Helvetes jälva skit! 23 år. Just anlänt till landet jag ska plugga i ett år. Pappa ringer. Full. Ledsen. Förtvivlad.
Sporadiska minnen.
- Ja, men ha det så bra då. Ha det så bra. (Jag klarar mig inte utan dig. Vem ska jag nu leva för. Vi kommer aldrig mer ses för jag kommer dö innan du kommer hem.)
Ditt jävla as!!! hur i helvete kan man göra så mot sitt barn!? Det går bra för dig så då kan jag förlora dig och om du inte finns nära mig så har jag inget att leva för. Jag klarar mig inte utan dig. Du måste finnas här annars kan jag inte leva.
Fy fan!
när mitt barn har fått en chans till något roligt och utvecklande så försöker jag manipulera och skuldbelägga så att hon ångrar sig. Så att hon ska ta hand om mig istället för att leva sitt eget liv.
------
När jag bara tänker på det så blir det ju så himla tydligt att han är så förbannat sjuk! Ingen frisk människa gör så.
Sitter instängd på mitt rum och lyssnar på Offspring - Americana. Väldigt lik en dålig kväll hemma när jag var i tonåren... Använder musiken för att få kontakt med mina känslor från då och få ur dem ur systemet. Men det är svårt, min rumskamrat kan komma hem när som helst och nån del av mig vill inte ha en ordentligt omgång för att jag kommer bli så trött att jag kanske inte kan gå till jobbet imorn. Men det är ju bara bullshit av sidan som inte vill ta i de där jobbiga känslorna, för om jag får ur saker ur systemet kommer jag ha mer energi överlag framöver.
Åh samtidigt är jag så himla trött. Hela dagen har det varit så. Jag kanske bara inte har kraft att få ur nåt idag. Ska hem i helgen, kanske jag kan ta bilen ut i skogen nånstans och skrika av mig..
Ska nog läsa lite i den bok jag köpte på mitt senaste Al-Anon konvent, "från överlevnad mot tillfrisknande".
Stolt att jag använder de verktyg jag har när så här starka känslor kommer upp igen. Skriver. Lyssnar på musik. Skriker i kudden. Slår i sängen. Läser bra litteratur.
Tack
