Sur på min sponsor

Jag är kluven. Efter att jag pratade med min sponsor i torsdags så ligger det och gnager. Jag är irriterad på henne. Vi är väldigt olika och våra liv är väldigt olika så ibland krockar det. Sedan har jag så svårt att känna vad som är rätt för mig så när hon säger nåt så tar jag det som rätt för jag är så osäker. Bilden jag har är att min sponsor vet och förstår mer än mig. Därför har jag svårt att säga emot. Eller jag säger emot, men jag tvivlar på mig själv. Och sedan kommer det där tvivlet upp emellanåt och jag slår på mig själv för att jag tror att jag ljuger för mig själv.
I torsdags berättade jag om att jag kände att jag började bli sjuk, hade lite ont i halsen och varit lite tung i huvudet. Det första hon frågar är om jag inte har tagit hand om mig själv. Jag känner just då att jag är låg och kritiserar mig själv och säger att jag nog inte har det. Men när jag i efterhand tänker på det så har jag tagit det lugnt senaste tiden, tränat och sovit bra. Hade mycket energi och kände mig harmonisk fram till att förkylningen kom. Efter det blev jag trött och kände att stressen kom över mig. Blir irriterad för det känns som hon har bestämt sig för hur det är i förväg. Och jag söker hennes bekräftelse så mycket också vilket gör att jag får ännu svårare att känna vad jag verkligen känner och säga emot. "Vill jag ha rätt eller vill jag må bra?"

Samtidigt som jag har de här känslorna så är jag medveten om att jag inte tycker om att ha fel eller att nån talar om för mig hur det är när jag inte vill se det. Plus att jag ju ljugit för mig själv mycket tidigare och när jag inte velat se verkligheten.

Men det känns inte som om hon förstår mig alltid. Hon förstår inte hur studielivet fungerar och att jag tycker att det är roligt även om det är mycket prestationsfokus.
Behöver ta upp det här med henne annars kommer det att ligga i vägen och då blir inte vår relation bra. Men det tar emot för just nu är jag bara sur på henne. Känns lite som att hon behandlar mig som ett barn. Att hon vet bättre och att när jag inte håller med så tror hon inte alltid på mig.
När jag pratar med min terapeut känns det mycket bättre, hon känns mer förstående och tycker inte att de problem jag har är så stora. Att jag ska njuta av livet och inte se på mig själv som att jag har karaktärsdrag och defekter. Alla har brister, jag vill jobba med mina, men jag är ok ändå, även när jag har dem. Min sponsor har mer fokus på att guida mig vidare att fortsätta självransakan och utvecklas.

Känner ett motstånd i mig mot att ta upp det här med henne. Konflikträdsla, vill inte bli bortvald eller kritiserad. Vill heller inte inse att vi kanske inte ska fortsätta det här, som det kan vara om man inte stämmer överens längre. Det finns också en rädsla för att inse att jag har fel i det här, att hon har haft rätt. För då måste jag ju göra annorlunda. Göra förändringar, och det är jobbigt.