Urladdning pappa

Helvetes jälva skit! 23 år. Just anlänt till landet jag ska plugga i ett år. Pappa ringer. Full. Ledsen. Förtvivlad.
Sporadiska minnen.

- Ja, men ha det så bra då. Ha det så bra. (Jag klarar mig inte utan dig. Vem ska jag nu leva för. Vi kommer aldrig mer ses för jag kommer dö innan du kommer hem.)

Ditt jävla as!!! hur i helvete kan man göra så mot sitt barn!? Det går bra för dig så då kan jag förlora dig och om du inte finns nära mig så har jag inget att leva för. Jag klarar mig inte utan dig. Du måste finnas här annars kan jag inte leva.
Fy fan!

när mitt barn har fått en chans till något roligt och utvecklande så försöker jag manipulera och skuldbelägga så att hon ångrar sig. Så att hon ska ta hand om mig istället för att leva sitt eget liv.

------

När jag bara tänker på det så blir det ju så himla tydligt att han är så förbannat sjuk! Ingen frisk människa gör så.

Sitter instängd på mitt rum och lyssnar på Offspring - Americana. Väldigt lik en dålig kväll hemma när jag var i tonåren... Använder musiken för att få kontakt med mina känslor från då och få ur dem ur systemet. Men det är svårt, min rumskamrat kan komma hem när som helst och nån del av mig vill inte ha en ordentligt omgång för att jag kommer bli så trött att jag kanske inte kan gå till jobbet imorn. Men det är ju bara bullshit av sidan som inte vill ta i de där jobbiga känslorna, för om jag får ur saker ur systemet kommer jag ha mer energi överlag framöver.
Åh samtidigt är jag så himla trött. Hela dagen har det varit så. Jag kanske bara inte har kraft att få ur nåt idag. Ska hem i helgen, kanske jag kan ta bilen ut i skogen nånstans och skrika av mig..

Ska nog läsa lite i den bok jag köpte på mitt senaste Al-Anon konvent, "från överlevnad mot tillfrisknande".

Stolt att jag använder de verktyg jag har när så här starka känslor kommer upp igen. Skriver. Lyssnar på musik. Skriker i kudden. Slår i sängen. Läser bra litteratur.
Tack

Alkohol i mitt liv

Nu när jag mer och mer kommer i kontakt med mina känslor inser jag hur oskönt jag tycker det är när människor blir fulla. Inte sådär lite berusade utan när personligheten förändras. Alkoholen kan göra människor till andra personer. Inser att det är här en av grundrädslorna är med min pojkvän när han festar. Jag är rädd för att han ska bli en annan, att inte en sak han sagt gäller längre, att han beter sig som en annan person. Jag är helt enkelt rädd för att han ska bli som pappa. Att han ska gå in i sjukdomen. Rädd för att bli övergiven för alkoholen. Rädd för att den än en gång ska bli viktigare än mig. Jag vill inte vara med om det. Aldrig. Måste prata med honom om det här. Eller vill jag prata med honom för att kontrollera? Nej, jag måste förklara att jag inte kommer acceptera det. Att jag inte kan ha någon i mitt liv som jag inte kan lita på inte blir för full. Det gör så ont. Även om jag nog aldrig visat det direkt för att jag är för rädd för att ställa de kraven och ha ett bråk, så känner den lilla tjejen sig väldigt otrygg när någon runt mig är full. Speciellt när det är någon som jag vill kunna lita på och känna mig trygg med.

Hjälp mig vara ärlig.
Hjälp mig vara stark för mig själv

Ärlighet

Det finns ytterligare en sak som gnager och väcker obehag i mig. Det gäller mig pojkvän.
Jag vet inte om jag har rätt men jag tror att han inte varit riktigt ärlig mot mig. I em åker han hem och anledningen han sagt till mig är att han behövde plugga och hade någon han skulle göra det tillsammans med just imorgon, sedan kommer han tillbaka hit i morgon kväll. Men det var inte hela sanningen, det är en fest ikväll som han ska gå på med den här föreningen som jag skrivit om någon gång förut. Han är ju inte med där längre men ett par gånger om året är det tradition med aktiviteter och fester. Jag frågade honom igår om det var så att han medvetet inte nämnt det som en bidragande orsak till att han vill åka hem idag eller om det helt enkelt inte var det. Jag fick inte riktigt något svar utan han sa bara att det inte finns nån anledning för honom att inte säga det till mig. Han hade inte tänkt på det. Han fick det också att låta som att de skulle ut dit "en sväng bara", vilket nog är en underdrift.

Jag tror att han kan undvika att nämna den här festen för att han vet att jag tycker det är jobbigt när han festar, speciellt med det här gänget. Jag har förklarat hur det triggar liknande känslor som när pappa var full, han väljer alkoholen före mig. Ibland reagerar jag inte men ibland är det väldigt starkt och jag går igång på alla cylindrar och undrar hur mycket han ska dricka och hur länge han ska vara ute. Jag beter mig som när jag var liten. Som en alkoholisthustru. Det är skrämmande. När jag berättade för honom om det här så erbjöd han sig att inte berätta när han skulle gå ut, för att liksom lindra för mig att inte behöva ha de känslorna. Jag sa att det ju blir jättefel, vi ska kunna vara ärliga mot varandra. Jag behöver träna på att hantera de här känslorna. Rädslan för att bli övergiven. Föreställningar om att han blir en annan person. Att han ska vara otrogen. Att jag ska förlora honom. Pappa blev en annan person när han drack. Då var ingenting heligt och löften kunde brytas hur lätt som helst. Det är det jag är mest rädd för. Att han ska förändras. Bli en annan person. En person som inte längre vill vara med mig. Eller bara en elak person.

Det finns ju två delar i det här som behöver hanteras på nåt sätt. Dels att han inte känner att han kan vara ärlig. Och dels att jag behöver lära mig att hantera de här känslorna som det väcker.
Problemet som blir är ju att när han skruvar ner sanningen lite eller undanhåller och jag inser det så väcker ju det misstankar. Då kommer känslor av besvikelse och att ha blivit lurad. Han säger något för att jag ska vara lugn och sedan gör han något annat. Det känns inte ok.

Hjälp mig se klart på situationen.
Hjälp mig att hantera de här känslorna.
Hjälp mig att agera.

Nya utmaningar

Har precis flyttat in i en ny lägenhet och på måndag börjar jag ett nytt jobb. Jag har slutat studera och ska gå in i arbetslivet. Mycket som är nytt och mycket som jag inte har kontroll över. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig orolig i kroppen och lite nervös. Vad vill jag egentligen? Kommer det bli bra? Vilka är de andra i gruppen? Vad kommer jag få göra? Det är säkert något som kommer kännas fel.
Suck.

Fram tills nu på slutet har jag känt mig lugn inför det. Sett fram emot de möjligheter jag har och att det kommer bli bra. Men ju närmre det har kommit ju mer har det lilla fröet av oro vuxit. Sedan är det ju lite kaos hemma nu precis när jag har flyttat in. Mycket som behöver fixas och många beslut som ska tas. Vill få allting klart direkt så att det är ordning och mysigt. Men det funkar inte så. Dessutom så vill jag ju ta mig tid till att känna in hur jag vill ha det innan jag bestämmer vad jag ska köpa och fixa. Tränar på att känna att det är ok att det är lite rörigt hemma och inte fixat. Det är mysigt ändå och jag kommer få fint sen. Känna att det är ok att det tar lite tid.

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här och det är nog för att det har varit väldigt lugnt. Har inte haft behov av att använda mig av skrivandet för att sortera i mina tankar och prata med mig själv. Är nöjd med att jag tog till det nu när jag kände att jag behövde det igen. Har haft lite skuldkänslor, om man nu kan kalla det det, för att jag inte varit så aktiv här på senaste. Konstigt eftersom bloggen endast ska vara till för mig själv. Så det kan jag ju sluta med.

Tack för vägledning och verktyg

pappa-samtal

Först klickade jag honom två gånger. Sen svarade jag. Det lilla hoppet i mig ville svara för att det kanske kanske kunde vara så att han faktiskt har vänt sitt liv.
Han är ledsen när jag svarar.

-Vad vill du?
- Jag vill träffa min dotter. (Krävande, tyck synd om mig)
- Jag förklarade i brevet att jag inte vill ha någon kontakt med dig förrän du tagit hjälp. Det är du som väljer pappa.
- Men jag är ju nykter. (Snörvlande, frustrerad, tyck synd om mig)
- Jag hör ju på din röst att du inte är det.
- Nä, hä! Det var ju jävligt konstigt. Jag har inte druckit en droppe på 3 månader. (Ännu mer frustrerad, arg)
- Men jag hör ju att du inte är nykter.
- Men då skiter vi i alltihop! Perfekt!
- Pappa, jag orkar inte prata med dig. Det gör jätteont i mig. Förstår du hur elakt det är att säga så..
- Då skiter vi i allt. Jag ska ta livet av mig så slipper du se mig! Det blir bra det. (Hysterisk, martyrisk)

Så lägger jag på.

Jävla skit! Känner mig väldigt kluven. Var han bara ledsen och faktiskt har varit nykter? Är min alkoholradar även inställd på ledsna pappa så att jag missbedömde nu? Om det är så får jag skuldkänslor. Jag skrev ju att jag skulle träffa honom om han sökte hjälp. Det lät ju iofs inte som att han hade sökt hjälp, om han nu hållit sig nykter.
Och om han nu varit nykter. Han är ju fortfarande jättesjuk. Vem fan ringer upp sin dotter och säger att om hon inte vill träffas så tar han livet av sig och inte är full. Han måste ju vara jättesjuk.
Men jag känner skuldkänslor, att han tror att allt blir bra om han är nykter. Att jag inte har någon rätt att hålla mig på avstånd om han "gjort sin del". Fan. Men det har jag ju. Om jag tänker objektivt så vill jag ju inte ha en person i mitt liv som kränker och trycker ner mig. Om det skulle ha varit någon annan så hade jag sagt att man såklart får ta avstånd från personer oavsett om de är missbrukare eller inte.

Känner mig väldigt förvirrad. Har han verkligen varit nykter? Var det bara ledsenhet? Jag vet inte. Det enda jag vet är vad han sa. Anklagande. Skuldbeläggande. Martyrisk. Utpressningen med att han ska ta livet av sig också. Fan, blir väldigt ledsen om han gjorde det nykter. Det betyder att det inte bara är alkoholen som gör att han säger sånt. Eller ja, det är ju sjukdomen och hans upplevelser som gör att han säger så. Men det har liksom varit lite skönt att kunna kopplade värsta sakerna han gjort på alkoholismen och sjukdomen. Att en fin person finns innanför, eller åtminstone har funnits...


Lilla tjejen känner att pappa är hennes ansvar. Om han inte mår bra så ska hon göra allt hon kan för att se till att han gör det. Och hon ska inte sätta några gränser som kan vara jobbiga för honom.
Men hon är maktlös. Precis lika maktlös som jag. Om pappa vill ta livet av sig så kan vi faktiskt inte göra någonting åt det. Om pappa inte vill ta hjälp för att bli frisk så kan vi inte göra något åt det.

Men fan vad rädd jag blir. Rädd att det var sista gången jag pratade med honom.
Fan, han har inte dött än och ändå tror jag att jag har gått igenom känslorna 1000 gånger. Och det är ju inte så konstigt. Det är det han spelat på. Känslomässig utpressning.


Det är också så att jag snart tar examen i min utbildning och mamma och jag planerar lite firande. Det finns en hel del pappasorg redan i att han inte kommer vara med. Dessutom har jag bjudit min faster som ska komma. Det var jag lite delad inför, men sen tyckte jag att jag borde få göra det och att firandet är för mig och jag borde få ha dem där som jag vill. Men det har funnits en rädsla för att pappa ska få reda på det och typ komma dit oanmäld eller nåt. Han sa inget om det så han vet säkert inte. Men ja, den rädslan blev större.


Men jag gjorde rätt. Han lät full. Och även om jag skulle ha fel på det så är det inte ok att bete sig som han gjorde mot mig. Det är inte mitt fel att han gör så. Det är inte mitt fel att han mår dåligt. Det är inte mitt fel att han dricker. Jag är värd att må bra. Jag är värd att behandlas med respekt. Jag är värd att älskas. Jag är värd att ha relationer som bygger på kärlek och respekt och inte på manipulation och skuldkänslor. Jag är värd att må bra. Jag är värd att må bra. Jag är värdefull.

