara det som kommer. Jag behöver nog be lite. Om jag inte litar på att det ska bli bra betyder det ju att jag förlorat en del tillit till min högre kraft och mig själv.

Sen tror jag min inställning till en av mina kurser i skolan ställer till det för mig. Den är stor och egentligen väldigt rolig för det är ett verkligt problem som vi ska hjälpa till att lösa. Men det blir också en stor press. Och jag vill göra bra ifrån mig. Jag vill att vår grupp gör bra ifrån sig. men jag behöver prata med mig själv och ta det lugnt och lita på att det löser sig. Och att det vi gör kommer vara tillräckligt bra. Vi gör ju så gott vi kan. Det räcker. Jag räcker. Jag gör så gott jag kan. Tänker inte jobba ihjäl mig, utan ta hand om mig själv också. Jag är viktig. Jag förtjänar att må bra.

3 år på resa

Idag är det tre år sedan jag och min förra pojkvän gjorde slut. Ofantligt mycket har hänt de här åren, men just nu har jag svårt att känna den där fina känslan av att jag gjort så mycket framsteg och klarat massa saker och gått mot mina rädslor. Just nu är jag ganska låg. Jag vet inte riktigt vad det är. Har haft en skön dag med promenad i fina vädret, skola bara under halva och sen möte på Eleonora. Hade tänkt gå och träna nu men skjuter nog upp det lite och går på yoga om en timme istället. Orkar inte med prestation och att ta i just nu.
Min pojkvän kanske kommer hit sen och jag kan inte riktigt avgöra om jag vill det eller inte. Jag vill ju ses, men en del av mig vill att han ska göra mig glad just nu. Att han ska fixa. En del av mig är rädd för att visa den här sidan. Och en annan del vill inte att han ska komma för att jag har lättare att hitta tillbaka till mig själv när jag är ensam. Vad göra? Jag kan ju träna på att vara med honom och vara låg utan att lägga det på honom. Eller så kan jag ta avstånd och ta tid för mig själv. Men jag vill ju vara till lags också, och träffas mycket, få bekräftelse och vara nära så jag känner att jag inte riktigt våga ta anstånd men kanske skulle tycka det vore skönt om det inte blir nåt ikväll. Då slipper jag ju visa det här för honom. Suck...

Jag kan be om hjälp i alla fall. Jag klarar inte livet helt själv. Behöver stöd och vägledning. Jag är förvirrad och trött och hopplösheten har börjat äta sig tillbaka in i mitt huvud.

Vill bara vara offer. Utan ansvar. Det är så synd om mig. Nån måste komma och ta hand om mig. Det är någon annans fel att det är så här.
Lilla tjejen får fritt spelrum med sina känslor, och vuxna jag lyckas inte riktigt övertyga henne om att det faktiskt inte är som hon målar upp det.

Skruvade tolkningar

Min pojkvän ringde precis. han frågade om jag ville följa med och kolla på Beck. Vi har pratat lite om bio till och från och jag hörde lite folk i bakgrunden och kände mig lite bortglömd och tänkte att han var på väg dit med andra. Jag frågade när den började och han sa nu och jag kände att han nog glömt bort mig coh bestämt med andra och så nu precis när det började så kom han på mig, fick dåligt samvete och ringde. Jag sa att jag skulle stanna hemma ikväll. Att vi väl kunde gå på bio en annan dag. Han sa att Beck ju är på tv och att han precis var på väg hem från mötet han varit på. Då fattar jag att han ville ju bara chilla och kolla på tv ihop.
Suck.
min hjärna är så spännande. Kokar ihop nåt direkt när jag hör nåt i bakgrunden och den spontana reaktionen är alltid att jag blir illa behandlad på nåt sätt. Jag misstror honom så mycket. Så svårt att lita på att han verkligen tycker om mig och är snäll mot mig och bara vill vara med mig. Nu får jag lite dåligt samvete för det också. Och en del av mig vill bara messa och säga att jag kommer, för visst skulle det vara mysigt. Eller tycka, och säga, att han väl kan komma hit, även om han ju cyklade i regnet sent hit igår. Men jag tror att jag ikväll gör rätt i att vara för mig själv. Är inte riktigt i balans och har inte haft så mycket egentid i helgen även om jag fått tid att ta igen mig.
Så jag ska stanna här. Ta ansvar för att jag kommer må bra även framöver genom att sätta in lite egentid på måbra-kontot. Och vi har ju tid att ses andra dagar.

