Julaftonssamtal

Pappa ringde nyss medan vi åt julfrukost. Jag hörde inte men återigen har han pratat in ett meddelande. Jävla skit! Det var på grund av detta som jag egentligen ville ha fått igen brevet före jul så att jag hade satt min gräns innan idag. För att han ringer är kanske inte så konstigt för vi sa att vi skulle försöka hos min terapeut och eftersom han säkert inte vill kännas vid (eller kommer ihåg) att han ringde och var full så är det här egentligen vad jag kan förvänta mig.
Jag har inte fått den där julkänslan. inget pirr i kroppen och glädje. Och jag tror det är pappa som spökar. Den kampen som pågår i mig gör mig stressad och även om jag trivs väldigt bra här så stör det. Så nu tar jag mig lite tid för mig själv för att låta det som behöver få komma ut och sedan förhoppningsvis få en trevlig julafton.

En del av mig vill lyssna av meddelandet. Den sidan liksom dras till dåliga saker och möjliga besvikelser. Men vad skulle han kunna säga som är positivt för mig att höra just nu. Om han är nykter och glad och pratat en en julhälsning så får jag svårare att hålla fast i mitt beslut och då blir den här dagen jobbig. om han är full kommer jag få upp känslor av övergivenhet och besvikelse och det ger mig inte heller något positivt. Alltså är det förnuftiga att inte lyssna på meddelandet. Åtminstone inte idag. Så då gör vi inte det. Han kommer förmodligen inte ringa igen eftersom han lämnat ett meddelande, så jag får nog vara ifred resten av dagen.

En del av mig sitter här i källaren och vill att min pojkvän ska komma och trösta mig. Och jag tar ut min frustration på att han inte kommit ner än.
Usch, jag får upp känslor av utanförskap och skam. Att jag inte får vara här. Att jag inte är värd det. Att jag är fel. Svart. Dålig.
Det är inte ditt fel att din pappa dricker. Det är inte ditt fel att din mamma och  hennes man är medberoende. Din pappa förstår inte vad han gör. Vad han förlorar. Det är inte ditt fel.

Vi får se hur den blir den här julen. Jag var inte riktigt i balans innan och än mindre nu. Funderar på om jag ska ta en promenad och lägga på brevet till pappa nu. Bara för att ha det gjort. Han får det ju ändå tidigast torsdag. Skönt att ha det avklarat liksom. Sen bara ta den här julen som den är. Det kanske inte är helt ok i mig men det är ok att det är så. Försöka ändå att inte låta honom få för mycket plats idag. Sinnesro. Jag kan inte göra något åt vad han gör. Men jag kan göra något åt hur jag förhåller mig till det och om jag väljer att ha kvar honom i mitt liv så att han kan göra mig besviken igen. För precis som det är han som väljer att dricka så kan jag välja att inte låta det påverka mig. Inte helt och hållet, men att bli besviken och förkrossad av att en alkoholist dricker och ljuger är inte snällt mot mig själv. Han kommer så länge han inte tagit hjälp att fortsätta att göra mig besviken och känna mig övergiven, förr eller senare.
Ge mig lugn och ro i själen för att njuta av den här julen. Av att vara här i den här familjen. Av att han satt mig själv först. jag är värd att ha en trevlig jul och därför ska jag göra vad jag kan för att ha det.
Tack!

Barnsliga beteenden

Har precis lämnat mamma och henna man efter ett par dagar. Har varit mysigt att va hemma ett tag och inte göra någonting. Men mer än ett par dagar klarar jag inte. Jag blir så fruktansvärt irriterad på dem och hur de beter sig, mest mammas man. Jag vet mkt väl att jag inte kan förändra dem och vill väldigt gärna acceptera och låte dem vara. Det går så där. Jag visar inte lika mkt utåt som förut och är snäsig och elak. Istället försöker jag prata med mig själv och låta mitt förnuft styra. Det går Fp det mesta bra, men ofta sväljer jag irritationen och den växer i mig och jag är rädd att den ska komma ut och att jag söger saker jag kommer ångra.
Både mamma och hennes man är väldigt tydligt präglade av medberoende. Det finns liksom inga gränser mellan var den ena av dem slutar och den andra börjar. Ingen låter den andre ta ansvar för sitt utan de är hela tiden väldigt inkännande på varandra och gissar vad denna vill ha. De har inga åsikter om något direkt och ingen pratar om något som innebär en djupare diskussion. Så är de båda två. Utöver det är mammas man som en liten pojke ofta. Max 10 år, kräver väldigt mkt uppmärksamhet och bekräftelse. Om han inte får den så ser han till att det han gjort pch gör kommer på tal genom att prata om sig själv i tredjeperson. Han ska vara med överallt, hela tiden och mina översittar sidor kommer fram och vill säga att han inte får vara med. Det är som vanligt inte svart eller vitt. Jag och mamma skulle kunna bli lämnade lite mer ifred och jag skulle kunna vara vänligare och bjuda in honom. Även om det var sjukt jobbigt den här gången jag var hemma också så gick det ändå bättre. Lite grann, men ändå ett steg åt rätt håll.
Men shit vad jag behöver hjälo med just att vara hemma. För jag vill egentligen vara hemma mer och kunna njuta av det. Och den här irritationen är nog minst lika jobbig dö mig som för dem. Eftersom jag visar upp beteenden som jag inte vill och som jag skäms över.
Hjälp mig med det.

Är på väg till min pojkvän nu och vet att irritationen kommer rinna av mig snart och definitivt när jag kommer fram. Ska bli så mysigt att fira jul med dem i år igen. Även om jag just nu får upp skam och skuldkänslor för min familj och för att jag väljer bort dem. Men jag vet att jag inte behöver lyssna på det. Jag och mamma har en bra relation idag och hon har inte visat på når sätt att hon vill att jag ska vara med dem istället. Och jag känner att jag är värd att ga en mysig och lugn och fin jul :-)
Tack!

Brevet till pappa

Nu är jag hemma hos mamma. Är här ett par dagar innan jag åker till min pojkvän imorn em för att fira jul där. Jag är väldigt trött. Lite förkyld men det är även spänningarna från hösten som lossnar nu. Dessutom gör tankarna på pappa och det jag har bestämt mig för att göra att mycket känslor är i rörelse. Till viss del sker det en kamp inom mig, mellan den delen som är liten, medberoende och som vill ta hand om pappa och den del som är vuxen och inte vill låta honom såra mig mer och som sätter sitt eget mående före hans. Jag vet att den senare har rätt för det är den vuxna sidan. Men det gör ont.

Jag har i alla fall skrivit mitt brev nu och hoppas att det ska släppa när den här processen som pågått senaste månaderna är avslutad på nåt sätt. Så att jag kan fira jul och njuta av det. Men vi får se. Jag ska försöka att inte bestämma vad jag ska känna. Om det sitter i hela julen så får det väl göra det.


Men jag är nöjd över att jag inte låter det ta över allt här just nu. Jag vet att det tunga kommer gå över. Därför kan jag njuta av att mysa med katten här, äta nötter och att det är julklappsutdelning snart. Jag ska ta ett fotbad och måla naglarna. Det onda får göra ont men det tar inte över och det finns ingen hopplöshet. Det är häftigt att jag hanterar det så nu. Att ta det är avståndet från pappa är hanterbart. Jag vet att när det släpper kommer jag vara starkare. Jag har satt en gräns för vad som får göras mot mig. jag har sagt nej till mitt medberoende genom att inte låta honom göra mig besviken igen. Jag är värd bättre. Jag är värd att må bra. Även om han inte gör det.


Jag är tacksam för att jag kan hantera det här så pass bra och för att jag är stark och modig nog att stå upp för mig själv. Tack!

Bra respons

Jag skrev ett till sms igår kväll till min pojkvän. Sa att det inte handlade om huruvida det faktiskt tar  en dag eller inte utan om hur han uttryckte sig och att han inte visade så tydligt att han gjort bort sig och vill ställa till rätta. I morse när jag vaknade hade jag lite ångest. Ibland när jag har skrivit sms på kvällen så har det inte blivit bra. Och generellt sett är det betydligt bättre om jag kan ta det direkt i situationen eller åtminstone live i efterhand. Men den här gången gick det bra. Han svarade med ett förlåt och att han såklart hjälper till den dagen jag behöver det. Sen påpekade han också om jag inte var lite hård, att han väl aldrig har svikit mig när han sagt att han ska göra något. Och det är ju faktiskt sant. han sa också att det är mycket bättre om jag reagerar i situationen så han får en möjlighet att märka vad jag känner och kan förhålla sig till det direkt istället för i efterhand. han bad också om ursäkt för att han uttryckte sig dåligt.

Känns bra att jag stod kvar och att jag tränade på att ta en konflikt. Blir glad över att han inte går i försvar utan accepterar och respekterar det jag säger. Det betyder mycket. Men oavsett hur han hade reagerat så hade jag gjort rätt i att reagera på det. Bra där!

Besviken och överkörd?

Om snart en månad ska jag flytta. jag har bett min pojkvän att hjälpa till för annars har jag inte som kan hjälpa med de tunga sakerna. Det sa jag för längesen att den helgen räknar jag med honom. Idag kom det upp att han hade bokat något annat den ena av dagarna och glömt bort det. Jag blev irriterad men han sa att det säkert går på en dag och att jag väl inte ska ha med mig så mkt för ett par månader. När det hände tyckte jag att det han sa var rätt att vi säkert hinner. Men sen i efterhand kändes det helt fel. jag blev dela besviken för att han hade glömt. Jag tycker jag har varit tydlig med att jag behöver honom då och kände mig dessutom förminskad när han sa till mig hur mycket jag borde ha med mig. Jag kanske vill ha med mig mycket och då får jag det för det är jag som väljer hur mycket jag vill ha med mig.
Kände hur det bubblade upp i efterhand och jag skrev ett sms till honom där jag var väldigt ärlig med hur jag upplevde det. Sedan har jag träffat lite kompisar ikväll. Han svarade att han ska hjälpa till och att vi garanterat hinner det på en dag. Dessutom att det inte var meningen att få mig att känna så. Han sa inte förlåt. Han sa inte att han skulle avboka det andra om det behövdes. Det blir liksom en principsak av att jag inte vill att han ska sätta sig över mig och säga hur det är, det är ju jag som bett honom om hjälp den helgen och om han råkar boka in något annat borde han väl fråga om det är ok att han inte avbokar det andra. Även om det kanske går på en dag så vill jag att han ska visa att om jag behöver honom så ska han finnas där. Att jag kan lita på honom. Jag tycker inte om att bli besviken på det här sättet och sedan att jag inte får respekt när jag säger ifrån. jag tycker att det handlar om attityd. "Förlåt jag glömde. Tror du inte att vi hinner på en dag? Är det ok att jag gör det andra ändå?" typ nåt sånt. Känner mig lite överkörd, att någon annan berättar för mig.

Får upp mycket vibbar från min förra pojkvän. Där stod jag sällan upp för mina åsikter och när jag gjorde det fick jag ingenting för det. Just den där bristande respekten där jag inte blir tagen på allvar får det att ringa varningsklockor i mitt huvud. Att jag uttrycker mig lite osäkert och så kommer han in och säger hur det är och bara för att jag inte står upp för det jag tycker eller inte vet i stunden riktigt vad jag tycker så tänker den andre att den kan köra över mig.

Sen tror jag att just att känslan av att jag inte kan lita på honom gör det jobbigt. Att bli besviken gör ont i hjärtat och för mig är det väldigt viktigt att känna att den jag är med respekterar mig och att jag kan lita på att han ställer upp om det är något.