Usch, när jag läser konversationen däruppe med lite objektiva ögon så kan jag inte förstå att det händer. Att en pappa beter sig så mot sin dotter. Samtidigt så är det så bekant. Det har blivit normalt i mitt liv. Sjukt

Ska ringa min sponsor snart när hennes möte är slut. Sen ska jag bara ta hand om lilla tjejen ikväll. Säga att inget kommer hända. Han kan inte göra henne illa. Hon klarar sig själv och jag kommer ta hand om henne. Vi har kommit långt och kommer att komma längre.

Minskat behov av att skriva?

Träffade min sponsor igår och redovisade en bit till av mitt stegarbete och berättade att jag inte skriver lika mycket, för det har ju varit betydligt mindre aktivitet här de senaste månaderna jämfört med tidigare. Jag har haft lite dåligt samvete för det för jag vet att det är bra och har hjälpt mig så mycket och för att jag inte vill komma ifrån programmet och trilla tillbaka in i gamla beteendemönster. Men hon sa att jag kanske inte gör det för att jag inte behöver det lika mycket längre. Det är nog väldigt sant. Jag har verkligen kommit in i en ny fas där jag har en helt annan livskvalité och inte så stora och tunga känslor som är i rörelse hela tiden. Nuförtiden ber jag mer också, förut använde jag den här bloggen mycket för att prata med mig själv och genom att skriva sätta ord på mina känslor. Jag har nog lättare för det nu och därför kan jag prata med mig själv snabbare och bättre även utan att skriva.
Vi får väl se vad som händer. Jag vet att jag nu också tycker det är väldigt skönt att skriva för att jag landar då och blir mer närvarande i mig själv och därför har jag tänkt att jag ska skriva en liten snutt varje dag. Men jag ska nog bara låta det vara som det är. Jag skriver när jag vill göra det och ska komma ihåg att jag har ett väldigt bra verktyg som jag kan använda om jag behöver. Jag kan ju också använda den genom att läsa gamla inlägg. Det är ju en jäkla resa jag berättar i dem och att påminna mig själv om det är värdefullt och gör mig motiverad att fortsätta utmana mina rädslor och ta hand om lilla tjejen. Jag glömmer ju också en del och att läsa gör att jag kommer ihåg alla smarta och insiktsfulla tankar jag skrivit.


Tack för insikterna och vertyget

Triggade känslor

Inatt kom min pojkvän hem efter att ha varit ute och mådde dåligt för att han hade druckit för mycket. Det har hänt en gång tidigare och på samma sätt som då så triggas jag tillbaka till samma känslor som jag hade när pappa var väldigt full. En väldigt stark känsla av oro, rädsla, frustration och kontrollbehov. Fruktansvärt obehagligt. Ett tag låg jag kvar och pratade med mig själv i sängen. Låg och stirrade i taket helt fast i de känslor som väcktes. Min pojkvän somnade efter ett par besök på toaletten men även när han somnat låg jag och lyssnade och reagerade på varje starkare andetag eller annat ljud. En slags beredskap på att hantera vad han skulle göra, om han skulle göra nåt. En ganska lång stund pratade jag med mig själv för att lugna mig och sedan för att bestämma mig för om jag trodde jag skulle kunna somna där eller om jag skulle lägga mig på soffan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick och la mig på soffan istället. Då kunde jag somna.

Idag har jag sagt till min pojkvän hur jag reagerade. Att det är väldigt obehagligt för mig när någon är väldigt full. Bad honom att om det händer någon mer gång lägga sig och sova nån annanstans. Fick inte riktigt den respons jag velat ha. Jag vill få bekräftat att han förstår hur jobbig den situationen är för mig. Han sa att han såklart inte menade att det skulle bli så. Jag sa att det är klart att han inte gjorde. Men man kan be om ursäkt även om det inte var meningen. Visa respekt och att han känner skuld för det. Kan vara så att han inte vill kännas vid det och att han därför inte visar det så tydligt. Det är väl ganska mänskligt att inte vilja prata om det man gjort fel och gå lite i försvar. Men för att utvecklas och göra rätt så är det sunt att stå för sina misstag.

Nu ligger han och slumrar i soffan bredvid. Trött som inte är så konstigt. Jag vill vara offer och vara arg på honom, letar fel och är irriterad. Ikväll ska vi gå ut med några kompisar och äta och då vill jag ha trevligt och kunna slappna av.

Hjälp mig att ha styrka och mod att stå på mig. Hjälp mig att kommunicera utifrån mina känslor och behov och inte anklaga för att komma framåt.

Måndagstrött?

Har varit på jobbet idag, men det har inte gått så bra. Har varit väldigt trött och inte fått så mycket gjort. Gick hem tidigare och har nu spenderat några timmar i sängen. Kroppen är inte riktigt återhämtad och jag är frustrerad, fast trött. Tycker synd om mig själv och ser bara att dåligt kommer att hända.
Hälsade på där jag ska börja jobba till hösten och fick träna på att inte gå in i negativa tankar. Jag gick igång och letade bara efter dåliga saker och förutsatte att det inte skulle bli bra. Att de skulle ge mig uppgifter som jag inte skulle trivas med eller klara av. Men flera av de saker jag målade upp för mig var inte sanna. Tänk att jag gör så mycket oro i mig själv utan att veta. Bygger upp saker i förväg och tar ut det värsta. Lilla tjejen är orolig. Och när jag är trött får hon mer plats att agera på de känslorna. Den sidan i mig tar över. Och nu sitter jag här. Rastlös. Trött. Och lite destruktiv. Kanske hungrig också... Vill att min pojkvän ska vara här. Eller mamma. Eller nån annan. har haft en ganska ensam helg, även om jag inte hade kunnat gjort något annat. Den gruppen jag sitter i är inte så rolig för det mesta, två av dem är sådana som tar energi, är stressade och lite negativa i allmänhet. Min exjobbskollega var inte där idag och då blir det så tydligt att de andra inte är så roliga. Viktig insikt för mig själv är att se till att ha personer runt mig som ger energi och som man kan hämta från när det är en sån här dag. Ska anstränga mig till att laga lite god mat idag iaf. Kanske.

Det är ok att ha sådana här dagar också. Jag har haft så fruktansvärt många såna förr så att helt bli av med dem är inte realistiskt. Alla har dagar när man inte är på topp och bara vill ligga kvar i sängen. Det är ok. Men jag behöver inte fastna i det. Hopplösheten och oron behöver inte ta över om jag inte vill att den ska få göra det.

Det är iaf några timmar kvar på den här dagen och jag ska göra något av dem som jag tycker om.
Hjälp mig att se klart på det runt mig och inte låta försvaren ta över.

Sjuk och ynklig

I fredags fick jag en matförgiftning eller nåt liknande som gjorde att jag inte kunnat få i mig något förutom lite juice och fil förrän idag runt lunch. Väldigt frustrerande när all energi är borta och hela helgen spenderas i sängen med kramp i magen. Men bara att acceptera och nu verkar det ha gett med sig på riktigt så kommer nog att kunna gå till jobbet imorn. Men det är intressant att observera hur jag blir när jag är så trött och matt, väldigt ynklig och vill att någon ska komma och ta hand om mig. Vill skrika ut till hela världen hur jag mår så att folk ska tycka synd om mig. Sen är det väl lite så som många är när man är sjuk, att det är ganska vanligt när kroppen inte är med i matchen. Men för mig är det ändå lite på gränsen för hur jag borde hantera det. Jag är inte 10 år längre. Du kommer inte att dö. Ligga i fosterställning i nån dag är inte i hela världen. Sätt på en film eller sov och låt det gå över. Så det har jag tränat på. Idag när det känns bättre är jag lättad men samtidigt märker jag att en del av mig är besviken för jag vet att jag kan få uppmärksamhet om det är synd om mig. Gamla beteenden som sitter i. Vill få in lite balans i det här. Visst kan man bli ynklig och omhändertagen när man är sjuk, men att sträva efter att andra ska tycka synd om mig är nog inte rätt väg att gå. Om jag inte får den bekräftelse och uppmärksamhet jag behöver borde jag ge den till mig själv eller be om den, inte manipulera för att få fram den genom att få dem att tycka synd om mig.

Det är dags att ta det här med att prata med mig själv i spegel och ge mig bekräftelse på allvar. Ska sätta en lapp på badrumsspegeln så jag kommer ihåg att göra det varje kväll.

Tack för idag.

Jobb!

För en vecka sedan fick jag jobb. Jag fick det som jag helst ville ha och jag fick beskedet mycket snabbt efter intervjun vilket betyder att de var väldigt säkra på mig och att jag var med i deras första val. Jag hade väldigt märklig och oväntad reaktion på det. Blev apatisk, ledsen och orolig. Lilla tjejens försvar sa att det måste vara något fel med det, något fuffens. Jag ville nog inte det här egentligen, det skulle inte bli bra, jag skulle inte trivas, jag skulle må dåligt och gå in i massa prestation och allt vad det nu var som jag målade upp. För det kan ju inte bara bli bra. Det kan ju inte bara gå bra för mig. För det är jag väl inte värd. Eller? Fick se mina försvarsmekanismer i ett nytt ljus och tydligt se hur de matar mig med gamla sanning, falska sanningar. Det tog ett tag innan jag förstod att det var det som hände. För jag är så van vid de rösterna. Blir ledsen när jag tänker på hur mycket de har fått verka i sådana här situationer förut och gjort att jag inte fått glädjas åt saker, eller t o m gjort att jag undvikit och tackat nej till möjligheter. För det kan ju inte bara bli bra.   Det kan ju inte bara lösa sig. Sorg.
En del av mig är säker på att jag inte är värd det här och att det inte kommer bli bra. För att jag inte är värd att det ska gå bra. För om jag hade varit det, om jag hade varit värd att ha det bra, varför hade jag inte det när jag var liten. Om jag var värd det, varför har mina föräldrar svikit mig gång på gång och min pappa gör det fortfarande.
- Det är sjukdomen. Det är deras dysfunktion som har skapat detta. Det är inte ditt fel. Det var aldrig ditt fel. Du är värd allt fint och vackert i världen.
Men de kommer komma på mig. Förstå att jag inte hör hemma där. Att jag inte är tillräckligt bra. Att jag inte duger.
- Du duger. Precis som du är. Du kan inte allt, du är inte perfekt och det är ingen annan heller. Men du är värd det här. Du har kämpat för det här. Du har gjort ett stort jobb och du har vågat ta chansen och det här är en belöning för det.
Är du säker? Kommer det verkligen bli bra?
- Det är bara möjligheter det här, och om det inte blir bra så gör vi något annat. Jag kommer aldrig överge dig. Jag älskar dig. Oavsett vad som händer kommer vi vara tillsammans och vi är värda att det ska gå bra.

Tack för insikten och möjligheten

Ge tillbaka

Idag har jag varit på Al-Anon-här där jag bor nu och det var väldigt fint. Jag känner att jag har mycket att ge för jag har varit ganska länge i programmet nu och gjort mycket så jag kan förmedla mycket hopp. Dessutom kommer jag in i den här gruppen med lite andra erfarenheter än de flesta eftersom jag gått i ACA och inte Al-Anon det mesta av min tid i 12-stegsprogrammet. Det gör att jag har andra vinklar och fokus och kan bidra med det i den här gruppen. jag har också erfarenhet av en grupp hemma som har fungerat väldigt bra vad gäller mottagande av nykomlingar, service, allas lika påverkan, mm. Detta kan jag dela med mig av till den här gruppen som kan bli bättre av det.
Genom att jag känner det här så får jag växa. Och det svåra jag varit med om får en mening. Min delning av hur jag hanterat olika svåra dilemman eller situationer kan ge stöd i en svår tid för någon annan. Min delning kan ge någon annan viktigt hopp på dennes resa. Precis på samma sätt som jag har fått så otroligt mycket av de som har gått före mig. Det är så coolt det här programmet och att det funkar. Oorganiserat och frivilligt i hela världen. Baseras på människors vilja att vända livet och dela med sig till andra. Så himla fint det är! Och jag får vara en del av det. Av den här rörelsen eller vad man nu ska kalla det. Jag får hjälp att bearbeta och hantera mina små och stora problem och jag får möjlighet att finnas för någon annan genom att dela mina erfarenheter. Jag får göra detta. Jag. Jag är med. Jag är viktig.