Mer kvar att städa

I onsdags var jag hos min terapeut och vi kom in på min förra pojkvän. Insåg hur mycket han fortfarande bor kvar här uppe i huvudet. Och att jag blir ledsen nu när jag skriver om det. Jag insåg det egentligen redan på anhörigveckan i somras och tänkte då att jag skulle ta en sväng i skogen med det basebollträ jag har skaffat för att få ur mig aggretionerna som finns kvar där. För jag är ju så tydligt inte klar med det. Imorn är det 3 år sedan. Och när jag tänker på det gör det fortfarande ont. Ilska, sorg och förtvivlan blandas. Jag förlorade så mycket mer än en partner. Han var ju viktigare än alla andra i mitt liv just då, t o m jag själv. Så det är kanske inte så konstigt att jag fortfarande sörjer. 

När jag pratade med min terapeut insåg jag att han fortfarande har en del av sin pidestal kvar. Han är inte lika högt uppe bland molnen som han var då, men han är högre upp än mig, och det var jobbigt att se. Det betyder att jag fortfarande tar på mig skuld för att det tog slut. Att om jag varit mer självständig, mer hoppfull, mindre destruktiv, bättre (!!!!) så skulle han inte slutat älska mig. Jag dög inte. Jag var inte tillräcklig. Trots att jag gav allt jag hade så var det inte tillräckligt. Trots att jag inte sa emot, försökte tycka lika, alltid försökte göra det jag trodde att han ville att jag skulle göra. Du kan inte göra så att nån annan känner på ett visst sätt. (Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra)

Det där håller jag fortfarande på med, även om inte i lika stor utsträckning, men att tänka ut hur jag ska vara för att min pojkvän ska (fortsätta) älska mig. 

Jag tar med mig lärdomar från det förhållandet och ser att om jag gör likadant igen så tappar jag bort mig själv och kompromissar med min person och trampar på hela min identitet. Så därför vill jag inte göra så igen. (bra motiv)

Men jag ser ju också att när jag gjorde så förlorade jag honom. Och en sida av mig tror att jag hade kunnat ändra på det om jag hade gjort annorlunda. Och därför vill den nu inte göra likadant för att han då skulle sluta älska mig. (inte så bra motiv)

min terapeut frågade också vad jag trodde det berodde på att jag inte tagit mig ut i skogen med basebollträet när jag nu vetat att jag har ilska i mig som behöver ut? Suck... jag har väl inte velat helt enkelt... 

Ge mig kraft och förstånd att ta tag i det här när det är dags.

Föra budskapet vidare

På tisdag ska jag delta på en av föreläsningarna som Eleonora-gruppen anordnar. Det är det fjärde och sista tillfället i den ständigt rullande föreläsningsserien. Men jag ska inte lyssna. Jag ska berätta. Dela med mig av min historia och min resa till personer som kanske bara är på väg att börja sin. Det var i personalen där som frågade i våras om jag kunde tänka mig att göra det nån gång. Jag? Ska jag berätta om vem jag är och vad jag gjort? Och folk ska lyssna....på mig...
Känner lite prestationsångest. Att jag så gärna vill beröra. Att jag vill visa hur mycket fint som finns att få om man bara vågar. Så mycket lycka man kan finna om man bryter mot isoleringen och vågar ta hjälp. Ska försöka prata med mig själv innan och be om hjälp om att lyckas vara närvarande och känna att det räcker att vara jag. Att det jag säger är mitt och det räcker. Jag kan inte tänka att jag måste säga "rätt" saker för att de ska förstå. För att de ska våga agera. Jag gör mitt och berättar och sedan lämnar jag över till dem att göra det de vill och behöver göra. Andas och lämna över. Jag duger.