Jag har inte svarat nåt och nu tror jag det är för sent och att han sover. Har messat mina vänner och bett om råd men jag tror de sover också. Men usch, jag tycker verkligen inte om att se den sidan hos honom. och att jag känner att jag inte blir respekterad och jag kopplar det till att jag ofta uttrycker mig osäkert om saker när vi ska göra saker och sånt. Det gör jag nog mycket för att jag vill vara till lags och ibland för att jag får svårt att ta beslut. Jag vet nästan aldrig vad jag vill och kan få prestationsångest när han eller någon annan frågar. Det kan nog göra att han tar mycket initiativ och ser sig själv som mer säker. Men han får inte fortsätta på den vägen och köra över mig. Även om jag är osäker så är min åsikt och mina tankar och känslor lika mkt värda. punkt.
Ska sova på saken och ta upp det med honom imorn.

julkort från pappa

I fredags när jag kom hem på kvällen låg det ett kuvert i högen bland annan post. Det stod bara: God jul önskar pappa. Jag hade en kompis med mig och hade precis fått jullov och ville och orkade inte ta det just då för jag ville vara glad och glädja mig åt att vara klar med skolan. Men nu har jag tagit upp det och öppnat. Det fanns en 500-lapp i kuvertet, inget annat. inte ens ett julkort liksom. Dessutom hade han lämnat det här för hand eftersom det inte fanns något frimärke eller nåt. jag tycker det känns lite jobbigt att han har varit här. Tänk om jag hade varit hemma. Hade han ringt på först och tänkt att det var ok at bara komma förbi så, eller har han inte ringt på utan bara lagt det i brevinkastet.
jag visste ju precis vad det skulle vara i det. Jag får alltid pengar av pappa. Kanske en blomma nån gång men annars bara pengar. Han använder det som sätt att kompensera och döva sina skuldkänslor. Jag har tänkt att jag ska ringa honom, för att säga hur besviken och ledsen jag blev över att han ringde och lämnade det där meddelandet när han var så full. Har skjutit upp det för att jag inte känt att jag haft tid att hantera den urladdning som det skulle kunna bli. Nu har jag tid. Nu är det dags. Jag har tänkt ringa på tisdag. Då har jag en dag till att förbereda mig. Kan ringa min sponsor och få styrka och så gå på Eleonora-gruppen imorn. Det kommer gå bra. Lilla tjejen är orolig, men det kommer gå bra.

So do all who..

... live to see such times.

But it is not for them to decide. 

What they have to decide 

is what to do with the time 

that is given to them.

Galdalf till Frodo som i vilse i Morias grottor önskar att ringen aldrig kommit till honom och att ingenting av det där hade hänt. har skrivt det här citatet förut här på bloggen för jag tycker att det är så bra. Det påminner om sinnesrobönen, att man inte ska lägga till på det man inte kan påverka utan fokusera på det man kan göra något åt istället. Det är fint för mig för det ger mig kraft att gå ur min offerroll och agera för att ta ansvar för vad jag vill göra med min tid här på jorden.

Tror jag ska beställa en tavla med det där citatet på och sätta upp på väggen. blir så varm i hjärtat <3

Tack!

Universum krafter :)

Igår var jag ute, födelsedagsfest för en kompis och sista kvällen i den stad jag pluggar. Jag var rätt trött innan och hade egentligen inte tänkt följa med ut. Men fick lite feeling och hängde på i alla fall. Och gissa vem som var ute på samma klubb?! Min förre pojkvän! Och hans nya tjej som är densamma som han var otrogen med. kan inte annat än att tänka att det var meningen och att jag här fick en möjlighet att få ett par pusselbitar till. Jag fick upp ganska starka känslor och blev väldigt på min vakt med om han var i närheten någonstans hela tiden. Men vi stötte aldrig på varandra och hälsade och så. Det kändes skönt. Men jag kunde studera honom lite och fick upp mkt känslor. Det är nog jag som är runt 20 som reagerade väldigt starkt. Där var ju hennes hjälte. Han som hade tagit hand om henne. Vuxna jag fick upp känslor också, men det var mer ilska. Använde det min terapeut sa i onsdags, att tänka på honom som en lillebror. Och det fungerade faktiskt ganska bra. Speciellt när jag gick hem sen var jag glad i hjärtat och tackade universum för att jag fick den här händelsen. Vuxna jag är väldigt säker på att jag är glad att det tog slut och det finns inget av henne som skulle ta tillbaka honom. Jag som är 20 däremot är lite mer tveksam. Men jag ska prata med henne. Tror också att jag ska ta lite tid på jullovet och skriva ett brev till honom. Inte skicka det men skriva riktat till honom vad jag känner för att hjälpa mig att få avslut.


När jag kom hem och kröp ner hos min pojkvän sen hade jag många fina tankar kring hur jag är i förhållanden och att jag efter min förra pojkvän försöker kompensera och vara så som jag tror jag skulle ha varit då för att han inte skulle lämnat mig. Sjukt, jag vet. Och jag kände verkligen att det är sjukt att bete sig så och det blev så klart i mitt huvud att jag ju bara kan vara den jag är. Det är det enda jag kan påverka och borde fokusera på. För vad som händer i hans huvud och med hans känslor det vet jag inte och det kan jag inte kontrollera. Sen har jag fortsatt med det beteendet delvis idag, men det tar ju tid är klart och det var en väldigt fin stund jag hade där för mig själv i mitt huvud.

Tack!!

sista samtalet

Idag har jag haft mitt sista individuella samtal med den terapeut jag gått hos. De pengar jag fick av pappa och mamma är slut och jag flyttar efter jul.
Det var väldigt bra att det var idag. Har haft en tung dag idag och var väldigt låg när jag kom dit. Vi pratade mycket om min nuvarande och min gamla pojkvän och de tankemönster jag har kring relationerna. Försökte plocka ner mitt ex från den pedestal jag satt honom på så länge. Just nu är han mycket svart för att jag fortfarande är väldigt besviken och ledsen. Men jag har väldigt svårt att  ha honom på en lagom nivå där jag ser honom som att han vara bara en ung man, nästan pojke och att det var orimligt att han skulle vara den jag målade upp honom som. Han var 24 när vi gjorde slut. Det är inte speciellt gammalt. Resten av förhållandet var han ju ännu yngre och när jag tänker tillbaka så kändes han mycket äldre. Som en fadersfigur nästan. Hon tipsade om att jag kan tänka på honom som min lillebror nu för att ta ner honom på en mer rimlig nivå. Vi är lika gamla och de senaste åren har jag jobbat väldigt mycket med mig själv och är nog mognadsmässigt längre än honom. Det fungerar ganska bra att tänka så faktiskt.
Insåg också att jag har fler mindre tjejer jag behöver prata med. Jag har haft mycket samtal med lilla tjejen som är typ 8-10 om hennes rädslor och jag har pratat lite med tonåringen som är arg och frustrerad, men jag har inte sett tjejen som är runt 20 och strax över och som är övertygad om att hennes pojkvän är perfekt och att de alltid ska vara tillsammans.
Min terapeut ställde många jobbigt frågor kring om jag ser det som att jag valt det näst bästa, att jag ser ner på det val jag gjort och den jag är med och jag som är runt 20 gör nog det, för i hennes värld finns det bara en person. Men vuxna jag vet att den jag valt är bra och att jag trivs väldigt bra i den här relationen och hon behöver nog prata lite med jag för några år sedan...
Hon har ju faktiskt inte den kunskap som jag har nu. Nu vet jag att jag klarar mig själv. Jag behöver inte och vill inte ha en partner som tar hand om mig och leder mig genom livet. Jag har en partner som respekterar mig och litar på att jag tar ansvar för mig eget liv och de problem jag ställs inför.
Det är dags att min förra pojkvän flyttar ut och att jag inser att den mall jag skapat för hur en kille fungerar bara gällde för en enda kille och det var en kille som var ganska ung och som fått alldeles för mycket plats i mitt huvud.
Under jullovet ska jag prata lite mer med henne och ser vad hon säger så jag kan förstå varför hon tänker som hon tänker och så att hon kan lita på mig.

Det är fantastiskt vad mycket man kan hinna beröra under ett samtal på 60 min om man pratar om rätt saker och är ärlig. Ger så fantastiskt mycket och jag är övertygad om att jag kommer söka reda på någon ny att prata med senare i livet.

Tack!

små men viktiga framsteg

Idag har jag gjort två framsteg som jag tänkt en del på ganska länge. Den första är att jag inte fetstädade lägenheten när det skulle komma lite kompisar på middag. Det där tycker jag är väldigt jobbigt, har så mycket konstiga bilder av hur det borde vara och hur alla andra har det och så sätter jag massa press på mig själv att det ska vara perfekt. Men idag var det inte det, trots att de som kom är såna som jag har känt att jag behövt ha perfekt inför förut. Men idag sa jag bara till mig själv att jag struntar i det. Det är helt ok ändå. Och det gick bra. Skönt! För det blir ju väldigt stressigt om jag måste ha finfint hemma varje gång nån ska komma.

Det andra är en lite mindre grej utåt sett, men nåt som jag ju bevisligen haft svårt för eftersom jag inte kunnat ändra på det på ett bra tag. Det är en så enkel sak som att jag som älskar alla djur ju blir väldigt glad av att hälsa på en hund när jag möter en. och så har jag verkligen tänkt att jag ska göra det mer när jag möter någon som man ser är lite intresserad. För jag blir så himla glad ju. Men sen har det typ inte hänt. jag låser mig själv, straffar mig eller är rädd för att gå ur rollen och vara människa. Men så idag så mötte jag en husse och hund där hunden såg väldigt intresserad ut. Och då bara gjorde jag det. Utan att ens tänka det eller behöva pusha mig, så som jag gör ibland när jag gör nya saker. Så himla härligt! När det finns en så enkel sak som jag blir så glad av så borde jag ju verkligen göra det oftare, vara snäll mot mig själv. Och inte låsa mig och på så sätt säga till mig själv att jag är barnslig eller löjlig som ju blir glad av det.

Och båda de här sakerna bara hände,  häftigt!

Stolt!
Tack!

Nya röstmeddelanden från pappa

Idag har pappa ringt igen. Fattar inte hur han tänker... Jag hade på ljudlös och hörde inte, men även denna gång pratade han in ett meddelande. Han var inte full utan frågade bara hur jag hade det. helt sjukt! Undrar om han ens kommer ihåg att han ringde i lördags. Om han gör det är det sjukt att han ringer. Fan jag måste få ur mig hur jag känner för honom. Han fick en väldigt bra chans. Han lovade och gav hopp. Men det enda jag fick var besvikelse. Fan, va jag är förbannad på honom! En stor del är nog också för att det är så jävla onödigt. Och att han sätter mig i en sits där jag inte vill vara. Det blir jobbigt för mig att säga ifrån på allvar. Fan också. Men jag är inte redo än. Jag behöver ha lite tid att samla mig. Tror jag. Eller så vill jag bara skjuta på det... Ska ringa min sponsor imorn och prata av mig.

Nu ska jag sova. Och klappa på mig själv för att jag har haft två dagar med mycket social kontakt där jag klarat det bra och inte kommit för långt ifrån mig själv. Har kunnat njuta av det till stor del och det blir jag väldigt glad över.
Tack!

Ge tillbaka

I tisdags gjorde jag ännu en gång det fina att jag föreläste på Eleonora-gruppens föreläsningar där personer med egna erfarenheter av beroende kommer varje månad. Denna gång var det många där, 15-20 st tror jag. Det var lite nervöst och jag var egentligen inte i form för att inspirera. Har en lägre period de senaste dagarna/veckan. Men så fantastiskt mycket energi jag fick av att berätta och förklara. Det var flera som tackade mig uttryckligen för det jag berättat. Så himla häftigt! Där sitter jag och berättar mina svarta jobbiga hemligheter för främmande människor och så känner jag ingen skam alls, utan bara kärlek i hela hjärtat.

Tack!

Vända det negativa

Igår kväll blev ångesten och förtvivlan väldigt stark i mig. Så jag bad en liten bön om att få hjälp med det och kunna somna. Jag bara sa rakt ut i luften hur jag kände och att jag behövde hjälp. 

Det fungerade faktiskt. Jag insåg att det är min offerkänsla som kom över mig så där starkt som det gör ibland. Så som jag känt det så starkt förut när jag tycker synd om mig själv och inte ser hur det ska kunna bli bättre. Jag hamnar i tankar att jag har det så jobbigt och att någon annan ska fixa det. För mig handlar det här tillfrisknandet så mycket om ansvar. Att agera istället för att reagera, som det heter. Att jag är ansvarig för att välja och prioritera så att det blir bra för mig. Så idag känns det bättre. bra att jag ser det och vänder det. Det var väldigt längesedan jag va i de tankarna faktiskt. Det är ju faktiskt häftigt egentligen! Att det hänt så mycket med mig att jag blir förvånad när jag får tillbaka gamla tankemönster för det var så längesen. Det är ju heller inte konstigt att jag råkar ramla tillbaka i det. Jag har använt det så mycket och slår inte på mig själv för att jag hamnar i det igen. Det är ok. men jag vet bättre. och jag vill göra annorlunda. Fan va häftigt!

På Christer i P3 handlar det idag om vad man kan göra när man mår dåligt. Tar in tips från lyssnarna och diskuterar. Jag skrev en kommentar på hemsidan om min resa och att det kan vara viktigt att ta reda på orsaken och söka riktig hjälp. Skrev lite om ACA och 12-stegsprogram och att det finns mycket hjälp att få om man vågar. Det känns fint att tänka på att någon som kände igen sig kanske läste just nu och kanske såddes ett frö om att börja en egen resa. Fint!