Tack

Nära vänner

Igår träffade jag en kompis som jag jag känt sedan gymnasiet. Vi har haft en väldigt fin relation alltid men på senare år har vi inte setts så mycket. Nu bor vi närmre varandra och umgicks hela kvällen igår. Det var väldigt fint och jag kände mig väldigt glad och tacksam efteråt. När jag var yngre hade jag aldrig några riktigt bra kompisar. Det var bästisar som kom och gick men vi blev aldrig sådär nära och jag har länge saknat det. Igår insåg jag att jag har flera vänner nu som jag har riktigt fina och meningsfulla relationer med och det gör mig väldigt glad. Anledningen till att jag har det nu är för att jag har släppt in folk, jag har öppnat mig,låtit folk vara nära, varit mig själv. Herregud, det är ju inte konstigt att jag inte får någon nära relation om jag aldrig släpper in nån. O  jag hela tiden i nån mån låtsas för att försöka vara den som de vill att jag ska vara. Om jag inte släpper in dem så kan de inte heller vara nära. Så enkelt egentligen, men jag har inte förstått det riktigt förut. Jag har tyckt synd om mig själv för att jag inte har haft den typ av relationer som jag velat, men jag har inte sett min egen del i det. Det här med ansvar alltså. Det kommer alltid tillbaka till det tycker jag.
Men nu har jag gjort jobbet. Jag har släppt in personer jag vill ska få vara nära och jag har fått så mycket tillbaka. Stolt och lycklig!

Tack!!

Förlåta och sluta vara offer

Läser i min fina bok (om godhet av Desmond Tutu) att förlåtelsen gör mig fri. När jag förlåter säger jag att det som den petsonen gjorde inte längre ska skriva min historia. Att jag inte längre är offer. Insåg att en anledning till att jag nog har svårt att förlåta är för att jag trivs med att vara offer. Pappa, mobbarna på högstadiet och min förra pojkvän. Så länge jag inte förlåter kan jag i nån mån fortfarande skylla på dem för hur det är nu. Det faller tillbaka på min ovilja till ansvar. För om jag förlåter måste jag erkänna att jag själv har ansvar för den jag är nu. Jag är vuxen. Jag förstår att jag har påverkats av vad som hänt. Men jag vet bättre.
Kanske är dags att just jobba en del på förlåtelse. Kan vara rn viktig del för att kunna komma ur offerrollen, ta ansvar och bli fri.

Tack för insikten 

Vila och bearbeta

Den här helgen har varit underbart skön. Jag har typ bara gjort saker för mig själv. Sovit länge och tagit igen energi. Välbehövligt. Jag har inte presterat utan tagit det väldigt lugnt utan att bli helt passiv och hamna i baksätet. Känns bra. Sörjer en del också. Pappa. Magnus ugglas jäkla låt på radion väcker alltid så mkt i mig. Hur de ska förenas o döden och att cirkeln ska slutas. Jag vill så himla gärna förenas. Sen Maria Montezami i Let's Dance om sin pappa. Det kommer upp styng av tvivel på mitt val. Men när jag tänker efter på hur pappa är nu så försvinner det. När jag ser ärligt på hur vår relation varit de senaste åren och den person han blivit så vet jag att det är rätt som jag gjort. Det jag sörjer är min pappa. Han som har förvrängts och förminskats av alkoholen. Han som var min idol och förebild. Men han finns inte mer. Och det är det jag sörjer.

Jag kan inte göra mer för honom. Jag kan bara be om att han ska finna styrka att våga ta en annan väg. Jag skickar iväg min sorg och saknad till min högre kraft och ber den att ge pappa styrka och mod. Det känns bra att göra så. Skicka iväg min pappa-kärlek med en kraft så att den kan nå honom. Det lugnar mig.

Det känns bra att jag ger mig själv tid att bearbeta för att komma vidare. Och jag vet att det inte är farligt att känna de här känslorna. De tar inte över. Jag gråter en stund, men sedan släpper det. Jag ser det nästan positivt för om det nu finns kvar därinne så är det ju bra att det kommer ut. ju mer smärta och sorg som jag släpper ut ur mitt hjärta, desto mer ljus och glädje kan få plats där istället. Förr fanns ingenting plats nästan. Det var bara mörkt, kallt, tungt och ont. Nu finns det ljus och värme där. Glädje och lycka har också fått plats att flytta in. Så himla fint känns det!

Tack för de gåvor jag fått och det fantastiska vändning jag gjort.

handfasta råd

En sak i taget. Det viktigaste först. Det sa min sponsor när jag ringde. Vad behöver jag inte bestämma nu när jag är trött? Vad kan jag skjuta upp? Kan jag kanske stilla ner mig och meditera lite för att se om jag får nåt svar på vad jag funderar på.

Kan jag vara lite positiv mot mig själv kanske? Vara snäll mot mig själv och ta det lugnt idag. inte sätta så mycket press på mig själv.

Men åh, jag känner att jag inte vill vara ensam i helgen. Jag vill träffa folk. Är ju ensam väldigt mycket. Eller vill jag bara ha bekräftelse? Känner jag mig "dålig" som inte hittar på massa saker? Att jag "borde"  umgås mer med folk? Eller isolerar jag mig för mycket? Vet inte. Kasnke ska prova att meditera på det sen...

Tack

destruktiv

Usch, jag vill inte göra nånting just nu. Känner mig riktigt uppe i offerrollen och har väldigt svårt att vända det. Blir frustrerad. Ifrågasätter allt i mitt liv. Den kritiska sidan i mig kommer fram och trycker på alla de svaga punkterna så att jag känner mig dålig. Tycker att jag känner igen delar av hur jag tänker från hur pappa resonerar, den där skammen och självkritiken. Jag duger inte.
har suttit i en halvtimme nu och försökt ringa min sponsor men det tar emot. Skäms för att jag mår dåligt. För att det känns som jag har gjort nåt fel, inte gjort det jag borde och att det är därför jag går ner i det här. Och så blir jag ledsen och uppgiven för att jag är ledsen och uppgiven. Varför kan jag inte bara acceptera det? Låta det vara? Jag vet ju att det blir bättre. Att det inte är så här egentligen. Men just nu när jag skriver det så tror jag inte riktigt på det.

Blir ledsen för att den här sidan av mig saknar så mycket av respekt och kärlek till mig själv. Den säger bara att det inte kommer lösa sig. Det kommer aldrig bli bättre. Jag kan sluta låtsas och bara ge upp. Usch, det är inga fina saker jag säger till mig själv. Fy fan.

Idag har jag varit trött hela dagen och hade väldigt svårt att ta mig ur sängen. Har en del stress över exjobbet och märker att jag definierar mig själv väldigt mycket med hur det går i det. Att när det går bra och jag tror vi kommer göra bra ifrån oss och jag känner att jag har koll på läget så går resten av livet bra. Idag har det gått trögt och jag blir orolig att vi inte ska få till nåt tillräckligt bra. Det här är gammal perfektionism, jag måste prestera för att duga. Och jag måste prestera bra. "Jag är den jag är, inte det jag gör." Så funkar det inte alltid i mitt huvud.

Drömmar

Har precis sett Jonas Gardells show på svtPlay. Funderar över vad som är det viktiga i mitt liv. Vad vill jag göra. Vad vill jag åstadkomma. Vem vill jag vara. Jag vet inte riktigt exakt vad men jag blev fylld av en vilja att våga prova. Ta ansvar och göra det jag vill i hjärtat. Livet går inte i repris. Jag har låtit mina rädslor styra mig så länge. Och även om jag de senaste åren brutit igenom dem väldigt mycket så begränsar de mig, tillsammans med slentrianen och vanorna. Vad vill jag göra då?
Skriva en bok?
Bli yogalärare?
Lära mig nya språk?
Utforska min andlighet?
Börja sjunga i kör?
Spela teater?
Starta ett katthem?


På nåt sätt känner jag i mig att jag har en större mening med mitt liv. Det kanske låter knäppt eller klyschigt men jag känner mig speciell. Den känslan började när jag var liten, jag var väldigt framåt och ärlig och stod upp för det jag tyckte. Sedan ändrades det när det blev värre hemma. Men nu tror jag att jag börjar få tag i den känslan igen. En del av mig vill avfärda den som barnslig. Att alla barn tror att de ska rädda världen och har orealistiska drömmar. Men jag tror inte att de är orealistiska. Det är bara vuxna som på grund av sina egna erfarenhet och rädslor som begränsar. Stryper kreativitet och stora drömmar. Men jag ska våga drömma. Våga chansa. Det är mitt liv det handlar om och när det är slut vill jag vara nöjd och känna att jag gjort det jag velat.

tack för insikten. hjälp mig våga

Bekräftelsen

Idag har det gått 4 dagar sedan jag och min pojkvän hade en av de mysigaste helgerna hittills. 4 dagar och jag märkerbatt jag redan vill ha mer. Jag går igång och letar fel, alltså att jag tycker att han borde höra av sig, säga något speciellt eller skriva. Det är klart att tillgovenhet är en färskvara till viss del men jag behöver träna på att bekräfta mig själv mer. Dessutom behövet jag påminna mig själv om vad ett förhållande verkligen är. Och vad det inte är. Det är inte rosa moln hela tiden. Det är vardag och oengagerat ibland. Både har i perioder andra saker som tar upp mycket tid och fokus. Båda måste få leva sina liv, inte bara jag. Svårt med balans.

Men jag tror det jag ska börja med är bekräftandet av mig själv. Det är Det viktigaste. Säga till mig själv att jag är en underbar människa som förtjänar att älskas för den jag är. Oavsett vad jag gör eller inte gör, om jag lyckas eller misslyckas, om jag är ensam eller tillsammans med någon. Oavsett vad så är jag fantastisk.

Tack!

Positiva dagen

Idag har flera positiva saker hänt. Först fick jag fin respons från min pojkvän på det jag skrev igår. Var lite nervöst för han svarade inte på kvällen. Han hade tydligen inte sett det. Men jag blev lite nervös för att han blev skrämd och inte kände likadant. Men det var ändå rätt lugnt tycker jag. Hade lite impulser på att straffa honom för att han inte hade svarat men stod emot.

Förutom det så har jag haft en intervju som jag tror gick bra. Plus att jag fick veta att jag gått vidare i den andra rekryteringsprocessen jag är inne i och det är också himla skönt. Tror vi bara är två per plats kvar nu och även om jag inte skulle gå hela vägen så finns goda cjanser att få en bra position ändå. Känns väldigt skönt!

Ikväll har jag varit och träffat lite vänner och varit ute och käkat. Trånat på att vara mig själv, ta plats men inte gå in att få bekräftelse eller spela. Tyckte jag lyckades bra också. Framsteg :-)

Tack

Kommunicera

Det är inte en av mina favoritsysselsättningar direkt. Pratade med min sponsor och hon frågade om inte grunden låg mycket i att jag varit mycket med min pojkvän nu och att hon känt övergivenhet i liknande situationer. Jag kände att visst var det så. Jag saknar honom och längtar tills vi kan starta vårt eget. Hon föreslog att jag ju kan säga det till honom också. Dela det och släppa in honom. Visa att jag tycker så mycket om honom. Så det kanske jag ska göra. Våga visa mig sårbar. Ta initiativ för att den här relationen ska vara som jag vill att den ska vara. Om jag vill att vi ska dela våra känslor med varandra så måste jag agera och dela mina känslor med honom.

Så, nu har jag skrivit ett fint sms. Försöker att inte bli orolig för vilken respons jag får. Jag känner att han är på samma nivå, men att han kanske inte är lika trygg i att uttrycka det. Men när vi hörs sen kommer jag att säga att jag vill att han svarar på ett sånt sms eller ringer. Men shit va fint det kändes att skriva det :)
Våga säga att jag längtar tills vi kan börja bygga på vårt eget. Häftigt!

Tack!

Neråt igen

Senaste veckan har varit jättebra. Efter förra inlägget tog jag initiativ och var och tränade på tisdagen och gick på Al-Anon mötet, sedan var det yoga på onsdagen och sen åkte jag till min pojkvän på torsdagskvällen. Vi ha haft en jättefin helg och firat vår 3-årsdag. Har verkligen känts fint och som att vi kommit ytterligare ett steg i vår relation. Jag är mer avslappnad och vågar vara mig själv. Men så idag så har det varit svajigt hela dagen. Min pojkvän skulle plugga och jag hade inget planerat. Kände mig bortvald och har försökt prata med den sidan för jag har ju precis blivit prioriterad i två dagar och att han väljer att plugga den här dagen är ju bara sunt. Det har gått sådär. Tog en promenad i solen och sen passat på att softa och läsa en bok innan jag åkte hemåt igen.