Ansvar

För mig handlar mitt tillfrisknande om ansvar. Att välja det jag vill och som är bra för mig. Att säga vad jag tycker. Att ta ansvar för mina känslor, tankar och handlanden. Att ta ansvar för att den lilla tjejen i mig känner sig trygg och älskad. Att leva det liv jag vill leva istället för att vara offer. Att ta ansvar för hur jag mår istället för att kräva att någon annan ska göra det.

Vissa dagar är jag bra på att ta ansvar. Andra dagar... not so much... Men jag tränar, och tränar, och tränar. När jag är lite ur balans får jag svårt att ta ansvar. Då flyter jag med i vad andra tycker och vill och har svårt att säga vad jag vill göra och känna vad som passar mig bäst. Efteråt kan jag sedan känna agg emot den andre som bestämt över mig, men jag sa ju aldrig ifrån, så hur skulle de kunna veta?

in i väggen

När jag inte tränar och har så mycket att göra som jag har nu som har jag svårt att sova. när jag sover dåligt blir jag trött och har svårare att vara i balans, hantera stressen och när saker inte blir som jag tänkt mig. idag hade jag planerat att äntligen gå och träna ordentligt och något som jag tycker är roligt efter skolan. Istället hade det blivit något missförstånd så att jag fick stanna kvar och jobba extra i två timmar. Jag blir typ helt förstörd, för det är så viktigt för mig att träna och det var längesen nu och jag var redan väldigt trött och då när jag behöver stanna blir det jättestort och sjukt jobbigt. 

Nu är jag hemma och har i alla fall tagit en långpromenad så att jag fått lite rörelse. Ska typ gå och lägga mig nu direkt. har en tidig morgon imorn. Som tur är har jag inget bokat på em imorn så jag kan vara hemma bara. Behöver väl plugga men är skönare när man kan vara hemma och lägga upp det som man vill. 

Känner mig väldigt liten och vill att någon ska komma hit och klappa på mig, ta hand om mig. En vän skrev precis att vuxna jag kanske kan klappa på lilla mig. Det är ju så jag försöker göra nu för tiden. Men just nu känner jag bara att jag vill inte. Jag vill inte ta ansvar. jag vill att någon annan ska komma hit och ta ansvar åt mig. Säga att allt blir bra. Att det löser sig med stressen i skolan. Att jag kommer sova bra inatt. Att det kommer gå bra på intervjun imorn. Helst vill jag att det ska vara min pojkvän eller min mamma tror jag... Suck. 

Kanske ska prova att prata lite med min högra kraft. Lämna över. Be om hjälp. 

Kan ju faktiskt ringa mamma också och vara lite liten. Det får man göra. Det är ok att inte vara ok jämt. Att erkänna att man är trött, att man gör fel. Att man behöver hjälp. 

Manipulerar

Förut försökte jag manipulera och lägga skuld på min pojkvän. Han är upptagen hela helgen och jag sa att vi väl ses imorn, fast jag vet att vi kommer ses på festen ikväll. Jag gör det för att markera, för att han ska få dåligt samvete för att han gör något annat än att vara med mig. Egentligen tycker jag det är ganska skönt att ha en dag för mig själv. Hinna ta hand om mig själv, andas och ta igen mig. Och jag vet ju att jag ofta vill göra annat än att vara med honom och att det är sunt.
Men en del av mig vill ju alltid bara vara med honom. Det är den delen som jag ser som medberoende. Den vill alltid vara nära, få bekräftelse, kunna kontrollera, inte vara ensam, inte känna sig övergiven. Den här sidan är helt irrationell. Den kan t.ex. tycka det är jobbigt när min pojkvän har roligt utan mig. Väldigt vackert... Den delen är så osäker, så osäker. Det är den lilla tjejen som är rädd, som har blivit sårad tidigare, det är hon som försöker skydda sig, men det funkar ju inte.
Förut har den sidan fått bestämma mycket. De känslorna och rädslorna som är igång där har fått ta över. Nu när de kom upp igen tog jag hjälp av en vän och fick prata om det. Då släpper det. Det är ofta inte så som mitt huvud kokar ihop att det är och jag behöver träna på att hantera de där känslorna när de kommer.
Skickade ett sms till min pojkvän och bad om ursäkt för att jag sa så, att jag inte menade det och att jag hoppas att han har en bra dag. Det kändes bra. Jag tror inte han reagerar på det lika mycket som jag gör ibland, men för mig är det viktigt att markera för mig själv. Om jag inte hade sagt något hade jag nog gått igång i huvudet på att han tycker att jag är jobbig, osjälvständig och behövande. Nu har jag tagit ansvar för det jag sa och även visat för mig själv att jag kan göra annorlunda och bete mig moget. Stolt.
Det känns också bra att jag kan säga till min pojkvän att "förlåt för att jag försökte lägga skuld på dig". Att jag erkänner att jag gör det, utan att tycka att jag är dålig som gör det. Jag är ok. men allt jag gör är inte ok. Jag är inte fel, men ibland gör jag fel. Det är en väldig skillnad att jag numer känner så oftare och oftare.