Och vad glad jag blir i hjärtat av att tänka att det jag gör och att jag delar hjälper någon annan. jag är värdefull. Jag är vacker och värd att älskas <3 

Förvirrad och trött

Jag är stressad, trött och frustrerad. har hela terminen sett framför mig hur det ska lugna ner sig efter de närmaste inlämningarna. Men det har aldrig blivit så. Nu är det lite drygt två veckor kvar och det kommer vara fullt hela den perioden också. Jag bara känner att jag vill inte. Vill inte anstränga mig mer. Stressen gör det svårare för mig att vara snäll mot mig själv och ta hand om mig som jag behöver. Sedan skolan började i höstas har jag sakta men säkert brutit ner delar av det jag byggt upp. Mycket i skolan och sedan prioriterat min pojkvän mycket. Och det är väl inte så konstigt kanske, vi har ju varit ifrån varandra så mycket. Men nu är jag bara så trött. Jag känner mig förvirrad över vad jag vill och vart jag är på väg. Jag kompromissar på mig själv och mina behov, speciellt träningen och stegarbetet i ACA.
Ska gå och lägga mig och sova ordentligt så tror jag det känns bättre imorn när jag har mer energi.

Modig idag

Efter mitt ACA-möte idag kom känslorna från pappas samtal. Sorg och ilska. Min pojkvän hade hört av sig och undrade om jag ville komma och käka. Redan innan jag såg det funderade jag på om jag skulle åka hem och vara för mig själv eller kolla om vi skulle ses. Det är svårt för mig att ta egentid ibland och känna att det är ok att ta en kväll själv, fast han frågar om vi ska ses. har så svårt att säga nej till bekräftelsen. Vill alltid vara nära. Inte vara själv. Så jag ringde honom för att säga att jag behövde få låta känslorna komma upp och vara för mig själv. Han sa att det är helt ok, men att jag ju får göra det hos honom också. Stänga in mig ett tag. Att det är okej. Så jag har precis tränat på det. Han gick och handlade lite och jag har haft en fet urladdning på hans rum. Bra där. Är helt slut nu och må nästan illa för att jag är hungrig egentligen tror jag. Det känns bra att jag gjorde det här. För om vi ska fungera sen och jag ska må bra när vi flyttar ihop nån gång så behöver jag våga göra såhär. Våga ta den platsen, våga vara ledsen och arg och ta tid för att låta det komma ut trots att han är i närheten. Inte kompromissa på mig själv om bortse från mina behov. Viktigt.



Jag har gjort en sak till som är moget idag. Jag har berättat för en till av mina vänner om min bakgrund och vad jag håller på med. Det kändes rätt och att det var dags. Han är en bra kille och vi kommer jobba mycket ihop i vår och det känns bra att han vet. Det blir liksom på en annan nivå när jag säger att jag inte kan ses vissa tider. Han reagerade väldigt bra, ingen stor grej för honom. Sa bara att det ju verkar jättebra att det finns såna möten att gå på. inget dömande. Inget konstigt. Helt ok. Även denna gång påverkas det säkert av att jag berättar på det sättet. Som att det inte är mitt fel. Utan skam och skuld. För den är inte min. Den där skammen jag burit på hela livet och att jag har fattat det på riktigt i hjärtat är så fint. Och jag inser att det är så för att jag kan berätta på det sättet,  jag har verkligen förståt i hjärtat. Kärlek.

Nu klappar jag lite på mig själv. Bokstavligt alltså. Det är fint och viktigt att jag gör det. Re-parenting som man pratar om i ACA.

Jag är så stolt över mig själv som gör det här för mig själv. Som ger mig själv så mycket kärlek som det det innebär att jag står upp för mig själv. Säger att det är ok att känna som jag gör. Att det är ok att vara jag. Vad som än händer är det ok. Slår inte på mig själv när jag gör fel. Jag gör så gott jag kan. Det enda jag kan göra är att ta ansvar för det som är mitt och ta hand om mig själv. Kärlek.

Tack!

Urladdning

Jävla helvetes jävla skit pappa! Hur fan kan han va så jävla dum i huvudet och så förbannat sjuk. Fan vad jag hatar den där jävla sjukdomen! Aaaahhhggg!

Jag är 14 år igen. Pappa är full. Jag har bråkat med honom och allt känns hopplöst. Hopplöst, och så förbannat jävla orättvist. Jag hatar honom för att han gör så här mot mig. För att han förstör. Förstör för mig. Förstör för sig själv. För att jag måste behöva vara med om det här. Livet är skit. Världen är ond. Fy fan!


Det är ok. Du är ok. Du är inte ensam. Du är värdefull och vacker. Jag älskar dig. Jag kommer ta hand om dig. Jag är med dig. Alltid.

Jävla pappa

Idag har pappa ringt. Kl 11.00. Lördag. Jättefull och så där ledsen och destruktiv som han är. Jag hörde det inte utan han pratade in en meddelande. Jävla idiot! Det var längesen han ringde mig full. Och efter mötet vi hade för ett par veckor sedan när vi pratade om det så berättade jag hur ont det gör att höra honom full. Han lovade också att jag kunde ringa utan att behöva vara orolig för att han skulle vara full.  Han sa att han måste sluta för att han inte har råd att dricka längre, för han får ju så dålig pension, bal bla bla. Han var väldigt tydlig med att hyra och andra kostnader går före spriten. Det här var ett väldigt tydligt bevis på hur sjuk han är. Och om det är som han säger och han inte har råd med båda är det ju förbannat sorgligt om han fortsätter på den här vägen.
Känner mig ändå ganska lugn just nu, men det kanske är för att jag är på ett ställe där jag stänger av en del. Jag och min pojkvän är och hälsar på en kompis till honom och det är ganska soft men inte riktigt läge. Eller jag har svårt att känna in det när jag är på sådana har platser.
Ska ta in det imorn.

Examensfirande

I söndags pratade jag med mamma och kom in på att jag ska till en vän på examensfest nästa helg. Hon undrade lite om det var nu man hade det även på min utbildning, men det är ju i vår så jag sa det men. Sen tyckte jag det var så skönt för hon lät inte sin oro och osäkerhet komma emellan utan sa bara att då måste vi ju fixa i ordning nånting. Jag blev väldigt glad för det är ju precis såna saker som har känts jobbiga förut, att hon har fått det att låta som att det är så jobbigt och att hon ju inte vet hur man gör och hur det ska vara och därför inte vill göra så mycket för att hon är rädd för att det ska bli fel. Nu var hon bara rakt på och sa i och för sig att hon inte riktigt vet hur man gör men inte på ett negativt sätt. hon tog ansvar för det kan man nog säga, istället för att låta ansvaret gå över på mig som då skulle känna att jag skulle ta ansvar för henne och säga att det inte behöver vara något speciellt eller nåt.
Det är väl ringar på vattnet det här. Att jag börjat göra och resonera annorlunda och det påverkar dem runt omkring.
Tack

Sentimental

Idag har jag varit på min fina grupp på Eleonora. Det blev lite sentimentalt för jag insåg lite mer på riktigt att jag inte har så mycket tid kvar där. Dels har jag bara pengar till ett enskilt samtal till och dessutom är jag inte kvar i samma stad i vår så kommer inte kunna gå på grupperna heller. Det blev lite jobbigt för det har varit en väldig trygghet att ha kontakten där och det har gett så otroligt mycket. Dessutom är jag inte riktigt i balans och det rör sig mycket känslor i kroppen som jag inte riktigt har koll på. Dels är det pappa och vad som hände när vi sågs och hur jag känner för att han inte verkar vilja göra något åt det. Och dels är det de tankar som kom upp i helgen om att jag kanske är på fel ställe mot vad jag egentligen ska vara. Dessutom tog en av de andra upp en situation som påminde mig om ett minne där min pappa inte varit en bra pappa. Det är den syskonträff som jag tror jag skrivit om nån gång tidigare. Jag hjälper pappa att fixa och ställer som krav att han ska vara nykter men när jag kommer är han inte det och hela tiden jag är där är jag helt fixerad vid honom och vad han gör. Han skrattar för högt, pratar om fel saker eller skämmer ut mig på andra sätt. Bara att höra honom prata med den där rösten. Sitta på det där sättet som han gör när han är full, lite ihopsjunken liksom. och så den obefintliga förståelsen för mig och hur jag känner i den situationen. Fy fan! Det sitter så jäkla djupt. Görs så himla ont i hjärtat. Sorg. Övergivenhet. Hopplöshet. jag vill att han ska förstå hur jävla illa han har gjort mig. hur mycket mitt liv påverkas av hans sjukdom. Men det finns ingen utväg i det. För om han skulle förstå det så skulle det vara för mycket. Suck. Tar jag ansvar för honom igen. Bär den börda som egentligen är hans. Eller är jag bara ansvarstagande för vad som är mitt och undviker bitterhet. Jag vet inte...
Andas.

Jag ringde i alla fall min sponsor förut och det kändes jättebra. Fick stöd och energi den här gången och inte irritation som jag fått nån annan gång på sistone. Skönt! Bra att jag använder henne och att det kändes bra så jag fortsätter göra det.
Tack

Mening med det onda

Idag på ACA-mötet närvarade en tjej som inte varit med så länge och hon delade om saker som jag känner igen väldigt mycket och hon hade gjort som jag gjorde i början och läst väldigt mycket. Så som det lätt blir när man kör allt eller inget, alldeles för mycket. Vi pratade en del efteråt och jag kände verkligen hur jag har växt. Jag var lugn och kunde säga fina saker. Liknande saker som min sponsor sa till mig.
Jag gav henne en kram och känner att det finns en tacksamhet för att jag kan få finnas för någon annan som behöver stöd. Någon som delar mina erfarenheter och behöver någon att prata med. Så att jag kan känna att det finns någon mening med det som hänt. Sä vet jag ju att det är på andra sätt också egentligen, för att jag delar och går på möten och gör service och det hjälper andra. Vi hjälper varandra och lika mycket som jag får ger jag också till andra genom att gå dit och dela mina tankar och erfarenheter. Det är fint tycker jag. Det finns ett större sammanhang och jag får vara med där. Jag bidrar där.

Tack!

Deg i huvudet

Efter känslostormen och alla tankar igår har jag varit väldigt seg i huvudet idag trots att jag sovit länge. Tror framför allt att det är tankarna på mitt yrkesval och om jag verkligen är på rätt plats som gör att det snurrar. när jag filosoferade inatt kändes det som en lättnad på nåt sätt men idag när verkligheten var mer nära var det inte lika lugnt i båten. Mina funderingar kring vad som är viktigt i livet och vad jag egentligen vill gör att det är väldigt svårt att motivera sig. På nåt sätt finns en liten röst därinne som viskar att det finns nåt större. Nåt viktigare. Men det är läskigt att tänka så för då måste jag agera, förr eller senare. Men jag behöver inte vara impulsiv och måla upp massa scenarier nu, jag kan bara notera det och sedan vara öppen för sådan möjligheter och lyssna in vad som kommer inifrån.

Tack för att jag har fått ett annat lugn i mig och inte får panik på samma sätt när det kommer upp saker som förvirrar.

Konstnär?

Nu har jag läst ännu lite mer om den här personlighetstypen som jag fick mest utslag på. Det är en person som uppskattar det vackra och naturen, vilket passar för mig. Tydligen är konstnärer ofta den här kombinationen. Jag tänker att jag ju alltid tyckt om att skriva och yogan är ju väldigt andlig och som ett konstverk egentligen. De här beskrivningarna i kombination med det jag skrev förut om att det kan ta mycket energi att vara i en roll eller ett sammanhang som inte är den man föredrar gör att jag funderar på vad jag borde göra egentligen. Det stod också att man ofta trivs med en lägre takt och därför inte passa naturligt i stora företag och mycket tempo. Det är ju sant att jag blir stressad. jag tycker om att gå sakta, äta sakta och allmänt ta det lugnt. När andra älgar på och stressar och pratar mycket tycker jag det är jobbigt i längden, framför allt när jag är trött eller ur fas. Det här var oerhört intressant och ger energi åt de tankar jag har på att jag skulle tycka det vore väldigt nice att öppna en yogastudio eller nåt liknande. Väldigt spännande.
Jag kopplar det här också till ACA:s principer om att inte kämpa emot för att uppnå de mål man tror att man vill ha utan ge efter och låta det som man är menad att göra hända istället. Att jag, i så falla, är så driven och fokuserad på alla mål som alla andra har och att jag kanske egentligen ska lyssna inåt och känna efter vad jag egentligen mår bra av och vad som är viktigt för mig.
Det är läskigt att tänka så för om det är så behöver jag göra en förändring. Men jag behöver inte göra något förhastat, bara känna in att det faktiskt finns saker som pekar på att jag personlighetsmässigt passar bättre någon annanstans. Det är lite som min sponsor säger ibland, att vissa saker behöver jag faktiskt inte träna på, jag kan vara snäll mot mig själv och göra andra val istället. I mitt fall kanske jag inte ska träna på att kunna hantera mycket folk och högt tempo, jag kanske ska göra något annat istället.