Nu när jag kom hem kändes det så tomt. Jag känner oro inför vad som ska hända i höst och vad jag kommer få för jobb. Jag blir lite frustrerad över att jag inte lyckats vända känslan jag haft i mig idag även om den stundtals har varit svagare. Har lite beslutsångest också inför ett födelsedagsfirande imorn som jag gärna skulle gå på. Men då missar jag mitt möte och kan inte träna. Dessutom ska vi åka iväg med jobbet tidigt på onsdag morgon och vara borta ända till sent torsdag kväll. Därför vill jag gärna träna för jag kommer inte kunna göra det onsdag-torsdag. Men jag vill gärna gå för det är många av mina vänner där och skulle vara fint att komma för att fira hon som fyller.

Känner instinktivt att jag inte vill vara ensam. Jag vill att min pojkvän ska vara här. Vill att han ska ta hand om mig. Fan, det här är inte bra. Jag behöver kunna känna det där med mig själv. Fast lite av det tror jag är att jag saknar honom och det är lite oklart när vi ses nästa gång. Var en väldigt fin helg och jag längtar tills vi får bo ihop och börja bygga vårt liv tillsammans på riktigt. En del av mig vill bara spola ett år framåt i tiden för då har jag förmodligen stabilt jobb och han är också här i samma stad som jag.

Sedan är jag har börjat gå in i negativa tankebanor så bygger jag på dem av gammal vana. Jag slår på mig själv för att jag inte tränar och sätter upp en massa måsten över saker jag gärna skulle göra om jag bara såg på dem på ett annat sätt. Shit, va lätt jag har att hamna i de där banorna. Men det är väl för att de är välbekanta. Skammen i mig trivs med att känna mig ensam och dålig. Men jag ser det och jag agerar inte på det. Jag har försökt prata med mig själv hela dagen. Har inte kommit på att jag kan be, men nu har jag skrivit av mig i alla fall.

Ska ringa min sponsor och prata av mig lite också. Jag vänder det idag. Jag fastnar inte och det är framsteg.
Tack

Passiv

I eftermiddag och kväll har jag varit trött och lite bitter. Hamnar i tycka synd om mig själv och slår på mig för att jag inte gör det jag borde. Typ träna, meditera, göra steguppgifter eller ringa min sponsor. Istället kollar jag på nån dokumentär och tänker att jag kan unna mig det. Så fel tänkt. Jag unnar mig ju när jag gör något bra för mig själv. Jag skulle kunna unna mig en stunds yoga istället.

Det började med träningen. Börjar komma ifrån det igen och känner mig dålig och ful. Dessutom sover jag bättre och får mer energi av att vara aktiv så jag får mkt bra av att träna. Men nu motionerar jag mig mkt med att jag måste komma igång så att min kropp blir snyggare. Fy fan! Jag sätter sån press på mig själv. Och säger till mig att jag inte duger och är värd att älska som jag är. Känner mig frustrerad, ledsen och bitter. Just känslan för mitt utseende vill jah verkligen jobba på. För jag vill kunna se mig i spegeln precis som jag är och tycka att jag är vacker och att jag duger. Fan jag har slagit mig själv med det här tillräckligt länge nu. Det är dags att ta det här på allvar. Jag är värd det.

Visa känslor

Nästa lördag firar jag och min pojkvän 3-årsdag. Vi har tidigare inte firat så speciellt. Eller jo, vi har firat genom att äta någon middag på restaurang eller så. Men stämningen har varit lite som att det inte är så viktigt. Och jag tycker att det är det. Eller jag tycker att det är viktigt att visa varandra uppskattning och visa att man är tacksam för det man har och att då fira 3-årsdagen blir en ganska viktig sak. Jag har tänkt mycket att det inte är så noga för honom med såna saker och det är nog så att det är viktigare för mig. Och då kände jag att jag inte vill ta nåt initiativ för att jag vill att han ska göra det den här gången och att så vet jag att de ska plugga mycket den här veckan och att det ju är påsk i helgen och att han kanske vill åka hem till familjen. Jag var rädd för att ta initiativet och hitta på något och riskera att bli avvisad. Jag pratade om det med några vänner och de sa att jag ju såklart måste säga vad som är viktigt för mig och våga visa mina känslor och hur mycket jag tycker om honom. Det är läskigt, men jag vill ju ha den typen av relation och då behöver jag ju också agera så. Dessutom om jag tycker att det är viktigt att fira den här 3-årsdagen så får jag ju säga det så han vet och så tar jag ett initiativ till vad vi ska hitta på. Sedan kanske han gör det en annan gång när han vet att jag tycker att det är viktigt. Men om jag låtsas som att det inte är viktigt så är det klart att han tror att jag tycker att det inte är det. Det jag egentligen vill är ju att han ska tycka det är lika viktigt som jag, men det kan jag ju inte påverka. Och vi är ju olika. Återigen vill jag att han ska förstå vad jag vill utan att säga det till honom. K O M M U N I K A T I O N. Så enkelt, men ändå så svårt.
Så jag gav ett förslag på att vi skulle åka till mamma och hennes mans lägenhet för de är bortresta. Då kan vi hitta på nåt ute eller pyssla med nåt hemma. Han var bara positiv direkt och det jag byggt upp i mitt huvud om att han skulle säga att det beror på hur plugget går eller att han vill åka till sin familj kom inte. Jag hoppas att jag kan lära mig av att jag så ofta får bra respons när jag varit orolig och hittat på i mitt huvud att han inte ska förstå eller vara dum. Hjälp.

Reality check

I helgen har mina två närmaste vänner varit här och vi har haft skönt kvalitetstid. Det är väldigt skönt med vänner som är sunda och reflekterande själva. Som stöttar och ger värme och samtidigt ställer de jobbigare frågorna. Vi pratade en del om min relation med min pojkvän och jag fick en ordentlig reality check. Att många brister och problem är sånt jag bygger upp i mitt huvud och som inte finns egentligen. När jag berättar och de frågar saker så är det ofta jag själv också märker att det kag saknar är saker jag själv inte heller gör. Att jag vill att han ska visa saker på ett sätt som jag själv har svårt för. Här behöver jag våga mer. Våga vara den jag vill vara och inte fokusera på att han inte gör något som jag inte heller gör. Dessutom så är ju en sak jag saknar att han öppnar sig mer kring sina känslor och där har han själv sagt att han är osäker och inte vet riktigt hur och att han vill att jag ska ta initiativ. och där har jag inte riktigt gjort som jag borde ha gjort för att kunna vara besviken på att han inte gör det. Jag har tränat väldigt mycket på att öppna mig kring mina känslor och det är självklart bra. Men jag har inte tagit så mycket initiativ till samtal om honom och hans känslor. Och när jag gjort det så har jag backat när jag märker lite motstånd eller om jag inte riktigt får det jag vill tillbaka. Jag behöver nog vara tydlig här och säga att jag kan bli bättre på att ta initiativ, men att jag då också vill att han anstränger sig mer och inte bara svarar med ett enkelt "jag vet inte" och sedan är diskussionen slut. Träna, träna. Och så mod.

Rädsla för förändring

Just nu är jag inne i steg 6, att bli fullständigt beredd att avlägsna sina brister. Det innebär att vara fullständigt redo för förändring. Mina beteenden och brister har en stor del i hur mitt liv ser ut idag. Jag är rädd för de förändringar jag kanske behöver göra då jag är beredd på att mina brister ska försvinna. Till exempel finns det en rädsla för att min relation med min pojkvän kommer behöva avslutas. Har ju ett återkommande tvivel som alltid har funnits där, men det har alltid gett med sig efter ett tag och jag har märkt att när jag mår bättre och är i balans så blir svårigheterna i förhållandet också mindre. Men en av mina överlevnadsstrategier är att vara till lags och få bekräftelse utifrån på att jag är älskvärd, detta för att undvika att bli avvisad och för att jag har svårt att ge mig själv den bekräftelsen. Kombinationen gör att jag i nära relationer blir beroende av bekräftelsen, undviker konflikter och även kan förneka sanningen om relationen för att undvika att vara ensam. Om jag släpper dessa beteenden skulle det kunna få som konsekvens att jag inser att vår relation inte är den jag vill att den ska vara, att jag har ljugit för mig själv. Då skulle jag vara tvungen att göra en förändring som gör att jag gör just det jag nu är rädd för, jag blir ensam, jag tar en konflikt. Mitt förnuft förstår att detta är rätt väg för om det är så att jag borde göra en förändring så är det ju bättre att få reda på det en att leva vidare och inte vara riktigt hel. Dessutom så finns ju paradoxen att om jag får hjälp av min högra kraft att minska min vilja att vara till lags och min rädsla för övergivenhet så minskar ju anledningarna till att jag just är rädd för denna typ av förändring också.
Det här handlar ju om tillit. Att våga lita på att det blir bra ändå, om jag nu skulle inse att jag vill gå den vägen. Att lita på mig själv och att jag klarar det. Det kan ju till och med vara så att det inte alls är det som kommer hända och i så fall bygger jag upp mycket oro i onödan.
Tror det handlar mycket om trygghet för mig också, min pojkvän är lugn och förutsägbar och jag har där något att luta mig mot. Det ger mig lugn att tänka på oss tillsammans även framöver, samboliv och sen familj. Jag kan se den framtiden för oss för det mesta, men ibland tvivlar jag. Men jag är lite rädd för att det lugn som en utstakad väg ger mig gör att jag inte är ärlig mot mig själv.
Tålamod. Tillit. Lämna över.

Jag vet inte vad som händer imorgon. Jag kan inte kontrollera det. Hjälp mig att acceptera det och lita på att det blir bra. Sinnesrobönen är bra att använda här.

Intervju

Idag har jag varit på en andra intervju av totalt tre för ett jobb jag väldigt gärna vill ha. Det gick nog bra tror jag, men jag vet att konkurrensen är väldigt hård och att det är många andra duktiga som söker. Innan har jag varit väldigt nervös men har lyckats fokusera på det jag kan påverka. Jag har förberett mig genom att googla på standardfrågor som ofta ställs på intervjuer och tänkt igenom svar på många av dem. Sedan har jag tränat på att lämna över att be om hjälp att inte lägga energi på att grubbla på det jag inte kan påverka. Tränat min tillit på att det blir som det är tänkt att det ska bli, är det meningen så är det meningen. Annars är det något annat som är meningen och då kommer det vara där jag ska vara. Mycket övning i tillit här alltså. Jag har bett mkt också, både om hjälp att lämna över och även mer öppna böner där jag bara säger hur jag känner. Att jag är orolig eller rädd eller stressad utan att be om vad jag vill ha utan bara lämna över och dela den känslan som jag har och låta min högra kraft verka för mitt bästa. Då märker jag att min oro och rädsla minskar, jag blir lugnare och får mer ro i sinnet. Jag har gjort det gång på gång, på gång, på gång. Men det hjälper.

Under intervjun kunde jag vara väldigt ärlig. Jag berättade om att jag var spänd och därför kommit i väldigt god tid för att ha koll på läget och fokusera på själva intervjun. Jag sa att jag ofta ställt höga krav på mig själv när jag spelade fotboll och de ofta var orealistiska, och att jag numer är mer realistisk i mina mål. Och mer accepterande för att jag inte göra allt perfekt. Det var till och med en fråga som jag inte kom på något svar på och det var såklart lite frustrerande, men jag kunde ändå släppa det ganska bra och känna att det var ok. hon som intervjuade var också mycket bra och förklarade att det inte var skillnaden mellan att gå vidare och inte och att hon fått en tillräcklig bild av mig med de resterande frågorna redan. Det kommer fortfarande upp tankar på att jag skulle sagt si eller så annorlunda, men jag försöka låta dem passera.

Nu är jag inne i en ny fas av väntan och får träna på att inte lägga energi på att älta intervjun eller att fundera på vad som är nästa steg i processen eller oroa mig över att inte gå vidare till nästa steg.

Hjälp mig att fokusera på det jag kan påverka under den här perioden. Hjälp mig att lämna över och lita på att det blir som det är meningen att det ska bli och att det är bra.

Tack!