Förtroende

Nyss ringde en vän till mig. Hon anförtrodde sina känslor och att hon inte mår så bra. Det kändes väldigt fint att hon vågade ringa och prata med mig. Att hon känner att hon kan lita på mig och känner sig trygg med att jag förstår och finns där. Då blir jag stolt över mig själv.
jag vet ju också hur det var för mig när jag började tänka på min bakgrund och erkänna att jag inte mådde bra och alla de känslor och förvirring som kommer upp. Så det känns fint att få finnas för henne.
jag vet ju också att det finns hjälp att få och att om man är beredd att göra jobbet och acceptera den här hjälpen så kan det hända så mycket fantastiska och fina saker. Jag kan nästan inte förstå att jag har kommit dit jag har kommit. Att jag har gjort det jag har gjort och att jag känner det jag känner. Trodde jag aldrig skulle hända. För nåt år sen trodde jag det var omöjligt. Men det är det inte. Om man vågar kan man vinna så fantastiskt mycket. Och att jag har gjort det nu när jag är ung och innan jag fått egen familj så att jag inte behöver föra vidare de här grejerna känns så fint att jag får tårar i ögonen. Tänk att få se mina egna barn växa upp utan att vara oroliga eller rädda, att de tycker om sig själv och vågar göra det de vill och stå för det de tycker. Häftigt! Och det är det jag jobbar för :)

Boktips

Vuxna barn till alkoholister - J. Geringer Woititz

The struggle for intimicy  - J. Geringer Woititz

Flodhästen i vardagsrummet - Tommy Hellsten

Stora röda boken i ACA - Adult children of alcoholics

Modern mystik, den dolda vägen till inre klarhet - Kajsa Ingemarsson

Poängsystemet styr iaf inte..

Idag efter mitt ACA-möte hade jag sällskap en bit tillsammans med några av de andra. Då såg jag ett gäng komma cyklande mot oss, 4-5 stycken med systemetpåsar på styret, glatt pratande. Blev stel direkt för jag tänkte att det kunde vara min pojkvän och några av hans kompisar. Han bor i närheten och det är fullt rimligt. Blev väldigt orolig och spände mig. Vad var jag rädd för?
Att han skulle vara dum?
Att han skulle vara full?
Att han inte skulle våga stå för mig med sina vänner?
Att han skulle döma mig på grund av de som jag pratade med?
Att hans vänner skulle döma mig av samma anledning?
Att han inte skulle bry sig om mig?

Vet inte riktigt.. Alltihop det kanske?...

Eller är det att jag gör "fel"? Att inte jag också ska på festen ikväll. Att jag faller utanför ramen och har en tråkig kväll med möte och sen ensam hemma. Att jag hade gjort mer "rätt", typ varit på g och hittat på nåt åtminstone. Ja, det kanske är det. Min stora vilja att vara till lags och göra det jag tror han vill att jag ska göra. Göra det jag tror att jag ska göra för att hans ska tycka om mig, älska mig. Lämna mig inte. Ja, så är det nog mest av allt. Och sedan lite av allt det ovan.
Men om jag ska tänka rationellt så tror jag han skulle vilja att jag gör det jag vill och mår bra av. Leva för mig egen skull. Och det försöker jag.