Personlighetstyp

I helgen har jag varit hos en potentiell arbetsgivare och i ett program jag är antagen till. Det var sista tillfället jag var där och vi fick göra Myers-Brigs preferenstest för att identifiera vilken av de 16 typerna man bäst passade in på. De 16 typerna representeras av 4 par av ytterligheter ställs mot varandra och beskriver var vi riktar vår uppmärksamhet, hur vi tar in information, hur vi fattar beslut och hur man förhåller sig till omvärlden. Det är ett av världens mest använda test och baseras på Jung och Freud, så det känns rätt pålitligt.
Jag tyckte det var väldigt svårt att kategorisera mig själv och det kändes som jag valde olika svar på liknande frågor. När jag fick mitt resultat hade jag nästan inget utslag alls på någon av de 4 paren utan hamnade nära mitten på alla. Den som ändå var starkast (9 av 79 i tydlighet) var att jag lägger stor vikt på värderingar och känslor när jag fattar beslut istället för att ge mest fokus åt logiska resonemang. Efter denna kom att jag är introvert och säker energi inifrån och kan vara svår att lära känna, den hade en tydlighet på 7 av 70. De övriga två parametrarna var så små att de förmodligen inte räknas tror jag. Det var ingen av de andra som hade så svaga utslag, vad jag vet. Den sammanfattande beskrivningen på min kombination, ISFP, var:
ISFP-personer är ömsinta, omtänksamma och medkännande gentemot människor i behov av hjälp, och har ett öppet och flexibelt förhållningssätt. De tycker om att arbeta i harmoni med andra, men ofta med sina egna, individuella arbetsuppgifter. kännetecknande ord: Anpassningsbara. Känsliga. Samarbetsvilliga. Blygsamma. Lojala. Spontana. Förstående. Observanta. Tillitsfulla. Harmoniska. Omtänksamma. Vänliga. 

Hej medberoende! Suck.
Jag tolkar det här utfallet som att jag nog har varit betydligt mer medberoende, eftersom jag fick så lågt utslag. Jag kan också tänka att om jag gjort detta test för ett par år sedan skulle det sett väldigt annorlunda ut, och om jag gör det om ett par år igen tror jag det kommer ha förändrats.
när jag googlade runt lite på medberoende och olika MBTI-kombinationer hittade jag dock att den jag har inte verkar vara vanligast för medberoende utan att till exempel INFx är väldigt vanligt. när jag tänker så blir jag lite gladare för då kanske jag har förflyttat mig från ett "värre" fall förut.


Jag tyckte överlag det var rätt jobbigt med det här resultatet när vi pratade lite mer om det för min konflikträdsla och känslighet blev tydlig, och jag pratade om det inför de andra. Blev väldigt medveten om att jag är väldigt annorlunda mot många av dem. Blev lite irriterad också för många pratade som att den här typen är något man föds med, men det tror jag inte ett skit på. Till stor del är jag introvert för att jag är osäker och rädslan för att bli avvisad gör att jag har svårt att öppna mig. Men det finns också en bra sida i det introverta för jag kan se att när jag låter mig själv vara det och tar egentid så söker jag inte lika mycket bekräftelse vilket ofta är det jag gör när jag är extrovert i sociala sammanhang. Vad gäller mitt sätt att låta känslorna vara viktiga i beslutssituationer är kanske inte så bra, det är min vilja att vara till lags och konflikträdsla som kommer fram där. Men att värderingar är viktigt för mig det är jag stolt över. Det stod lite kring hur man reagerar på stress och att jag kan bli så konflikträdd att jag inte låtsas om eller undviker konflikter. det stämmer väldigt tydligt på mig, inte så mycket i skolan och profesionellt, men privat och så fort det rör mig själv. Jag liksom fryser och vet inte vad jag tycker eller tänker i vissa fall och känner mig dålig för att jag inte vet.
Det stod även kommentarer om att jag kan vara för tillitsfull utan att ifrågasätta. Att jag kan vara ovillig att kritisera. att ett alltför ensidigt fokus på en situation gör att jag inte ser hela bilden. Och att jag kan vara överdrivet självkritisk och lättsårad. Väldigt träffade. men också tydligt att jag går åt rätt håll tydligt jämfört med för några år sedan. Väldigt stor skillnad. Shit, om jag hade fått de här resultaten (eller mer tydliga) för 3 år sedan, det hade varit väldigt jobbigt.

Vår kontakt pratade också om att det såklart är så att man har alla sidor och att dessa kommer fram i olika situationer. Att vi ofta kan vara i en annan roll än den som är vår preferens, men att det ofta tar mycket energi. Här tänker jag på mig i skolmiljön där jag ofta har varit tröttare än mina vänner och ser mer pessimistiskt på uppgifter och stressar upp mig. Men här har jag också ändrats mycket. men jag förstår nu varför det tar mycket energi. Och undra vad jag egentligen ska göra för att vara i mitt rätta element?

Det här testet väckte överlag mycket frågor och tankar och även mycket sorg och känslor av utanförskap. Det var en väldigt stark påminnelse om vad jag behöver forsätta jobba. Jag blev också väldigt observant på hur jag var i gruppen och att den introverta sidan fick vara med. Känner mig stolt att jag inte blev så nervös som jag hade blivit förut för att prata om mina resultat och mina tankar. Även bland de andra kunde jag på ett ganska bra sätt stå upp för den jag är. Jag är stolt över min känslighet och att jag behöver egentid och inte släpper in folk direkt.
Det är ok. Allt är ok.
Ska komma ihåg att ta det här testet igen om ett par år.

Mamma skvallrar

Pratade med mamma nyss om hur mötet med pappa gick igår. Efter ett tag frågade hon om han var nykter. Ja, det är klart att han var nykter. Fattade inte vad hon menade. Sen berättar hon att hon ju ser parkeringen utanför systembolaget från sitt fönster och sitter väl och kollar ut där på dagarna. Och så hade hon sett pappa häromdagen. Suck. Vad vill hon? Jag blir irriterad för även om jag försår att pappa dricker så vill jag inte veta. Inte om han var där i torsdags eller i fredags eller någon annan dag. Vart vill hon komma med att berätta det där? Hon sa att hon tycker det är så sorgligt. Och ja, det är det. Men jag blir bara så arg för att även om jag nog fattade att pappa inte åkte direkt hem och bestämde sig för att sluta och söka hjälp, så förstår jag inte varför hon måste förstöra det hopp som kom upp under mötet. Det är hennes katastroftänk och att det såklart kommer gå åt helvete som hon lägger på mig. Som att skvallra på honom inför mig. Nästan som för att få fördelar, förmodligen i den där kampen om vem av dem jag ska välja, som det alltid har varit.

Kanske blir jag ledsen också för att, om han nu var där igår efter mötet, så kan det inte ha tagit så hårt. Det är den lilla tjejen som blir bortvald för att hennes pappa väljer alkoholen. Men det är hans val. han som väljer bort att vara en del i mitt liv i så fall. Han har alla möjligheter att få hjälp och allt att vinna på att göra det. Men han måste göra det själv och jag kan inte göra det åt honom.

Vad hände där egentligen?

Oj, oj, jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Mötet gick bra. Så bra som jag nog skulle kunna föreställa mig egentligen. Pappa pratade ganska öppet om alkoholproblemen och att han försökt sluta flera gånger tidigare, men inte vara nykter i mer än 3 veckor i sträck. Han sa också att han var fullt medveten om att det var hans fel och hans problem och att han därför måste klara av det själv. I början var han väldigt tydlig med att han inte var intresserad av någon hjälp. Han tog också upp att han typ måste sluta nu för att han inte har råd med sin låga pension. Och så ville han gärna klaga på hur dålig pensionen är och sånt. Offerkoftan. Han sa tydligt att hyra, räkningar och mat kommer före spriten och att det är därför han måste sluta nu. Fast han egentligen tänkt på det länge. Jag blir ledsen att han ser ekonomin som den stora anledningen till att sluta men så länge han nu lyckas spelar det ju ingen större roll.
Min terapeut är så bra för hon vinklar så bra och ställer rätt frågor för att så rätt frön i huvudet. Hon pratade mycket om att alkoholproblem ju är en sjukdom och att han väl inte tycker det är konstigt att man behöver hjälp med det. Skulle ju aldrig tänka likadant med diabetes till exempel. Men på nåt sätt så ser han det som sitt fel och visst är det bara han som måste ta initiativet men att han därför måste klara det själv är inte samma sak. Men det finns så mycket skam i alkoholism, att man är en dålig människa som förtjänar att må dåligt. Det verkade ändå som att han mjuknade när det gällde att söka hjälp under samtalets gång och hon tryckte mycket på att fråga om han tycker att han är värd att få hjälp och att må bra. För det är ju det som det ofta handlar om, att man straffar sig själv genom att inte söka hjälp för att man tycker att man är dålig som har problem och inte förtjänar att må bra och få hjälp.
Jag tryckte också på att jag tycker det skulle vara så himla fint om vi kunde ha en relation som fungerade och att han ska kunna vara en del av mitt liv. Tog även upp att jag ju kommer ha familj om ett tag och att jag då skulle tycka det vore väldigt fint om mina barn kunde få lära känna sin morfar på ett bra sätt.
Han sa att han hade varit livrädd för att komma dit men gjort det ändå för min skull. Det är fint. Märkte också på honom att han nog slog på försvaret för han var precis som vanlig och pratade om vädret och var glad och pratig innan vi kom dit. jag var mer sammanbiten, delvis för att markera mot honom att det här var stort. Kanske lite onödigt, men men.

Nu tackar jag för den här möjligheten att gå framåt och för att jag tog det här initiativet och för att han öppnade upp så mycket som han gjorde. Det finns hopp för oss :)

förberedelser

Känner mig nästan tom. Men på ett bra sätt tror jag. Pappa kommer inom en halvtimme och jag är ganska lugn faktiskt. Har varit orolig hela förmiddagen men nu lugnade det sig. Tror det var nåt min pojkvän sa när han gick nyss, att det är nåt som måste göras. Det är väl inte riktigt sant, men det här är mitt val och jag gör det för min skull. Det är jobbigt men jag hade kunnat ta en annan väg. En mindre modig väg. men nu sätter jag mig själv först och jag vågar be honom att följa med för att jag behöver det och för att det är nödvändigt för att vi ska kunna ha någon typ av relation.
känner mig beslutsam och lugn på ett märkligt sätt. Konstigt. Känner att det kommer bli bra på nåt sätt. oavsett vad han gör eller hur han reagerar på det här så har jag en trygghet i mig själv och litar på att livet kommer gå bra ändå.
Tack för den här känslan.

Mardröm

Inatt kom det en ny typ av mardröm. Det var inte oväntat eftersom jag har mötet med pappa idag och skulle nog snarare varit konstigt om jag inte drömt något sånt. Det är för att jag går emot mina rädslor och gör annorlunda, rädslorna ger sig då uttryck genom mardrömmar och försöker påverka mig till att gå tillbaka och göra som vanligt.
Nattens dröm började med att jag hade åkt hem till pappa för att träffa honom för första gången på länge. Han kommer i bilen och stannar till och hälsar, men har bråttom iväg och jag blir förbryllad. Han åker och ganska snart efter kommer en polisbil, sen en till och srn massa fler och helikoptrar och allt. Nån frågar om jag sett en bil som pappas och jag bara pekar åt hållet han åkte. Jag har nu panik. Pappa har gjort något dumt. Jag ser på mobilen om nån massaker. Nån har gått lös med ett gevär och hag kan typ inte andas. Pappa har gett upp. Han har gett efter för demonerna på riktigt och allt är för sent. Jag känner skuld för att om jag hört av mig tidigare hade detta förmodligen inte hänt. I drömmen fylls jag med den här skulden. Och en känsla av att jag visste det. Jag visste att nåt riktigt dåligt skulle hända om jag ibte tog hand om pappa. Suck. Sorg och ilska över att skräcken och rädslan och ansvaret sitter så djupt. 