Viljan att må dåligt

Ikväll hade jag tagit initiativ till att kolla på fotbollen med några som jag inte känner så väl utan bara känner ytligt då de också gör sitt exjobb där jag gör det och jag har träffat dem några gånger. Vi har en grupp på facebook där jag skrev och frågade om nån tänkte kolla på matchen här. Fick napp av ett par personer som var positiva och frågade var vi skulle se. Jag skrev att eftersom matchen går på 5:an borde vilken krog som helst funka, eller så kunde vi kolla hemma hos mig. Jag skrev det på eftermiddagen nån gång men sen fick jag aldrig någon mer respons. En halvtimme innan matchen skulle börja skrev jag och frågade om det skulle bli något och att jag annars kunde göra något annat. Fortfarande ingen respons. Då går mina föreställningar igång. De har nog gått nånstans utan mig och glömt bort mig eller valt bort mig. De har pratat ihop sig om att de inte ska kolla eller så kollar de hemma hos någon annan. Känslor av övergivenhet och utanförskap väller upp. "Jag får inte vara med. Man vill inte umgås med mig. Jag duger inte." Jag hör av mig till en vän för att ventilera mina känslor och när jag gör det så inser jag att en del av mig nog vill vara i de känslorna. De är bekanta och trygga för jag vet vad jag får. Genom att säga att jag inte duger hanterar jag också skammen på nåt sätt. Att jag trivs i att tycka synd om mig själv och känna att människor är opålitliga och elaka och förr eller senare kommer svika mig. Sjukt att jag fungerar så. Att jag vill vara i den känslan. Kanske för att få sympati. Eller bara för att få må dåligt och gräva ner mig. Jag har hört om att personer som mår dåligt ibland gör det för att de vill det. Att de inte vill må bättre och därför ser till att må dåligt och gå in i destruktiva tankebanor med tunga känslor som följd. Har inte sett det så tydligt i mitt beteende tidigare, men nu blev det väldigt tydligt. Jag gjorde mig själv till offer. jag valde att tänka att de inte vill vara med mig för att de inte tycker om mig istället för att välja att tänka att de säkert fick förhinder eller att de kanske betedde sig dåligt men att det i så fall ligger hos dem. Mycket intressant tycker jag...


Dessutom fick jag feedback på att jag ju faktiskt har uteblivit utan att meddela det andra gånger. Jag har tänkt att de var ett gäng utan mig och bestämmelser är i allmänhet ganska lösa i den här kretsen och i studentlivet överlag. Jag har nog satt mig själv utanför också genom att inte komma när de har bjudit in till grejer. Och nu när det är min tur och det slumpar sig så att de båda som var intresserade uteblev så blir jag besviken. Jag kan lära mig att jag ska bete mig mot andra som jag vill att de ska bete sig mot mig.


Jag hade till slut en trevlig kväll själv och får nu också lite extra tid för mig själv och kan blogga. Det är ju faktiskt också så att även om mina föreställningar hade varit sanna och de frös ut mig på riktigt så kan jag ändå välja att ha en trevlig kväll. Jag kan bli besviken, men sen kan jag välja själv hur min kväll ska vara. Då kan jag välja att tycka synd om mig själv eller välja att ha trevligt.

Tack.

Ledig

<p>Imorn bitti &#229;ker jag p&#229; semster en vecka. V&#228;ldigt sk&#246;nt. &#197;ker med min pojkv&#228;n och hans familj. Sitter p&#229; t&#229;get just nu och k&#228;nner mig stressad vilket &#228;r konstigt. F&#246;rs&#246;ker komma p&#229; varf&#246;r jag k&#228;nner s&#229; men kan inte komma p&#229; det. Kanske bara &#228;r nerv&#246;sitet inf&#246;r resan och att det ska bli. Mitt kontrollbehov som sl&#229;r in och jag k&#228;nner obehag n&#228;r jag inte vet riktigt hur det kommer bli. Eller f&#246;r att jag har gl&#246;mt n&#229;t. Har ofta den h&#228;r typen av stress n&#228;r jag ska &#229;ka iv&#228;g n&#229;gonstans och jag ser mkt fram emot det. Blir s&#229; viktigt att det ska bli som jag f&#246;rv&#228;ntar mig. Och sen kommer katastroftänkandet igång att jag försöker förutspå allt som kan gå fel och bygger upp atress för att det såklart kommer att gå fel.
Så fokuserar jag på det och det tarkt energi och gör att jag blir orolig. Men jag ser det och jag kan prata med lilla tjejen och säga att det kommer bli bra. Och att det säkert blir bra även om det inte blir exakt som jag tänkt mig.
Andas.
Hjälp mig att lugna min oro och att inte göra mig själv en otjänst genom att bygga upp oro och stress.
Tack. 
</p>

Att ge

Jag räknar poäng. Jämför och bedömmer om det är jämnt. Jag vill inte ge mer. Vill inte bli utnyttjad. Jag gör det som en följd av att jag tycker att jag i många förhållanden har gjort så tidigare och att känsöan när det tar slut är så förstörande. Att jag gett och gett men inte fått något tillbaka. Så nu ör jag väldigt rädd för att ge mer. Jag vill inte inte inte inte föra det igen. Och visst är det bra att utvärdera om relationen är jämlik. Men vi ger också olika saker. Jag ger en viss sak och får tillbaka något annat. När jag räknar så gör jag det ofta en sak i taget. Typ frukost på sängen för sig. Massage för sig. Laga middag åt den andre för sig, osv. Det funkar jag inte riktigt så. Märker att det här sättet att räkna gör att jag missunnar honom saker ovh tänker mkt att 'Det där gjorde jag sist, nu är det hans tur' eller att jag inte ger fastän jag vill för att jag får upp en ilska eller irritation över att jag får för mig att jag ger mer.
Ska nog prata me honom om det för att förklara. Han tycker att jag är lite konstig när jag räknar ibland. Men jag är ju bara rädd. Och det kan jag säga.

Att konfrontera eller inte konfrontera, det är frågan

Har bestämt mig för att ta upp en sak som jag länge haft i mitt huvud med min pojkvän. Jag är rädd för att göra det. Rädd för att jag ska ha "rätt". Det handlar om en av hans tjejkompisar. ibland ser jag att han är mot henne på ett sätt som jag kopplar till känslor som är mer än vänskap. Beteenden som för mig är mycket kopplat till hur han visar att han tycker om mig. Jag vill säga till honom att det inte känns bra för mig att han gör så. Jag ska sätta mig själv först. Våga säga ifrån om vad som inte känns bra. Våga riskera att han "inser" att det är henne han vill ha. Våga riskera att han blir arg. Våga riskera ett försvarstal. Det är väldigt läskigt. Det som jag är mest rädd för är att han har gått bakom ryggen på mig. Att jag har blivit bedragen igen. Även om det inte finns några bevis alls för det så är det min största rädsla. Det och att jag jag ska bli övergiven. Jag bygger upp det här väldigt stort nu och det är stort i mig. Men jag kan också göra det mindre, och vara förnuftig. Känslan av att det inte känns bra för mig när han gör så är tydlig. Den tvekar jag inte på. Känslan av att jag vill sätta gränser för hur någon behandlar mig är tydlig. Jag vill stå upp för mig själv. Inte en gång till för att jag inte vågar ställa rätt frågor. Det är ju också så att om han har känslor för henne så måste han reda ut det. Och då är det inte schysst mot mig av honom att inte ta tag i det, och av mig att inte reagera för mig egen skull.
Men jag är rädd. För jag vet att de är väldigt bra kompisar och umgås mycket i skolan och föreningar. Är jag beredd på att det känns konstigt när vi ses alla tre? Att han känner sig bevakad? Att han känner att jag inte litar på honom? Just det där med att jag inte litar på honom har varit uppe några gånger tidigare. Han tycker det är jobbigt. Och att jag har så svårt att tro att han verkligen tycker om mig. Fan, jag kanske bara förstör genom att ta upp det. Är det mitt kontrollbehov som är framme och vill använda det här för att få bekräftat att det inte är som mina värsta misstankar säger. Tidigare när saker växer i mitt huvud så har jag tagit upp dem och då känns det ibland fånigt. För jag har fått så många bevis på att det inte stämmer, men när mina tankar går igång så snöar jag väldigt lätt in i det. Och som jag skrev för ett tag sen så tolkar ju min hjärna det som händer runt mig för att det ska passa mina föreställningar om hur det ligger till. Alla de bevis jag får för att han inte har några känslor för henne blir obetydliga och jag ser bara svart. Men ja, om det nu är så i mitt huvud och tar upp mycket energi så kanske det är värt att ta upp det. Suck, jag vet verkligen inte.

Ska ringa min sponsor imorn.

Hjälp mig att lyssna till mitt hjärta, stå upp för mig själv men inte låta mina rädslor styra.

Motstånd

Jag har svårt att ringa mig sponsor. Jag bygger upp det som ett måste istället för en möjlighet. När det är riktigt tungt så kan jag ringa. Men inte när det är bara lite tungt eller när det är bra. Ibland när jag vill ringa när det är bra gör jag inte det för jag ser det som att jag vill bevisa något. Ringa och säga att jag klarar mig själv. haha. Suck!
Idag när jag ringde sa hon till mig. Med rätta. Jag använder henne inte som jag vill och borde. Hon sa att det inte känns bra för henne för jag håller henne utanför och låter inte henne få känna mig och vara med i det som händer. Det gör ju också att jag har svårt att ringa, just för att hon inte känner mig. Blir en negativ spiral. Har får jag nog lägga in en omgång träning nu känner jag. Behöver kontakten i vardagen och vill fortsätta stegarbetet med henne och då behöver hon vara delaktig. Får nog ta i lite på samma sätt som jag gjorde med mötena i början. Jag fick bestämma mig bara. Att jag går på möten varje söndag och så gjorde jag det bara. Kanske ska bestämma en tid för mig själv då jag ska ringa nu under våren och så gör jag det bara.

Jag är ju så himla tacksam för relationen till min sponsor. Hennes del i mitt tillfrisknande är stort. Väldigt stort. Hon tog tag i mig i början och att jag fått göra mina steg med henne har varit oerhört bra för mig. Hennes värme och ärlighet är väldigt bra för mig.

Jag ser min brist när det gäller det här. jag har vetat om det ett bra tag. Nu är det dags att agera på det också. Jag vill fortsätta utvecklas. Jag vill inte falla tillbaka. Jag vill inte behöva ha en ny botten för att förstå att jag behöver hjälp.

Tack för påminnelsen.
Hjälp mig att göra det jag vet att jag ska göra.

Elaka överlevnadsstrategier

Ända sedan jag vaknade i morse har jag varit kvar i samma obehagskänslor som jag somnade med igår. Minnena från mitt förra förhållande och triggers som jag ofta får av filmer och tv-program där den typen av nyanser finns. Nu förstår jag varför sådana scener påverkar mig så mycket. Även om jag nog inte klassar det som var som regelrätta övergrep från hans sida så var kombinationen av att han hade mycket makt, som han undermedvetet nog utnyttjade, och att jag inte vågade stå upp för mig själv var definitivt över gränsen för vad som är ok. Framför allt tror jag det är mitt eget sätt att sätta upp gränser för hur jag får vara, vad jag får känna och tycka. I mina mardrömmar har jag haft en stark, smart, stark man som har jagat mig och att jag inte kunnat komma undan. Det är inte min förra pojkvän eller ens pappa som är den mannen. Det är mina egna försvar som säger åt mig att jag måste göra på ett visst sätt och vara på ett visst sätt för att duga. I drömmarna är alltså den lilla tjejen i rollen som jag själv och det som jagar mig är mina egna försvar, mina överlevnadsstrategier som försöker påverka mig för att skydda mig mot att bli övergiven. Mina överlevnadsstrategier har skyddat mig genom att se till att jag inte blev övergiven när jag inte hade klarat det. Den har haft en roll. Men det är också mina försvar som har gjort mig mest illa. Som har sagt till lilla tjejen att hennes känsla och behov inte är okej. Det är de som har gjort övergreppen på mig. Fy fan, att jag har gjort det mot mig själv.
Mmm, jag ser det. Det gör förbannat ont. Det skapar beslutsamhet om förändring. Sedan behöver jag försöka jobba för att förlåta mig själv och gottgöra.

Nu ska jag vila den här dagen. Det här var en tung insikt den här helgen. Bra att jag gav mig själv tid och plats för att det skulle få komma fram. Tack.

Sanningen om..