Min lilla flicka

Min lilla flicka är ungefär 9 år.
Hon är rolig och spontan.
Energirik och full av liv.

Men hon är också rädd.
Hon bär på men av något ont.
Hon har varit rädd, ensam och förvirrad.
Hon har en sorg och berättar ibland för mig om hur orolig och rädd hon varit.
Hur hon har varit tvungen att vara stor och stark och vuxen för att hennes föräldrar inte alltid varit det.
Det är henne jag har lärt känna på den här resan.
Det är henne jag har försökt få kontakt med.
Hennes förtroende jag arbetat för att få.
Hennes historier jag lyssant på och henne jag har tröstat när hon vågar släppa fram det onda.
Det är henne jag håller i handen när hon blir orolig och rädd.
Det är henne jag är vuxen för, henne jag ska ta hand om. Alltid.
Hon är det viktigaste i mitt liv.

Och jag tror hon har börjat lita på mig på riktigt.
Jag förklarar för henne vad som händer och hon märker att jag står på hennes sida och försvarar henne.
Hon kan slappna av.


Just nu ligger hon här bredvid i soffan och sover.
Hon är trött efter veckan och vilar nu.
Trygg och lugn. Med mig.
Så vackert!
Så fantastiskt lycklig i själen av att se henne så.

Egen fredag

Fredag kväll. En egen kväll. Väldigt skönt. Såna här hade jag ganska ofta förra året, men har inte blivit så någon helg hittills den här hösten. 

Jag känner att jag har nåt som behöver komma upp, men det kommer inte riktigt. Ska skriva lite och bara inte göra nåt annat än att läsa och lyssna på musik och filosofera, behöver ingen tv, inga mer intryck. 

När känslorna nu börjar komma känner jag mig chockad mest tror jag. Chockad att jag har gjort allt det jag gjort det här året. För ett år sedan satt jag mitt i steg ett och var ledsen, trött, hade kaos och var förvirrad. Känner att jag är väldigt trött nu också. Jag gör ju så väldigt mycket. Nu senaste veckan har jag verkligen satts på prov med att hantera min vardag och ändå vara kvar i mig själv. Inte hela tiden och jämt, men ofta och mycket. Det är ganska mycket nu och nu känner jag att jag verkligen fått anstränga mig för att hantera det. Jag har inte blivit så stressad som jag blivit tidigare, men jag har blivit stressad. Jag sov riktigt dåligt igår natt. Men ändå är det bättre. Mycket bättre. Men jag kämpar... Ibland känns det så iaf..

Känner att mina brister inte är större än så många andras. Att jag inte är sämre och att de flesta har sånt de har svårt för

Fina Lasse skriver:

jag släpper din hand
för ett helt vanligt återfall
för att få nåt förstört
det var fel som jag sa, det är sant som du hört

Stresshantering

Är stressad. Har svårt att göra det jag vet att jag behöver (lyssna på lite skönt musik, meditera, ta det lugnt) utan istället far det runt saker i huvudet och jag fixar med en massa saker på datorn. Nu gör jag i alla fall nåt bra och har lagt mog i sängen och skriver av mig. Ska läsa lite bok och lyssna på ett avslappningsband så hoppas jag det går bra att sova. Inatt hade jag lite svårt att sova, det var en vecka sedan jag tränade och jag märker direkt att jag inte blir trött på samma sätt, sover inte lika bra och kan inte hantera stressen lika bra. Men jag är fortfarande förkyld så jag kan inte träna. Så fokus nu är att sova och vila så jag kan träna och sova och vila bättre snart igen. Så lätt när man är inne i en positiv spiral och så svårt när man hamnat ur fas.

Var duktig idag och pratade mycket med min mamma om min förvirring och irritation med min sponsor och lite allmänt om min pojkvän och skolan. Det kändes bra att jag inte behövde ta min sponsor i försvar och var skönt att och kändes fint att släppa in mamma. Vi har verkligen en helt annan relation nu är förut och jag känner väldigt mycket värme när jag tänker på henne.