Motiv

Eftersom det är en jobbig sak imorn hade jag tänkt att det skulle vara trevligt om min pojkvän var här ikväll. Bara fanns här och så skulle vi kunna göra nåt så att jag inte tänker på det så mycket. Men så visade det sig att han skulle på fest ikväll. Och då blev det snurrigt i huvudet på mig. Då kände jag mig övergiven, trots att jag inte ens vet om jag vill att han ska vara här. jag kanske istället ska vara själv och hitta mitt eget lugn. Men det skulle vara skönt att inte vara ensam. och på ett sätt känns det så himla fel att han är ute och har roligt när jag sitter här och är orolig för hur det ska bli imorn. Är det min bitterhet som kommer fram kanske och att om jag inte mår bra så ska inte han heller göra det? Eller är det min vilja att han ska ta hand om mig som kommer in, att han ska komma hit och klappa på mig och säga att det kommer gå bra? Alltså det som jag egentligen ska göra för mig själv. Eller vill jag utnyttja att det är synd om mig för att manipulera honom till att vara här istället för att festa? Att visst skulle det vara trevligt med sällskap och nu har jag ju typ ett trumfkort att spela...
Fan jag vet inte... Men det är ändå inte helt nödvändigt att han kommer hit. Jag känner att det skulle vara ok att kolla på en film och somna i soffan. Men jag vet inte, det känns som vi glider ifrån varandra. Att vi inte delar det här. Egentligen kanske jag bara vill att han ska visa att om jag hade velat så hade han varit här.
han sa ju att imorn så hade han inte så mycket i skolan så då kunde han komma hit om jag ville. Men jag vet inte... För att hantera det här kommer jag att stänga ute honom. Han vet inte hur jobbigt det är för mig och jag kommer nog inte vilja ha honom här imorn, utan det är nu egentligen för nu behöver jag distraheras. Imorn har jag säkert massa intryck och känslor som jag tror jag kommer vilja vara själv med för att få bearbeta.

Men nu är det ju kanske nästan för sent att höra av sig också, då ger jag väl honom bara skuldkänslor...

Uppladdning

Imorn ska jag ha mötet med min terapeut och pappa. Jag har verkligen ingen aning om hur det kommer gå. Men det känns i hela kroppen att det är något stort på gång. Försöker att inte tänka på det för jag vet inte om det hjälper. Det är min oro som kommer upp och rädslan för att han ska göra som han har gjort så många gånger förut. Antingen att han ska bli offer och martyr och tycka att jag är orättvis och egoistisk. Eller att han ska bli arg, riktigt arg. Mest av allt är jag rädd att jag ska få bevisat att det inte fungerar att umgås. Att han inte är beredd att förstå och prata om det vi behöver prata om för att det ska fungera. Och att jag ska vara tvungen att välja bort honom för att han är för sjuk. Att tänka på det gör så fruktansvärt ont. men det är ju inte jag som väljer bort honom egentligen, det är han som väljer alkoholen istället för mig. Och om han säger elaka saker imorn så är det sjukdomen som talar. Han har ju druckit länge så sjukdomen är ju långt gången. Och frågan är om jag klarar/mår bra av att umgås på det sätt som går om han inte gör någon förändring. Jag vet inte.
Men jag måste komma ihåg att jag klarar mig. De stora delarna i mitt liv påverkas inte av om han är en del av det eller inte. Jag är inte 10 år längre, jag är 27 och om min pappa inte tar ansvar för sitt liv och om han påverkar mig på ett dåligt sätt så är det inte mitt ansvar att ta hand om honom. att finnas för honom. För att han ska ha något att leva för. Då får jag ta avstånd. Sätta mig själv först. jag är viktigast i mitt liv.

Hantera kritik

Jag berättade för min sponsor om hur jag i helgen försökt komma runt mitt sätt att vara nedvärderande och behandla mamma och hennes  man utan respekt. Hon tog då upp att hon sett sådant beteende i mig och jag är stolt över hur jag hanterade det. Jag sa bara att jag vet att jag har det och inte vill ha det. Och så sa jag att jag vill att hon ger mig feedback på om hon ser att jag gör det. Den gången hon sett det tog hon inte upp det för hon tyckte inte den situationen var lämplig. Jag behöver hjälp att se när jag gör fel. För att kunna ändra mig och för att kunna gottgöra om jag behöver eller bara bli påmind om att jag behöver jobba med det. 

Tidigare har jag bett en av mina vänner att göra samma sak. Säga till mig om jag beter mig på ett sätt som hon upplever som taskigt, elakt, manipulerande eller något annat. 

Jag behöver ju inse det själv först och främst, men av de runt mig kan jag få hjälp om de när de tycker det är lämpligt tar upp saker med mig. Gärna på ett konstruktivt och moget sätt, men omogen och destruktiv feedback kan också ge mig information om mina brister och hur de kommer fram.

Det jag skriver ovan låter väldigt pretantiöst och som något taget ur en bok, men jag känner så. Och det är jag glad och stolt över. Jag ser mina brister. jag förstår dem. Jag accepterar att de har varit med mig längre och fyllt en funktion. Men nu försöker jag ändra på det. Försöker frigöra mig från dem. Visa att jag inte behöver dem. Stolt! :)

 

Steg tillbaka eller kanske framåt

Ringde min sponsor idag för att berätta om att jag igår gjorde mitt steg 7. Blev lite besviken av hennes reaktion, för jag ville ha bekräftelse och att hon skulle dela min glädje. Men hon pratade istället om att jag borde göra frågorna som finns i den svenska versionen av stegarbetsboken. Det är lite annorlunda upplägg på den engelska som jag använder och den svenska tydligen. Och en del av mig blir sur för att hon är anti den engelska versionen och inte kan ta in hur den är upplagd utan är inrutad i den svenska varianten. Samtidigt är det säkert bara bra att gå ett varv till i de frågor som presenteras i den svenska varianten, allt sånt tror jag är givande. Det ska handla mycket om rädslor och det har jag ju mycket i mig så det är säkert bra att göra det. Men jag blir lite ledsen av hennes reaktion och vill skylla på att hon inte accepterar att jag gör det mitt mitt sätt. Känner mig lite som en tonåring som försöker bevisa för mamma att hon är vuxen och kan ta egna beslut. Och när jag berättar något jag gjort så fick jag mest bara en klapp på huvudet och uppmaning att göra lite till. Kommer säkert vara tacksam för det sen och kanske nyttigt att träna på att det är ok att inte få bekräftelsen. För i grunden har det här nog med mina förväntningar att göra, jag förväntade mig att hon skulle bekräfta mig och uppmuntra mig. Men när jag istället fick en uppmaning att gå tillbaka blev jag besviken och även en del av mig blev sur och lite arg. Måste komma ihåg att jag inte blev avvisad eller övergiven utan fick bara råd. Jag måste ända göra det som är rätt för mig. Och inte bara göra som hon säger för att vara till lags gentemot henne. Hon är hon. Jag är jag. Jag ber henne om hjälp och vägledning, men jag är fortfarande jag med mina behov, önskemål och min personlighet.

Bett om frihet och helhet

Har suttit och sammanfattat mina defekter och överlevnadsstrategier. Och jag har bett min högre kraft att avlägsna respektive integrera dem för mig. Det kändes väldigt fint och viktigt. Ödmjukhet är ledordet i steg 7 och jag känner mig lättare nu efteråt. Ibland förvånas jag över att det här programmet verkligen fungerar för delar av mitt förstånd ifrågasätter. Men i det här fallet är det hjärtat som vet bäst och det spelar inte så stor roll om min hjärna inte förstår varför eller hur det fungerar.
Det var inte helt lätt att göra det här, fanns en hel del tvivel och motstånd i mig och det har tagit mig ett tag att bli redo och fullständigt villig att be om det här.
Nu är jag trött.
Tack för den här dagen.

Avlägsna beteenden

I helgen var jag hemma hos mamma och hennes man. Det var skönt för jag kunde sova mycket och mysa med katten där. Var trevligt att träffa mamma också. Men jag blir frustrerad över hur jag beter mig mot henne och hennes man ibland. De har väldigt tydliga drag av medberoende, det finns liksom inga gränser för vem som ansvarar för vilken människa. Det är väldigt inkännande och alla är snälla och säger aldrig ifrån eller pratar om några riktiga känslor. Mamma har de drag som jag själv har av osäkerhet och att inte ta ansvar för sig själv men alla andra och att inte kunna sätta gränser. Och när jag ser de här svagheterna så hugger jag. Jag blir snäsig och otrevlig, som en tonåring. Jag är väldigt medveten om det och förstår att det jag gör är elakt. Det är ju inte så att jag hjälper till på nåt sätt utan jag förvärrar ju bara situationen och gör att hon blir mer osäker. Jag mår väldigt dåligt av det och försökte väldigt mycket flera gånger under helgen att jag skulle försöka vända det och inte ta in det så mycket så jag var tvungen att reagera på det. Men jag klarade det inte och jag blir ledsen i hjärtat för jag ser hur mitt beteende liknar det som andra har gjort mot mig och som gör så ont. Dessutom liknar det sättet som pappa behandlade mamma på nåt sätt. Inte likadant men eftersom hon aldrig säger ifrån eller sätter någon gräns så kan har jag lärt mig att jag kan kliva in när jag vill. Det känns inte bra och jag känner mig verkligen maktlös inför det här beteendet och tyckte det kändes hopplöst för jag kunde ju verkligen inte ändra det fast jag försökte. Men så kom jag på att det här är ju steg 7. Jag har gjort steg 6 i just detta avseende, jag är fullständigt beredd att arbete tillsammans med min högre kraft för att avlägsna det här beteendet. Så då är jag ju också redo för att ödmjukt be om att få det avlägsnat. Så det ska jag göra. Ikväll. Känns häftigt!
Sen förstår jag väl att det inte händer direkt, men jag har tilltro till att jag kan få hjälp av min högre kraft med detta. Och det var så befriande när jag insåg att jag ju faktiskt inte behöver göra detta själv. Att jag kan be om hjälp. Sen är det ju klart att jag måste fortsätta försöka och ta ansvar och träna.

Tack!

göra rätt

just nu går jag i funderingar kring en sak jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. I tisdags hade vi första föreläsningen i en kurs och det ingår grupparbeten och jag hade redan i förväg snackat ihop mig med två nära kompisar om att jobba ihop. Det är tänkt att man ska vara tre eller fyra och det verkade som att alla hade grupper i den storleken. Men en kille hade ingen grupp och det är en kille som är lite annorlunda, äldre och som jag i och för sig aldrig pratat med men som på föreläsningar ställt lite konstiga frågor och jag uppfattar honom som lite jobbig och osmidig. När jag känner efter så kommer det upp utanförskap från högstadiet då jag har haft liknande situationer. När det blir tydligt att det är så att ingen vill ta in honom i sin 3-grupp får jag upp en väldig konflikt. Att antingen stänga av och inte låtsas om honom och tänka att det löser sig och att det skulle vara väldigt mycket skönare att ha den grupp som vi redan hade än att ta in en till som jag är lite osäker på hur han är att jobba med. Andra alternativet, att göra annorlunda, är att bjuda in honom i vår grupp. hur farligt kan det vara liksom? Det är två gruppuppgifter vi ska göra ihop och även om det nog skulle gå lättare bara vi tre så gör det kanske inte så mycket om vi är fyra. Det kan ju också göra att det blir bättre och fungerar jättebra. Men den andra sidan vill liksom inte ta risken. Man har så mycket att göra och det som är viktigast är att man jobbar med personer man trivs med och har en grupp där det flyter på. Men vill ha en smidig grupp med personer som man vet var man har dom så att man sliper överraskningar av formen att saker inte blir gjorda eller tar för mycket tid. Konflikter och irritation är väldigt energikrävande, skulle göra vardagen mycket jobbigare och det redan pressade schemat skulle kännas mycket jobbigare. Men fan, här har jag ju en möjlighet att göra annorlunda och det kan ju vara värt det bara för att den här personen inte ska behöva känna så som jag vet att det känns. Om det då blir lite krångligare gör kanske inte så mycket. Fan, be the bigger man liksom.
Vi har föreläsning imorn igen och om han inte har någon grupp ska jag ta initiativ till att han ska få vara med oss.

Hjälp mig att inte vara egoistisk och att våga göra annorlunda.

Växer

Konventet jag var på i helgen var i en stad där jag har ett par gamla vänner. Vänner jag inte träffat på länge och som jag och min förra pojkvän umgicks mycket med för länge sedan. Jag har aldrig berättat något om min bakgrund för dem och när jag nu ville be om att få bo där under helgen kände jag att det var dags. Och jag är så imponerad av mig själv och hur jag kan uttrycka mig och berätta om vad som hänt de senaste åren och om pappa, utan att skämmas eller ljuga. kändes väldigt fint att få dela med mig och låta dem få veta samtidigt som jag högt och tydligt sa till mig själv och den lilla tjejen att det inte är mitt fel och att jag är modig som gör detta. Jag fick väldigt fin respons också för de frågade lite och sa att de var imponerade av att jag tagit tag i det och verkade stark. Stolt!! Jag berättade verkligen som att det inte är något konstigt och utan att be om ursäkt eller ta på mig någon skuld. Så himla stolt! Och det här programmet fungerar verkligen. Fatta att jag gör det här för mig själv! =)

Tack!