.. sexlivet som jag och min förra pojkvän hade. Ja, om jag är riktigt ärlig så var det mycket där som inte var som det skulle. Som inte var sunt.
Jag kände en press att vårt sexliv skulle va så bra. Både jag själv satte den pressen (perfektionismen) och han satte den pressen på mig. Jag kommer ihåg att jag alltid hade en känsla av att jag inte ville, kunde inte hantera förväntningarna om hur jag skulle vara. Minns lättnaden när jag "slapp". Det gjorde ofta ont och jag kände skuld för det. Ibland sa jag ifrån men inte alltid. Varje gång jag inte sa ifrån svek jag mig själv. Jag sa till lilla tjejen att hennes känsla och behov inte var viktigt. jag förminskade och tryckte undan mina känslor.
Det hände en del att det gjorde ont när vi hade sex. Till en början sa jag ifrån men när det blev oftare och oftare märkte jag att han blev irriterad och jag kände skuld. Det gjorde att jag ibland inte sa ifrån som jag borde ha gjort. Jag vågade inte ta konflikten. Vågade inte stå upp för mig själv och säga att det var fel. Ville vara till lags, vara perfekt. Jag vågade inte säga som det var och riskera att bli ensam. Jag vågade inte stå upp mot honom. Han var ju min räddare och min trygghet. Rädslan styrde mig.

Jag tror att de här upplevelserna är grunden till de mardrömmar jag haft som haft sexuella inslag. När jag är fast och inte har något annat val än att vara till lags. Jag liksom stelnar och blir orörlig. En pusselbit till som faller på plats.


I min nuvarande relation är mycket annorlunda. Men jag märker att jag har tendenser till att göra saker som jag inte vill göra när jag är ur balans. Smärtsam sanning som är bra för mig att erkänna. För jag vill förändra. Jag vill göra annorlunda. Jag vill stå upp för den jag är, mina behov och vad jag känner. Säga att det är ok att säga nej och inte låta rädslorna styra mig.

Tack för insikten.
Hjälp mig förändra.

Kvalitetstid (?)

Idag har jag försökt ta hand om mig själv och jag tycker det har gått ganska bra. Har tagit det lugnt och unnat mig att sova en stund på dagen men har också kommit ut och fått saker gjorda här hemma. Jag har lite svårt att riktigt njuta av ledig tid ibland. Får prestationstankar både men saker jag borde göra som städning, jobbsökning och sånt och med att verkligen nu göra saker jag mår bra av. Stressad att verkligen utnyttja tiden typ. Men det blir inte så bra oftast. Jag blir liksom inte närvarande i det jag gör när jag t.ex. bakar scones till mig själv utan ser det som en sak att klara av och i tankarna är jag redan på nästa sak som jag ska göra. Jag vill så gärna ha en skön helg att jag lixom försöker för mycket och det slutar med att jag inte blir utvilad utan trött och känner prestationsångest för de saker jag inte gjorde. Oerhört frustrerande och jag hamnar i det gång på gång. Tycker det är svårt att få balans i att inte planera för mycket för att känna sig fri och ta dagen som den kommer, och att bli passiv och inte göra någonting alls även om jag egentligen vill det.

Nu precis har jag skrivit lite på jobbansökningar och känner mig frustrerad. Det är svårt att vara ärlig och samtidig övertyga dem om att jag är den de söker. Jag har tänkt mycket att jag inte ska söka jobb som jag inte vill ha, men jag kanske inte har något val. Dessutom kan jag ju inte vara säker på hur jag skulle trivas med det bara genom en annans. Så jag försöker ha balans i det och inte hitta på att jag är någon jag inte är men gå lite utanför min comfort zone när jag söker.


Det som stör min helg lite också är att min pojkvän är iväg på en resa med massa folk. Den arrangeras för alla på vår utbildning sista året och jag kunde åkt förra året. Det är mycket fokus på fest och jag känner mig otrygg. Dels för att han dricker och det triggar övergivenhetskänslor i mig som kopplar till pappa från början. Dels för att det finns svartsjuka i det och rädslan för att han skulle göra något eller bara bli kär i någon annan. Dels för att jag tolkar det som ett bevis på att vi är för olika. Just nu skulle jag aldrig åka iväg och festa en helg med 50 andra, det tilltalar mig inte riktigt. Jag vet i och för sig att jag nog hade åkt förra året för att de allra flesta av mina vänner åkte och det hade varit roligt att hänga allihop. (Anledningen till att jag inte åkte var för att jag redan hade en resa planerad till min pojkvän i Spanien.)

Jag är maktlös inför att han just nu är borta. Jag är maktlös inför vad han känner. Jag är maktlös inför mycket som påverkar vilket jobb jag kommer få. Jag är maktlös inför mina behov och känslor.

Hjälp mig hantera detta.

We accept the love...

... we think we deserv.

Ett väldigt sant statement i en film jag såg nyligen. (the perks of being a wallflower)
Den omgivning jag väljer speglar hur jag ser på mig själv. Om jag inser att jag är värdefull och underbar om ger jag mig med människor som behandlar mig på det sättet. På samma sätt tar jag hand om mig själv på det sätt som speglar hur jag ser på mig själv.

Jag ser det och har börjat ändra grunden, min självrespekt och egenvärde. Hjälp mig att fortsätta. Jag är den viktigaste personen i mitt liv. Hjälp mig att behandla mig på det sätt som jag förtjänar.

Tvivlet

Gör jag det jag borde i mitt liv?

Är jag ärlig mot mig själv?

Är jag ärlig mot dem runt omkring mig?

Vilken väg är min att gå framöver?

Jag vet inte.

Det enda jag vet är att jag måste försöka lyssna till mitt hjärta och försöka se klart på verkligheten. Hjälp mig att lyssna. Sedan när jag ser och vet var jag ska så kan jag bara be om styrka för att klara att gå den vägen som jag ser är min.

Hjälp mig att känna trygghet i detta. Hjälp mig att våga vara sann mot mig själv och välja det som är bäst för mig.

Recovery helg

Den här helgen ska jag försöka bara ta hand om mig själv. Lilla tjejen och stora tjejen ska få så mkt kärlek och omtanke. Jag ska unna mig att göra det jag mår bra av.
Jag mår bra av att äta gott och bra på ett balanserat sätt.
Jag mår bra av att vara ute.
Jag mår bra av att blogga.
Jag mår bra av att ringa min sponsor.
Jag mår bra av att låta de känslor jag har komma fram och få finnas oavsett om det är jobbigt.
Jag mår bra av att hitta på saker där jag inte sätter press på mig själv eller blir stressad.
Jag mår bra av att ge mig själv tid.
Jag mår bra av att jobba med mina steguppgifter.

Det är kärlek när jag gör dessa saker för mig själv. Även om vissa av dem tar emot så är det kärlek jag ger mig själv genom att göra dem ändå. För jag är värd det. Jag är värd att må bra. Att jag mår bra är värt att anstränga sig för.

Jag säger att jag ska försöka (först skrev jag att jag skulle göra det bara). För jag vet att det är svårt och jag ska göra så gott jag kan. Och det räcker.

Tack!

Hjärnans brister

I helgen såg jag en dokumentär på vetenskapens värld om hjärnan. Att den tolkar intryck på utsidan genom signalerna från våra sinnen. Och försöker förstå vad som händer. Att den använder tidigare erfarenheter för att avgöra vad som är rimligt att tolka om signalerna. Har du sett eller hört något tidigare är det lättare för hjärnan att tro att det är samma sak igen fast det skulle kunna vara något helt annat. Det tolkar helt enkelt så som den anser att det är mest logiskt baserat på tidigare erfarenheter.

Det här är så himla sant även för mer djupa saker i min hjärna. Ett exempel: i helgen var jag, min pojkvän och hans föräldrar på bio. Det kommer in ett gäng där de andra hälsar på en av tjejerna och verkar känna henne ganska bra fast det samtidigt blir en lite spänd stämning på nåt sätt. Jag tolkar detta som att det säkert är något gammalt ex till honom eller en nära kompis till ett ex eller något sånt. Under bion är han sen ganska gullig och mysig, lite mer än han brukar vara och jag tänker att han överkompenserar för att hon är där. Efteråt berättar han att det var hans kusins ex. Min hjärna har alltså tolkat den informationen den har fått baserat på mina tidigare erfarenheter (mina falska sanningar om hur verkligheten ser ut). I det här fallet: Om min pojkvän gullar med mig mer än vanligt så har det inte med mig att göra utan måste bero på något i omgivningen, jag tror att nåt är fel, alltså jag är inte älskvärd och han tycker inte om mig på riktigt och kommer snart lämna mig. Om folk runt mig blir spända tror jag att det har med mig att göra eller att det är något hotfullt, alltså jag måste alltid vara på min vakt och försöka räkna ut vilka hot som finns.

Det här är vetenskap om hjärnan. Jag är inte dum i huvudet. Jag är inte korkad. Jag är inte dålig. Jag är inte fel. Det finns vetenskap som förklarar just detta. Mina erfarenheter påverkar hur jag upplever livet och jag har haft många dåliga erfarenheter. Nu måste jag lära om. Lära min hjärna att det inte är så. Att de tolkningar som jag har förlitat mig på för att överleva inte längre gör mig nytta. Det som har varit livsviktigt måste nu fasas ut mot nya sanningar som är bra för mig och stämmer bättre med den verklighet jag lever i nu. Men det är inte konstigt att det tar tid. Rent biologiskt har det varit värdefullt för hjärnan att lära av sina erfarenheter och att lära om tar nog lite tid. Men jag ser det. Och det är förbannat skönt att se att det inte är mitt fel att det blivit så, det är biologi. Men jag kan göra annorlunda nu och jag ska lära om min hjärna med nya erfarenheter.

Tack

När livet vänder

såg precis ett avsnitt av det serien på svtplay. Väldigt fint. En man som berättar om sin resa från sexuella övergrep till flykt in i droger och alkohol till självmordsförsök och sedan till vändningen. Han gick in i behandling för missbruket, berättade sin hemlighet och har ett nytt liv. Känner igen mig väldigt mycket i det han berättar om att känna sig fel, vara defekt, förvrängd självbild, skammen. Och så känner jag igen mig i att det släpper när jag berättar mina hemligheter. När jag träffar andra med liknande tankar och historier och hör om deras resor. När jag inser att jag inte är ensam och unik med mina rädslor och hemligheter. Att det finns hopp. Jag hör så mkt av 12-stegsprogrammet när han pratar och det är så fint.

Samtidigt blir jag ledsen, för han påminner väldigt mycket om pappa på många sätt. Och pappa skulle också kunna börja ett nytt liv om han sökte hjälp och vågade ta steget på något bättre. Han i programmet hade en dotter också. De hade en väldigt fin relation nu när han var i tillfrisknande. Sorg. Väldigt starka känslor kom upp och jag skickade dom till pappa. Jag bad min högre kraft att hjälpa honom. Att säga till honom att jag älskar honom. Och att vara med honom på ett sätt som jag inte kan. Då släppte de tunga känslorna faktiskt. Nu känner jag mig mer hoppfull men trött. Massa gånger har jag fått den effekten när jag väljer att be när jag har tunga, jobbiga känslor. Då lättar de lite, när jag sätter ord på dem och bara lämnar över dem. Då minskar de. Och man kan se det som att min bön blir besvarad. Sen sitter jag inte på sängkanten med knäppta händer när jag ber  utan bara pratar eller tänker rakt ut och riktar det mot något jag ser som min högre kraft. Och bevisligen så fungerar det.

Tack!

Negativa spiraler

Idag är jag låg. Vet inte varför men jag är inte i balans. Jag känner mig frustrerad och rastlös, men samtidigt trött. Offersidan i mig kommer fram och jag har väldigt starka tankar på att gå och köpa massa godis och trycka i mig och krypa ner i sängen. Jag vill definitivt inte skriva här heller. Förstår inte riktigt varför, men det kanske är jag som inte vill erkänna att allt inte är bra hela tiden. Hade motstånd mot att ringa min sponsor också, men det gjorde jag ändå, fast hon svarade inte. Det skulle lite kunna vara min pojkvän som spökar. Är jag bara lite låg och sedan har ett lite slött samtal med honom där jag inte får bekräftat att jag är värdefull så har jag svårt att värja mig mot de negativa tankebanorna. 

Märker att en sida av mig liksom inte vill må bättre heller när jag blir låg. Hon vill vara kvar i det. Gotta sig i offerkänslan och hopplösheten. Då behöver jag ju inte ta ansvar. Om jag erkänner att jag  sätter mig själv i den situationen till stor del så skulle jag ju inte kunna fortsätta tycka synd om mig själv. 

