Re-parenting

Kom precis hem från ACA-möte. Brukar känna mig lugn och stark och tillfreds. Men nu är jag irriterad, orolig i kroppen och nog ledsen. Det är ok. Låt det komma ut, det som behöver komma ut. Jag tror det är skolstressen som kommer. Jag har hanterat den ganska bra i veckan som gått. Men idag har jag inte riktigt gjort det jag hade tänkt att jag skulle göra och känner nu att jag ligger efter. Och att nu blir det inte som jag tänkt mig och det gör mig alltid stressad. Jag åkte och tränade istället för att sitta kvar och plugga före mötet. Jag vet att jag behöver det för att sova bra och då mår jag mycket bättre. Nu känner jag hur lilla tjejen är sur som en liten barnunge och sitter med armarna i kors och skriker "Jag vill inte".
Vad är det du inte vill då?
Plugga.
Men du vet ju att du måste göra det för eller senare ändå. Det försvinner inte för att du skjuter upp det.
Jag vill vara ledig. Och sova.
Jag vet. Men du har ju varit ledig massor i sommar och haft det lugnt och skönt. Du vet ju också att det inte alltid kan vara så.
Näe.. och det hatar jag.
Jaså, det gör du. Du har ju haft en jättebra helg, slappat, myst med honom, hade trevligt igår kväll, pluggat lite och tränat.
Jag vill ändå inte. Jag vill att mamma ska vara här och fixa något till kvällsmat. Pyssla om mig och bara vara där. Så jag får vara liten en stund.
Du får vara liten. jag tar hand om dig. Vi kan ha en lugn kväll, ta fram något gott att äta och somna i soffan. Du kan vara liten ibland nu också. Men jag förstår att du saknar mamma, det gör jag också. Vi kan ju ringa till henne. Vill du det?
mmm, ja, egentligen. Men det är så svårt att vara liten med henne.
Jag vet. Men hon vill ju finnas där, det vet du ju. Du måste bara ge henne chansen att vara det också.