Mitt 1:a ACA-konvent!

I helgen var jag på riksmöte och konvent. Har aldrig varit på något sånt förut. Hela lördagen och en bit av söndagen var det fullt med möten med olika teman. Och så mycket människor och delningar och tankar som nu rör sig i mitt huvud. Den största och tydligaste är kärlek och hopp! Det sista mötet i söndags var så fint. Så fina människor i många olika skeden i sitt tillfrisknande. Vissa i sina första tankar och smärtan och förvirring och vissa med 25 år i 12-stegsprogram och mycket hopp och erfarenhet. Så många öden och individer som inte känner varandra men ändå delar så mycket kärlek och styrka. Häftigt!

Temat på det första mötet var osörjd sorg och här finns mycket att ta upp. Jag kommer mycket att tänka på att jag har sörjt hela mitt liv men inte förrän jag hittade ACA kunde jag sörja rätt sak. Jag har alltid gråtit lätt och sökt mig till sorgliga filmer och böcker för att få utlopp för det stora svarta jag burit på. och jag har gråtit i förtvivlan när hopplösheten kommit, ofta för att någon ska se mig och rädda mig. Men nu gråter jag för den riktiga sorgen som jag har. De gånger jag blivit övergiven, sviken, kränkt. Det av min barndom som jag förlorat. De gånger ingen sagt ifrån. Alla gånger jag slagit på mig själv och varit elak mot den lilla tjejen. Och alla saker och händelser som jag inte varit närvarande i för att mina rädslor förstör. Och när den här äkta sorgen får komma fram och jag säger till lilla tjejen att det är ok att vara ledsen, då märker jag också att det läker. Jag läker. Men jag kan inte göra det genom att förneka och trycka undan. Jag måste bearbeta och acceptera för att läka.

Nästa möte behandlade andliga principer. Jag visste typ inte vad det var egentligen och det var därför jag gick dit. De viktigaste är ärlighet, villighet och ödmjukhet. Här är jag fortfarande ganska lost. Men jag har ju börjat jobba med min ärlighet, både mot mig själv och andra. Det är svårt för det har varit så automatiskt att ljuga. Mina föräldrar visade inte att det var viktigt att tala sanning. Det lönade sig sällan att vara ärlig för då kunde man bli bestraffad eller förnekad. Vad gäller villighet så har det nog länge funnits en glöd i mig att jag vill göra rätt sak. Har haft en kompass i mig och inte gjort de värsta valen. Dessutom har jag tagit många initiativ till att våga gå framåt och fortsätta tillfriskna. Däremot kan jag nog behöva tänka på att jag faktiskt måste förstå att min villighet kräver uppoffringar och att jag vågar agera. Om jag är ärlig i min villighet att tillfriskna kommer det gå bra. Sen har vi ödmjukhet. Oj, oj, jag visste nog inte ens vad det betyder. Nu börjar jag förstå lite i alla fall, och för mig handlar det om att acceptera och erkänna vad jag kan påverka och förändra och vad mina resurser räcker till. Till exempel kan jag visa ödmjukhet genom att erkänna att jag inte klarar det här själv. Jag behöver ACA, min sponsor och min högre kraft för att fortsätta på den här bra vägen. För att förstå mig själv bättre och få styrka och hopp.

Temat på nästa möte var "att inte lita på någon". Här finns det mycket att jobba med. Jag har ju väldigt svårt att lita på min pojkvän. Lita på att det han säger är sant och att han verkligen älskar mig och svårt att inte tro att han ska svika mig eller vara otrogen. Har egentligen svårt att lita på alla som jag har nära och ibland kommer tvivel upp, främst för att de inte ska tycka om mig egentligen. En vän som var med mig på konventet berättade för mig hur hon hade ändrat sitt synsätt på detta lite och istället för att jobba för att lita fullt ut på alla så fokuserar hon på sig själv och sin högre kraft. Om hon litar på sig själv och sin förmåga att hantera livet och på att hennes högre kraft finns där för henne och ser till så att det blir bra genom en högre mening så behöver andra personers agerande inte på lika stor inverkan. Det här ska jag ta med mig. För jag känner ju att jag är stark och har bra stöd runt mig och att min högre kraft tar hand om mig och då klarar jag om även väldigt jobbiga saker skulle hända. Till exempel ger detta frihet i min relation med min pojkvän för jag vet att även om han dyrt skulle försäkra att han aldrig skulle göra mig illa så kan det hända saker som gör att det blir så ändå. Det vet man aldrig, personer och omständigheter förändras. men genom att ha  tillit till att jag klarar mig ändå och att min högre kraft finns för mig så kan rädslan för  detta få mindre plats i mig och jag blir friare. Det är ganska enkelt egentligen och jag har nog hört det förut (är ju nästan sinnesrobönen), men plötsligt känns det som att det har landat i hjärtat. Härligt!

Sista mötet på lördagen hade tema uppvaknande. Här delade jag om mina tankar och rädslor inför att pappa ska följa med till min terapeut. Att han kan svika mig igen och att jag är rädd för att han ska göra mig besviken. Efteråt satt jag längst bak i kyrkan då de hade öppen scen och släppte fram tårarna. Det var sådär härligt förlösande att bara låta det komma utan att torka bort det eller hålla tillbaka. Liknar mycket stunden jag hade i kapellet på anhörigveckan för snart ett halvår sedan. Frigörande, läkande och bekräftande!

Mötet jag var med på på söndagen var avslutningsmötet med tema alla känslor är tillåtna. Det här var nog ett av de finaste möten jag varit på. Vi var många, kanske 25 personer, men alla hann dela och hade fina, givande saker att säga. Framför allt känner jag för de nya som är mitt i alla jobbiga känslor och insikter och minns att jag också har varit där. Där det gör så ont och man inte än har funnit sin tilltro till att det kommer bli bra och jobbar för att acceptera och tycka om sig själv. Och jag får så mycket hopp från de som gått före och delar om sin resa och sin tillväxt. Det är häftiga resor och så mycket som de fått och som också väntar mig om jag fortsätter göra jobbet. Tacksamhet och kärlek var det enda som fanns i mitt hjärta när jag gick därifrån och det kommer in i mig igen nu när jag skriver om det.
ACA är ett underbart program som verkligen är en väg till ett nytt sätt att leva som präglas av kärlek, spiritualitet, ödmjukhet, kreativitet och tacksamhet. Istället för det liv jag levde förut som präglades av rädsla, hopplöshet, oro, förvirring, förtvivlan och ensamhet.

Jag är så lycklig som har fått det här fina i mitt liv och jag önskar att alla de som har liknande problem som jag haft också ska finna det jag gjort.

Att straffa

Ringde min sponsor igår för att prata av mig och få lite lugn i kroppen. Sa att jag tog lite anstånd från min pojkvän ofta när jag är låg. Hon sa att jag behöver tänka efter på om jag straffar honom. Men jag har svårt att skilja på det för ofta när jag är lite låg reagerar jag över saker han säger och gör (eller inte säger och gör) och då tror jag att det är där det börjar. Och så kan det ju vara ibland också. Men ofta tror jag att anledningen till att jag reagerar på saker och tvivlar på honom och vårt förhållande så är det för att jag redan innan har gått över i osäkerhet och oro. Svårt.
Men jag behöver nog vara observant och säga till honom när jag känner mig ur fas och inte reagera impulsivt utan tänka efter först vad som egentligen är problemet. Överlag är det som vanligt i mitt tillfrisknande att träna på att våga kommunicera och ta ansvar för det som är mitt och inte lägga det på någon annan men samtidigt sätta gränser kring min integritet.

Hjälp mig att stanna upp och tänka efter och be om hjälp.

Låg period

Tror jag har en ny omgång sorg som kommer nu. Flera dagar har jag varit låg och haft lätt till gråt. Det var länge sedan sist och jag undrar varför det kommer. Men egentligen kanske det inte är konstigare än att det kommer när jag är redo och nu slappnar jag ju av lite för tentorna är snart klara och då kommer det upp.
Känner att min tacksamhet och lycka är längre bort nu än de senaste månaderna. Känner mig svag och bräcklig på nåt sätt. Ska försöka bara låta det vara så. Det är ok. Och jag vet att det blir bättre sen. Jag vet att jag är på väg åt rätt håll. Det är ok att vara ledsen och känna sorg. Det är ok att känslan av hopplöshet får komma fram ibland, bara jag inte fastnar i den.

Jag finns här. Du är inte ensam. Vad du är känner så är det ok.
Hjälp mig ta hand om mig själv och göra det som jag mår bra av och att inte agera ut på min pojkvän eller någon annan.

Det kallas tvivel

Är fortfarande inte i balans. Tvivlar på mig själv och vad jag gör och på relationen med min pojkvän. Igår kom vi in på att prata om att vi kommer ha distansförhållande igen i vår och han verkar helt oberörd. Tycker det är så väldigt tråkigt att han har så svårt att visa känslor. I längden så tvivlar jag ju på vad han känner egentligen och om det vore äkta så skulle han bry sig mer. Eller ja, eftersom jag har så svårt att tro på att han verkligen tycker om mig blir jag frustrerad när han inte visar det. Jag vet ju fortfarande inte vad det är han tycker om med mig eller vad han värdesätter. Den bekräftelsen jag får är bara ytlig och det ger mig ingenting. Han är så sluten på många sätt och ibland känns det som jag står och slår på en dörr för att få komma in på nåt sätt men aldrig får det. Egentligen är ju svaret där; han vill ju inte ha något mer än det här. Han tycker det är bra som det är. Om jag vill ha det annorlunda är det jag som behöver ta upp det.
Åh, jag vill bara skicka iväg ett surt sms. Som jag har gjort förut. Men det blir nog inget bra. Vet inte vad jag ska göra faktiskt. Kommer tillbaka till det här stadiet ibland och det löser sig lixom aldrig. Det bara får mer eller mindre plats beroende på vad som händer runt omkring och hur jag mår. Det grundar sig nog mycket i att jag blir osäker när jag inte får bekräftelsen. Jag behöver den hela tiden när jag är lite ur balans och då krävs det inte mycket för att det ska kännas hopplöst. Målar upp skräckscenarier och hittar inga utvägar. Svart eller vitt. Allt eller inget.
Vad göra?

Andas. Be om hjälp. Prata med honom.

Egentligen vill jag bara åka och prata med honom nu. Men jag tror inte det är en bra idé. Att göra det när jag är i obalans kan bli dumt eftersom jag kan ha svårt att stå på min sida och att vara konstruktiv.

vända det destruktiva

Både igår inför samtalet med pappa och idag har jag känt mig i obalans. Extra sårbar på nåt sätt. Är trött i allmänhet och destruktiva tankar kommer upp. Jag åkte inte till min pojkvän och även om jag vet att det är mitt val tycker jag synd om mig själv för att jag mår dåligt och har behov av att vara själv. Sen frågar han om jag vill att han ska komma senare eller om jag vill vara själv. Han säger alltså att om jag vill så vill han vara med mig, även när jag är låg. Det är så mycket i mitt huvud. Jag vet dock inte om jag vill att han ska komma. Jag sa att jag skulle äta först och skriva av mig så kunde vi bestämma sen. Ska våga säga att jag vill vara själv om det är det jag vill också.

Nu när jag har fått äta lite och lugnat ner mig känns det helt annorlunda. Jag tycker det är lite sjukt hur jag kan bli så väldigt påverkad av om jag är hungrig. Men bra att jag har lärt mig att jag funkar så så att jag inte gör impulsiva dumma saker eller gräver ner mig när jag egentligen behöver mat. 

Kommer ihåg att min förra pojkvän ofta påpekade just det för mig, att jag blev väldigt kinkig när jag var hungrig och att det var lite barnsligt. Det kanske det är också, jag vet inte, men jag har alltid varit så. Svårt att ta beslut och tanka konstruktivt när jag är väldigt hungrig.

positivt överaskad

Det gick bra igen. helt sjukt känns det. och en del av mig tänker att förr eller senare kommer det slå tillbaka. Jag vet ju att det inte alltid kan gå bra. Eller kan det det? äh, jag vet inte. Men vill bara vara tacksam för att han var nykter och glad och fortfarande ingen tvekan om att han skulle följa med. Så då är vi det. Det kan jag ju faktiskt välja i viss mån. Välja att tänka att visst kommer jag säkert gå igenom mer svåra saker men just nu, just här är det inte så. Nu får jag vara glad och tacksam och njuta av att livet är så här ibland.