Lördagsnöje

Fick värsta dippen. Har varit trött hela dagen. Jag och min pojkvän skulle ha myskväll men nu har de styrt i sin lgh hela em och håller på fortfarande. Känner mig ur balans och bortprioriterad. Trött och hungrig och vill egentligen inte träffa nån. Har nu stängt in mig på toa en stund, men måste väl gå ut snart. Varje lite småsak blir jättestor och jag tycker väldigt synd om mig själv och vill att han ska ta hand om mig. Rädda mig...

Hjälp mig att inte vara offer, men att sätta mig själv först.

Jag förstår dig och älskar dig oavsett vad som händer ikväll.

Mitt eget rätt

Jag har en del av mig som väldigt gärna vill vara till lags. Tycka lika. Göra lika. Samtidigt har jag svårt att lita på vad jag själv känner ibland. Svårt att känna vad som är rätt för mig. Den här kombinationen gör att jag får problem i ACA:s program ibland. Jag hör de andra berätta om hur de känner och vad de gjort för val. Eftersom vi delar många sidor och är lika på många sätt är det ofta sant att vi känner lika och har behov av samma typ av handlingar och val. Men det är inte en generell sanning. Mina rätt behöver inte vara samma som för någon annan. Fast så har jag ofta tänkt. Att om jag gör likadant som de andra så blir det bra, då gör jag rätt. Då förtränger jag inte något. Till exempel trodde jag förra hösten att jag också var tvungen att gå in i väggen och krascha på riktigt, sjukskriva mig och gå få professionell hjälp. Jag trodde att det krävdes för att jag skulle tillfriskna. Men min sponsor sa då att jag ju redan hade tagit till handling för att jag insåg att jag behövde hjälp. Det behövde inte få den konsekvensen för mig. Jag mådde tillräckligt dåligt för att få börja må bättre.
Likadant var det när jag tog avstånd från min pappa. Det är många på mötena som har gjort på liknande sätt. Jag behövde det också. Men när jag på senaste tiden har börjat ta kontakt med honom igen så känner jag att det är rätt för mig. Fast jag trodde länge att det var fel att göra det. Att jag förträngde mina behov och inte var stark nog att våga ta avstånd. Även den här gången var det min sponsor som sa att jag kanske skulle ringa honom bara. Efter att jag fått upp väldigt mycket känslor kring honom igen. När hon sa det kände jag bara lättnad. Jag får göra det det och det kan vara rätt för mig.

Jag vill vara till lags. Jag vill tycka lika, göra lika, vara lika. Inte vara annorlunda eller utanför heller i ACA. Men det är ju faktiskt så att jag har haft en relativt bättre barndom än många av de andra. Mina föräldrar stöttar mig i min tillväxt. Jag har tagit tag i mina problem tidigare än många andra, vilket gör att det inte har fått samma konsekvenser för mig. Jag har ganska bra självförtroende och upplever inte prestationen och skolan bara som stress.
Ibland med min terapeut tycker hon att jag förstorar upp problem och att jag ska må sämre än jag gör.

Det här programmet kan inte appliceras svart eller vitt på mig och mitt liv, det måste anpassas och en grå version är säkert det som är rätt för mig.

Sur på min sponsor

Jag är kluven. Efter att jag pratade med min sponsor i torsdags så ligger det och gnager. Jag är irriterad på henne. Vi är väldigt olika och våra liv är väldigt olika så ibland krockar det. Sedan har jag så svårt att känna vad som är rätt för mig så när hon säger nåt så tar jag det som rätt för jag är så osäker. Bilden jag har är att min sponsor vet och förstår mer än mig. Därför har jag svårt att säga emot. Eller jag säger emot, men jag tvivlar på mig själv. Och sedan kommer det där tvivlet upp emellanåt och jag slår på mig själv för att jag tror att jag ljuger för mig själv.
I torsdags berättade jag om att jag kände att jag började bli sjuk, hade lite ont i halsen och varit lite tung i huvudet. Det första hon frågar är om jag inte har tagit hand om mig själv. Jag känner just då att jag är låg och kritiserar mig själv och säger att jag nog inte har det. Men när jag i efterhand tänker på det så har jag tagit det lugnt senaste tiden, tränat och sovit bra. Hade mycket energi och kände mig harmonisk fram till att förkylningen kom. Efter det blev jag trött och kände att stressen kom över mig. Blir irriterad för det känns som hon har bestämt sig för hur det är i förväg. Och jag söker hennes bekräftelse så mycket också vilket gör att jag får ännu svårare att känna vad jag verkligen känner och säga emot. "Vill jag ha rätt eller vill jag må bra?"