Försöker tänka som min sponsor brukar säga när hennes dysfunktionella sidor kommer fram, att "hoppas, där kom den igen! Det var ju tokigt." Liksom skratta lite åt sig själv och att ens beteenden kommer att komma fram igen och igen och acceptera det men träna på att inte låta dem styra. Så det kan jag också göra nu. Och jag gjorde ju faktiskt bra i att jag både ringde min sponsor och bloggade. Lät inte motståndet styra. Inser nu att en anledning till att jag är godissugen är för att jag är hungrig. Kanske kan försöka vara tacksam för påminnelsen om mina beteenden och att jag hade den här känslan väldigt ofta förr och nu minns jag inte riktigt senaste gången. Det kallar jag framsteg det. Blir chockad när de här känslorna kommer men det är ju trots allt väldigt sällan nuförtiden och är jag trött så är jag ju det. 

Jag vet bättre än att slå på mig själv för att mina gamla beteenden får plats. Jag har gjort ett väldigt bra jobb med att inte låta dem få det och att det händer någon gång är inte så farligt. 

Ny fin grupp

Idag har jag varit på Al-anon möte i den staden där jag bor nu. Av en slump kollade jag igenom deras möteslista igen och såg att min stad stod med. Gruppen hade tydligen varit vilande en längre tid men nystartat nu precis. Tänker att det inte är ett sammanträffande utan ser det som en gåva att det finns möten väldigt nära nu när jag flyttat hit. Och gruppen kändes jättefin, varm och välkomnande stämning. Många som har varit i programmet länge och ger en avslappnad stämning och fler än jag som var vuxna barn föräldrar som är alkoholister. Kände direkt att det här kan fungera bra för mig under våren och det gav en fantastisk lättnad. Jag får tillgång till bra möten varje vecka utan att behöva åka varken hem eller till närmsta mötet i närheten här. Underbart tacksam är jag för det och under mötet kunde jag släppa en omgång pappatårar till. Sorg för att han inte kan vara den pappa som jag behöver och för att han inte väljer att vara det utan är för djupt i sin sjukdom.
Det känns verkligen som en stor lättnad och lugn fyllde mig när jag insåg att jag kan ha en liknande trygghet som jag hade i ACA-gruppen hemma här också.

Tack!!

Sjuk känslourladdning

Igår var jag sjuk. Det händer inte så ofta. Alltså att jag är så sjuk att jag stannar hemma. Jag är lite småförkyld ibland, men det är ganska sällan också egentligen. Jag märkte att jag blev väldigt stressad av att inte ha kontroll över när jag skulle kunna komma tillbaka. Trots att jag är sjuk så sällan så har jag svårt att acceptera att det händer. Så det tränade jag på igår. Och det gick ganska bra till slut iaf tycker jag.

För att fördriva tiden, förutom att sova, så såg jag en film (the perks of being a wallflower). Den handlade om en kille på high school som alltid varit ensam och utanför och som också hade någon typ av psykiska problem med tvångstankar eller syner. Det väckte väldigt mycket känslor i mig och jag kan fortfarande inte säga att jag vet vilka det var. Många olika och väldigt intensiva. Dels väckte det lyckokänslor för han vände sitt liv och blev mer deltagande (som för mig att gå från att inte bara överleva utan också till att leva). Dessutom så berodde hand psykiska problem på förträngda minnen från när han var liten och det berörde mig mycket på grund av allt jag har stängt in och som påverkat mitt liv väldigt negativt. Ja, det var väldigt mycket känslor och allt på en gång. Ingen bra kombination att vara febrig och sjuk och dessutom ha en rejäl känslomässig urladdning. Eller så var det precis det det var. jag blev sjuk, fick möjlighet att stanna hemma en dag, slappna av, se en film som väckte mycket känslor som också fick komma ut för att jag hade tid för det. Det kanske var det som var meningen med att jag skulle vara sjuk och hemma en dag? Mmmm.. vem vet..

Jag märker iaf att jag känner väldigt mycket mer nu för tiden än vad jag gjorde förut. Både starka positiva känslor och intensiva tyngre känslor. Det är jag väldigt tacksam för och varje gång jag har en sån där tung urladdning så vet jag att jag blir några kilo lättare och möjliggör att jag ska kunna ha ännu härliga lyckostunder. Det känns som att mitt hjärta förut var nedtyngt av tunga kedjor och vikter av sorg, skuld, skam, skräck och oro. När jag vågar möta de känslorna kan jag frigöra mig från just den kedjan och just den vikten kan lättas från mitt hjärta. Och sakta men säkert så har jag frigjort mig från så mycket av tyngderna att mitt hjärta kan känna starka lyckliga känslor och harmoni och kreativitet. Det gick inte förut för då var allt det andra i vägen, men nu finns det möjlighet för det. jag har säkert en hel del tyngder kvar att frigöra mig från, men jag är inte rädd för dem längre och när det är dags kommer det göra ont, men jag vet att det går över och att det gör mig gott att möta min smärta. Det är det enda sättet jag kan bli fri från den. Och fri ska jag bli.

Tack!

måndagsfolisofering

Nu var det en vecka sedan jag skrev sist. Tiden går så fort och jag tror att jag inte skriver lika frekvent för att jag inte har så stora starka känslor som jag behöver bearbeta. Så egentligen är det väl positivt. Mycket av det gamla tunga har gått över lite. Men det kommer väl nya prövningar. Jag har några som rör sig därinne också, men de tar inte över just nu i alla fall. Dels är det tankar på pappa och saknaden av att inte ha honom i mitt liv just nu som kommer upp då och då och gör mig lite nedstämd. Det finns också lite funderingar på min och min pojkväns relation, tvivel på att det är rätt och att jag är där jag vill vara. Det som har legat där ända från början alltså och som kommer och går ibland. Det finns också en del funderingar på framtiden och var jag kommer hamna med jobb och sånt.

Men överlag är det ganska lugnt. Jag träffade min sponsor i helgen och det var väldigt bra. Vi gick igenom en del mer uppgifter och jag fick bra tankar. Bland annat pratade vi om hur min relation till min högre kraft har påverkats av steg 4 och 5 och jag insåg att min tillit har ökat eftersom jag vågat dela mina hemligheter. Jag har berättat mycket av mina mörka mest skamförknippade hemligheter för en annan människa, jag vågade göra det och det tyder på att min tillit till att det ska gå bra har ökat. Jag vågar kasta mig ut och vara ärlig och riskera att den andre avvisar mig. Det är stort!

Vi pratade också om de karaktärsdrag jag har som gör mig nedlåtande och dominant med andra. Att jag avbryter eller är nedvärderar vissa andras åsikter eftersom jag anser att jag redan vet vad de ska säga eller att jag tycker att min åsikt är viktigare. Hon frågade om jag ber om ursäkt när jag gör så eller om jag bara låtsas som ingenting. Att jag förmodligen skulle ha lättare att sluta med det om jag lär mig att jag måste be om ursäkt för det när jag gör det. Det jag gjort har varit att mer be om ursäkt till hela gruppen än specifikt till någon person som jag agerat ut mer emot. De här beteendena kommer fram mer när jag är trött eller stressad och den andres åsikt innebär att vi får göra om eller liknande. Jag har också märkt att jag är ganska markerande och mån om att få saker på det sättet som jag vill om jag har chansen. Ofta tycker jag att det sätt som jag tänkt på är bättre. Det är det inte alltid.

Tack för Ann och för insikterna!

Gamla påhälsningar

Min förra pojkvän tog nyss kontakt med mig genom att skriva till mig på facebook. Väldigt konstigt kändes det. Och först svarade jag ganska kort på det han frågade, men frågade ingenting tillbaka, och så bad jag honom respektera att jag bett honom att inte ha kontakt. Han svarade att det inte var något han tänkte på när han skrev utan att det var helt spontant när hon såg mig i chatten, han sa också att han skulle respektera det. Bullshit tror jag. Han vet mycket väl att jag sagt ifrån. Men, men, jag har i alla fall varit tydlig nu. Och markerat att det inte är ok. Känns som han sätter sig i någon maktposition för att han är så fine med att ha en relation med mig och att jag är "sämre" för att jag inte är fine med det. Att jag inte har gått vidare och kan lägga det bakom mig och fortfarande ligger under honom i statussystemet. och även om det är den syn som jag tror han har så är det ju till viss del min syn på mig själv. Men det här är falska sanningar. Visst jag tror jag precis nu typ har börjat komma över honom på rikitgt, men jag står upp för mig, och att jag inte vill ha någonting med honom att göra även om jag gått vidare är sunt för jag ser hur avstängd, oärlig och självgod han är. Jag väljer bort honom dels för att jag påverkas negativt av att ha kontakt och går upp i att bevisa något, och jag väljer bort honom för att han gjort mig väldigt illa och är en person jag inte vill ha i mitt liv.


Samtidigt som jag skriver hör jag en röst från lilla tjejen som viskar att jag vill ha hans uppmärksamhet och att han är min lösning. Men nej

Erkänna de falska sanningarna

På aca-mötet idag blev en av mina falska sanningar väldigt tydliga för mig. Jag är helt övertygad om att jag måste vara smal och snygg och perfekt för att inte min pojkvän ska lämna mig. Så är det, på riktigt. Och det är så himla sjukt. Och jag blir ledsen för jag är så elak mot mig själv när jag matar mig själv med de här tankarna. 'Om du inte är smal så duger du inte.' Så fruktansvärt hemskt. Jag ringde min sponsor och fick ur mig det och säga det högt, det var väldigt skönt. Jag ser det och jag förstår med förnuftet att det är mina föreställningar om livet som spökar.

Hittills har jag kommit väldigt långt med att acceptera den jag är på insidan och det kändes omöjligt når jag började inse hur det faktiskt var. Nu vill jag verkligen ta nästa steg och gå mot att acceptera och älska mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag är en underbar människa som är värd att älskas.
Börja prata med min spegelbild lite mer kanske, vet att det hjälpt andra.

Tack för den här insikten och att jag känner hopp och förtröstan istället för hopplöshet och förtvivlab som det vat förr.
Tack!

Inte fastna

Idag är det lördag, en hel dag som är ganska oplanerad. Jag sitter i soffan och är lite delad, är trött men rastlös. Vill göra nåt men vill också ligga i soffan och tycka synd om mig själv. Det ska jag inte göra i alla fall. Jag ska gå ut. I solen. Göra någonting och inte fastna inne och lura mig själv att jag är snäll som låter mig ta det lugnt. Men det är inte sant just nu. Jag är snäll mot mig själv genom att gör ansträngningen och gå ut en sväng, kanske på stan, kanske gå till frissan.
Så, då går vi.
Bra!

Tinande känslor

Idag har jag varit på yoga. Kände mig allmänt uppstressad och ur balans när jag gick dit och flera gånger under passet valde jag att inte pressa mig själv utan bara låta kroppen och sinnet få komma i samma takt. För det var vad jag behövde idag. Efteråt när vi gjort avslappningen och vi bara satt några andetag och kände in hur det kändes i kroppen sa instruktören att vi skulle observera och acceptera den känsla vi hade oavsett vilken det var. När jag gjorde märkte jag hur det växte upp en känsla av oro och ledsenhet i mig. När jag kom ut därifrån försökte jag att inte analysera varför den kom eller vad det var exakt. Inte intellektualisera utan bara låta känslan vara. Den lilla tjejens känsla av sorg, rädlsa för utanförskap och prestationsångest kom fram och jag lät det bara vara. Försökte inte prata med mig själv för att komma runt det utan bara vara i det. Det är ok att de känslorna finns. De styr mig inte men de finns där.

Det känns överlag som om jag börjar tina på riktigt känslomässigt. Har varit avstängd så länge och början av mitt tillfrisknande handlade mycket om att bearbeta de känslor och händelser som har hänt tidigare, framför allt när jag var liten. De tunga, jobbiga, svarta känslorna var tvungna att få komma fram först. Sen har jag sakta men säkert känt mer och mer, av alla sorters känslor och det här är nog ett fortsatt steg på vägen. Jag är mer närvarande i vardagen och de känslor som alstras under dagen får mer plats att komma fram under tiden istället för att tryckas undan för att släppas fram när det är passande eller själva bubbla upp när de inte går att hålla inne längre. Det här känns som ett mer sunt sätt att hantera mina känslor än hur jag har gjort förut. Det känns bra. Och det känns fint att yogan är en del av mitt tillfrisknande. de principerna som är grunden för yogan är ju väldigt lika de andliga principer som finns i 12-stegsprogrammen.