Tack <3

kalla fötter

Har bestämt mig för att ringa pappa idag, snart. Är rädd för att bli besviken igen. Blir sviken igen. Jag har en riktigt dålig känsla i kroppen. Har ingen aning om den är befogad, eller om det bara är alla tidigare besvikelser som gör att det känns så. Har tagit ut i förskott att han har ångrat sig angående att följa med till min terapeut. Att han mår dåligt nu när ha slutat jobba och är full och självömkande. Det väcker så mycket minnen av tidigare besvikelser. De kommer tillbaka och är så verkliga i mig. Känner mig övergiven. Bortvald. Ensam. Liten. Det är den lilla tjejen som blir sviken av sin pappa. Hon är så ledsen, så ledsen.
Varför utsätter jag mig för risken att bli besviken igen? Varför ger jag honom möjligheten att svika mig igen?
Jag skrev nån gång i somras att jag insåg att jag reagerar med lilla tjejens känslor när pappa sviker även nu. Och att om jag ser att mitt liv nu inte skulle påverkas så mycket av om han inte var i det. Men för lilla tjejen är det hennes pappa, hennes förebild, och hon är övertygad om att hon behöver honom.

Saken är ju egentligen att jag inte kan göra ett enda dugg åt vad han väljer att göra, mer än att uttrycka vad jag behöver och vara ärlig. Han måste sedan välja själv. Och det är ju förbannat sorgligt om han väljer bort mig då. Så himla sorgligt...
Får försöka tänka på att han är faktiskt sjuk. Det är alkoholen som talar inte min pappa. Men så länge han låter den tala vill jag inte vara med.

har känt på sistone att han inte påverkar mig lika mycket och att jag inte har något att förlora, men nu när det kommer till kritan blir det väldigt jobbigt.

Dags för konfrontering

Idag ska jag träffa min sponsor och prata om varför jag har tagit avstånd den senaste tiden och hur jag känner för vår relation. Jobbigt!
Fast jag behöver ju inte göra för stor grej av det. Det är inte farligt. Hon vill mig väl och jag sätter mig själv först. Vill gå dit med ett öppet sinne och vara ödmjuk inför att vissa delar är mina försvarsmekanismer som spökar.
Vad vill jag säga då?
Att jag tog avstånd för att jag blev förvirrad och kände att jag behövde känna vad jag själv känner. Att jag ju ser upp till henne och förstår att hon som varit med om mycket kan veta bättre än jag och att jag också gärna vill vara till lags mot henne. Blir jobbigt när jag så tydligt kände att det jag tyckte var bäst för mig inte stämde med vad hon tyckte. Insikten om att jag inte kan härma henne (eller någon annan) i mitt tillfrisknande gjorde att jag behövde själv få känna vad som var rätt för mig. Eller mer att jag behövde känna att jag har en förmåga av att själv känna vad som är rätt. Sedan kan jag be om hjälp och vägledning när jag litar på att jag klarar att känna när det den andre säger passar in på mig och när det inte gör det.
Dessutom så upplevde jag ett par gånger att hon dömde mig på nåt sätt. Dels att jag inte hade tagit hand om mig själv och att det var därför jag hade förkylningskänslor. Det andra var att hon förutsatte att jag ville ha bekräftelse från min pojkvän när jag ska ge mig den själv när det egentligen handlade om kommunikation och en specifik händelse.
Jag har helt enkelt svårt att säga emot. Eller egentligen kan jag inte avgöra om jag tycker annorlunda precis i stunden för det kommer efteråt, så det är omöjligt att säga emot i stunden.
Jag ringer ju till henne för att få råd men ofta har jag stort behov av att prata av mig och det ger mycket att få berätta och förklara hur jag känner. När hon då direkt ger mig svar på vad som kan tänkas vara fel blockeras det. Kommer hon kanske ihåg dikten som heter Lyssna, den som handlar om att när man ber någon lyssna så vill man inte få kommentarer eller råd direkt.
Sen kändes det inte schysst att säga som hon gjorde senast vi sågs, det kändes lite som att hota, att om jag inte hör av mig snart så finns hon inte kvar.

Jag vill ju fortsätta att göra mitt stegarbete tillsammans med henne i alla fall. Om det vi pratar om idag löser sig och vi förstår varandra.

Hjälp mig att ha den här dialogen på ett konstruktivt och moget sätt. Hjälp mig att uttrycka mig så att hon förstår och känna att det är ok att känna som jag känner.

Lilla tjejen är rädd för det här samtalet. Hon är rädd för att bli avvisad. För att bli ensam. För att bli avfärdad. Förminskad. För att blir kritiserad. För att ha fel.
Det är ok. Du är inte ensam. Det gör inget om du senare skulle inse att du hade fel. Det är ok att känna som du känner. Jag är med dig. Alltid.

Modig

Igår gjorde jag två modiga saker. Dels ringde jag min sponsor och bad om att vi skulle ses och prata. Jag har tänkte på det länge, men skjutit upp det dels för att jag haft för mycket att göra och dels för att jag är rädd för konflikten. Men jag tog tag i det och vi ska ses på söndag. Jag vet vad jag vill säga och ska ta mig tid innan att ladda upp och hinna känna in mig själv innan jag går dit. Det känns bra att jag nu agerar för att det ska fungera och tar ett moget agerande. Bra där!


Den andra modiga saker jag gjorde var att jag berättade för ytterligare ett par kompisar om min bakgrund. Det var lite jobbigt för just de här vännerna är mitt gamla gäng och gemensamma kompisar till mig och min gamla pojkvän. Så på nåt sätt vill jag inte visa den sidan för dem och inte för min förra pojkvän som de ju kan tänkas prata med om det. Men jag har inget att skämmas för. Jag tar ansvar för mig själv och agerar för att må och fungera bättre och bättre.
Anledningen till att jag berättade är att det om ett par veckor är riksmöte i ACA i den stad där de bor och jag är lite sugen på att gå på det. Så nu blir det nog så att jag samtidigt kan passa på att träffa dem och gå på konvent med massa möten. :)

Lilla tjejen drömmar

Idag har jag varit på musikal. Dirty dancing. Den hade jag inspelad när jag va liten. Har sett den hur många gånger som helst. Idag när Johnny säger sin berömda kommentar och slutlåten spelas blir jag väldigt påverkad. Tårar i ögonen som jag håller tillbaka. Jag såg mig själv som baby och ville att någon skulle rädda mig. Att den stora kärleken skulle komma in i mitt liv och ta mig bort, och göra mig lycklig. Det finns flera såna filmer från min barndom, de betydde väldigt mycket då. Och att drömma mig 'n i att det skulle hända mig gav mig hopp. Men det är inte som på film i verkliga livet. Jag kan inte vänta, ingen utifrån kan göra mig lycklig om jag själv inte gör det.

Frustration

Irriterad. Trött. Taggarna utåt.
Det vänder så fort. Flr en timme sen var jag lugn och glad. En del av att det vände beror nog på att jag irriterar mig på dem som är runt mig just nu. Och sen pratade jag med min pojkvän, han var väldigt trött men sa att han skulle komma över tills jag kommer hem. Jag sa att om han är så trött och oentusiastisk så behöver han ju inte komma. Han sa bara att han ju inte behöver vara piggför att umgås. Och det år väl sant. Och jag vet att anlednibgen till att jag blir sur egentligen är att han är trött och att det alltså blev sent/hårt igår. Det blir jobbigt. Suck. Och så är jag sur för att jag måste till skolan hela dagen imorn. En vecka kvar tills det lugnar sig. Andas. Snart är det slut.

Fredag kväll

Har haft en bra dag. Tagit lite ledigt från skolan. Yogat. Varit på ACA-möte. Sedan haft mysig kvalitetstid med mig själv, ätit god mat, tänt ljus och kollat på film. Så kommer tankar på min pojkvän upp. Jag skickar ett mess som är jag om något som jag blev glad av. En sån där liten sak som jag kan bli glad av. Han fattar inte. Han kanske inte måste det heller i och för sig... Sedan säger han att de ska gå ut ikväll. Det hade jag nog redan räknat ut. "Räknat ut".. alltså suck på mig... Som att han inte får göra det? Men i min värld, i mitt huvud är det som att jag bli övergiven då. Ibland i alla fall. Jättekonstigt att jag har en väldigt skön kväll ensam, sedan vill ha lite distansgull och när jag inte får vad jag vill så blir det jättestort att han ska gå ut. Konstigt min hjärna fungerar. Och egentligen kanske jag bara reagerar på det istället för att känna det jag gjorde först när han inte gav det jag hoppades att han skulle. Att han inte är den jag vill att han ska vara...



En del av min stolthet säger att han ju kunde ha frågat om jag ville följa med. Men jag vill ju inte ens gå ut. Jag ska upp tidigt imorn och är inte ett dugg sugen på att gå ut. Men jag vill ju att han ska fråga. I och för sig kanske han vet att jag ska åka tidigt, kommer inte ihåg om jag har sagt det.


Delade om det på mötet idag. Att jag alltid har varit ganska mycket själv, men att jag förut sett det som ett misslyckande, att jag hellre hade gjort nåt och att jag hade få vänner. Och att jag nuförtiden tycker det är trevligt att ha en kväll för mig själv och bara vara och pyssla om mig själv lite. Trivs med det och mår bra av det. Ända tills jag börjar tänka på vad han gör eller några andra. Men mest han. Om han inte heller gör nåt speciellt känns det helt ok, men om han ska gå ut eller göra nåt annat där jag inte har koll blir det jobbigare. Dels ligger att han vill festa och gnager som med pappa, men dessutom rädslan för att han ska göra nåt med någon när han är full.

En del av att jag inte litar på honom är att pappa aldrig gick att lita på när han var full, då bröt han sina löften eller gav nya som han sedan inte kunde hålla. En till del är det som min förra pojkvän gjorde mot mig. han var otrogen och festade mycket med nya vänner på slutet och jag förknippar just festandet som ett tecken på att han ville bort från mig. Ytterligare en del är att jag själv ibland gjort saker när jag varit full och sökt bekräftelse som jag ångrat och som jag inte tycker är ok beteende när man har ett förhållande.

Hjälp mig. Jag har så svårt att lita på honom. På någon. Det är mitt skydd. jag vet men det gör mig inget gott nu. Oavsett vad som händer och hur det blir vill jag kunna känna tillit, till dig, mig själv, och honom.

TACK

Sitter och läser lite gamla inlägg och tänker på vad jag gjort de senaste åren och blir helt överväldigad. Jag har blivit dumpad. Vågat ta tag i mitt mående. Sökt hjälp. Vågat berätta. Brutit isoleringen. Jobbat hårt för att förstå mig själv bättre och tränar varje dag på att utvecklas och välja positiva beslut och handlingar. Under tiden har jag snart avklarat en civilingenjörsutbildning. Jag har studerat utomlands en termin. Träffat en fin kille. Skaffat mig bättre vänrelationer. Fått in foten på ett företag där jag gärna kan tänka mig att jobba sen. Och viktigast av allt: JAG MÅR SÅ MYCKET BÄTTRE! Helt fantastiskt! Är så ofantligt tacksam för att jag har allt detta i mitt liv just nu. Är så lyckligt lottad. Min högre kraft är med mig och genom ACA har jag fått en helt ny livskvalié.

Sitter i soffan och storler samtidigt som jag gråter en sjö av glädjetårar när jag tänker på det. Det här hade jag aldrig trött för 3 år sedan. Aldrig! Fanns inte i min värld. Och nu är det verklighet. Sjukt! och underbart!

och för att ha kvar det och fortsätta utvecklas så ska jag fortsätta göra det jag mår bra av, lyssna på mina känslor, utmana mina rädslor, ta ansvar och träna på att vara ärlig och snäll mot mig själv.

TACK!

Bra dag!