Samtidigt som jag har de här känslorna så är jag medveten om att jag inte tycker om att ha fel eller att nån talar om för mig hur det är när jag inte vill se det. Plus att jag ju ljugit för mig själv mycket tidigare och när jag inte velat se verkligheten.

Men det känns inte som om hon förstår mig alltid. Hon förstår inte hur studielivet fungerar och att jag tycker att det är roligt även om det är mycket prestationsfokus.
Behöver ta upp det här med henne annars kommer det att ligga i vägen och då blir inte vår relation bra. Men det tar emot för just nu är jag bara sur på henne. Känns lite som att hon behandlar mig som ett barn. Att hon vet bättre och att när jag inte håller med så tror hon inte alltid på mig.
När jag pratar med min terapeut känns det mycket bättre, hon känns mer förstående och tycker inte att de problem jag har är så stora. Att jag ska njuta av livet och inte se på mig själv som att jag har karaktärsdrag och defekter. Alla har brister, jag vill jobba med mina, men jag är ok ändå, även när jag har dem. Min sponsor har mer fokus på att guida mig vidare att fortsätta självransakan och utvecklas.

Känner ett motstånd i mig mot att ta upp det här med henne. Konflikträdsla, vill inte bli bortvald eller kritiserad. Vill heller inte inse att vi kanske inte ska fortsätta det här, som det kan vara om man inte stämmer överens längre. Det finns också en rädsla för att inse att jag har fel i det här, att hon har haft rätt. För då måste jag ju göra annorlunda. Göra förändringar, och det är jobbigt.

Ok att vara lite ynklig

Är lite ynklig för att jag börjar bli sjuk och tycker lite synd om mig själv. Vill att nån ska pyssla om mig (min pojkvän). Låg just och komponerade ett sms för att få sympati och bekräftelse, är det ok? Är det bra? Saknar honom. Men vill jag egentligen skriva för att få lite kontroll på honom. Påminna om att jag finns här och att det är synd om mig. Fick upp den där bekräftelsebehovskänslan idag när jag började känna mig ynklig. Vill att han ska ta hand om mig. Vill vara nära, väldigt nära hela tiden. Kom upp i samma veva som jag blev trött och hängig, det kan jag komma ihåg. Jag är inte övergiven egentligen. Vi har haft en fin period senaste veckorna när jag haft energi och varit nära mig själv. När jag blir stressad och börjar tappa mig själv fungerar det sämre. Just nu ör jag intw i balans och det är nog bäst att intw skriva något för jag kan inte se om mina motiv ör bra.

Vad jag är värd

Ofta kommer jag på mig själv med att inte göra saker jag vet att jag mår bra av med nån motivering om att det är jobbigt eller att jag inte hinner. Det kan vara tex träna, meditera, ringa min sponsor, ta egentid, fixa yogamusik, laga god mat till mig själv, etc. Resonemanget i mitt huvud går i offer termer, att jag borde men orkar inte, det är för jobbigt eller ibland rör det sig om rädslor. Jag väljer att inte ta gand om mig själv för att jag inte orkar. Jag anser inte att det ör värt att lägga ner den energin på mig själv. Jag är inte värd det. Det är ju direkt kopplat till mitt egenvärde. Tycker jag om mig själv skulle det gå lätt att lägga kraft och energi på saker som jag mår bra av.
Tänkvärt