Ringde min sponsor förut också för att prata lite bara. Bland annat om det här med att försöka låta känslan vara och inte analysera den alltid. Hon sa att det oftast är så att när man är glad och i balans så analyserar man inte det. Då är det lättare att vara i känslan. Sen är det klart att det är skönare att vara glad än att vara arg, ledsen, besviken eller vad det nu kan vara. Men alla känslor som finns är lika "bra" och om jag kan låta även de känslor som jag tycker är jobbiga vara som de är så är det ett stort steg för mig. Givetvis ska jag tänka efter och analysera om en känsla blir väldigt intensiv eller om jag fastnar i den för att komma vidare. Men först när en känsla kommer upp så kan jag låta den vara ett tag för att se vad det är för nåt och säga till mig själv att det är ok. I situationen idag så har jag varit lite låg och trött men jag låter det vara. Allt är val, allt är som det ska. När jag tänker så så slappnar jag av och då lägger jag i alla fall inte på det där extra lagret av känslor som jag ofta gör, när jag blir orolig för att jag är ledsen eller rädd för att jag är orolig eller arg för att jag är arg osv. Försöka låta den primära känslan vara bara och inte lägga nån värdering i den. Det är väldigt lika yogan; att inte lägga nån värdering i hur långt in i en position man kommer utan bara acceptera och vara där och inte pressa för hårt för att vara någon annan stans.

Nu ska jag läsa lite i den fina godhetsboken innan jag somnar.

Tack för idag!

Går vidare

Inatt har jag drömt om min förra pojkvän. Att han kom tillbaka och att det skulle vara vi igen. Först var det som jag inte hade något val. Det var bara så; det skulle vara. Men sen kände jag väldigt tydligt att jag inte vill vara med honom utan med min nuvarande pojkvän. Det var tydligt, självklart och gjorde mig väldigt lättad.
Det är andra gången på senaste som jag drömmer så, inte exakt lika men samma innebörd. Och jag ser det som bekräftelser på att jag håller på att släppa honom på riktigt. Det är jag väldigt glad för! Om några timmar kommer min pojkvän hit nu och det ska bli så mysigt att ses!
Tack!

Andligt uppvaknande

Idag köpte jag en bok. Den heter Om godhet och är skriven av Desmond Tutu och en av hans döttrar. Redan på den första sidan ser jag liknelser med budskap i 12-stegsprogramen och även om boken är baserad på en kristen tro som jag har lite svårt för så går det inte att förneka att det här är en man som vet ett och annat om andlighet och Gud.
Den förklarar att alla människor är goda i grunden. Och att vi är älskade för att vi finns och lever och andas. Inte för någonting vi gör. Gud finns i varje andetag och även om logiken kämpar emot så säger varje cell i min kropp att det är sant. Det enda som är viktigt i livet är kärlek. Sök kärleken och finn frid. Följ ditt hjärta och bli hel. Magiskt!
Känslan i min kropp går inte att beskriva. Lättnad, glädje, tacksamhet, värme, lycka kanske. Allt på samma gång. Och om jag tar ett stort andetag så känner jag hur det kittlar i mitt hjärta. Några fler dammar brister i mig och ur flödar en känsloflod som jag inte kan definiera.

Och nu finns bara ett leende på mina läppar och tacksamhet i mitt hjärta.

Vart än den här resan för mig kommer jag alltid ha med mig den här kärleken. Vad jag än gör, vad som än händer, så kommer jag alltid vara älskad, bara för att jag finns och är jag.

Oro inför det nya

Igår var jag på mitt första ACA-möte i stockholmsgruppen. Det var ganska jobbigt faktiskt. Jag hade inte förväntat mig det utan tänkt att det skulle kännas lugnare och att det skulle vara skönt att gå dit. Istället blev jag orolig. Lilla tjejen tyckte det var läskigt med en ny grupp och när hon märkte att hon inte kände den kärlek och värme som jag känner på mötena hemma blev hon rädd. Rädd för förändringen och att det inte skulle bli bra. Rädd för att allt skulle bli dåligt igen och att vi skulle falla tillbaka i gammalt mående och destruktiva mönster. Under mötet kunde jag ändå landa efter ett tag men när jag skulle dela var det väldigt jobbigt. Jag satte mig själv utanför jämför med de andra och målade upp bilder om vad de tänkte om mig och att jag inte passade in där. Jag delade om min oro för det nya och att det var läskigt med en ny grupp. Det kändes bra då och jag är stolt över att jag delade om precis det som jag kände då. Men sen när mötet var slut och det var dags att gå fick jag väldigt mycket hemlängtan. Jag pratade inte nåt med någon efteråt, det var ingen som tog kontakt med mig och jag tog inte kontakt med någon heller. Istället gick jag, utan att säga något. När jag gick därifrån kollade jag vad klockan var och insåg att precis då började aca-mötet hemma. Det fina fina fredagsmötet. Där jag känner mig hemma. Helt accepterad. Där kärleken och värmen lugnar mig. Det brast för mig då och tankar gick igång om att det här aldrig skulle gå bra. Lilla tjejen drog paralleller till min period i Singapore och att det inte gick speciellt bra. Hon är fortfarande rädd. Den trygghet jag byggt upp hemma är jag så väldigt tacksam för och det är mycket värdefull för mig. Att välja bort den för att flytta hit är läskigt. Jag gick med tårarna rinnande på kinderna på gatorna i staden där jag tänker att jag vill bo. Det är mycket folk ute som är fredagsglada. Jag försöker prata med lilla tjejen. Säga att det är ok. Låta mig få vara rädd, ensam och orolig. Jag bad en tyst bön. "Hjälp. Hjälp mig." Jag skrev också, till en fin vän och min pojkvän. Bra att sätta ord på känslan och att få kontakt för att inte känna mig ensam. Det hjälpte och jag lugnade mig.


Lilla tjejen är fortfarande orolig nu och även den vuxna sidan i mig blev det när jag insåg att det kommer ta ett tag att bygga upp samma trygghet på en ny plats. Dessutom hade jag behövt ett vanligt möte igår för att ladda bra känslor efter den senaste veckan. Det kommer nog ta ett tag att komma in i att bo här istället. Jag måste ha tålamod och inse att det tar tid. Men jag vet att det kommer bli bra. Om jag fortsätter att göra bra saker. Nästa helg åker jag hem och då ska jag både träffa min sponsor och gå på möte och det känns riktigt bra.
Det kommer att ta lite tid och det är ok att det gör det. Jag måste bara vara observant på hur jag känner och ta hand om mig själv så länge. Känns väldigt skönt att jag under våren både kan gå på möten hemma och här för att ladda energi hemma och komma in i gruppen här under tiden. Så kan jag förhoppningsvis bygga upp något liknande som det underbara som jag har hemma.

Jag kan ju faktiskt ringa mina ACA-vänner mer också. Be om flera av deras nummer och fortsätta att få hjälp och stöd genom dem.

Skuldkänslor

Nu har jag och min pojkvän ju gått över till att ha distansförhållande igen. Om nån vecka ska jag tillbaka till skolan och ha ett seminarie med vår handledare på måndagen och har tidigare sagt till honom att det ju vore trevligt om vi kan ses nåt den dagen, så han håller den lite fri. Nu fick jag en förfrågan från min gamla chef om att gå in och ta ett lektionspass just den dagen för de har tydligt väldigt svårt att få tag i nån. Jag känner att jag vill hjälpa till för jag har sagt nej en hel del tidigare och den chefen har varit väldigt schysst och det skulle inte vara så jobbigt att göra det. Dessutom är ju ett tillskott i kassan alltid välkommet. Jag tar upp det med min pojkvän för att bara känna av så han inte har planerat nåt eller blir för besviken och det är lugnt med honom. Det känns bra medan vi pratar men skuldkänslan kommer krypande. Nu när jag skriver ner det lugnar det sig.
Jag är så väldigt noga med att inte anpassa mig för mycket, göra det jag vill liksom och känna att det är ok att välja att göra annat och inte vara med honom i bekräftelsen hela tiden. Leva mitt eget liv och ta hand om mig själv, men med balans och kompromisser med honom såklart. Det har jag svårt för. Att ha balans i det här.
idag blev det nog stort för i samma veva sa han att han kommer hit på söndag, och då får jag skuldkänslor när jag prioriterar något annat före och så berättar han att han kommer hit i helgen.
Men det är ok. Han reagerade inte så mycket och hade inte ens koll på om han skulle kunna vara ledig den tiden då jag nu ska jobba. Hade ju blivit väldigt besviken om jag tackat nej till jobbet för att jag tänkte att vi skulle ses och sedan måste han plugga eller nåt.
Nu tog jag bara upp det, rakt av, frågade om han planerat nåt annat och gjorde det jag ville. När känslorna kom upp efteråt så skriver jag ur mig dom. Bra.

Dessutom är jag glad att jag kan visa mina känslor mer mot honom. För när han sa att han skulle komma i helgen så visade jag att jag blev väldigt glad. Det har jag också haft svårt för.

Mardrömsrädsla

Igår kväll när jag skulle sova fick jag upp väldigt starka känslor av rädsla, ensamhet och oro. Jag såg på en spännande lite läskig deckarserie och känslan i den fastnade i mig. Det fanns en aspekt i serien som anspelade på sexuellt utnyttjande och en dominant, smart, falsk, elak man och det är ju detta scenario jag framför allt drömde mina mardrömmar om. Så det var nog inte så konstigt att den lilla tjejen blev orolig. Men jag hanterade det bra. Sa till mig själv att det var ok. Sedan sökte jag stöd utifrån genom att sms:a en kompis för att dela ur mig känslan och inte känna mig ensam. Dessutom så bad jag och pratade ganska länge med mig själv.

Återigen blev känslan så stark för att jag blev orolig när jag fick upp rädslan. Förra hösten när jag drömde så fruktansvärt mycket mardrömmar var det väldigt jobbigt och tog mycket energi. För mig var mardrömmarna en direkt koppling till den kamp som pågick inom mig där jag gick emot mina rädslor och bröt mot försvarsmekanismerna jag använt tidigare, jag pratade, kände och började erkänna hur verkligheten såg ut.

Jag försökte säga till mig själv att det var ok. Och om jag skulle komma in i en period av mardrömmar igen så skulle det gå bra ändå. Det skulle vara jobbigt, men inte farligt. Jag skulle vara trött, men inte dö. Det skulle gå över förr eller senare och jag skulle klara det. Att säga så till mig själv gjorde att jag kunde släppa rädslan och oron som var för at en sån period skulle börja och då fanns det inte kvar så mycket av den ursprungliga rädslan heller.

Flyttad

Sitter i min nya lägenhet i den nya staden och känner mig lite rastlös... Det har känts ganska lugnt hela dagen. Har varit lite stressad och så men inte så farligt. Det blev inte heller så stort att jag inte fick in allt jag ville ha med mig i bilen och fick packa om och lämna mycket saker. Jag var noga med att få med mig många saker jag tycker om så att jag ska känna mig hemma och trygg här. Jag gör det lättare om jag har fint runt mig och trivs. Och det är nu väldigt mysigt i mitt rum så det är skönt. 

Det var lite jobbigt när min pojkvän åkte. Blir alltid mycket större för mig att skiljas när det är han som åker. Nu var det ju ändå jag som flyttade och ändå känner jag mig övergiven... lite konstigt. Vi har så länge nu umgåtts så mycket så det blir en stor omställning nu när vi under våren kommer ses betydligt mindre. Men det kommer gå bra. Jag är inte orolig för det egentligen. Det är bra för mig att vara ensam också. Men jag kommer sakna honom såklart. 

Anledningen till att jag är orolig är nog dels inför imorgon då vi ska börja med vårt exjobb. Och det är väl inte så konstigt om det är lite spänt heller. 

Jag har tränat idag på att inte tycka att oro och stresskänslan är jobbig och det har gått ganska bra. Om den får finnas där lite så blir den inte lika stor. Och framför allt så förvärrar jag det inte genom att bli orolig för att jag är orolig. Det är jag väldigt bra på annars. Att bli arg för att jag är arg. Ledsen för att jag är ledsen. Orolig för att jag är arg. Ledsen för att jag är orolig. dubbla känslor liksom. Istället för att acceptera grundkänslan och låta den få vara som den är. Det behöver jag träna på mer. Jag gör det ju så mycket värre för mig själv genom att inte acceptera känslan. Så idag har varit ett framsteg.