Idag känner jag mig glad, stolt, inspirerad, harmonisk och sprallig. Vi håller på med ett stort projekt i skolan som vi hade lite avstämning på idag. Jag trodde vi låg väldigt mycket efter och har pratat mycket med mig själ för att inte bli stressad för vi gör så gott vi kan och har lagt den tiden vi ska så det borde va ok. Men det visade sig att det inte var alls så farligt och att andra grupper hade ännu mindre koll än vi på vad de ska göra. Väldigt skönt!
Nu eftermiddagen har jag varit och tränat ett roligt pass på gymmet som jag blir glad av och imorn är det freda och på lördag ska jag åka på musikal med mamma. :)
Märker att jag utvecklas också. Det är mycket med min pojkvän som händer och jag vågar mer och mer vara mig själv. Förr har jag ibland tänkt hur jag vill att det ska vara och sedan varit bitter eller irriterad eller ledsen för att det inte är så. Nu tar jag mer egna initiativ och är så som jag vill att det ska vara. Kanske låter luddigt, men förut har jag känt in honom mycket mer och hållit inne hur jag egentligen känner för att vara. Nu är jag mer aktiv och beter mig så som jag vill att det ska vara istället för att vänta på att han ska vara så. Kommer att tänka på ACA:s beskrivning av de gemensamma karaktärsdragen hos vuxna barn "Vi reagerade istället för att agera, och lät andra styra oss". Tillväxt! Utveckling! Tillfrisknande! Och det är inget jag tänker på så mycket att jag ska göra utan jag mest observerar att jag gör det och det är häftigt!
Sen är det såklart inte så alltid och hela tiden men det går åt det hållet mer och mer. Stolt!

Acceptera känslor

Inatt drömde jag att jag träffade en kille som jag kände det så himla mycket bättre med en med min pojkvän. Vaknade med en väldigt obehaglig känsla och förvirring. Jag har ju haft funderingar på vårt förhållande till och från, men nu på senaste har det känts väldigt bra och mysigt. Men den känslan jag fick i drömmen var att jag nöjer mig med något som inte är tillräckligt bra egentligen. Och det har jag ju också haft i huvudet ibland.
Min reaktion är att jag blev rädd. Vet inte riktigt för vad egentligen.
För att göra slut?
För att vara ensam?
För att göra fel och ångra mig?
För att såra honom?
För att jag inte är van att lyssna på mina behov och känslor?
För att det är ovant att säga att jag är värd mer?
För att ta konflikten?
jag vet inte riktigt... Men jag försöker att inte trycka ner känslan. Säga att den är ok. Det är ok att ifrågasätta hur det är och vad jag än känner så är det ok. Jag behöver inte reagera på den nu direkt utan bara acceptera att den finns där och ta med mig den och känna hur det utvecklar sig.
Det är ok.
Jag förstår att du tycker att det är läskigt att få upp de här känslorna.
Den reaktionen är också ok. men vi behöver inte göra den. Det är inte farligt. Om du skulle känna så är det inte farligt. Det löser sig ändå. Det blir bra ändå. Även om du kanske blir ensam ett tag. Även om han blir arg eller ledsen. Även om det skulle göra ont.


Får upp en blid av min lilla tjej som när jag börjar tänka på det förtvivlat skriker: Nej! Nej! Jag måste vara med honom! Jag mår bra av att vara med honom! jag vill inte! jag vill inte vara ensam. Jag behöver honom. Jag vill inte vara dum mot honom. Tänk om jag gör fel?

Acceptera det också. Andas. Och sova.

av- och påknappen

Jag har utvecklat många bra strategier för att hantera vardagen när jag växte upp. De hjälpte mig att inte gå under och att komma igenom det. En av de här strategierna är min förmåga att kontrollera mina känslor. Jag bestämmer vilka känslor som är ok och vad som inte är det. Jag bestämmer när det får komma fram och vilka som får komma fram vid olika tidpunkter. Det är väldigt praktiskt, som nu när jag har mycket i skolan så kan jag välja "av" och så kan jag fokusera på skolan och få mycket gjort. Sen när jag har det lite lugnare och det finns tid att vara låg, trött, arg eller ledsen så väljer jag "på" och så får jag ventilera. Jag tycker inte riktigt om det och skulle gärna vilja ha mer kontakt med mitt känsloliv, men jag kan inte förneka att det just nu i mitt liv gör att vardagen går mycket bättre. Jag har en månad till av tungt plugg och sedan lättar det.
Saker är ju också att när jag stänger av för länge och stressen tar över finns risken att systemet lägger i "på" av sig självt. Det är det kag vill undvika genom att kontrollerat låta jobbiga känslor komma fram när jag vet att jag har tid att vara i det och ta tag i dem.
Men jag vet ju också att jag har lättare att tappa bort mig själv när jag är av och mår bra av att ha en balans där det inet är svart eller vitt, inte på eller av utan att det är nåt mellanläge där känslor får komma upp och accepteras när de väcks och inte hålls inne tills det blir läge.
Så jag tränar. Den här dagen har det gått ganska bra. Tack.

Inte tycka synd om mig själv

Kom nyss hem från möte med gruppen på Eleonora. Har haft en ganska stressig dag och när jag satt där kände jag att jag först blev lugn, men sen kom något upp i mig också. Jag känner inte riktigt vad det är men att det är nåt jag behöver få ut. Hade tänkt att jag skulle åkt och tränat men det regnar massor och jag har inte riktigt kraft. Eller så gör jag mig själv en otjänst som inte åker och tränar för då gör jag inte ansträngningen att göra det jag mår bra av. Det där med att jag är värd det. jag är värd ansträngningen att göra det jag mår bra av. Inte tänka att det är jobbigt.

Så. Nu bokade jag in mig på yoga om en stund istället. Det är må bra rakt in i själen. Känns bra!
Tror det var offer känslorna som kom upp förut. Trött och orklös och vill inte göra något för att det ska bli bättre. Orkar inte. Men jo! Det gör jag visst! Blir glad i hjärtat av yoga och av att tänka på att jag inte bara jäste ihop i soffan och lät kvällen gå utan att det hjälpte.

Anger management

Idag har jag varit i skogen med mitt basebollträ. Det var inte planerat men när plugget gick snabbare än väntat, det var så fint väder och jag såg det stå där i hallen tänkte jag att det kanske var dags. Direkt när jag gick kände jag hur det växte i mig. Tankarna på det min förra pojkvän sagt och gjort går runt i mitt huvud. Det distraherade lite att det var så fint i skogen med höstfärger, skalbaggar och söta får. men jag hittade en plats som var lite fulare och där fick jag ur mig en portion. Det gick bra. när det kommer ut och jag faller ihop efteråt kommer gråten, sorgen som legat gömd bakom vreden.
På ACA-mötet idag läste vi en text om att uttrycka sin vrede och att det minskar oro och stärker egenvärdet när man sätter gränder för sig själv. Det vill jag kunna. Känna när något är fel och sätta mina gränser. Det vill jag jobba mot, träna på.

---

Jag har just nu en situation där jag skulle kunna få träna på just det. Min relation med min sponsor behöver jag ta tag i. Jag behöver uttrycka mina känslor och mitt behov. Det har legat i mitt huvud några veckor nu och jag har skjutit upp att ta tag i det. Idag på mötet kom hon fram och frågade lite om jag inte tycker att jag behöver någon sponsor och att hon då kan få finnas för någon annan. Jag sa att jag håller på i mitt huvud och tänker och känner och att jag tar kontakt när det är dags. Tycker det var lite elakt att liksom hota med att om jag inte hör av mig så försvinner hon. men jag vet ju också vad hon menar och att det ju är meningen att jag ska använda henne, vilket jag inte gjort den senaste tiden. Hon sa att bollen ligger hos mig och jag sa att det gjorde den väl innan också. Hon tror att jag har hybris och tror att jag klarar mig utan sponsor och ska jobba själv. Men det är inte så. Jag vill gärna ha en sponsor och har känt att jag haft behov av att ringa men att det är just vår relation som jag är osäker på. Att det sättet hon uttrycker sig på ibland känns nedvärderande och att hon ofta tror att hon vet vad jag känner och tänker och talar om det innan jag får en chans att förklara. Men jag vet ju också att jag har svårt att ta hjälp, erkänna att jag har fel. Och så vill jag gärna vara till lags vilket blir skruvat nr jag vill vara det mot henne för då kanske jag tror att jag känner eller tycker något för att hon gör det. Sedan inser jag att det ju inte stämmer i hjärtat. Vill våga lita på min känsla, men samtidigt vara ödmjuk inför att jag kan ha fel och våga be om hjälp.

Hjälp mig att ta den här diskussionen med henne. Om jag vill att det ska fungera så behöver jag göra det. Och hon betyder väldigt mycket så jag vill våga och kunna ta den här konflikten på ett konstruktivt sätt och stå upp för mina tankar och känslor.

Inspiration

Ikväll har jag berättat min historia för personer jag inte känner. Personer som funderar över alkoholism och hur det har påverkat dem. Det gick bra. Jag fick först sitta och lyssna på en annan kvinna som var otroligt inspirerande. Jag kunde vara ärlig och berätta om hur jag har gått från att se mig själv som trasig, defekt och fel till att inse att jag inte är fel, men jag gör fel. Berättade om hur det var hemma hos mig och de bitar där som påverkat mig mest. Om pappas sätt att manipulera och mammas oförmåga att skydda mig. Om pappa som aldrig visat någon vilja att sluta dricka. Om mitt förra förhållande som utvecklades till en negativ spiral av beroende. Att jag har tagit ansvar för min föräldrar och glömt bort mig själv helt och hållet. Om hur min resa började och var jag är nu.

Det kändes väldigt fint att få dela med mig och att de personerna var där för att lyssna på mig. Att jag kunde bidra och hjälpa med min historia. Det är fint. Ibland kom jag av mig eller glömde bort vad det var jag ville säga och fick upp de här tankarna på att jag måste säga rätt saker för att de ska förstå och känna igen sig. Och för att de ska våga ta hjälp och börja jobba med sig själva på det sätt de behöver.

Jag är stolt över hur lugn jag ändå var. Och att jag berättade mycket om allt som det var och inte undvek känsliga saker känns bra. Det är ju precis det som mycket av början på det här arbetet handlar om; att våga prata om hur det var. Inte längre täcka upp eller skämmas. Det var inte mitt fel.

Titta bara på dig själv och vad du gör! Sitta och berätta om ditt liv och dina erfarenheter och tro att det kan hjälpa andra. Verkligen tro att jag är viktig och kan bidra. Att jag kan vara en förebild och inspirera och upplysa andra som kan få hjälp. Vilken grej! Fatta att du gör det!
Och så mycket jag får av att göra det. Mådde väldigt bra när jag gick därifrån.

Att våga dela

Igår kom min pojkvän hit. Jag skrev till honom i förväg att jag var låg men gärna ville att han skulle komma i alla fall. Att jag behöver träna på att vara låg tillsammans med honom.
Innan han kom bad jag om hjälp att vara mig själv när han var här, att våga visa fast på ett ansvarsfullt sätt.
När han kom hade han med sig lite fika och och och kex. Jag som vet att han har varit på ett möte i en förening han är engagerad i antar att det är det som blivit över därifrån. Det finns inte i mitt huvud att han har stannat och köpt det åt mig för att vi ska ha det lite mysigt när jag är ur balans. När jag är i den sinnesstämning tycker jag inte så bra om mig själv. Och då är det omöjligt för mig att tänka att någon annan skulle tycka bra om mig. Jag säger det till honom i alla fall och att jag blir glad att han gjort det för mig. Och att jag skäms lite för att jag har svårt att tro på att han tycker om mig. Det är ju ett ofta förekommande tema i vår relation. Tyvärr. Men det är ok att det är så. Jag förstår att jag har svårt att tro på det. Det är inte konstigt. Men vi vet att det inte är sant det som vi föreställt oss så länge. Vi vet bättre. Så jag tränar.
Sen tränade jag på att få vara lite liten och ligga hos honom. Hade inte så mycket ledsenhet kvar men var skönt att bara få vara liten en stund. När vi skulle sova sen så försökte jag förklara varför jag har så svårt att vara låg med honom och visa de här sidorna. Att det beror på de lärdomar jag tog från mitt förra förhållande. Och att jag har lätt gå in i att jag vill att han ska rädda mig och göra rätt sak så att jag mår bra och om han inte gör det kan jag använda det att vara arg eller sur på istället för att ta hand om det jag egentligen känner.
Fick respons i form av att han tydligt sa att det såklart är ok att han dåliga dagar. Men annars har jag lite svårt att nå fram ibland. Eller så får jag bara inte den reaktion jag vill ha. Han finns där på sitt sätt och lyssnar och låter mig berätta det jag behöver berätta. Men inte för den där djupa diskussionen och med frågor. Jag uppmuntrar det, frågar om han förstår vad jag menar när jag pratar och om han undrar nåt. Det är inte konstigt om han gör det. Jag fattar en del men inte allt och har under väldigt lång tid inte fattat nånting.
Nyss ringde han och kollade hur det hade gått för mig med att berätta min historia på den där föreläsningen jag skrev om igår. jag vet att han bryr sig och vill finnas där, men jag kan inte bestämma hur han ska finnas där. Han gör det på sitt sätt och det måste jag acceptera. Sen om jag vill att han ska göra något speciellt så behöver jag uttrycka det behovet. Inte bara förvänta mig att han ska förstå vad jag vill och behöver.