Motivation

De närmaste 6 veckorna kommer vara tunga i skolan. Jag läser kurser som jag behöver klara för att skrova exjobb ivår och kunna ta examen som det är tänkt. Jag känner hur mig prestationsida och perfektionism kommer igång på riktigt. Har tänkt att nu när jag har en annan grund med mig själv så kan jag vara med i livet runt omkring mer. Att när vissa av de störa frågorna och problemen är genomgångna så kan mer världsliga saker bli intressanta och kännas meningsfulla. Tänker att jag också ska kunna hantera stressen och hetsen i livet på ett bättre sätt när jag har med mig själv i ekvationen på riktigt.  men är det bara ett sätt föe mig att gömma mig bakom för att smita undan att göra förändringar. Eller är jag bara dramatisk och ser svart och vitt nu bara.
En sak har jag i alla fall kommit fram till, att hag ska ta upp den dagliga inventeringen igen. Jag slutade med den för några veckor sedan för det kändes så bra och jag tänkte att jag inte behövde den längre.. Hybris. Jag måste vårda den här nyvunna lugna känslan jag har med mig själv. Fortsätta göra det jag mår bra av. Gå på möten. Reflektera. Öva. Praktisera. Ringa min sponsor.

Maktlös

Börjar bli sjuk. Tung hosta nästan nere i lungorna, trött och seg i huvudet. Får upp tankar att nej, nej! Jag har inte tid och att jag ska fixa så att jag inte blir det. Men alla blir sjuka ibland. Jag har sovit bra och tagit det lugnt på sistone, man kan bli sjuk ändå. Jag kan inte göra nåt åt om jag blir sjuk, bara vila och vänta ut det. Det är ok att vara sjuk. Träna på att acceptera min maktlöshet.
Gonatt

Fina Mamma

Jag ringde mamma. Och jag kunde vara liten och säga att jag saknar henne. Pratade lite om allt möjligt. Väldigt mysigt att göra det faktiskt.
Och stolt över hur jag snackade med mig själv. Ansvar men lilla tjejen fick också vara liten en stund. Jag tryckte inte ner känslorna som kom upp utan lät dem komma fram och det var inte farligt. Bra!

Det kom upp ett minne när jag tänkte på mamma. Jag tränade mycket fotboll när jag var yngre och när jag var på väg hem ringde jag mamma och sen hade hon smörgåsar klara åt mig när jag kom hem. Lite bortskämd kanske. men väldigt mysigt!

Re-parenting

Kom precis hem från ACA-möte. Brukar känna mig lugn och stark och tillfreds. Men nu är jag irriterad, orolig i kroppen och nog ledsen. Det är ok. Låt det komma ut, det som behöver komma ut. Jag tror det är skolstressen som kommer. Jag har hanterat den ganska bra i veckan som gått. Men idag har jag inte riktigt gjort det jag hade tänkt att jag skulle göra och känner nu att jag ligger efter. Och att nu blir det inte som jag tänkt mig och det gör mig alltid stressad. Jag åkte och tränade istället för att sitta kvar och plugga före mötet. Jag vet att jag behöver det för att sova bra och då mår jag mycket bättre. Nu känner jag hur lilla tjejen är sur som en liten barnunge och sitter med armarna i kors och skriker "Jag vill inte".
Vad är det du inte vill då?
Plugga.
Men du vet ju att du måste göra det för eller senare ändå. Det försvinner inte för att du skjuter upp det.
Jag vill vara ledig. Och sova.
Jag vet. Men du har ju varit ledig massor i sommar och haft det lugnt och skönt. Du vet ju också att det inte alltid kan vara så.
Näe.. och det hatar jag.
Jaså, det gör du. Du har ju haft en jättebra helg, slappat, myst med honom, hade trevligt igår kväll, pluggat lite och tränat.
Jag vill ändå inte. Jag vill att mamma ska vara här och fixa något till kvällsmat. Pyssla om mig och bara vara där. Så jag får vara liten en stund.
Du får vara liten. jag tar hand om dig. Vi kan ha en lugn kväll, ta fram något gott att äta och somna i soffan. Du kan vara liten ibland nu också. Men jag förstår att du saknar mamma, det gör jag också. Vi kan ju ringa till henne. Vill du det?
mmm, ja, egentligen. Men det är så svårt att vara liten med henne.
Jag vet. Men hon vill ju finnas där, det vet du ju. Du måste bara ge henne chansen att vara det också.