Min lilla flicka

Min lilla flicka är ungefär 9 år.
Hon är rolig och spontan.
Energirik och full av liv.

Men hon är också rädd.
Hon bär på men av något ont.
Hon har varit rädd, ensam och förvirrad.
Hon har en sorg och berättar ibland för mig om hur orolig och rädd hon varit.
Hur hon har varit tvungen att vara stor och stark och vuxen för att hennes föräldrar inte alltid varit det.
Det är henne jag har lärt känna på den här resan.
Det är henne jag har försökt få kontakt med.
Hennes förtroende jag arbetat för att få.
Hennes historier jag lyssant på och henne jag har tröstat när hon vågar släppa fram det onda.
Det är henne jag håller i handen när hon blir orolig och rädd.
Det är henne jag är vuxen för, henne jag ska ta hand om. Alltid.
Hon är det viktigaste i mitt liv.

Och jag tror hon har börjat lita på mig på riktigt.
Jag förklarar för henne vad som händer och hon märker att jag står på hennes sida och försvarar henne.
Hon kan slappna av.


Just nu ligger hon här bredvid i soffan och sover.
Hon är trött efter veckan och vilar nu.
Trygg och lugn. Med mig.
Så vackert!
Så fantastiskt lycklig i själen av att se henne så.